Hej! Vad roligt att du hittat hit. Jag heter Elisabeth Biström och är akvarellkonstnär. Här på elisabethbistrom.se hittar du min konst och här kan du bli prenumerant på mitt akvarellbrev, där du får förtur till nya målningar och 15 % rabatt på konsttryck. Här kan du läsa mer om akvarellbrevet.
Tveka inte att höra av dig om du har några frågor. Vänligen
/Elisabeth BiströmDen här målningen har jag jobbat på i ett par veckor, till och från. Det är skönt med till och från-motiv; sådana som inte kräver timtals av koncentrerat arbete åt gången, utan som man kan måla på mellan andra uppgifter. Parallellt med att syssla med den här har jag bland annat målat en porträttbeställning och spikat upp vindskivor på min ateljé. Variation gör gott.
Så här växte motivet fram.
https://www.instagram.com/p/BwHJhZdjBP2/?utm_source=ig_share_sheet&igshid=vtoohaj94v79
Jag får ofta frågan “när började du måla?” Mitt svar är att jag började samtidigt som alla andra – skillnaden är att jag aldrig slutade. Jag har tänkt en hel del på varför och kommit fram till att en avgörande orsak antagligen var att jag tidigt blev tilldelad en identitet som “hon som kan rita”. Vi gör ofta så, eller hur? Tilldelar barn roller och identiteter, inte sällan baserade på ganska tunna underlag. En ettåring som fångar bollen blir utnämnd till att ha särdeles god bollkänsla – “ett blivande fotbollsproffs?” En tvååring som ritar huvudfotingar väcker snabbt föreställningar hos föräldrarna om att den här ungen kommer bli något i hästväg när det gäller konstnärligt skapande.
Jag har en påtaglig känsla av att sådant där spelar roll. Åtminstone vet jag att det hade det för min del. Jag fick tidigt höra att jag var en jäkel på att rita. Sanningen att säga, följde jag i själva verket en helt normal utvecklingskurva. Men uppmuntran från föräldrar, lärare och kompisar gjorde ritandet roligare. Så jag ritade sannolikt ganska tidligt lite mer än andra barn och så småningom fortsatte jag, när andra tappade intresset eller drabbades av alltför stark självkritik. Om jag minns rätt var det i tolvårsåldern. Medans mina jämnåriga övergick till andra intressen, målade jag vidare. Jag var ju “hon som var konstnärlig”.
Det finns starka föreställningar om att människor antingen föds med talang för att teckna och måla, eller så gör de inte det. Jag är övertygad om motsatsen. Nå, visst finns det medfödda skillnader – men förmågan att avbilda och gestalta kan tveklöst tränas upp. Det finns grundläggande kunskaper att tillägna sig och metoder för att öva upp sin konstnärliga blick. Oavsett om man tror mig eller inte, anser jag att talangfrågan borde tonas ner när det gäller barns skapande. Vi kan inte avgöra att ett litet barn har eller saknar talang. Vill vi uppmuntra deras kreativa utveckling, så räcker det att bygga på den skaparglädje som finns hos i stort sett alla barn.
Talang-idén är en vuxen skapelse. Den handlar i slutändan om prestation – “har barnet talang?”, kan översättas till “målar barnet bra?” Det är en fråga som stjälper, snarare än hjälper, för där vi vuxna ingjuter prestationsjakt, där riskerar vi också att hämma kreativiteten.
En bättre fråga – om vi vill gynna kreativiteten på lång sikt – är: “har barnet roligt?”
Jag misstänker att det ofta inte är vuxnas intention att göra prestation av barns skapande. Ändå smyger det sig lätt in mellan raderna. Det hörs i ordval och uppmuntran: “åh, så fint!”, säger vi och skapar därigenom en måttstock för barnet att förhålla sig till. Fint – eller fult. Andra ord i genren är “likt”, “bra” och “duktig”.
Det kan låta märkligt att jag är kritisk till sådana vänligt menade, berömmande ord, men jag vill ändå väcka tanken: när vi använder de här begreppen, så förändrar vi så småningom barnets sätt att förhålla sig till sin kreativitet. Från att drivas av nyfikenhet och skaparlust, glider de iväg mot en annan drivkraft: att få beröm för det som blir fint. Baksidan av myntet är farhågan att det de skapat inte är fint, inte kommer få beröm. Inre drivkraft byts mot yttre. Så småningom lägger de flesta ner penseln.
