Bläddra bland kategorier

Utställning

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livet i byn/ Utställning

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livet i byn/ Utställning

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

3 I kategorin Konstnärsliv/ Sociala medier/ Utställning

Ett pågående samtal

Jag hade vernissage igår. Sedan en tid tillbaka har de tillställningarna börjat präglas av att det kommer fram varma, vänliga människor som berättar att de följer mig i sociala medier och vill säga hej. Det är så fint. Igår slog det mig hur de här relationerna som uppstår i sociala medier och som ibland får möjlighet att bli till tillfällen att träffas i fysisk gestalt blir så speciella, för de skapar liksom ett pågående samtal, där det finns massor med gemensamma referenser att mötas kring. Det blir snarare som att träffa gamla vänner än nya, okända personer. Vi har redan påbörjat någonting genom att utbyta tankar och erfarenheter, frågor och hejarop åt varandra på blogg, instagram eller i en facebookgrupp och när vi sedan träffas för första gången, så känns det ju alls inte som den första. För det är ju faktiskt inte det.

Sociala medier har tveklöst baksidor, och kritiseras ibland för att göra relationer ytliga och fragmentiserade, och jodå, absolut. Men där finns också potential till meningsfulla möten, som aldrig annars hade kunnat uppstå. Jag tror att vi har möjlighet att aktivt välja vad vi vill göra sociala medier till. Skrytyta eller mötesplats. Det är upp till oss.

Så, tack till alla er som tittar in här och läser och kommenterar och vill vara med i mitt kreativa liv. Ni betyder mycket för mig. Och när ni kommer på mina utställningar eller kurser, så att vi får chans att stå intill varandra som riktiga, livs levande människor och ta upp tråden där vi senast talades vid, då gör ni att jag känner mig som en del i någonting bra och viktigt. Jag är själv i ateljén om dagarna, men känner mig aldrig ensam. Tack vare er. Tack ska ni ha.

(Utställningen pågår till den 17 september och äger rum på Galleri Nordic Art på Birkagatan 28B i Stockholm).

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri/ Utställning

Himlar och hav på Hallstaviks konsthall i höst

Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.

Dessa har jag målat till utställningen:

Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020

Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.

Hjärtligt välkomna!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Utställning med midnattsljus

(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)

Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.

Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.

En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.

Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.

Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.

Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan ”Sillhällan å sånt”, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.

4 I kategorin Konstnärsliv/ Utställning

Om en framskjuten utställning, Coronakrisen, och den lilla ortens kulturliv

Min utställning i Rimbo skjuts upp, tills Coronakrisen har ebbat ut.

I Rimbo finns ett ställe som heter Café Chocolate, som drivs av Susanne Pontvik. På sitt café ordnar hon året om utställningar, konserter, målarkurser, föreläsningar, dansuppvisningar och teaterföreställningar. Sådana platser och personer är ovärderliga för Sveriges kulturliv. Det är stora ord, men jag menar det.

På ställen som Rimbo finns inte tjusiga kulturinstitutioner. Inga konsthallar eller teatrar, ingen biograf. Vi har ett bibliotek, och så Café Chocolate. Där man kan köpa en nybakt Rimbobulle (och det bör man göra!) och samtidigt uppleva ett förstklassigt flamencouppträdande eller lyssna på ett intressant författarsamtal.

Det kan låta konstigt för någon som kallar sig konstnär att säga det här, men jag är i grund och botten ingen kulturtyp. Under de nästan tio år jag bodde i Stockholm satte jag aldrig min fot på ställen som Dramaten, Operan eller Berwaldhallen. Inte för att jag ogillar kultur, absolut inte, men jag kom liksom aldrig på tanken. Det kändes väl inte som om de platserna var till för mig, och det var helt okej. Jag är glad att de finns för dem som vill gå dit, och jag tror att det är viktigt att det finns all möjlig slags kultur i ett land, hög och låg och smal och bred – men att gå dit själv? Njä. Kanske är det för att jag växte upp i en by utanför en ort som liknar Rimbo. Där avståndet till sådan där, vad ska vi kalla det, påkostad kultur, känns långt. Men det fanns, och finns, ett Folkets Hus i min hemort. Där gick jag på barnteater och spelningar, styrdans och standup och bio. Folkets Hus i Lövånger var på så sätt motsvarigheten till Rimbos Café Chocolate. Ett lokalt nav för kulturutövande, där vi boende och välkända kulturpersoner delade scen. En gång var visst Sara Lidman på folkan. Bara en sån sak.

