Bläddra bland kategorier

Elisabeths akvarellskola

2 I kategorin Akvarellkurs/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv/ På resande fot

En kreativ kurshelg i Umeå

Jag höll en kurs i helgen, på Umeå Konstskola, för tolv härliga deltagare. Människor som söker sig till akvarellkurser verkar ha det gemensamt att de är jäkla trivsamma att vara kring. Engagerade, intresserade, livfulla.

Kursen arrangerades av ett gäng som har en akvarellstudiecirkel genom ABF. De ses varannan vecka och målar tillsammans och nu fick jag det hedervärda uppdraget att komma och inspirera under ett par dagar. Det är roligt att bjudas in i sådana här sammanhang.

Umeå Konstskola ligger på Umedalen, som en gång i tiden var ett stort mentalsjukhus. Numera används lokalerna bland annat till utbildning och på området finns en helt otrolig skulpturpark, med många verk av några av vår samtida mest intressanta konstnärer. Åk och titta när ni är i Umeå!

Kursdeltagarna hade bett mig hålla kursen på temat hur man målar vatten och stenar, men jag gjorde ett litet uppror och hävdade att alla motiv – åtminstone i teorin – är samma sak. Lika enkla eller svåra. Allt består av ytor, linjer, vinklar. Om du undrar vad jag svamlar om, kan du ta en titt på min online-akvarellskola.

Jag gjorde ett par demonstrationsmålningar och försökte berätta hur jag tänker när jag målar och tillsammans resonerade vi om en massa frågor och svårigheter som uppstår när man målar akvarell. Pigmentegenskaper, ljus, pappershantering, korrigering av misstag, acceptans av misstag och mycket mera sådant.

I vinter kommer jag tillbaka till Umeå, då för att ha utställning. Det blir i december i Folkets Hus, i Umeå konstförenings regi. Jag berättar mer när det närmar sig!

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv/ Måleri

Min senaste akvarell, steg för steg

Den här målningen har jag jobbat på i ett par veckor, till och från. Det är skönt med till och från-motiv; sådana som inte kräver timtals av koncentrerat arbete åt gången, utan som man kan måla på mellan andra uppgifter. Parallellt med att syssla med den här har jag bland annat målat en porträttbeställning och spikat upp vindskivor på min ateljé. Variation gör gott.

Så här växte motivet fram.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Först en skiss och ett tunt lager, vått i vått, för att sätta en grundton i bilden.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Sedan lite arbete med de stora dragen. Former och riktningar.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Mer detaljer. Det gäller att försöka släppa tanken på att ”måla vatten”, och verkligen titta på hur de många små och stora formerna egentligen ser ut. Det är som att lägga ett pussel.

 En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Jag lade upp en liten filmsnutt på instagram när jag målade stenen i förgrunden. Mycket vatten, mycket färg och en del mod, och flera tunna lager färg med torktid emellan. Det är receptet. Nedanför kan du se klippet.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019

Färdig. Eller färdig och färdig. Sådana här motiv går att peta vidare på i oändlighet. Men jag försöker hålla mig till en tumregel om att inte berätta mer än vad som är nödvändigt i en bild, så här satte jag punkt. Nöjd så.

0 I kategorin Akvarellkurs/ Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv

Tack för intresset! Så här ser mina kursplaner ut framöver

Oj, så fort kursplatserna gick åt! Det tog bara ett par dagar så var den fullbokad, akvarell- och yogahelgen jag ordnar i maj tillsammans med Katarina Mark, min granne, vän och vapendragare som driver hästgården Sanda Gård. Jag blev lite överrumplad och väldigt glad över det stora intresset. Tack, allihopa!

Eftersom det är många som frågar och reservlistan till kursen i maj nu börjar växa, så tänkte jag skriva ett par rader om min kursverksamhet framöver.

Jag tycker att det är himla intressant att prata om akvarellmåleri och försöka tillsammans med andra akvarellmålare bena ut hur man går tillväga för att få fram det uttryck man söker i sina bilder. Det är därför jag håller kurser och skriver min webkurs, ”Elisabeths akvarellskola”.

Fysiska kurser har jag några per år. Det är tiden och familjepusslet som avgör och i år har jag bedömt att jag hinner med att ordna två helgkurser i egen regi, en på våren och en till hösten. Därutöver är jag inbokad som gästlärare ytterligare ett par helger på kurser/träffar som andra anordnar. Det kan vara studiecirklar eller hos akvarellsällskap eller liknande.

I augusti ska jag ha en utställning som jag kommer lägga mycket tid på att förbereda under våren och sommaren, så fram till oktober blir det inte fler kurstillfällen i år.

Jag önskar att jag hade tid till mer, egentligen. Det är så roligt att träffa andra som målar, både nybörjare och rutinerade, och jag skulle vilja kunna säga ja till alla förfrågningar och intresseanmälningar.

Ett upplägg jag funderar på till nästa år är att då och då ordna lite enklare målarträffar i min ateljé. Kanske över en dag bara, med något specifikt tema varje gång. Så kan man komma på någon enstaka träff som känns särskilt lockande, eller anmäla sig för flera träffar på en gång, så blir det mer som en studiecirkel. Tror ni att det vore ett bra upplägg? Har ni tips på teman för sådana träffar, så skriv gärna i kommentarerna!

Först ska jag bara bygga klart den, ateljén alltså. Ja, det var det där med tiden igen…

0 I kategorin Akvarellkurs/ Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärsliv

Akvarell- och yogahelg i vackra Roslagen

Sanda Gård, Sättraby

Idag har jag glädjen att kunna säga varmt välkommen till en unik och avkopplande akvarell-helg, där du får möjlighet att utveckla ditt akvarellmåleri med hjälp av fokus- och närvarotekniker från yoga. Här närmar vi oss akvarellen från ett djupare perspektiv än endast det rent tekniska, under ledning av mig som akvarellärare och min samarbetspartner Katarina Mark, som är en fantastisk yogainstruktör med lång erfarenhet och gedigen utbildning.

Elisabeth Biström målar vid Sanda Gård

Sanda Gård

Katarina äger Sanda Gård, där kursen kommer att hållas. Det är en hästgård, där Katarina även håller mycket uppskattade yogakurser som hon skräddarsyr efter olika grupper och inriktningar. Hon leder deltagarna med värme, humor och klokhet och får såväl erfarna yogis som stela nybörjare att känna sig delaktiga och välkomna.

