Publicerad den 1 kommentar

Paketöppning – två nya konsttryck

Vill du vara med och kika på ett paket jag hämtat ut, med rykande färska konsttryck som fotograf Leif Lundholm hjälpt mig göra?

Jag blev så glad när jag öppnade paketet – trycken är fantastiska! De är båda gjorda på syrafritt grafikpapper från Hahnemühle och med arkivbeständig färg för bästa möjliga hållbarhet. Storlekarna har vi valt för att du enkelt ska kunna hitta en ram i standardstorlek – de är 60×80 respektive 42×29,7 cm stora.

Vill du se mer?

Jag kommer att lägga upp trycken i min butik om några dagar. Men först kommer alla som valt att prenumerera på mitt akvarellbrev att få se dem – och få förtur att beställa. Upplagorna är begränsade till 20 numrerade och signerade exemplar.

Om du också vill bli akvarellbrevvän och få se nya målningar och tryck först av alla framöver så är du välkommen att anmäla dig som prenumerant här.

Publicerad den 2 kommentarer

Akvarellsamtal om måleri, miljö och hälsa

Efter många om och men, ett par vab-omgångar och en massa väntetid: här kommer det tredje akvarellsamtalet med mig och Alexandra Walsh. Den här gången hjälper Alexandra, som är akvarellist och kemist, oss att få klarhet i hur det står till med måleriet, miljön och hälsan. Vilka pigment är hälsofarliga? Hur farliga? Vad ska man göra med spillvattnet? Och hur är det egentligen med det där kadmiumet?

Tusen tack för alla bra frågor ni skickade in inför det här avsnittet. Vi lyckades förhoppningsvis svara på alla, men om ni har fler, så ställ dem i kommentarerna.

Varsågod: akvarellsamtal avsnitt 3.

Publicerad den Lämna en kommentar

Träning kontra talang

Att lära sig läsa och skriva är svårt. Det tar massor med tid och ansträngning. Min femåring är mitt i processen. Han klurar på bokstäver och kämpar ivrigt och intensivt med att deschiffrera dem.
”Är det här ’b’ eller ’d’, mamma?”
”Hur många streck är det på ett E?”
”Hur ritar man den där pinnen på G:et?”
Jag sitter bredvid och leker och utmanar och lotsar och skriver tillsammans med honom. Vi kommer hålla på i flera månader innan det lossnar. Så ser processen ut, för de allra flesta. Långsam och arbetsam.

Ändå lär sig nästan alla att läsa.

Att teckna är svårt. Någonstans runt tioårsåldern går de flesta barn ifrån att rita enkla symboler – öga-öga-näsa-mun – till att lägga märke att objekt i verkligheten inte ser ut som de figurer de ritat under småbarnsåren. Pappa ser inte ut som en boll med två bollögon, strecknäsa och halvmånemun. De kommer till utvecklingsstadiet realism, där de jämför sina streck med de linjer och ytor de faktiskt ser omkring sig och upptäcker att bilderna inte stämmer överens. Där blir tecknandet för första gången svårt och ansträngande.

Och där lämnar vi dem därhän, för det mesta. För att vuxenvärlden har kommit överens om att tecknande alls inte är som läsande. Att läsa förväntar vi oss att alla ska lära sig och vi stödjer barnen tills de kan det. Men teckna? Det säger vi till barnen, är något som bara vissa kan. Det är en ”medfödd talang.” Antingen har du den, eller så inte. Och så lämnar vi de allra flesta barn med känslan att de råkade vara en av dem som bara inte inte hade det i sig.

Det är därför de flesta vuxna, sedemera, ritar som tioåringar.

Tänk om vi skulle behandla läsning på samma sätt.

Publicerad den 2 kommentarer

Förlåta sig

Nyckeln till akvarellmåleri ligger inte i att komma på något magiskt, tekniskt knep, utan i att lära sig förlåtelse. Det handlar om att stå ut med sina egna misstag och sin otillräcklighet. Gång på gång. År ut och år in. Det är en svår och fantastisk process, med generös potential att spilla över på livet i stort. Tveklöst värd att ägna sig åt.

