Bläddra bland kategorier

Livsfunderingar

8 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Utställning i Mariestad framskjuten

På grund av ni-vet-vad blir min planerade utställning i Mariestad som skulle ha ägt rum 6-21 mars skjuten på framtiden.

Den är en lång lektion i acceptans och flexibilitet, den här pandemin. 

Jag bestämde i fjol våras, när omfattningen av pandemin gick upp för mig, att jag inte skulle göra några akuta förändringar för att kompensera för alla inställda utställningar. Jag bedömde att det viktigaste var att se till att behålla glädje, energi, mod och kreativitet. Inte att hitta på någon nödlösning, som skulle ta tid ifrån själva måleriet och vara drivet av oro snarare än kreativ lust. Det gick bra. Jag har naturligtvis förlorat intäkter – men det gångna året har trots allt varit en tid av utveckling och nyfikenhet och nya kontakter. Jag har arbetat i en riktning jag vill fortsätta på. Hur den närmsta framtiden än ser ut.

I höst kommer jag göra några stora förändringar i min konstnärliga verksamhet och jag är glad att jag inte skyndade mig att tråckla ihop dem innan jag hade hunnit tänka igenom helheten. Jag kommer se till att det finns fler och enklare sätt att ta del av mitt arbete. Bland annat kommer jag att prioritera bort en del utställningar, till förmån för andra sätt att mötas och se konst, med bättre kvalitet och mer personlig kontakt.

Usch, vad vag jag är. Jag ska berätta mycket mer, när jag kommit längre. Det känns pirrigt och kul! Jag återkommer förstås om Mariestadsutställningen också. Jag lovade Mariestads konstförening att vi ska ordna en fin utställning när läget är bättre. Jag ser fram emot det.

8 I kategorin Ditt och datt/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Tre saker jag lärde mig av att sticka en mössa

Elisabeth Biström 2021

Jag har stickat mig en mössa.

Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.

När jag provade mössan och fann att den var både för liten och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag ner de tre saker jag lärde mig av mössan:

Recept är överskattat

Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”, och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir godare!”)

Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort. Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.

Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.

Perfektionism är poänglöst

Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt, eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.

”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar att det blir ganska bra, men inte perfekt.

Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.

Tålamod är tricket

Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han: fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar om, håller ut, gnetar på.

Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.

Elisabeth Biström 2021
Elisabeth Biström 2021
2 I kategorin Kreativitet/ Livsfunderingar

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga ”vad kan det här bli?”. Vad ser det här ut som? Vad kan jag göra av det här? Vad händer om..?

Livet blir rikare. Väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Ett år med en oväntad insikt

Del ett i mitt 2020 tog slut strax efter en vernissage i Stockholm i mars. Det låg i luften under helgen, alla pratade om det: viruset. Hur det skulle bli. Skulle gå.
Nu vet vi.

Del två startade i april och stavades: inställda utställningar.

Jag har klarat mig bra. Har inte förlorat någon, inte blivit sjuk. Jag saknar mina föräldrar, och längtar tills vaccineringen gör det möjligt att träffa dem igen. Men annars – bra.

Jo, alla utställningar ställdes in eller sköts upp. Men jag tycker att jag klarade av att använda de plötsligt tomma kalendermånaderna konstruktivt. Jag gav mig bland annat ut och målade helt nya motiv.

Det fick mig att inse värdet av att inte boka upp mig för mycket. Det är lätt hänt. Konstnärslivet är i grunden otryggt, ekonomiskt alltså. Det är lätt att halka in i en idé om att kompensera för den otryggheten genom att boka in ett pärlband av utställningar. Fylla almanackan, göra sig deadlines. Det ger lite förutsägbarhet.

Problemet är bara att det ger förutsägbarhet.

Jag har börjat fundera på tanken att oreda och slump är viktiga ingredienser i kreativa processer. Jag tänker mig att kreativitet innebär att göra något nytt, och att det per definition inte låter sig göras på ett förutsägbart sätt.