När Susanne Pontvik frågade om jag ville ställa ut på Café Chocolate tackade jag självklart ja. Vi bestämde att utställningen skulle bli i april, och i december satte jag igång att måla. Jag hade en bra idé att jobba med och vårvintern i ateljén har varit väldigt produktiv och intressant. Jag såg mycket fram emot att visa upp utställningen. Jag vill inte avslöja för mycket, men den är väldigt, väldigt lokal. Och fin, om jag får säga det själv.

Men så kom Coronaviruset.

Idag bestämde jag och Susanne att vi skjuter fram utställningen tills coronakrisen lugnat ner sig. Det blir som så ledsamt att ha vernissage utan människor. Liksom poänglöst.

Jag ser att organisationer som Konstnärernas riksorganisation och Musikerförbundet gör vad de kan för att se till att kulturutövare ska klara den här krisen. Det är ett riktigt svårt läge. Bildkonstnärer i Sverige har en genomsnittsinkomst på 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Före Corona. Så det är tveklöst bra och viktigt att de försöker hitta sätt att hjälpa kulturarbetare att kunna fortsätta måla, spela, skriva, uppträda. Vi blir ett torftigt land annars, när det här är över. Men jag är orolig att mycket av det som jag tidigare i denna alltför långa text kallade ovärderligt för Sveriges kulturliv missas i eventuella kommande satsningar och räddningasaktioner. De små ställena och de driftiga eldsjälarna som arrangerar det lokala kulturlivet på orter som Rimbo. Det som kanske inte väcker så mycket uppmärksamhet utanför sockengränsen, men som är omistligt för oss som lever här.

Nå, det kommer en tid efter epidemin och jag är i grund och botten optimistisk. Människor är fantastiska på att bygga upp sådant som gått sönder. Så småningom ska jag meddela ett nytt datum för vernissage på Café Chocolate och då hoppas jag att många vill komma hit och skåla för att epidemin är över, och se på mina målningar. Jag ska använda tiden fram tills dess till att måla ännu mer och fundera på hur jag ska gå tillväga för att göra vernissaget extra festligt och besöksvärt.

Tills dess, om du har vägarna förbi Rimbo: passa på att gå in på Chocolate och ta en lunch i solen, eller köp med dig en påse Rimbobullar hem. De är världens godaste.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Självkritik får vänta

Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.

Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.

Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Media/ Utställning

Recension i Västerbottens-Kuriren

Recension I Västerbottens Kuriren av Elisabeth Biströms utställning 2019

”Hela årscykeln finns också fint representerad i de verk som Elisabeth Biström ställer ut, där uppväxtmiljöerna i norra Västerbottens kustland skildras med stor lyhördhet för naturens skiftningar, ljus och stämningslägen. Midvinterns bleka ljus över kustbandet, glittret i vattenytan av sommarens högt stående sol, vårens vattensjuka marker och höstens mättade färgskala, just innan naturen sluter sig – allt målas fram med säker blick och hand.”

Så fint skrev Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om min utställning i Umeå, som jag avslutade idag. Tack för de fina orden och tack till alla er som besökte utställningen! Det var fantastiskt roligt att träffa så många på vernissagen och så fint att läsa alla värmande hälsningar i gästboken. Jag känner mig överväldigad och väldigt glad.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Utställning i Umeå i december

Den 2 december är jag i Umeå för att ha vernissage för min utställning som pågår fram till den 15 december. Jag bodde i Umeå under flera år, så jag hoppas förstås få träffa många gamla bekanta. Halva min släkt finns där dessutom. Ni förstår att jag längtar!

Utställningen görs i Umeå konstförenings regi och äger rum på Folkets Hus.

Välkomna!