Publicerad den Lämna en kommentar

Kritik mot kritik

Jag kan komma på två tillfällen då jag verkligen utvecklats av kritik. Båda gångerna kom den från skickliga akvarellister, som kunde peka på konkreta misstag jag konsekvent begick i mitt måleri. Inte bara det; de förstod också vad det var jag hade försökt åstadkomma och de kunde förklara vad det var som gjort att jag hade hamnat snett. Den typen av kritik är oändligt värdefull. Den är inte nödvändigtvis enkel att ta emot – sådant som är sant gör ofta lite ont – men den ger kunskaper och perspektiv som leder framåt.

Jag kan också komma på en bunt gånger då kritik naggat mitt självförtroende i kanten, utan att åstadkomma ett dugg skillnad i mitt måleri. Kanske har det berott på oförmåga att ta till mig, men det kan minst lika gärna bero på att den inte haft något meningsfullt att bidra med. All kritik är inte bra kritik.

Bra kritik öppnar en ny väg mot det mål man försöker nå. Dålig kritik är sällan mer än ett uttryck för kritikerns tycke och smak: ”sådär hade inte jag gjort”. Den senare varianten kan vem som helst leverera och den finns att få i rikliga mängder. Bra kritik är sällsynt och värd att leta efter.

Kritik är överskattat. Många slänger sig med uppfattningen att kritik är utvecklande, men det tror jag är en alltför förhoppningsfull inställning. Den kan vara allt ifrån meningsfull, till meningslös, till direkt skadlig. Kritik är svårt. Den kräver både kunskaper och empati. Inte empati som i snällhet, utan empati som i förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Ju längre ifrån ens egna estetiska preferenser, desto svårare. Empatin yttrar sig också som en skicklighet i att bedöma tidpunkt. Nybörjaren och den erfarna målaren har som regel inte nytta av samma sorts kritik.

Alla kan ge kritik, men få kan göra det bra. Den som tar på sig rollen av kritiker gör klokt i att ta den på allvar.

Publicerad den Lämna en kommentar

Måla med mig på utställning i Lövånger

När jag var tolv år gammal ordnade konstnär Barbro Frimodig en akvarellkurs för barn på sockenmuseet i Lövånger, där jag bodde. Jag och några jämnåriga vänner träffades en gång i veckan och fick bekanta oss med papper, pigment och penslar. För mig utvecklades bekantskapen till en livslång relation.

I sommar har Lövångers hembygdsförening bjudit in mig att ha en utställning på sockenmuseet och det känns speciellt och roligt att få ställa ut där jag började måla. Den 14 juli blir det vernissage, och jag tänkte att det kunde vara trevligt att återknyta till starten genom att hålla en workshop under vernissagedagen, där den som vill kan titta förbi och slå sig ner och måla med mig. Jag visar olika akvarelltekniker och svarar på frågor efter bästa förmåga. Du behöver inte ha någon akvarellvana sedan tidigare – kom och prova på! Workshopen är gratis och du behöver inte anmäla dig.

Vernissage med workshop äger rum onsdag 14 juli kl. 12.00-15.30. Utställningen pågår sedan t.o.m. 29 juli och är öppen onsdag-söndag 12.00-15.30. Adressen till sockenmuseet är Kungsvägen 31, Lövånger (och Lövånger ligger förresten 5 mil söder om Skellefteå, för dig som inte är bekant med trakten).

Välkommen!

Publicerad den Lämna en kommentar

Rapport från ett vab-kök

Onsdag. Vab för åttonde dagen. En lätt stress under huden. Å ena sidan har jag det mysigt med min knappt-förkylda fyraåring, å andra sidan: känslan att inte få någonting gjort. Vetskapen om utställningsförberedelser som väntar. Målningar jag vill sätta igång med. Allting på paus. Coronareglerna på förskolan är strikta: ingen snuva tillåten. Jag förstår, absolut. Helt rätt. Och men ändå. Förkylningen är borta men näsdroppet fortsätter – hur länge? Dropp, dropp, dagarna tickar på.

Vi åker och badar varje dag. Sjön är 29 grader varm. Han vågar simma långt med armpuffar nu, och bubbla med munnen under ytan. 

Jag försöker jobba något litet. Måla går inte – det är svårt nog när jag är ensam. I sällskap med en fyraåring med en fyraårings tålamodsspann, omöjligt. Jag försöker bokföra istället, med öronproppar, några minuter i taget. Sedan ”titta koja”. Sedan ”mamma, törstig”. Sedan, ”mamma, kolla på mej”. Ett verifikat i taget.