En annan indikator på att prestation snarare än lust präglar den vuxnas förhållningssätt till barns skapande, är när vi går in och tillrättalägger skapandeprocessen till den grad att barnet i slutänden oavsett sin egen insats kommer att “lyckas” – det vill säga, göra någonting som är tillräckligt fint i den vuxnes ögon. Istället för skapande gör vi styrda övningar, använder strikta mallar och pyssel-knep, som leder till på förhand bestämda alster. Det är naturligtvis välment. Kanske tänker vi att det är roligare för barnet om resultatet blir bra. Problemet är då att vi indirekt har underkänt resultatet av barnets egna skapande som otillräckligt.
Familjeterapeuten Jesper Juul har skrivit klokt om hur barns och vuxnas perspektiv kan krocka, i boken “Ditt kompetenta barn”. Han skriver:
“Lars, tre och ett halvt år, sitter vid köksbordet och väntar på sin mamma som ännu inte kommit hem från arbetet. Hans pappa föreslår att han tar fram ritblocket för att få tiden att gå. En halvtimme senare och efter sex teckningar kommer modern hem och Lars springer ut i hallen och ger henne sin sista teckning med orden: ‘Titta mamma, den är till dig!’
Hans mamma tar teckningen, ser på den och säger: ‘Den var fin, Lars. Du har blivit riktigt duktig på att rita!’
Precis som i exemplet med Katrine och hennes mamma (s. 94) misslyckas kontakten, även om berömmet är kärleksfullt menat. Lars kommer inte springande ut till sin mamma med en teckning för att få den bedömd. Det är en kärleksgåva han ger sin mamma, eftersom han älskar henne och har saknat henne. […] Poängen är att han ger henne sig själv, sitt ögonblickliga varande, ett omedelbart personligt uttryck och får en bedömning som svar”.
Jag förstår att det är lätt att hamna i “fint-fällan” och vill varken överdriva riskerna eller bannlysa pyssel. Det finns plats för nyanser. Vad jag vill är att föreslå några praktiska verktyg för att bredda vårt sätt att prata med barn om skapande och ge några uppslag till övningar som kan utveckla barnets kreativitet – och i bästa fall låta dem behålla den livet ut.
För de allra minsta barnen räcker själva upplevelsen av skapande långt. Att de kan åstadkomma färgskiftningar på ett papper, eller forma en klump lera, är en stor upplevelse i sig. De har inte behov av att göra fint eller rätt – inte förrän omgivningen har lärt dem om dessa koncept. Och min uppfattning är alltså att vi gott kan vänta med den lärdomen. Den kommer att komma utan vår hjälp.
Underbygg det lilla barnets fascination för skapande genom att erbjuda bra material, som de minska kan behärska. Ge dem stora papper, som passar den motoriska nivån och pennor, kritor eller penslar och färg som ger rejäla avtryck på papperet, även för den som är för liten för att trycka hårt eller vinkla handleden. Till en början målar barn från axelleden, med hela armen i stora svep. Redan i det här stadiet kan det vara bra att öva sig på att prata med barnet om vad det skapar. Istället för “så fint!”, kan du benämna vad barnet gör och därigenom ge ett språk som kan understödja dess fortsatta kreativa utveckling. Förslag på sådan kommunikation kan vara:
– Nu använder du gul färg, med litegrann rött i. Titta, det blir orange när du blandar dem.
– När du gör sådär blir det prickar – prick, prick, prick, prick.
– Oj, vilken lååång linje du gör! Den går tvärs över hela papperet.
– Nu målar du med blått.
– Vilken färg vill du använda nu?
– Vad roligt du ser ut att ha när du kör runt, runt, runt med penseln!
– Här har du gjort en stooooor brun form, och här är en pyttepytteliten röd.
– Är den till mig? Åh, vad glad jag blir att jag får den av dig! Den ska jag hänga upp på väggen, så att jag kan tänka på hur mycket jag tycker om dig när jag ser på den.
Undvik helst att läsa in alltför mycket i bilden, som barnet inte avsett att måla. Ibland har vi vuxna en tendens att gå igenom barns målningar liksom sökande efter något som liknar avbildningar – “oj, titta här ser det ut som en fågel!” Återigen är intentionen god, men baksidan är att vi också signalerar till barnet att det hen faktiskt målade inte riktigt räckte till – vi hade hellre sett att bilden föreställde någonting annat.
För att uppmuntra kreativiteten hos ett litet barn, behöver du inte ha minsta konstnärlig fallenhet själv. Det viktiga är att du deltar och delar barnets skaparglädje.