Yogarum på Sanda Gård

Sanda Gård ligger i Sättraby, utanför Norrtälje. Från Stockholm är det 7 mil hit, från Uppsala 6,5 mil och från Arlanda 4,5 mil. Det går lokalbussar raka vägen hit från centrala Stockholm (buss 639 mot Hallstavik). Från busshållplatsen är det ca 1,5 kilometers promenad genom byn. För den bilburne deltagaren finns gott om plats att parkera vid Sanda, naturligtvis gratis.

En helg med fullt fokus på måleriet

Smalsjön vid Sanda Gård

Kursgården ligger vackert beläget mitt i landskapet och med utsikt över hästhagar, skog och sjön Smalsjön varvar vi under helgen akvarellektioner med yogaövningar, som syftar till att skärpa våra sinnen och öka närvaron och koncentrationen i måleriet.

Om vädret tillåter målar vi utomhus och vid regn stannar vi inne och arbetar i de ljusa, trevliga kurslokalerna.

Kursrum Sanda Gård

Under helgen kan du släppa alla vardagens krav och helt och hållet fokusera på ditt måleri. Boende och samtliga måltider ingår i kursavgiften. Rummen på Sanda är fina, nyrenoverade tvåbäddsrum med våningssängar, där du delar rum med en annan deltagare. Måltiderna avnjuter vi tillsammans på gårdens mysiga café.

Övernattningsrum Sanda Gård
Caféet på Sanda Gård

Kursen passar alla nivåer

Kursen kräver inte att du har några särskilda förkunskaper, vare sig vad gäller måleri eller yoga. Vi ser till att kursen antingen blir en bra start för dig som vill börja måla akvarell eller en möjlighet till utveckling för dig som vill fördjupa dina kunskaper. Yogaövningarna anpassas naturligtvis också helt efter varje deltagares förutsättningar.

Yogan kommer vara inriktat på sinne och tanke, snarare än det fysiska. Du behöver inte ha med dig träningskläder, men det är naturligtvis skönt med kläder som är bekväma att röra sig i, både till yogan och vid utomhusmåleri.

Yogamatta

Du tar med eget målerimaterial till kursen. Mitt mål är alltid att du som kursdeltagare ska få möjlighet att utveckla just ditt personliga uttryck – därför föredrar jag att du har med dig det material du själv föredrar att använda. Inomhus finns plats vid bord där det ryms skiva/papper på cirka 50 centimeters bredd. Utomhus kan vi givetvis bre ut oss mer. Vill du ha tips på material att ta med, så hör av dig.

Akvarellfärgtuber

Under akvarellektionerna och måleripassen kommer vi att fokusera på bland annat följande innehåll:

  • Glöm vad du vet – måla vad du ser
  • Akvarellpigmentens särskilda egenskaper
  • Skissteknik
  • Färglära
  • Växelspelet mellan kontroll och spontanitet
  • Att välja och komponera motiv

Om du vill kan du titta igenom min kostnadsfria webkurs som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola” för att få en tydligare bild av hur jag resonerar om de olika aspekterna av akvarellmåleri.

Eftersom jag vill ha möjlighet att ge varje deltagare ordentligt med tid, tips och råd är deltagarantalet begränsat till endast tio. Det innebär att det även kommer finnas gott om utrymme att få hjälp med just det man själv vill utveckla under helgen.

Kursdatum och anmälan

Datum och tid för kursen är fredag 24 – söndag 26 maj. Kursen startar kl. 16.00 på fredagen och avslutas kl. 15.00 på söndagen.

Det finns 10 platser på kursen och först till kvarn gäller vid anmälan.

Du räknas som anmäld efter att ha fått platsbekräftelse per mail samt betalat kursavgiften, som är 4 500 kronor inklusive moms. Anmälan är bindande efter betald kursavgift. Vid anmälan: uppge namn, adress, telefonnummer samt eventuella önskemål om kost. Sista anmälningsdatum är den 1 april.

Om du har frågor om kursen, kan du maila mig på elisabeth.bistrom@gmail.com. Samma adress använder du för att anmäla dig.

Varmt välkommen!

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Måleri

Så målade jag ”Vågrytmer”

Vågrytmer, akvarell av Elisabeth Biström

Igår lade jag upp en målning på instagram och facebook, som väckte en del frågor. Jag fick lust att svara på dem här på bloggen. Det som flera undrade var framförallt hur jag gått tillväga för att måla det vita vågskummet i bilden. Det korta svaret är att jag inte målat den. Det mycket längre svaret kommer här.

Motivet

I somras var jag ute vid havet på en plats som heter Bjuröklubb. Det ligger i norra Västerbotten, där jag är uppvuxen. Den här dagen blåste det rejält och jag satt en stund på en sten och lyssnade på vågmullret. Jag tog ett gäng bilder, för att spara i min inspirationsmapp på datorn. Jag sparar på mig en hel del fotografier under de varma månaderna, för att kunna jobba med på vintern, när det är för kallt för att sitta utomhus och måla.

När jag för några veckor sedan bläddrade igenom min bildmapp, hittade jag de här havsmotiven. En av bilderna kändes särskilt lockande. Den fick mig att minnas i kroppen hur det kändes att sitta på den där stenen i somras. De ville jag använda som underlag för en målning.

Motivet passade dessutom bra, eftersom jag under samma period hade några porträttbeställningar att arbeta med. Jag målar ofta på två eller fler akvareller samtidigt. Då kan jag emellanåt vila ögonen genom att växla över till ett annat motiv. Och så slipper jag långa stunder av overksam väntan. Akvarellmåleri är en process som pendlar mellan å ena sidan koncentrerat, intensivt arbete, där man behöver vara helt skärpt och fatta raska beslut och å andra sidan en hel del väntetid, där det bara är att sitta på händerna och invänta att vattnet dunstar och färgen torkar. Under de stunderna har jag gärna ett annat motiv att sysselsätta mig med, och det här havsmotivet passade perfekt för ändamålet eftersom det består av en mängd små färgfält som inte behöver målas på samma gång. Ett bra pausmotiv.

Förberedelser

Uppspänt akvarellpapper i Elisabeth Biströms ateljé

Jag ville göra motivet stort, så jag spände noggrant upp ett cirka 80 gånger 60 centimeter stort papper på en plywoodskiva (om du undrar över hur man spänner ett akvarellpapper, så har jag beskrivit det här).