Utställningar är emellertid ganska förutsägbara. Åtminstone för mig som målar ihop dem. Eftersom jag inte vill riskera att komma till vernissagen tomhänt, så målar jag sådant jag redan kan; sådant jag redan målat; sådant som inte är kreativt.

Utställningar som avlöser varandra innebär alltså – paradoxalt nog – att jag gör förvånansvärt lite kreativt arbete i ateljén. Jag håller mig inom de ramar jag arbetat upp, i min bekvämlighetszon. Det betyder inte att jag målar illa eller inte utvecklas alls. Men det blir inga stora språng, för sådana kräver möjligheten till totalt misslyckande.

Alltså: i år ska jag våga hålla några månader oplanerade. I vår och sommar har jag – om smittläget tillåter – utställningar, och sedan ska jag göra några andra saker. Jag ska berätta så småningom. Två idéer håller på att ta form. Det känns pirrigt, roligt, ganska skrämmande. Osäkert. Nytt. Bra.

1 I kategorin Ateljébygge/ Livsfunderingar

Min plats

Elisabeth Biströms ateljé

Jag ska få besök i ateljén imorgon och har ägnat förmiddagen åt att städa undan efter de gångna veckornas intensiva målande. Det är härligt att göra fint. Det blir rörigt när jag jobbar, men jag tycker att jag fått till ateljén som jag ville ha den: trivsam att vistas i, även när den är stökig.

Jag byggde ateljén i fjol och hade egentligen tänkt använda den delvis på ett annat sätt vid det här laget, än vad jag gör idag. Planen var att ha den helt färdig nu och börja bjuda in ett och annat besök och ordna små kurser. Två saker satte käppar i hjulen: jag blev tillfälligt trött på att snickra och fixa och ett visst virus dök upp, som kullkastade åtminstone kursidén.

Till våren ska jag göra färdigt allt jag pausat. Det är både stort och smått. Spika lister och måla väggar och snickerier är enkelt och ska bli kul. Det största projektet är att lossa golvplankorna, hyvla ner några av dem för att jämna till golvet – de är gamla handhyvlade tvåtumsplank från ett annat hus, med varierande tjocklek – och sedan spika fast dem en gång för alla. Det blir tungt och kul. Fönstren är ett annat stort åtagande, de behöver skapas, kittas och målas om. Det tar nog tre, fyra veckor att få allt klart. Eller fem. Eller, tja. Det får väl ta den tid det tar.

Vad tror ni, kan man börja tro att coronavaccinet gjort sitt framåt sommaren eller hösten nästa år? Jag hoppas. Det ska bli roligt att lägga sista handen vid allting och bjuda in er som vill komma och titta på målningar eller vara med på kurs. En av många saker att längta till, när vi tagit oss igenom pandemin.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livsfunderingar/ Måleri

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta ”nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.

4 I kategorin Livsfunderingar

Bli vän med misslyckandena

Elisabeth Biström målar akvarell

Jag har under några perioder i livet tränat mycket och fått goda resultat av det. Jag har varit frisk, stark, haft bra ork och uthållighet. En gång när jag var på gymmet fick jag en tanke som var viktig för att jag skulle lyckas upprätthålla mina träningsvanor, och det var att de dåliga passen var de viktigaste. Det är lätt att tro att bra träningsresultat kommer från de bra passen, eller hur? Löprundan som går lätt och snabbt eller styrketräningspasset då man orkar lägga på extra vikter eller repetitioner. Men det slog mig plötsligt att det är tvärtom: det allra viktigaste är att springa en kort runda fastän vädret är dåligt eller kroppen känns seg. Att göra styrketräningen, även om det till och med går sämre än förra veckan.

Det var när jag slutade hoppas på optimala förutsättningar och topprestation vid varje tillfälle, som jag fick riktigt fina resultat. Dessutom blev träningen roligare när jag slutade banna mig själv för ett dåligt pass och istället klappade mig själv på axeln. ”Bra gjort”, sade jag till mig själv. ”Det är skitpass som det här som är viktiga i längden.”