Lite äldre barn börjar så småningom rita och måla föreställande. Här trampar vi vuxna ofta i fint-fällan, genom att noggrant bedöma hur likt barnet lyckas avbilda det som bilden ska föreställa. I det här stadiet tror jag också att många föräldrars, fullt förståeliga och mänskliga, förhoppningar om talang triggas. I de första djurfigurerna och familjeporträtten, där armar och ben spretar ut från porträttobjektens kinder och haka, läser vi ofta in alltför mycket. Är barnet “tidigt”, eller “sent”? “Duktigt”, “finmotoriskt”, “observant”? Långtgående bedömingar och förutsägelser görs med huvudfotingar som grund. Jag ska inte sätta mig till doms över det, utan helt frankt erkänna att jag gör det själv. Jag tittar på min två- och ett halvtårings alster och blir hänförd. Men jag försöker påminna mig själv om att det sannolikt inte är hans oerhörda, unika konstnärliga talang som ligger till grund för min känsla, utan helt enkelt min kärlek som gör min bedömning opåkallat översvallande.
Barn utvecklas olika. En del är upptagna med att utveckla sitt tal, när deras jämnåriga för stunden koncentrerar sig på att jobba finmotoriskt med kritor och lera. Vissa barn är tidiga med föreställande bilder, medan andra snart kommer ikapp – de hade för tillfället fullt upp med att öva på sin balans eller att lära sig hoppa jämfota. Att dra tidiga slutsatser om ett barns eventuella konstnärliga talanger är helt enkelt inte särskilt meningsfullt.
Så, istället för att låsa fast oss i fint- eller likt-fällan, kan vi fortsätta att understödja barnets skaparglädje, genom att fortsätta delta i deras skapande och bygga vidare deras kreativa språk. Det finns många adjektiv att använda istället för fint och likt. Till exempel: stort, runt, böljande, zickzackigt, grönt, bulligt, vilt, hårt, blött, rakt. Dessutom kan vi prata med barnen om vad de tänker om sitt skapande. Vad får dem att välja det ena eller andra motivet? Vilka material är roligast att använda? Kan man hitta på kombinationer av material – kanske limma fast någonting på teckningen? Blanda målarfärg och kritor i samma bild?
Att inte bedöma barns skapande med förenklade temer som “fint” och “bra” står inte i motsättning till lärande – tvärtom! Barnen bör ges möjlighet att utveckla allt mer kunskap. Färg- och formlära, en mångfald av material samt kunskap om hur man på olika sätt kan använda dem samt ett allt rikare språk för att planera och beskriva sitt skapande arbete – det kan vi vuxna hjälpa dem med. När vi sitter och ritar, klipper och degar med barnen kan vi erbjuda nya infallsvinklar och idéer – och naturligtvis få detsamma tillbaka. Vi kan till exempel:
– Rita runda former. Känna i handen hur pennan snirklar och cirklar sig fram. “Hur låter den här snirkliga rörelsen?”, “Vilken färg passar till den här formen?”
– Rita kantiga former. Hur känns det i kroppen när man gör hårda, kantiga former? Hur låter de?’
– Rita någonting upp och ner.
– Rita av varandra utan att titta på papperet.
– Göra favorit-teveprogrammet i lera, eller som klippdockor.
– Göra högtidsbilder, som vi hänger upp som dekoration på väggen sedan.
Så småningom händer det, antagligen. Barnet tittar på sitt verk och frågar “är det här fint?”. Vad svarar den förälder eller vuxen, som vill undvika att öka prestationspressen på barnet då? Mumlar någonting om att teckningen är gul och rosa, istället för att ge ett ärligt svar? Nej, vi behöver inte vara dogmatiker. Jag tror att var och en bäst kan bedöma hur ett konstruktivt svar till just det här barnet ser ut. Är det ett barn som ofta verkar oroa sig för att prestera och duga, kanske det är bra att vara lite extra noggrann med att inte spä på den oron. Är det ett barn som i grunden verkar tycka att hen duger fint och som bara uppriktigt undrar om teckningen blev riktig, så kan svaret bli ett annat. För egen del är jag rädd att jag kommer svara någonting i stil med “eftersom jag älskar dig, tycker jag att allt du gör är fint” till min son – som antagligen snabbt kommer hitta någon intressantare bedömare att fråga. Vi har alla våra brister…
Talesättet “barn gör inte som du säger, de gör som du gör”, gäller även på det kreativa området. Det kan vara en svår nöt att svälja för alla som själv har lite stukat självförtroende på kreativitetens område. När barnet ber dig: “Rita en häst! Rita en cykel! Rita en giraff som åker skejtboard!”, så ligger det nära till hands att konstatera “Det kan jag inte”. Det underliggande budskapet är att det är såpass viktigt att resultatet blir bra, att det är bättre att avstå om det finns tvivel om teckningens slutliga kvalitet. Eller, att vi åtminstone ska ursäkta oss i förväg, om vi avser rita någonting som inte kommer bli perfekt.