Sedan skissade jag. Jag använder en hård blyertspenna, som ger ganska svaga linjer och inte smetas ut så lätt om jag råkar dra handen över papperet.

När jag skissar komponerar jag bilden. I det här fallet handlade det till exempel om att bestämma var horisonten skulle ligga, var vågorna skulle hamna och vilken storlek och placering förgrundens stenar skulle ha. Jag använde fotot som förlaga, men med frihet att ändra motivet som jag vill. Det är inget porträtt det är fråga om.

Ett knep jag tog till, var att inte skissa upp horisonten med penna, utan att istället maskera fram den med tejp. Jag tyckte att det var viktigt för motivet att horisonten blev knivskarp och absolut rak. Det skulle göra sig fint som kontrast till det i övrigt ganska röriga motivet.

I det här videoklippet kan du skymta tejpbitarna, som jag alltså satt fast där jag ville måla fram en rak horisont. Där tejpen fattas ville jag att den översta vågen skulle bryta horisontlinjen.

Att (inte) måla vitt

En annan viktig funktion skissandet fyller för mig är att jag då markerar inte bara var jag ska måla fram olika former, utan också var jag inte ska måla.

I akvarellmåleri är den vita färgen en särskild sak. Det finns nämligen ingen vit akvarellfärg. Den som har målat på sitt papper, ångrat sig och vill ha tillbaka den vita färgen, har några alternativ att ta till. Antingen kan man tvätta ur färgen eller så kan man måla med vit gouachefärg ovanpå akvarellen. Båda varianterna kan bli bra och rätt använda ge ett alldeles särskilt uttryck – men inget av dem ger samma vithet som det omålade papperet. Det innebär att man behöver vara noggrann om man vill ha kvar omålade områden på sin färdiga akvarell. Jag tror att de flesta som har målat akvarell, har märkt hur lätt hänt det är att man glömmer bort sig och målar där man inte skulle. För att undvika det, försöker jag vara noga när jag skissar att notera var jag vill spara ut vita ytor. Jag säger högt i huvudet till mig själv ”här ska jag inte måla”. Då kommer jag oftast ihåg det när det väl gäller.

Förutom att spara ut – alltså att helt enkelt inte måla på en viss yta – så kan man maskera vita ytor. Till exempel med tejp, som jag gjorde ovanför horisontlinjen. Eller med maskeringsvätska som är ett flytande gummi, som man målar på (förslagsvis med en billig pensel som man har doppat i tvål innan; då går gummilösningen att tvätta bort). Jag använder alla upptänkliga metoder. I brist på maskeringsvätska använde jag en gång flytande stearin. Funkade hyggligt. Andra tar till textillim. Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Det håller jag verkligen inte med om – hemska tanke! Men när det gäller akvarellmåleri, då tycker jag att talesättet är tillämpligt. Just i det här motivet ville jag dock undvika maskering. Jag tycker att det nästan alltid syns i slutresultatet om man har maskerat och ibland passar det, ibland inte. I det här fallet – inte.

Att måla vatten

En vänlig kommentar jag ofta får höra är att jag målar vatten bra – ”det som är så svårt”. Det är fint att höra, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är svårare att måla vatten än något annat – eller, kanske rättare sagt: jag tycker att det är lika svårt att måla vatten som andra motiv. Jag ska försöka förklara.

I grund och botten består en bild av ytor och linjer. Teoretiskt sett gäller det alltså att måla fram ytor och linjer i rätt färger på rätt plats – då blir bilden som du vill ha den. Om en yta är blå, gul, grön eller rosa spelar egentligen ingen roll. Det ena är inte mer svårmålat än det andra. Eller hur? Men ändå känns vissa motiv svårare än andra.

Anledningen, tror jag, är att vi lätt hamnar i en tankefälla når vi står inför vissa motiv. Vi fastnar i symboliskt tänkande; målar vatten som den symboltänkande delen av vår hjärna tycker att vatten ser ut, och så blir resultatet en bild som saknar likhet med motivet vi hade framför oss. Det är ett svårt koncept att beskriva kort, men ta gärna en titt i min akvarellskola om du vill se ett längre resonemang om saken.

Nyckeln till att lyckas se motivet på ett sätt som hjälper dig i målningen är att glömma vad du vet om motivet och istället fokusera på vad du faktiskt ser. I länken ovan finns övningar att prova på, för att träna dig att koppla in rätt del av perceptionen. Tänk inte: ”här är en våg”, utan försök tänka i termer av ytor, linjer, vinklar och proportioner. När jag ser på ett motiv låter det ungefär såhär i mitt huvud: ”Här går en linje, den är tre gånger så lång som den där linjen. Mellan dem finns en yta som är gråblå och under den gråblå ytan är det lite mörkt och sedan kommer ett ljust fält som är dubbelt så brett som det gråblå fältet.” Jag tänker alltså inte ”våg, skum, sten”, utan försöker istället se och jämföra ytor. Det hjälper! Ett sätt att tydligare se motivet på det här sättet, är att förstora fotoförlagan till den grad att du inte längre omedelbart logiskt förstår vad det föreställer, utan bara ser de visuella beståndsdelarna.

Lager och tekniker

Den här akvarellen är målad i många, många lager med ökad komplexitet ju längre ner på bilden man tittar. Jag tyckte om hur de förenklade delarna samspelar med mer genomarbetade detaljer.

Den stora vågen högst upp och den blå ytan ovanför den är mycket förenklad, det syns tydligt om man tittar nära. Den delen av målningen består av bara 1-3 lager färg. Jag försökte vara noggrann med att hålla det enkelt och inte gå in och pilla i efterhand. Jag tycker att det blev lyckat; färgerna blev rena och transparenta och jag tycker att jag därigenom fick till karaktären av vatten som sköljer ner när en våg slår över sig själv. Det där grönskimrande, genomskinliga.

Jag målade de första lagren uppifrån och ner, koncentrerad på att inte råka måla på de områden jag skissat upp för att behålla omålade. I klippet här ovanför kan du få ett hum om hur jag gick tillväga. Det är rejält svårt att filma med en hand och måla med den andra, så kvaliteten på klippet är därefter. Oftast målar jag med lutande skiva. Då rinner vattnet och färgen nedåt på ett förutsägbart sätt, istället för att flyta ut hit och dit som det lätt gör om papperet ligger plant. I klippet syns det ganska tydligt.