Jag får dåligt samvete när han får titta för mycket på teve, men jag behöver få litegrann gjort. Förlåt, förlåt. Han trivs framför sommarlovsprogrammet, ropar ut rapporter om vad som händer. Sommarskuggan har gjort ett skuggslem-moln! Oj!

”Ha marginaler. Ha för tusan marginaler.”

Pappan? Han kan inte komma ifrån jobbet just nu. Vab-timingen är sällan smidig på det sättet, kommer nästan alltid vid en krånglig tidpunkt. Jag försöker ha det i åtanke och lägga upp mitt jobb så att det finns utrymme för sådant här. Jag skickar mig själv tacksamma tankar för att jag satte en tidig deadline för kommande utställningar; de är färdiga och inlämnade på ramverkstan. Puh! Notering till mig själv: fortsätt så. Ha marginaler. Ha för tusan marginaler. Livet anpassar sig inte till fantasifullt fyllda kalendrar.

Pappan-sambon kommer med pizza och matkasse på kvällarna. Diskar undan, leker, nattar, tar över. Efter nattningen kollar vi på teve, en halv film per kväll. Lyx med en ensamtimme tillsammans.

Jag har det fint, men längtar till ateljén också. 

Såhär brukar mina jobbdagar se ut: lämnar på förskola, kommer tillbaka, går till ateljén, som är en liten stuga jag byggt på vår tomt. Klickar igång någonting att lyssna på, något som tar upp halva min uppmärksamhet. Det distraherar bort allt vardagligt. Med halva tanken i podden och halva i måleriet tittar jag på gårdagens halvfärdiga målning. Förstår vart jag är på väg. Tittar en stund till, överväger alternativ. Kanske visar jag något av processen på nätet. Sedan måla. Det tar inte lång tid innan tiden blir flytande. Det går tio minuter eller tre timmar. 

Ni vet hur man ibland kan känna att man vaknar, liksom att man stiger till ytan ur en dröm? Den känslan kommer till slut och då är det dags för lunch. Jag tar gårdagens rester i köket, kanske direkt ur kastrullen, kanske värmda, kanske direkt ur kylen. Lunchrast ensam intresserar mig inte särskilt mycket, så det får gå fort. Jag passar på istället att ta en runda i trädgården. Vattnar något, drar lite ogräs. Skönt att använda kroppen efter stillasittande arbete.

Tillbaka till ateljén. Jag bläddrar bland målningar, har oftast några igång samtidigt. Väljer någon att fortsätta på. Skriver kanske något mellan varven. Jag har tusen idéer i anteckningar i telefonen. En del blir akvarellskoleavsnitt. En del ska bli en bok, eller tre. En del blir ingenting mer än en tanke som får lite mer stuns om jag tar mig tiden att skriva ner den. Konstnärslivet är överraskande mycket skrivande. Jag trodde att det skulle vara måla, måla, måla, men det är minst lika mycket tänka, tänka, och för att tänka behöver jag skriva. 

Så småningom dags att hämta på förskolan. Kram och lunchrapport – han åt tre fiskpinnar, bra, bra. De har gått till återvinningen, de har lekt i skogen, han har ett skrubbsår på knät, men har fått plåster. På hemvägen berättar han om vem som petat på vem med hur lång pinne, och jag låter ateljétankarna falla i vila tills nästa dag. Vill vara närvarande i berättelsen, i hans värld, som är ett drama om en pinne. Det känns tryggt att de stora händelserna i hans liv ännu är så små.

Men idag är en annan sorts dag. Några verifikat till ska jag få in i bokföringen, sedan åker vi till sjön. Sedan tvätt. Sedan trolldeg. Sedan mellis. Sedan rita, äta, leka, sova. Måleriet kan vänta ett par dagar till. Idag ska jag öva på att släppa det som behöver släppas. Det blir en bra dag det här.

Publicerad den 2 kommentarer

Himmel och häll – kommande utställning i Skellefteå

Utställning på Galleri1 i Skellefteå med Elisabeth Biström och Gunnar Nordlund

Den 17-28 juli ställer jag ut på Galleri1 i Skellefteå tillsammans med fotograf Gunnar Nordlund. Vi bjuder på sommarljusa nätter från Bjuröklubb i foto och akvarell under titeln ”Himmel och häll”.

Vernissage under trygga former lördag 17 juli kl. 11.00-15.00. Utställningen är öppen 16.00-19.00 på vardagar och 11.00-15.00 lördagar och söndagar. Hoppas att vi ses!