Jag vet att det kan kännas klumpigt och pinsamt att måla sådant man inte behärskar. Jo faktiskt – jag kan inte heller måla cyklande elefanter särskilt bra! Jag lider av medeldålig fantasi. Har inte memorerat olika djurarters anatomiska särdrag. Mina fantasihästar har påfallande ofta en ofördelaktig likhet med älgkalvar. Men jag ritar dem gärna ändå, utan att nagelfara dem och berätta om deras tillkortakommande. Jag skulle inte ställa ut älghästarna på galleri – men när jag ritar tillsammans med barn, så är det skapandet, leken och glädjen som är det viktiga. Inte resultatet, varken deras eller mitt. Medveten om att jag som vuxen är en förebild, behandlar jag mina alster på samma sätt som jag behandlar deras: med respekt och nyfikenhet. Jag använder samma språkdräkt för att prata om mina bilder. Det kan låta “hästen ser ganska glad ut – tror du hon har gjort någonting kul idag?”, eller “jag tror att den här elefanten ska bli grön med lila prickar, vilken färg ska din elefant få?”.
Om det känns jobbigt att rita utan att uttrycka självkritik, så försök hålla i minnet att den här stunden inte handlar om att du ska rita en bra och fin cykel – det handlar om att ha roligt ihop med ett skapande barn. När barnet ber dig rita en cykel, så strunt i hur bilden blir – gör det till en kreativ lek där du involverar barnet: “Hur många hjul ska cykeln ha? Vilken form har ett hjul, kan du visa? Vad mer finns på en cykel, aha, ett styre, en sadel och trampor. Vill du måla den i någon färg? Vem är det som är ute och cyklar? Mormor? Kan du rita dit mormor på cykeln?”
– Ett sätt att komma bort från bedömningsfällan kan vara att göra tillfälliga bilder. Min son fick en griffeltavla i tvåårspresent och har spenderat timmar med att rita – och sudda bort. Suddandet fascinerade honom och han skrattade högt när färgerna plötsligt var borta. Andra material man kan använda för att göra tillfälliga bilder är att måla med karamellfärg i fil, att använda färgad sand som finns att köpa i hobbybutiker, eller med löv och blad eller utklippta färgade pappersbitar, som kan läggas i olika former, som får växa fram över bordsytan.
– Skapandeförmåga utvecklas inte bara vid ritbordet. Väv in kreativa kunskaper i annan lek och i vardagliga händelser. Prata med barnet om former och färger, proportioner och perspektiv. Att månen ser liten ut för att den är långt borta. Att himlen var rosa imorse, grå mitt på dagen och nu är den alldeles svart! Att vatten kan se blått ut på havet, och brunt i en pöl på vägen.
– Känsla och intresse för form och färg kan dessutom uppmuntras och växa i alla möjliga aktiviteter. Låt barnet komponera sin klädsel och prata med barnet om vilka färgkombinationer hen väljer: “Rosa strumpor och svarta byxor? Ooh, då blir den rosa färgen liksom alldeles lysande intill den svarta!”, eller “Rutig skjorta, randiga byxor och prickiga sockar – vad många olika mänster du hittade!”
– Baka med barnet och prata om bakverkets konsistens, form och färg.
– Dansa!
– Ge barnet tid. Om du själv ägnar dig åt skapande, eller tänker tillbaka på när du som barn gjorde det, så vet du att kreativitet sällan kommer i en jämn flod av överflöd. Tvärtom, den kan vara ojämn och svårfångad. Ibland saknas den. Då är det okej att vänta. Det kanske bara blir några förströdda streck. Låt barnet sitta och ta sin tid för att få en idé. Ofta vill vi i all välmening hjälpa barn att komma igång genom att ge många förslag, men ibland kan det vara bättre att berätta för barnet att det går bra att vänta tills det kommer en idé i huvudet. Ett annat sätt att ge idéer utan att det känns som att man bombarderar barnet med förslag, är att helt enkelt sätta sig intill och rita det som faller en in. Snart väcker det antagligen en idé även hos barnet.
– Måla till musik
– Uppmuntra olikhet. Äldre barn jämför sig ofta mycket med varandra och även om det säkert har vissa positiva sociala funktioner, så kan det också leda till likriktning och hämmad kreativitet. Uppmuntra gärna olikhet. Visa att det finns flera sätt att skildra samma sak och olika sätt att tänka och vara.
Till sist.
Mitt perspektiv på barns kreativitet är att det centrala värdet är glädjen i att skapa och lära – och att skapande och lärande inte är två motsatta ting, utan kan gå hand i hand. Nyckeln är att tillåta och uppmuntra nyfikenhet och skaparlust. Tänk, vilken gåva att ge till våra barn.
Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.
Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.
Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.
Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.
I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.
Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.
Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.
I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.
I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.
På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.
Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.
Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.
Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.
Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.
Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.
Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.
Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.
Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.
Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.
Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.
En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker “hyfsat”, eller “helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på “bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.
Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.
Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.
Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.
Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.
Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.
En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina “borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!
Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.
Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag “borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.
Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.
Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.
Ta hand om dig.
Oj, så fort kursplatserna gick åt! Det tog bara ett par dagar så var den fullbokad, akvarell- och yogahelgen jag ordnar i maj tillsammans med Katarina Mark, min granne, vän och vapendragare som driver hästgården Sanda Gård. Jag blev lite överrumplad och väldigt glad över det stora intresset. Tack, allihopa!
Eftersom det är många som frågar och reservlistan till kursen i maj nu börjar växa, så tänkte jag skriva ett par rader om min kursverksamhet framöver.
Jag tycker att det är himla intressant att prata om akvarellmåleri och försöka tillsammans med andra akvarellmålare bena ut hur man går tillväga för att få fram det uttryck man söker i sina bilder. Det är därför jag håller kurser och skriver min webkurs, “Elisabeths akvarellskola“.
Fysiska kurser har jag några per år. Det är tiden och familjepusslet som avgör och i år har jag bedömt att jag hinner med att ordna två helgkurser i egen regi, en på våren och en till hösten. Därutöver är jag inbokad som gästlärare ytterligare ett par helger på kurser/träffar som andra anordnar. Det kan vara studiecirklar eller hos akvarellsällskap eller liknande.
I augusti ska jag ha en utställning som jag kommer lägga mycket tid på att förbereda under våren och sommaren, så fram till oktober blir det inte fler kurstillfällen i år.
Jag önskar att jag hade tid till mer, egentligen. Det är så roligt att träffa andra som målar, både nybörjare och rutinerade, och jag skulle vilja kunna säga ja till alla förfrågningar och intresseanmälningar.
Ett upplägg jag funderar på till nästa år är att då och då ordna lite enklare målarträffar i min ateljé. Kanske över en dag bara, med något specifikt tema varje gång. Så kan man komma på någon enstaka träff som känns särskilt lockande, eller anmäla sig för flera träffar på en gång, så blir det mer som en studiecirkel. Tror ni att det vore ett bra upplägg? Har ni tips på teman för sådana träffar, så skriv gärna i kommentarerna!
Först ska jag bara bygga klart den, ateljén alltså. Ja, det var det där med tiden igen…
Idag har jag glädjen att kunna säga varmt välkommen till en unik och avkopplande akvarell-helg, där du får möjlighet att utveckla ditt akvarellmåleri med hjälp av fokus- och närvarotekniker från yoga. Här närmar vi oss akvarellen från ett djupare perspektiv än endast det rent tekniska, under ledning av mig som akvarellärare och min samarbetspartner Katarina Mark, som är en fantastisk yogainstruktör med lång erfarenhet och gedigen utbildning.
Katarina äger Sanda Gård, där kursen kommer att hållas. Det är en hästgård, där Katarina även håller mycket uppskattade yogakurser som hon skräddarsyr efter olika grupper och inriktningar. Hon leder deltagarna med värme, humor och klokhet och får såväl erfarna yogis som stela nybörjare att känna sig delaktiga och välkomna.
Sanda Gård ligger i Sättraby, utanför Norrtälje. Från Stockholm är det 7 mil hit, från Uppsala 6,5 mil och från Arlanda 4,5 mil. Det går lokalbussar raka vägen hit från centrala Stockholm (buss 639 mot Hallstavik). Från busshållplatsen är det ca 1,5 kilometers promenad genom byn. För den bilburne deltagaren finns gott om plats att parkera vid Sanda, naturligtvis gratis.
Kursgården ligger vackert beläget mitt i landskapet och med utsikt över hästhagar, skog och sjön Smalsjön varvar vi under helgen akvarellektioner med yogaövningar, som syftar till att skärpa våra sinnen och öka närvaron och koncentrationen i måleriet.
Om vädret tillåter målar vi utomhus och vid regn stannar vi inne och arbetar i de ljusa, trevliga kurslokalerna.
Under helgen kan du släppa alla vardagens krav och helt och hållet fokusera på ditt måleri. Boende och samtliga måltider ingår i kursavgiften. Rummen på Sanda är fina, nyrenoverade tvåbäddsrum med våningssängar, där du delar rum med en annan deltagare. Måltiderna avnjuter vi tillsammans på gårdens mysiga café.
Kursen kräver inte att du har några särskilda förkunskaper, vare sig vad gäller måleri eller yoga. Vi ser till att kursen antingen blir en bra start för dig som vill börja måla akvarell eller en möjlighet till utveckling för dig som vill fördjupa dina kunskaper. Yogaövningarna anpassas naturligtvis också helt efter varje deltagares förutsättningar.