I de flesta fall vill jag tidigt i processen täcka i stort sett hela papperet – utom de vita delarna då – med färg. Det gör oftast i slutändan att målningen håller ihop. Den får samma ljusförhållanden, samma temperatur. Men i det här fallet var det ändå lite av en utmaning att få bilden att hålla ihop. Länge såg det ut som tre olika bilder, illa ihoptråcklade.

Processbild av akvarellen "Vågrytmer"

Den översta delen blev snabbt klar och jag fick säga till mig själv på skarpen att inte ge efter för lusten att peta mer i den. Att inte överarbeta är en av akvarellmåleriets grundlagar. För min del är den svår att hålla, för när jag känner mig nöjd med en del av en målning, så vill liksom penselhanden dit och känna.

Mittendelen var ett aber. Rörig. I slutändan okej, men på vägen dit närapå överarbetad och ptja, stundtals rentav ful. Men så är det såpass ofta, att jag har vant mig vid att ta det med jämnmod. I bästa fall lyckas jag ordna upp det, i näst bästa fall går det att rädda upp bilden med en rejäl beskärning och i sämsta fall är det en misslyckad akvarell, inte värre än så. Det perspektivet gör mig lugn när jag målar och jag är övertygad om att jag målar bättre, när jag inte tar slutresultatet på blodigt allvar.

Den nedersta delen skiljer sig från de andra, för där är vattnet lugnt och rör sig liksom horisontellt, medan vågrörelserna rör sig vertikalt. Förstår du hur jag menar? Dessutom var färgtonen på fotoförlagan på det här området helt annorlunda än resten av bilden och det trasslade till det lite för mig till en början.

Jag är svag för kontraster och tycker om att använda akvarellteknikens hela möjliga spännvidd, från att måla med rent vatten, till att ta tjock färg direkt från tuben. Och mitt akvarellmåleri är rejält blött. Då tycker jag att man får ut maximalt av akvarellpigmenten. Här kan du läsa mer om akvarellfärgernas pigment och vilka egenskaper man kan locka fram ur dem.

I det här utsnittet syns ganska tydligt hur pass förenklat jag målat den översta delen och hur jag har använt både mycket vatten och tjock färg. Plus vikten av att hålla tassarna borta från de vita ytorna.

Till slut tycker jag att jag fick bilden att hålla ihop genom att låta samma färger återkomma i alla delar och även lägga till små horisontella färgfält här och där över hela bilden. Det behövdes inte så mycket – en upprepning av den översta vågens rytm, genom några vertikala penseldrag även i den nedre delen av bilden, plus lite grön, transparent färg runt stenarna i bildens förgrund. Det band samman alltihop. Jag behövde alltså lämna fotoförlagan och istället se vad som funkade i akvarellen. Det är ofta två helt olika saker.

Målning med misstag

När någon säger att min målning ser ut som ett foto blir jag alltid glad, för det är en vänligt menad komplimang. Men jag eftersträvar inte att måla fotorealistiskt. Jag vill gärna att det ska synas att det är en akvarell jag har gjort, för jag tycker att akvarelltekniken har kvaliteter som fototekniken saknar. Akvarellen är oförutsägbar på sitt alldeles egna vis. Färgen sticker ibland iväg och skapar egna former och konturer, blomningar och strukturer. Jag har övat mig på att låta det hända. I de flesta fall är det positivt i slutändan. Det ger liv åt bilden och kan förstärka karaktären av det motiv du vill gestalta. Bli vän med misstagen, det får bli mitt avslutande råd för dagen.

Roligt att du ville ta del av processen bakom den här målningen! Om du är nyfiken på mer resonemang om hur man kan arbeta med akvarell, så är du alltid välkommen att ta en titt på min akvarellskola, eller att ställa frågor i kommentarsfältet.

Ha det gott!

1 I kategorin Ditt och datt/ Elisabeths akvarellskola/ Tecknande

”Jag kan inte ens rita en streckgubbe”

Barnteckning av Elisabeth Biström

Många människor berättar för mig att de inte kan rita eller måla. ”Inte ens en streckgubbe!” Upplysningen är i stort sett aldrig en följd av att jag efterforskat personen i frågas teckningskunskaper – bikten kommer liksom som ett försvar och det är med lite sorg de informerar: ”Du är så duktig, men jag kan inte alls”.

Jag lyckas sällan svara på ett bra sätt och jag tror att det beror på att det hos de allra flesta finns en föreställning om att tecknande och målande är en medfödd talang, som de beklagar att de föddes utan. Jag å andra sidan, är övertygad om motsatsen: de allra flesta kan lära sig att teckna väl. Det är en fråga om kunskap och övning. Tyvärr har jag funnit att det svaret ofta verkar vara en smula förolämpande, så jag är försiktig med att vräka ur mig det.

Men till dig som är intresserad av hur det går till att lära sig teckna, vill jag rekommendera den här texten, ”du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)” av konstpedagogen och allkreatören Alicia Sievert.

(…) ”Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ’Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.’ Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas?

I ett inlägg i min akvarellskola, ”Skissen som stöd och hjärnträning”, ger jag också en del handfasta tips och övningar till den som vill träna upp tecknarmusklerna.

Alicia Sievert har utlyst en teckningsutmaning under juni månad. Är du en av dem som kämpar med streckgubbarna, men har lust att ge dig själv en chans att faktiskt väcka din slumrande konstnärliga förmåga till liv – varför inte haka på?

Om du kör fast vill få tips på vägen – skriv en kommentar och beskriv vad du tycker är svårt, så ska jag hjälpa dig efter bästa förmåga!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola

Akvarellskolan del sju: Att ”berätta” en bild

Har du hört någon berätta en historia riktigt omständligt, förvirra sig i utvikningar, detaljer och sidospår? Till slut minns du knappt vad berättelsen egentligen skulle handla om, och en potentiellt intressant anekdot har gått förlorad i pladder.

Så kan det ibland bli med bilder också. Man blir så mån om att få med alla detaljer i motivet, att själva handlingen i bilden går förlorad. 

När jag målar försöker jag ha modet att bara berätta det väsentligaste för betraktaren. Hela motivet behöver inte målas med samma detaljeringsgrad. Tvärtom träder det intressantaste fram tydligare om till exempel bakgrunden målas mer förenklad. 

Så, om du känner att du ibland överarbetar bilder och har svårt att sluta peta och pilla, då är mitt tips att tänka i termer av berättande. Vad är poängen i den historia du målar fram på papperet? Fokusera på den och låt resten stå skrivet mellan raderna. Lita på att betraktaren kommer förstå av sammanhanget vad du vill ha sagt.

