Kategori: Livsfunderingar

Publicerad den av — Lämna en kommentar

“Handen börjar i hjärnan” – om skeva grytlappar, smörklumpar och självförtroende

Göran Lundborg, professor i handkirurgi, har skrivit en bok om någonting jag funderat länge på – kopplingen mellan hand och hjärna.

När jag målar känner jag sambandet i kroppen; ibland är det tanken som leder, ibland styr handen på egen hand och hjärnan försöker hänga med och tolka det som händer på papperet. Just så fungerar det, om jag läser Lundborg rätt. “Handen börjar i hjärnan”, skriver han och berättar om hur synapser formas när vi utför intrikata rörelser med händerna.

Ibland luftas idén att “vissa är bra med händerna, andra med huvudet”. Jag ser framför mig huvudlösa kroppar som på något mirakulöst sätt förväntas kunna arbeta – gärna med någonting förment “enkelt”, som hantverks- eller serviceyrken. Jag tänker att de som föreställer sig den här uppdelningen knappast själv arbetat särskilt mycket med händerna – då skulle de knappast få för sig att det ena fungerar utan det andra. 

Göran Lundborgs bok är en uppmaning att uppvärdera hand-tänkandets roll bland annat i skolan, där digitala verktyg ersatt mycket av de uppgifter min och tidigare generationer fick traggla med. Han berättar om forskning som visar att handskrivande hjälper hjärnan att minnas bokstävers form: “Handens rörelser över papperet skapar minnesspår inom samverkande motoriska  och sensoriska delar av hjärnan som är viktiga för att minnas det handen skriver ner – minnesbilden stärks och blir förkroppsligad av handens rörelser.”

Självförtroende och föräldrafrustration

Slöjdlärare har länge uppmärksammat att den finmotoriska nivån hos våra elever har sjunkit. “Det är en märkbar skillnad på hur elever exempelvis klarar av att sätta fast mönsterdelar på tyg med knappnålar. Som tydligast blir det när de ska hålla i en virknål eller stickor och försöka jobba med båda händerna samtidigt. Det är för många en omöjlig uppgift”, berättar slöjdläraren Annika Österlind i tidningen Vi Lärare. 

Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.

Nostalgiskt, suckar en del. Vi lever i en digitaliserad värld och att barn får skärmkompetens är viktigare än att kunna virka sneda grytlappar. Jag tror att det missar den viktiga poängen: hand och tanke är inte åtskilda. “Handskrivning tränar finmotoriken i handen, och en god finmotorik är en stark prediktor för framgång i skolan, både vad gäller läsning och matematik”, skriver Göran Lundborg. Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.

För egen del tänker jag ofta på det här i min föräldraroll. Hur mycket skärmtid är för mycket? Mina barn – två och åtta år – har inte telefoner eller plattor, men de ser förstås på teve och en portion av deras tid i skola och förskola är digitaliserad. Hemmavid försöker jag balansera upp. Pennor och papper ligger alltid framme, enkla att hitta när en idé dyker upp. När min son vill googla bilder av något av veckans specialintressen (just nu Harry Potter), får han låna min telefon – och så lägger jag fram papper och penna intill honom. Jag behöver inte uppmana eller tjata: hans impuls att vilja översätta det han ser till egna bildäventyr på papperet kommer automatiskt, bara materialet finns tillgängligt. Jag tror att de små, vardagliga och ofta förekommande tillfällena är de viktigaste. Att låta tvååringen bre sin macka själv, även om det tar fyra, långa minuter (en evighet för en morgonstressad mor, emellanåt) och projektet slutar med en smörklump i mitten av en söndermosad brödskiva. Hon äter den glatt, stolt över att kunna själv.

Att klara av saker med sina händer är också fråga om självförtroende och självkänsla. När jag följer åttaåringen till hans träningar, startar passen med att samtliga barn slänger upp fötterna i luften i väntan på att få hjälp att knyta skorna. Det väcker ett minne till liv. Jag var fem år och hade en kompis som var åtta. Hon kunde knyta själv. Jag minns hur jag trasslade och övade för att lära mig, och hur stort det kändes att till sist bemästra rosetten. Min son suckar åt mig när jag uppmanar honom att göra det själv, precis som många suckar åt curlingföräldrar som hjälper sina barn för mycket. Jag förstår båda parter och försöker hålla balansen, någonstans mitt emellan. 