Yogan kommer vara inriktat på sinne och tanke, snarare än det fysiska. Du behöver inte ha med dig träningskläder, men det är naturligtvis skönt med kläder som är bekväma att röra sig i, både till yogan och vid utomhusmåleri.
Du tar med eget målerimaterial till kursen. Mitt mål är alltid att du som kursdeltagare ska få möjlighet att utveckla just ditt personliga uttryck – därför föredrar jag att du har med dig det material du själv föredrar att använda. Inomhus finns plats vid bord där det ryms skiva/papper på cirka 50 centimeters bredd. Utomhus kan vi givetvis bre ut oss mer. Vill du ha tips på material att ta med, så hör av dig.
Under akvarellektionerna och måleripassen kommer vi att fokusera på bland annat följande innehåll:
Om du vill kan du titta igenom min kostnadsfria webkurs som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola” för att få en tydligare bild av hur jag resonerar om de olika aspekterna av akvarellmåleri.
Eftersom jag vill ha möjlighet att ge varje deltagare ordentligt med tid, tips och råd är deltagarantalet begränsat till endast tio. Det innebär att det även kommer finnas gott om utrymme att få hjälp med just det man själv vill utveckla under helgen.
Datum och tid för kursen är fredag 24 – söndag 26 maj. Kursen startar kl. 16.00 på fredagen och avslutas kl. 15.00 på söndagen.
Det finns 10 platser på kursen och först till kvarn gäller vid anmälan.
Du räknas som anmäld efter att ha fått platsbekräftelse per mail samt betalat kursavgiften, som är 4 500 kronor inklusive moms. Anmälan är bindande efter betald kursavgift. Vid anmälan: uppge namn, adress, telefonnummer samt eventuella önskemål om kost. Sista anmälningsdatum är den 1 april.
Om du har frågor om kursen, kan du maila mig på elisabeth.bistrom@gmail.com. Samma adress använder du för att anmäla dig.
Varmt välkommen!
Den 27 mars – 18 april anordnar Edsvik konsthall i Sollentuna den årliga jurybedömda nationella akvarellsalongen och jag har blivit antagen med två verk. Så roligt!
Vernissage är den 27 mars, kl. 11.00-19.00, med invigning klockan 17.00.
Här kan du läsa om utställningen.
Igår lade jag upp en målning på instagram och facebook, som väckte en del frågor. Det som flera undrade var framförallt hur jag gått tillväga för att måla det vita vågskummet i bilden. Det korta svaret är att jag inte målat den. Det mycket längre svaret kommer här, i del nio av “Elisabeths akvarellskola“.
I somras var jag ute vid havet på en plats som heter Bjuröklubb. Det ligger i norra Västerbotten, där jag är uppvuxen. Den här dagen blåste det rejält och jag satt en stund på en sten och lyssnade på vågmullret. Jag tog ett gäng bilder, för att spara i min inspirationsmapp på datorn. Jag sparar på mig en hel del fotografier under de varma månaderna, för att kunna jobba med på vintern, när det är för kallt för att sitta utomhus och måla.
När jag för några veckor sedan bläddrade igenom min bildmapp, hittade jag de här havsmotiven. En av bilderna kändes särskilt lockande. Den fick mig att minnas i kroppen hur det kändes att sitta på den där stenen i somras. De ville jag använda som underlag för en målning.
Motivet passade dessutom bra, eftersom jag under samma period hade några porträttbeställningar att arbeta med. Jag målar ofta på två eller fler akvareller samtidigt. Då kan jag emellanåt vila ögonen genom att växla över till ett annat motiv. Och så slipper jag långa stunder av overksam väntan. Akvarellmåleri är en process som pendlar mellan å ena sidan koncentrerat, intensivt arbete, där man behöver vara helt skärpt och fatta raska beslut och å andra sidan en hel del väntetid, där det bara är att sitta på händerna och invänta att vattnet dunstar och färgen torkar. Under de stunderna har jag gärna ett annat motiv att sysselsätta mig med, och det här havsmotivet passade perfekt för ändamålet eftersom det består av en mängd små färgfält som inte behöver målas på samma gång. Ett bra pausmotiv.
Jag ville göra motivet stort, så jag spände noggrant upp ett cirka 80 gånger 60 centimeter stort papper på en plywoodskiva (om du undrar över hur man spänner ett akvarellpapper, så har jag beskrivit det här).
Sedan skissade jag. Jag använder en hård blyertspenna, som ger ganska svaga linjer och inte smetas ut så lätt om jag råkar dra handen över papperet.
När jag skissar komponerar jag bilden. I det här fallet handlade det till exempel om att bestämma var horisonten skulle ligga, var vågorna skulle hamna och vilken storlek och placering förgrundens stenar skulle ha. Jag använde fotot som förlaga, men med frihet att ändra motivet som jag vill. Det är inget porträtt det är fråga om.