Det gör ingenting om delar av bilden är förenklade.

Eller till och med smått obegripliga.

Bitarna faller på plats när man ser helheten.

Virrvarr är okej.

Det räcker att berätta med några lösa penseldrag vad som finns i bakgrunden, till exempel som här: lite himmel och några björkstammar. De spelar inte huvudrollen och då räcker det att antyda dem. 

Att försöka få till en balans mellan detaljrikedom och förenkling blir ofta bra, tycker jag. Det ger bilden dynamik och liv.

Det här var det sjunde inlägget i min akvarellskola. De tidigare inläggen är länkade nedanför. Finns det något särskilt du tycker att jag borde skriva om nästa gång? Något jag missat eller som du vill läsa mer om? Tipsa mig gärna i kommentarsfältet!

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

Del sex: Nio tips om du kört fast 

5 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Måleri

Akvarellskolan del sex: Nio tips om du kört fast

Akvarellpalett

I den här delen av akvarellskolan får du några tips att testa vid tillfällen då du känner att du står och stampar med målandet eller bara har lust att förnya dig. Konkreta råd för att röra om i repertoaren vid behov.

Välj en större pensel. Särskilt nyblivna akvarellister jobbar ofta med små penslar. Det är förståeligt, det är lätt att tro att en liten pensel ger dig bättre kontroll. Men ofta är det faktiskt tvärtom, den lilla penseln ställer till fler problem än den löser. Du hinner inte täcka en yta, innan färgen hunnit torka i ena änden. Går du tillbaka och petar blir färgen flammig. Eller så blir bilderna lite ängsligt duttiga, för att du inte får till något schysst flyt. Därför vill jag föreslå att släppa lite på kontrollen och gå upp i penselstorlek, åtminstone för de större ytorna i din bild. Det tar ett tag att vänja sig, men jag törs lova att det är värt det.


Den här är målad med en stor, platt pensel på ett litet ark. En personlig favorit.

Testa ny gräng. Olika akvarellpapper har olika grovhet i ytan, från helt slätt varmpressat papper där färgen liksom ligger och dansar ovanpå, till så grova varianter att de närmast skulle fungera att sandpappra bort fasadfärgen på ditt hus med. Testa några typer av gräng du inte jobbat med förut – du kanske hittar en ny favorit!

Begränsa paletten. Utmana dig själv att renodla ditt motiv genom att bara använda tre färger. Eller två. Eller en. Det du förlorar i kulörvariation vinner du i att fokusera på att få ut maximalt av färgernas pigmentegenskaper. En nyttig övning att ofta återkomma till.


Monokroma typer. Till vänster min farfar Napoleon.

– Dubbla vattenmängden. Se vad som händer om du målar med mer vatten än du brukar. Mycket mer vatten. Ibland får det pigmenten att göra ett glädjeskutt. Ibland blir det bara blött. Det är värt några försök för att se vad som händer.

Jobba med fler verktyg.


Det här motivet försökte jag mig på flera gånger. Det blev inte bra, fastän jag var helt på det klara med hur jag ville ha det. Lösningen var nästan fånigt enkel: skuggan som markerar brädorna på väggen behövde vara knivskarpt raka, men blev vingliga när jag målade på frihand. Så jag rev loss ett par bitar papper och använde som en slags schablonmall. Busenkelt.

Ibland är det något annat än en pensel som behövs för att få fram det du vill i bilden. Ett kontokort, en smörkniv, en ljusstump, dina fingrar, en nypa salt eller en moddlare för 19.90 från järnaffärn istället för de dyra finpenslarna.

Byt format.  Jag springer ibland, i motionssyfte. Det sägs att en nyckel till att bli en bra löpare är att variera löpträningen: man ska kuta både kort och snabbt och långt och uthållighetskrävande, varva intervaller med lugna återhämtningspass. Själv tillämpar jag ungefär motsatt metod. Jag trivs toppenbra i min bekvämlighetszon och springer gärna precis lika långt och i samma tempo pass efter pass, år in och år ut. Det duger bra. Däremot tillämpar jag gärna variationsknepet när det gäller mitt målande. Att byta pappersstorlek är till exempel ett säkert trick när det är något som tar emot. När det stora välförberedda arket i perfekt kondition känns som en alldeles för allvarlig sak att ge sig i kast med, är de anspråkslösa vykortssmå blocken min bästa vän. De begär ingenting. Lovar ingenting. Kräver inte ett lyckat resultat. Ren avkoppling. Ibland är det motsatsen som får det att lossna – ett stort vitt ark, massor med färg och stora penslar att svepa runt med.

Inspirera dig. Det här passar inte alla. För vissa känns det hämmande att titta på andras mästerliga verk – man tycker man står sig slätt i jämförelse och självförtroendet sviktar. Känns det så, är det helt okej (även om du säkert är bättre än du tror!). Men om du som jag kan bli både lätt andfådd och tårögd av att studera briljant måleri, så rekommenderar jag en stunds botaniserande på Pinterest och Youtube. Kasta till exempel ett öga i min inspirationsmapp på Pinterest om du har lust. På Youtube kan du t.ex. ta en titt på kanalen Colour in your life eller bara söka på ”watercolor demo” eller liknande.

– Prova att parafrasera. Lär av någon målare du gillar och använd deras verk som övningsmaterial. Du kanske hittar nya färgskalor eller ett annat sätt att närma dig ett motiv. Glöm bara inte att om du sedan använder bilderna, att vara tydlig med att du utgått ifrån någon annans verk.


En liten akvarelltolkning av en oljemålning av Akke Kumlien.

 Bannlys duttande. Händer det att du fastnar i slutkedet av en målning och fortsätter småpilla lite här och där? Ofta blir det inte bättre, i värsta fall går bildens fräschör förlorad i det där sista småduttandet. Om du känner igen problemet, kan du testa att då och då diciplinerat hålla dig till en trelagersprincip: måla först bakgrund, förgrund och de stora dragen i ett enda lager. Låt torka. Lager två består av att förtydliga de viktiga delarna av motivet; få på plats de stora former och linjer som bilden handlar om. Vid lager tre kan du lägga till några viktiga detaljer om det behövs. Det sista finliret Men håll det snabbt och enkelt, fastna inte i duttande utan låt bilden vara när du fått fram det viktiga. Funkar det? Bra. Prova att bara måla två lager nästa gång!