Samma sak tror jag gäller akvarellmåleri eller egentligen nästan vad som helst som stundtals är svårt och motigt. Det gäller att lära sig att hantera misslyckanden och motgångar. De kommer vara en del av processen. Du behöver inte försöka undvika dem eller känna dig usel, besviken eller ledsen när de kommer – de är helt enkelt ett kvitto på att du gör någonting som är svårt. Det betyder att du kommer utvecklas, om du bara fortsätter.

Det enda säkra sättet att undvika misslyckanden som jag kan komma på, är att inte försöka. Det må vara effektivt, men det borgar inte för ett särskilt intressant eller glädjefyllt liv.

För övrigt är livet ofta mer komplext än att det låter sig delas in i misslyckande/framgång. Det som i förstone verkar vara det ena kan på sikt bli det andra. Eller så var nio misslyckade försök, där du varje gång lärde dig en liten ny sak, precis vad du behövde för att klara uppgiften den tionde gången. Ibland går det inte att dra en sammanhängande, begriplig linje mellan prickarna som utgör olika moment i livet, men alltsammans leder ändå fram till punkten du befinner dig i just nu.

Så omfamna dina misslyckanden. Fortsätt prova, öva, måla. Då kommer du att komma långt.

I kategorin Akvarellmåleri/ Ditt och datt/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Lite fler årsskiftestankar

Jag tycker om hur årsskiften uppmuntrar reflektion, summering och framtidstankar, så jag roar mig med ett nyårsinlägg till, i form av Underbaraclaras årssammanfattning, som jag lånat frågeformatet från.

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut?

Jodå, jag lärde mig att simma frisim, började lära mig att spela gitarr, odlade massor av grönsaker – och så byggde jag färdigt min ateljé.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Njäe, mest av allt försökte jag få till en stabil och bra vardagslunk med balans mellan jobb, vila, familj och lättsamheter.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Ett par stycken. Jätteroligt!

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas? 

Jag lägger inte så många datum på minnet, men min pojkes treårsdag var väldigt fin. Han var i en dinosaurieperiod och vi åkte till Naturhistoriska riksmuséet med hans mormor och farmor och tittade på stora dinosaurieskelett.

Dog någon som stod dig nära? 

Tack och lov inte.

Vilka länder besökte du? 

Det var ingen medelhavstemperatur i Bottenviken sommaren -19. Men jag längtade ingen annanstans.

Inga. Däremot västkusten och Västerbotten. Det räckte utmärkt. Mest vill jag vara hemma.

Bästa köpet? 

Jag klippte till på en hushållsassistent på rea och tack vare den bakar jag bröd riktigt ofta. Receptet är 25 gram torrjäst, 5 dl vätska, en tesked salt, en skvätt sirap, cirka 4 dl vetemjöl, 5 dl grahamsmjöl och en näve frön och russin. Jäs i kylen över natten och grädda frallor till frukost. Så bra start på dagen!

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Massor med tillfällen med min familj, oftast helt vardagliga. Och så den fina responsen på årets utställningar.

Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?  

Jag prioriterade att lägga mycket tid på ateljébygget under hösten, så nu längtar jag efter mer tid att måla.

Jag försökte komma igång med mer träning, men lyckades inte få till några ordentliga rutiner. Det ska jag få ordning på i år.

Ett växthus står på önskelistan också. Jag hoppas lyckas slänga upp ett till sommaren.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Jag tycker att jag använde tiden på ett bra sätt, utifrån förutsättningarna. Det skulle möjligen vara att skrapa ihop några halvtimmar i veckan för att ge mig ut och springa eller lyfta lite vikter.

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Surat över banaliteter som städning. Livet är för kort och viktigt för sådant.

Favoritserier från året som gått?  