Ett knep jag tog till, var att inte skissa upp horisonten med penna, utan att istället maskera fram den med tejp. Jag tyckte att det var viktigt för motivet att horisonten blev knivskarp och absolut rak. Det skulle göra sig fint som kontrast till det i övrigt ganska röriga motivet.
I det här videoklippet kan du skymta tejpbitarna, som jag alltså satt fast där jag ville måla fram en rak horisont. Där tejpen fattas ville jag att den översta vågen skulle bryta horisontlinjen.
En annan viktig funktion skissandet fyller för mig är att jag då markerar inte bara var jag ska måla fram olika former, utan också var jag inte ska måla.
I akvarellmåleri är den vita färgen en särskild sak. Det finns nämligen ingen vit akvarellfärg. Den som har målat på sitt papper, ångrat sig och vill ha tillbaka den vita färgen, har några alternativ att ta till. Antingen kan man tvätta ur färgen eller så kan man måla med vit gouachefärg ovanpå akvarellen. Båda varianterna kan bli bra och rätt använda ge ett alldeles särskilt uttryck – men inget av dem ger samma vithet som det omålade papperet. Det innebär att man behöver vara noggrann om man vill ha kvar omålade områden på sin färdiga akvarell. Jag tror att de flesta som har målat akvarell, har märkt hur lätt hänt det är att man glömmer bort sig och målar där man inte skulle. För att undvika det, försöker jag vara noga när jag skissar att notera var jag vill spara ut vita ytor. Jag säger högt i huvudet till mig själv “här ska jag inte måla”. Då kommer jag oftast ihåg det när det väl gäller.
Förutom att spara ut – alltså att helt enkelt inte måla på en viss yta – så kan man maskera vita ytor. Till exempel med tejp, som jag gjorde ovanför horisontlinjen. Eller med maskeringsvätska som är ett flytande gummi, som man målar på (förslagsvis med en billig pensel som man har doppat i tvål innan; då går gummilösningen att tvätta bort). Jag använder alla upptänkliga metoder. I brist på maskeringsvätska använde jag en gång flytande stearin. Funkade hyggligt. Andra tar till textillim. Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Det håller jag verkligen inte med om – hemska tanke! Men när det gäller akvarellmåleri, då tycker jag att talesättet är tillämpligt. Just i det här motivet ville jag dock undvika maskering. Jag tycker att det nästan alltid syns i slutresultatet om man har maskerat och ibland passar det, ibland inte. I det här fallet – inte.
En vänlig kommentar jag ofta får höra är att jag målar vatten bra – “det som är så svårt”. Det är fint att höra, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är svårare att måla vatten än något annat – eller, kanske rättare sagt: jag tycker att det är lika svårt att måla vatten som andra motiv. Jag ska försöka förklara.
I grund och botten består en bild av ytor och linjer. Teoretiskt sett gäller det alltså att måla fram ytor och linjer i rätt färger på rätt plats – då blir bilden som du vill ha den. Om en yta är blå, gul, grön eller rosa spelar egentligen ingen roll. Det ena är inte mer svårmålat än det andra. Eller hur? Men ändå känns vissa motiv svårare än andra.
Anledningen, tror jag, är att vi lätt hamnar i en tankefälla når vi står inför vissa motiv. Vi fastnar i symboliskt tänkande; målar vatten som den symboltänkande delen av vår hjärna tycker att vatten ser ut, och så blir resultatet en bild som saknar likhet med motivet vi hade framför oss. Det är ett svårt koncept att beskriva kort, men ta gärna en titt i min akvarellskola om du vill se ett längre resonemang om saken.
Nyckeln till att lyckas se motivet på ett sätt som hjälper dig i målningen är att glömma vad du vet om motivet och istället fokusera på vad du faktiskt ser. I länken ovan finns övningar att prova på, för att träna dig att koppla in rätt del av perceptionen. Tänk inte: “här är en våg”, utan försök tänka i termer av ytor, linjer, vinklar och proportioner. När jag ser på ett motiv låter det ungefär såhär i mitt huvud: “Här går en linje, den är tre gånger så lång som den där linjen. Mellan dem finns en yta som är gråblå och under den gråblå ytan är det lite mörkt och sedan kommer ett ljust fält som är dubbelt så brett som det gråblå fältet.” Jag tänker alltså inte “våg, skum, sten”, utan försöker istället se och jämföra ytor. Det hjälper! Ett sätt att tydligare se motivet på det här sättet, är att förstora fotoförlagan till den grad att du inte längre omedelbart logiskt förstår vad det föreställer, utan bara ser de visuella beståndsdelarna.
Den här akvarellen är målad i många, många lager med ökad komplexitet ju längre ner på bilden man tittar. Jag tyckte om hur de förenklade delarna samspelar med mer genomarbetade detaljer.
Den stora vågen högst upp och den blå ytan ovanför den är mycket förenklad, det syns tydligt om man tittar nära. Den delen av målningen består av bara 1-3 lager färg. Jag försökte vara noggrann med att hålla det enkelt och inte gå in och pilla i efterhand. Jag tycker att det blev lyckat; färgerna blev rena och transparenta och jag tycker att jag därigenom fick till karaktären av vatten som sköljer ner när en våg slår över sig själv. Det där grönskimrande, genomskinliga.
Jag målade de första lagren uppifrån och ner, koncentrerad på att inte råka måla på de områden jag skissat upp för att behålla omålade. I klippet här ovanför kan du få ett hum om hur jag gick tillväga. Det är rejält svårt att filma med en hand och måla med den andra, så kvaliteten på klippet är därefter. Oftast målar jag med lutande skiva. Då rinner vattnet och färgen nedåt på ett förutsägbart sätt, istället för att flyta ut hit och dit som det lätt gör om papperet ligger plant. I klippet syns det ganska tydligt.
I de flesta fall vill jag tidigt i processen täcka i stort sett hela papperet – utom de vita delarna då – med färg. Det gör oftast i slutändan att målningen håller ihop. Den får samma ljusförhållanden, samma temperatur. Men i det här fallet var det ändå lite av en utmaning att få bilden att hålla ihop. Länge såg det ut som tre olika bilder, illa ihoptråcklade.
Den översta delen blev snabbt klar och jag fick säga till mig själv på skarpen att inte ge efter för lusten att peta mer i den. Att inte överarbeta är en av akvarellmåleriets grundlagar. För min del är den svår att hålla, för när jag känner mig nöjd med en del av en målning, så vill liksom penselhanden dit och känna.
Mittendelen var ett aber. Rörig. I slutändan okej, men på vägen dit närapå överarbetad och ptja, stundtals rentav ful. Men så är det såpass ofta, att jag har vant mig vid att ta det med jämnmod. I bästa fall lyckas jag ordna upp det, i näst bästa fall går det att rädda upp bilden med en rejäl beskärning och i sämsta fall är det en misslyckad akvarell, inte värre än så. Det perspektivet gör mig lugn när jag målar och jag är övertygad om att jag målar bättre, när jag inte tar slutresultatet på blodigt allvar.
Den nedersta delen skiljer sig från de andra, för där är vattnet lugnt och rör sig liksom horisontellt, medan vågrörelserna rör sig vertikalt. Förstår du hur jag menar? Dessutom var färgtonen på fotoförlagan på det här området helt annorlunda än resten av bilden och det trasslade till det lite för mig till en början.
Jag är svag för kontraster och tycker om att använda akvarellteknikens hela möjliga spännvidd, från att måla med rent vatten, till att ta tjock färg direkt från tuben. Och mitt akvarellmåleri är rejält blött. Då tycker jag att man får ut maximalt av akvarellpigmenten. Här kan du läsa mer om akvarellfärgernas pigment och vilka egenskaper man kan locka fram ur dem.
Till slut tycker jag att jag fick bilden att hålla ihop genom att låta samma färger återkomma i alla delar och även lägga till små horisontella färgfält här och där över hela bilden. Det behövdes inte så mycket – en upprepning av den översta vågens rytm, genom några vertikala penseldrag även i den nedre delen av bilden, plus lite grön, transparent färg runt stenarna i bildens förgrund. Det band samman alltihop. Jag behövde alltså lämna fotoförlagan och istället se vad som funkade i akvarellen. Det är ofta två helt olika saker.
När någon säger att min målning ser ut som ett foto blir jag alltid glad, för det är en vänligt menad komplimang. Men jag eftersträvar inte att måla fotorealistiskt. Jag vill gärna att det ska synas att det är en akvarell jag har gjort, för jag tycker att akvarelltekniken har kvaliteter som fototekniken saknar. Akvarellen är oförutsägbar på sitt alldeles egna vis. Färgen sticker ibland iväg och skapar egna former och konturer, blomningar och strukturer. Jag har övat mig på att låta det hända. I de flesta fall är det positivt i slutändan. Det ger liv åt bilden och kan förstärka karaktären av det motiv du vill gestalta. Bli vän med misstagen, det får bli mitt avslutande råd för dagen.
Roligt att du ville ta del av processen bakom den här målningen! Om du är nyfiken på mer resonemang om hur man kan arbeta med akvarell, så är du alltid välkommen att ta en titt på min akvarellskola, eller att ställa frågor i kommentarsfältet.
Ha det gott!