Hoppas att du kan ha nytta av några av tipsen om du någon gång behöver lite draghjälp. Har du några andra knep? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

______________________

Tidigare i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Måleri

Akvarellskolan del fem: knep och knåp kring komposition

Jag minns tydligt första gången jag funderade över fenomenet bildkomposition. Det var 1988, jag var fem år och hade fått en prenumeration på tidningen Bamse av mina föräldrar. På baksidan av ett nummer fanns en bild av ett konstverk, en oljemålning. Jag minns inte vad motivet föreställde, men det var målat i grå, beigea och bruna toner och hade en ljus och en mörk fläck. I bildtexten föreslogs läsaren hålla över först den ena och sedan den andra fläcken för att se om bilden förändrades. Jag minns att jag tittade efter många gånger, höll handen över olika delar av bilden, undrade och funderade.

Jag undrar fortfarande vad det är som gör en bra bild bra och i det här avsnittet av akvarellskolan ska jag gå igenom några svar och ledtrådar som jag har hittat.

Varför bildkomposition?

Komposition handlar om hur du placerar de olika delarna i bilden – ytor, färger, linjer – i förhållande till varandra för att uppnå det uttryck du är ute efter att förmedla. Du kanske vill göra en bild som är behaglig och balanserad att se på, eller en som förmedlar rörelse och viss obalans. Bilden kan vara till för att vara dekorativ eller för att väcka känslor – allt detta påverkar rimligen hur du väljer att komponera bildens olika delar.

Det finns en uppsättning klassiska riktlinjer när det gäller bildkomposition, och inte så sällan framställs dessa lite dogmatiskt som regler att följa. Det är dumt och lite bakvänt. Jag menar att du först bör fundera på vad du vill måla – vad du vill förmedla – och därefter välja en komposition som understödjer detta.

Togos flagga och kreditkortet i din plånbok – exempel på klassisk skönhet?

Vad har en nationsflagga och ett kreditkort att göra i akvarellskolan? Jo, de är båda exempel på det så kallade ”gyllene snittet”, den kanske mest klassiska kompositionsregeln av dem alla. En bild komponerad efter det gyllene snittet har sedan antikens dagar ansetts vara särskilt vacker och harmonisk, så till pass att snittet har getts närmast religiös innebörd och påstås återfinnas i allt från klassiska konstverk och byggnader till diverse blad och andra företeelser i naturen. Det finns å andra sidan de som hävdar att betydelsen av snittet är kraftigt överdriven. Jag ska låta det vara osagt om det gyllene snittet är ett gudsbevis eller inte, men att det kan vara användbart som riktlinje när du ska komponera ett akvarellmotiv är otvivelaktigt. Beroende på vad du vill med ditt motiv, förstås.

Det gyllene snittet får du fram om du delar en linje i en längre del a och en kortare del b så att hela linjen a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b. Vänta, va? Ja, jag håller med om att det är närmast obegripligt, men så är jag ingen matematiker. Äh, vi tittar på en bild istället:

Ytorna i den här rektangeln är indelade efter gyllene snittet-proportionerna. Vill du använda den i din komposition, förlägger du alltså motivets viktigaste del till skärningspunkten som jag har markerat med rött. Du kan naturligtvis vända på rektangeln. Svårare än så är det inte. Resultatet, om du använder det här som hjälpmedel i din komposition, är att du får en bild som antagligen kommer att uppfattas som välbalanserad och rätt behaglig att titta på, samtidigt som den blir mindre statisk än om du placerar motivet precis i mitten. Och mindre obalanserad än om du placerar motivet närmare bildytans kanter. En gyllene medelväg, om man så vill.

Men det finns förstås fler sätt att komponera en bild.

Riktning, rörelse och balans

Det finns oftast linjer i motivet, som du kan använda för att skapa balans eller rörelse i din bild. Vi kan till exempel titta på horisontlinjen. Oavsett om du målar en faktisk horisont eller t.ex. ett stilleben med ett gäng äpplen på ett bord, så finns där en horisontlinje. Var du placerar den, spelar roll för hur din bild uppfattas. En horisontlinje precis i mitten av en bild skapar en mycket balanserad bild, men ofta så balanserad att bilden upplevs som lite tråkig. Prova att flytta horisontlinjen uppåt eller nedåt för att se hur bilden förändras. Jag lägger ibland horisontlinjen mycket högt eller lågt i en bild, för att jag tycker att det gör bilden intressantare. Ett par exempel:

Dynamiska diagonaler

Du kan också leta efter diagonala linjer i ditt motiv. De skapar ofta dynamik i en bild. Diagonaler kan också användas för att öka djupkänslan i en bild. Det är enkelt att tydligt visa perspektiv med hjälp av diagonaler.

Ett enkelt exempel.

I den här lilla akvarellskissen bildar hästens skugga en diagonal som är viktig för bilden.

Att placera saker framför varandra är ett annat sätt att åstadkomma djupkänsla i en bild. När du letar motiv kan du försöka hitta en vinkel där du får delar av motivet att hamna framför andra. Det är en genväg till tredimensionalitet i bilden.

Blickriktning

Om du målar ett porträtt har ditt motiv blicken riktad åt ett håll; inåt bilden eller ut över bildens kant. Det vanligaste är nog att man placerar motivet så att det har blickriktningen inåt bilden. Men motsatsen kan vara nog så intressant. Jag vill egentligen inte formulera någon regel, utan snarare uppmuntra till att fundera över det här när du komponerar din bild. Åt vilket håll tittar motivet? När det finns en person med i bilden är det enkelt att svara, men jag tycker ofta att föremål också har en slags blickriktning. Ett fönster som bildar husets ”blick”, till exempel.

Åt vilket håll tycker du att den här byggnaden tittar?

Scenen och föreställningen

Ett vanligt sätt att bygga upp en bild är att låta den bestå av tre delar: en förgrund, en bakgrund och själva motivet. Du kan tänka dig att för- och bakgrunden är en teaterscen och ditt motiv är föreställningen, eller bildens själva handling. För- och bakgrunden placerar handlingen i ett sammanhang. De behöver ofta inte målas lika exakt som själva motivet, utan kan vara mer löst antydda.

Ett halvbra exempel, kanske. Inte så mycket till förgrund här, men ganska tydligt fokus på det viktiga i motivet, genom att omgivningen är mer löst målad än karaktärerna i bilden.

Du bestämmer!