Game of Thrones, trots viss besvikelse över ett alltför abrupt slut.

The Crown. 

Hundra procent bonde.

Bästa boken du läst i år?  

En intressant läsning var The Righteous Mind, av Jonathan Haidt. Den handlar om olika typer av moral och hur man lättare kan förstå andra, som har andra moraliska grundfundament än en själv.

Största musikaliska upptäckten? 

Jag gör nästan aldrig några sådana, utan lyssnar på samma gamla favoritartister år ut och år in. Det blir gubbig musik och country mestadels.

Vad var din största framgång på jobbet 2019?  

Att jag fick bättre rutin på att måla mycket, frimodigt och i god tid till utställningar. Ett hållbart arbetssätt.

Lite under radarn målade jag en hel del på beställning också. Jag lägger sällan upp bilder på beställningsmålningar, för de känns ofta alltför personliga för den som beställt. Dumt ur något slags marknadsföringsperspektiv säkert, så jag är glad att folk ändå lyckas luska reda på att de kan beställa av mig. Särskilt roligt med ett par återkommande köpare.

En annan sak som gladde mig mycket, var att jag fick träffa så många som jag fått kontakt med via bloggen och mina andra kanaler. Sociala medier kan ibland kännas som ytliga och flyktiga sätt att träffas, men så tycker jag inte att det är i mina små tillhåll på nätet. Ni är många som tagit kontakt, ställt frågor, skickat uppmuntran, kommit till kurser och utställningar eller skrivit till mig – riktiga postlådebrev, till och med, bara en sådan sak! Jag uppskattar det verkligen. Att det finns riktiga människor bakom konton och kommentarer. Verkliga möten.

Största framgång på det privata planet?  

Att jag tagit itu med flera dåliga och djupt rotade vanor och tankemönster. Svårt och viktigt.

Största misstaget? 

Inga allvarliga, såvitt jag kan bedöma just nu.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Gladare och mer jämnmodig. Skönt.

Vad spenderade du mest pengar på? 

Husrenovering.

Något du önskade dig och fick? 

Ett fint badrum. Vi renoverade det slitna, igengrodda 1970-talsbadrummet och fick till ett enkelt rum med lite 1950-talsretrovibbar istället. Jag blir glad varje gång jag går in där nu.

Nytt badrum i vardande.

Något du önskade dig och inte fick? 

Ingenting som inte kan vänta.

Vad gjorde du på din födelsedag 2019? 

Jag var med min son hemma hos mina föräldrar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Lite mer sommarledighet hade varit trivsamt. I år har jag skrivit in två lediga veckor i kalendern.

Vad fick dig att må bra? 

Familj, vänner, målande, byggande, odlande.

Vem saknade du? 

Nära och kära som bor långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? 

Många nya, fina bekantskaper på mina kurser och utställningar.

Och Ulf Elfving, inte att förglömma.

Mest stolt över? 

Att jag tar mig an svåra utmaningar och inte ger upp när det tar emot.

Högsta önskan just nu?  

Att 2020-talet blir ett mer varmt och hoppfullt decennium än 10-talet var. I världen och samhället och mänskligheten och sådär.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  

Släppa garden mer, våga vara mer sårbar och bristfällig, ha roligare och bli ännu bättre på att lägga energin på sådant som är meningsfullt i livet.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Mitt 2019 i bilder

Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.

I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.

Det är sällan jag saknar en målning jag sålt, men den här var det någonting särskilt med.

På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: ”När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”

Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.

Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.

Fångad in action på kurs i Uppsala. Foto: Petra Reichler-Holmberg.

Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.

Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.

Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: ”Rensar bland borden.”

En vardag där en vab-dag inte är en katastrof. Det är jag tacksam över att ha åstadkommit.

Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.

I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.

I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.

Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.

Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.

Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!

Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.

101×75 centimeter akvarell.
Ateljén fick innertak, väggar, golv. Och vilket golv sen.

Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.

Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.

Gott nytt år, allesammans.