Det är en tuff uppgift att vara förälder. Det är lätt hänt att vilja ta den kortaste vägen från start till mål, när man har hundra bollar i luften. Att knyta skon och ta fram skärmen – inte av illvilja, utan för att få vardagen att rulla. Jag navigerar i samma farvatten. Men vad jag upptäckt är att det ofta handlar om att orka med korta stunder av frustration, för att komma över till andra sidan. Där de kan bre mackan, få ihop dragkedjan, knyta träningsskorna, vända bokstäverna åt rätt håll och känna självförtroendet av att lyckas få hjärna och hand att samarbeta. 

Det är en ovärderligt kompetens att erövra. För barn och vuxna, idag och imorgon.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Däremellan kommer fastan

Jag har tagit för vana att fasta. I år har jag inte tänkt ut någon plan, så jag får ta och göra det under tiden jag skriver detta.

Jag fastar ungefär som jag firar jul: inte för att jag är troende, men för att det ändå tillför mitt ateistiska liv någonting värdefullt. För oss knastertorra icketroende finns det ibland en risk att missa någonting som religion kan bidra med – schemalagda tillfällen att stanna upp och reflektera över aspekter av livet som annars lätt glöms bort i vardagens många göromål. Ritualer som firar, förgyller eller ställer frågor.

Den kristna fastan är fyrtio dagar lång och föregås av semmelfrosseri. Det senare finns inte omnämnt i bibeln, men är mig ändå en kär tradition. Jag åt två igår, med extra mycket mandelmassa. Fastan bryts på söndagar och är slut på påskafton.

Fastan kan fylla många syften. För mig är det en tid att se över mina vanor – lever jag på ett sätt som gör mig och andra gott? Har jag ovanor som sätter käppar i hjulet?

Det är svårt att ändra vanor – det är väl just därför de är vanor – men att göra det under en begränsad tid kan vara mer hanterligt. I bästa fall håller förändringen i sig en tid. Om inte, tja, då får man väl prova igen nästa år.

Så, vad välja att fasta från? Jag har inga svårartade laster. Är varken direkt någon frossare eller missbrukare. Men en sak som seglar upp till ytan är min sorgliga brist på motion. Särskilt om vintrarna är det uselt ställt och under det senaste året då jag varit dels gravid och dels haft en nyfödd bebis har det gått än mer utför. Det knakar i knäna och ilar illavarslande i ryggen. Flåset vet jag inte hur det är, för jag har inte testat det på länge. Än värre: eftersom hjärnan av allt att döma tycks vara en del av kroppen tror jag att den också är i behov av en uppryckning. Jag sover inget vidare. Känner mig lättretlig. Okreativ.

Ja, du hör ju. Jag behöver en tids fasta från ovanan att inte röra tillräckligt på mig.

Klara, färdiga, gå.

Publicerad den av — 1 kommentar

Knuffar

Det spelar roll vad vi säger till varandra.

Jag läste en intervju med Ulla Skoog, skådisen. Hon berättade om en lärarvikarie hon hade haft i högstadiet, som hade infört dramatik på lektionerna.  “Då upptäckte jag att i en roll så vågade jag prata inför andra, jag blev inte generad som alltid annars. Vi träffades igen när hon var 90 år och då sa hon att hon bara hade varit där i tre veckor. Men för mig var det så stort att det kändes som flera år”.

Sådana händelser tänker jag ofta på. Ofta handlar det förstås om långvariga relationer som gör oss mer fria och modiga, men även tillfälliga möten och enstaka kommentarer kan ha stor betydelse. De blir små knuffar som hjälper en att hitta rätt riktning och få kraft att ta nästa steg.

Som arbetskamraten som råkade se en akvarell jag hade gjort och torrt konstaterade: “Du ska inte sitta på kontor. Du ska måla.” Bara så.

Några år senare sade jag upp mig och tog klivet ut i den stiglösa värld som konstnärskapet är. Fortfarande uppmuntrad av hans ord. “Du ska måla.” 

AKVARELLBREV

Vill du läsa mer och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev. 

Publicerad den av — 8 kommentarer

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Utställning i Mariestad framskjuten

På grund av ni-vet-vad blir min planerade utställning i Mariestad som skulle ha ägt rum 6-21 mars skjuten på framtiden.

Den är en lång lektion i acceptans och flexibilitet, den här pandemin. 

Jag bestämde i fjol våras, när omfattningen av pandemin gick upp för mig, att jag inte skulle göra några akuta förändringar för att kompensera för alla inställda utställningar. Jag bedömde att det viktigaste var att se till att behålla glädje, energi, mod och kreativitet. Inte att hitta på någon nödlösning, som skulle ta tid ifrån själva måleriet och vara drivet av oro snarare än kreativ lust. Det gick bra. Jag har naturligtvis förlorat intäkter – men det gångna året har trots allt varit en tid av utveckling och nyfikenhet och nya kontakter. Jag har arbetat i en riktning jag vill fortsätta på. Hur den närmsta framtiden än ser ut.

I höst kommer jag göra några stora förändringar i min konstnärliga verksamhet och jag är glad att jag inte skyndade mig att tråckla ihop dem innan jag hade hunnit tänka igenom helheten. Jag kommer se till att det finns fler och enklare sätt att ta del av mitt arbete. Bland annat kommer jag att prioritera bort en del utställningar, till förmån för andra sätt att mötas och se konst, med bättre kvalitet och mer personlig kontakt.

Usch, vad vag jag är. Jag ska berätta mycket mer, när jag kommit längre. Det känns pirrigt och kul! Jag återkommer förstås om Mariestadsutställningen också. Jag lovade Mariestads konstförening att vi ska ordna en fin utställning när läget är bättre. Jag ser fram emot det.

Publicerad den av — 8 kommentarer

Tre saker jag lärde mig av att sticka en mössa

Jag har stickat mig en mössa.

Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.

När jag provade mössan och fann att den var både för liten och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag ner de tre saker jag lärde mig av mössan:

Recept är överskattat

Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”, och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir godare!”)

Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort. Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.

Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.

Perfektionism är poänglöst

Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt, eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.

”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar att det blir ganska bra, men inte perfekt.

Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.

Tålamod är tricket

Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han: fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar om, håller ut, gnetar på.

Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.

Elisabeth Biström 2021
Elisabeth Biström 2021
Publicerad den av — 2 kommentarer

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga “vad kan det här bli?”.
Vad ser det här ut som?
Vad kan jag göra av det här?
Vad händer om..?

Livet blir rikare, väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Ett år med en oväntad insikt

Del ett i mitt 2020 tog slut strax efter en vernissage i Stockholm i mars. Det låg i luften under helgen, alla pratade om det: viruset. Hur det skulle bli. Skulle gå.
Nu vet vi.

Del två startade i april och stavades: inställda utställningar.

Jag har klarat mig bra. Har inte förlorat någon, inte blivit sjuk. Jag saknar mina föräldrar, och längtar tills vaccineringen gör det möjligt att träffa dem igen. Men annars – bra.

Jo, alla utställningar ställdes in eller sköts upp. Men jag tycker att jag klarade av att använda de plötsligt tomma kalendermånaderna konstruktivt. Jag gav mig bland annat ut och målade helt nya motiv.

Det fick mig att inse värdet av att inte boka upp mig för mycket. Det är lätt hänt. Konstnärslivet är i grunden otryggt, ekonomiskt alltså. Det är lätt att halka in i en idé om att kompensera för den otryggheten genom att boka in ett pärlband av utställningar. Fylla almanackan, göra sig deadlines. Det ger lite förutsägbarhet.

Problemet är bara att det ger förutsägbarhet.

Jag har börjat fundera på tanken att oreda och slump är viktiga ingredienser i kreativa processer. Jag tänker mig att kreativitet innebär att göra något nytt, och att det per definition inte låter sig göras på ett förutsägbart sätt.

Utställningar är emellertid ganska förutsägbara. Åtminstone för mig som målar ihop dem. Eftersom jag inte vill riskera att komma till vernissagen tomhänt, så målar jag sådant jag redan kan; sådant jag redan målat; sådant som inte är kreativt.

Utställningar som avlöser varandra innebär alltså – paradoxalt nog – att jag gör förvånansvärt lite kreativt arbete i ateljén. Jag håller mig inom de ramar jag arbetat upp, i min bekvämlighetszon. Det betyder inte att jag målar illa eller inte utvecklas alls. Men det blir inga stora språng, för sådana kräver möjligheten till totalt misslyckande.

Alltså: i år ska jag våga hålla några månader oplanerade. I vår och sommar har jag – om smittläget tillåter – utställningar, och sedan ska jag göra några andra saker. Jag ska berätta så småningom. Två idéer håller på att ta form. Det känns pirrigt, roligt, ganska skrämmande. Osäkert. Nytt. Bra.