Ta dig friheter när du väljer motiv och komponerar din bild. Är motivet bra, men saknar något som ger den ordentligt djup? Hitta på en väg som går in i bilden, eller lägg något föremål i förgrunden som visar perspektivet. Får du inte riktigt till det fokus du vill ha? Dämpa färgerna och få ditt motiv att sticka ut genom att det får vara den mest färgstarka delen av bilden, eller prova att måla omgivningen vått- i vått och den del du vill ha i fokus vått på torrt och mer detaljerat. Du behöver i stort sett aldrig förhålla dig till hur det ”egentligen” ser ut. Det är din bild och bara du kan välja hur den ska komponeras.

 

___________________________________

Här hittar du de tidigare delarna i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

 

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Måleri/ Tecknande

Akvarellskolan del fyra: skissen som stöd och hjärnträning

Fram med papper och penna, för nu ska vi prata om att skissa!

Jag ser på min tecknar- och målarhjärna som en muskel: den behöver skissträning för att hållas i form. Ju mer jag skissar, desto lättare får jag att se linjer, former, vinklar och perspektiv och förmå min hand att överföra dem till papper. Jag brukar köpa små block i A6-storlek, som är enkla att rymma i väskan eller jackfickan – då kan jag plocka upp block och penna varje gång jag får några minuter över. I bilen, på bussen, i trädgården, en snabb paus på promenaden. Jag använder gärna en vanlig, billig stiftpenna eller med tuschpennor med skönt flöde. Motiven blir vad som finns omkring mig för tillfället; det viktiga är att teckna, inte vad. Under en lång period var pendeltåget till och från jobbet min dagliga skissarbetsplats. Det gav mig nästan två timmars ostörd teckningstid – lyxigt! Dessutom fick jag där motiv som var härligt krävande; med rörliga modeller tvingas du bli snabb och modig med pennan.

Så här kan det se ut.

För att återkomma till sambandet mellan din hjärna och ditt skissande, vill jag rekommendera boken Teckna med högra hjärnhalvan. Där förklarar konstläraren Betty Edwards att din hjärna består av två halvor som fungerar på fundamentalt olika sätt. Din vänstra hjärnhalva sköter bland annat språk och analytisk förmåga. Den kan kategorisera, lösa mattetal och tänka logiskt – utmärkta grejer, alltihop! Men den kan inte hjälpa dig att teckna eller måla, tvärtom kan den faktiskt vara i vägen för sådana kreativa aktiviteter. De styrs nämligen å sin sida av den högra hjärnhalvan, där intuitivt tänkande, helheter och förmågan att se på det sätt som krävs för att kunna teckna, håller hus. När du ska teckna behöver du alltså koppla bort den vänstra och aktivera den högra hjärnhalvan. Jag ska strax föreslå några övningar som kan hjälpa till med den uppgiften.

Olika sätt att se

När jag var i tolvårsåldern berättade min kusin Erik, som är konstnär, för mig att jag inte tecknade särskilt bra. Det kom som något av en chock, eftersom alla ditintills påstått motsatsen och jag hade svalt berömmet med hull och hår. Men Erik visade på ett tillnyktrande sätt att proportionerna i mina bilder var fel och följde ett typiskt mönster: jag tecknade inte vad jag såg, utan vad jag trodde jag såg. Problemet var att min vänstra hjärnhalva, den som bland annat kategoriserar och förenklar en komplex verklighet så att den blir mer greppbar för oss, dominerade över min högra. Låt mig visa några exempel i bilder.

Låt säga att vi ska skissa av en gran.

Den vänstra hjärnhalvan vet mycket väl vad en gran är. Den kan ordet ”gran” och för att hjälpa oss vill den dessutom gärna visa oss för vårt inre öga hur en gran ser ut såsom den förstår saken. Eftersom vänster hjärnhalva är vass på symboler – det hänger ihop med dess förmåga att kategorisera – levererar den gärna något i den här stilen:

Mer utvecklat kanske min vänsterhjärna skulle kunna åstadkomma något i den här stilen, en slags Piff- och Puff på julafton-gran:

Men, granen vi vill rita av ser inte ut som en symbol. Den ser ut alldeles som sig själv. Den är lite ojämn och skev och har kvistar som faktiskt pekar uppåt, om vi verkligen tittar efter.

Skillnaden mellan att teckna det vi tror vi ser och det vi faktiskt ser kan vara mycket stor och de där symbolbilderna ställer ofta till det. Det gäller alltså att utveckla förmågan att teckna med höger hjärnhalva. Att komma åt det konstnärliga sättet att se. Resonemanget gäller för övrigt både om du vill teckna sådant du ser i din omvärld och sådant du ser för din inre blick.

För att träna på att låta den högra hjärnhalvan styra din hand, utan att den vanligtvis dominerande vänstra kommer in och stör, vill jag föreslå jag ett par teckningsövningar.

Självporträtt upp och ner och upp igen

Plocka fram papper och penna och följ helst instruktionerna ett steg i taget, utan att läsa igenom resten av inlägget i förväg. Det blir roligare så! Övningen är uppdelad i tre bilder, som tar kanske en halvtimma vardera, men du behöver inte göra alla i streck utan det går fint att pausa emellan (men läs då helst inte vidare i instruktionen, förrän du har tid att fortsätta med penna i hand). Okej? Då kör vi.

Ta en selfie. Jag rekommenderar att du ställer dig med sidan åt ett fönster, så du får lite skiftningar mellan ljus och skugga i ansiktet.

Lägg nu mobilen åt sidan så länge.

  • Din första uppgift är att rita ett självporträtt ur minnet. Du har sett dig i spegeln massor med gånger, eller hur? Plocka nu fram minnet av hur du ser ut och sätt det på papper. Var noggrann och gör så gott du kan.

När du är klar vill jag att du lägger minnesporträttet åt sidan så länge.

  • Nästa uppgift är att teckna ett självporträtt utifrån selfien du nyss tog. Rita så bra du kan även den här gången. Skynda inte, låt det gärna ta en halvtimma eller mer. Försök få till proportionerna och detaljerna.

När du känner dig färdig tycker jag att du ska jämföra de två bilderna.

Anledningen att jag bad dig rita ett porträtt ur minnet, är att den övningen ofta avslöjar hur din vänstra hjärnhalva fungerar och beter sig när du tecknar. Vi tar Betty Edwards till hjälp för att analysera bilderna:

”Att teckna en person ur minnet frambringar en inlärd uppsättning symboler, som du har övat in gång på gång under barndomen. När du tecknade ur minnet, märkte du då att din hand tycktes ha en egen vilja? Du visste att bilden inte blev som du ville att den skulle bli, men du kunde inte hejda din hand att rita de där förenklade symbolerna – av kanske näsans form, till exempel. (…) Jämför nu ditt självporträtt med din minnesteckning. Ser du symbolerna upprepade i båda bilderna – alltså, liknar ögonen (eller näsan eller munnen) varandra till formen, eller är de till och med identiska? Om det är så, är det en indikation på att ditt symbol-tänkande styrde din hand även när du observerade de faktiska formerna i spegeln.” (Min översättning)

Betty Ewdards bok riktar sig till nybörjare och det är mycket möjligt att du som läser det här är en van tecknare som kommit långt förbi stadiet hon talar om. Men du kanske ändå känner igen problematiken från tiden innan du knäckte teckningskoden?

  • Sista steget. Vänd nu mobilen upp och ner och rita ditt självporträtt ytterligare en gång, upp och nervänt. Än en gång: var noggrann.

Jämför bilderna på nytt. Blev det någon skillnad?

En till upp och ner-övning

Vi fortsätter på samma tema. Jag ska strax ge dig en bild att rita av. Syftet med övningen är att träna hjärnan och målet är att lyckas aktivera den högra hjärnhalvan och få den vänstra att koppla av en stund. För att underlätta vill jag att du ska anstränga dig medan du tecknar att undvika att benämna vad du ser. Din högra hjärnhalva kommer i all välmening att försöka meddela dig medan du tecknar, vad den tittar på. ”En hand!”, kommer den ropa. ”Finger! Jag ser ett finger! En tumme!” Din uppgift är nu att vänligt men bestämt ignorera de här utropen, genom att istället koncentrera dig på linjer, ytor och proportioner. När vänsterhjärnhalvan gapar ”Jag ser en fot!”, kan du istället säga till dig själv: ”Vilken vinkel är det på den här linjen? Hur lång är den i jämförelse med den vita ytan intill? Var möts de här två linjerna?”, och liknande i den stilen. Om din vänstra hjärnhalva är svårartat hjälpsam och vägrar tystna, kan du ge den en chans att vila genom att helt enkelt dölja de delar av motivet som får den att gå igång. Poängen med att motivet är upp och ner är att det inte ska vara så enkelt för vänster hjärnhalva att identifiera vad den ser och därigenom börja leverera förenklingar och symboler till din hand. Behöver du göra det ännu svårare för den genom att hålla för delar av motivet den lätt känner igen, så gör det.

Du ska strax få börja teckna. Låt mig bara, likt en övertaggad vänsterhjärnhalva, få säga några ord till om det tillstånd jag hoppas att den här övningen ska få dig att uppnå.

Har du någon gång varit med om att du suttit och tecknat och målat, för att efter ett tag inse att tiden har runnit iväg utan att du har märkt det? Förvånad sträcker du på dig och rätar på nacken som stelnat till och du undrar hur en timma kunde kännas så kort. Om Betty Edwards har rätt, beror det här på att du lyckats förlägga det mesta av hjärnaktiviteten till din högra hjärnhalva – och den har en annan tidsuppfattning än din vänstra. Den kan inte klockan, så att säga. Teckning/målning och meditation verkar ligga varandra nära, upplevelsemässigt. Fascinerande tycker jag. Men nu ska vi inte dröja längre. Nu ska vi få tyst på pratet och istället se om vi kan uppleva det hela genom tecknandet.

Ta fram papper och penna. Sätt dig bekvämt – även det här får gärna ta en halvtimma eller mer.

Här är bilden jag vill be dig rita av.

Rita av den linje för linje, yta för yta. Som ett pussel som du långsamt klarar ut och lägger på ditt eget papper.

Det skulle vara oerhört roligt att se din teckning när du är färdig med den, om du har lust att visa! Du kanske kan lägga upp den på instagram med hashtaggen #akvarellskola, eller posta den på min facebooksida?

Att skissa inför en målning

Så har vi kommit till skissandet många av oss gör innan vi sätter igång med en akvarellmålning. Det finns förstås akvarellister som inte drar ett streck innan de sätter penseln till papperet och det finns de som gör en så noggrann blyertsskiss att målandet närmast liknar en ”paint by numbers”-övning. Inget av det är mer rätt än något annat. Själv rör jag mig över en ganska stor del av den skalan: ibland räcker det att markera ut de viktigaste linjerna och formerna och ibland vill jag ha en noggrann skiss att luta mig emot. Motivet och känslan för dagen avgör. Det viktiga är egentligen inte hur detaljerad skissen är, utan att det man skissar – oavsett om det är sparsmakat eller utförligt – blir ett bra stöd i målandet.

De här frågorna försöker jag besvara i mitt skissande inför en målning:

  • Vad är viktigast i bilden? Vad är själva motivet, handlingen? Den delen skissar jag upp mest omsorgsfullt.
  • Finns det någon/några helt raka linjer i ditt motiv? En rak horisont, en lyktstolpe, en byggnad med raka väggar och tak? En linje som borde vara rak, men som råkat bli lite svajig stör ögat rejält. Därför skissar jag även sådana linjer med omsorg.
  • Finns det människor i motivet? Då lägger jag en del vikt vid att få deras proportioner i ordning. Det stör lätt ögat om en bild befolkas av människor med alldeles fel proportioner. Koppla på bildblicken du tränade på i upp- och nerövningen och jämför linjerna som skapar gestaltens konturer och ytor.
  • Vilka är de övriga viktiga formerna i motivet? Finns där några relevanta horisontella och vertikala linjer? Några betydelsefulla cirklar, trianglar eller andra ytor? Dem skissar jag upp i grova drag, med lätt hand. Här behöver inte varje detalj komma med – det ordnar jag med penseln efterhand, i den utsträckning det behövs.

Så. Det här blev ett långt och mångordigt inlägg och det är dags att avrunda. Jag hoppas att övningarna kan vara till nytta och att du framförallt njuter av tecknandet. Vi avslutar med en liten behind the scenes från en av mina senaste akvareller. Från ax till limpa, så att säga.

Lycka till med ditt skissande och skriv gärna en rad i kommentarsfältet om du har frågor eller tankar att dela med dig av!

********

Tidigare avsnitt av akvarellskolan

Intro: Får det lov att vara en liten akvarellskola?

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt