Publicerad den 8 kommentarer

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

Publicerad den 2 kommentarer

Utställning i Mariestad framskjuten

På grund av ni-vet-vad blir min planerade utställning i Mariestad som skulle ha ägt rum 6-21 mars skjuten på framtiden.

Den är en lång lektion i acceptans och flexibilitet, den här pandemin. 

Jag bestämde i fjol våras, när omfattningen av pandemin gick upp för mig, att jag inte skulle göra några akuta förändringar för att kompensera för alla inställda utställningar. Jag bedömde att det viktigaste var att se till att behålla glädje, energi, mod och kreativitet. Inte att hitta på någon nödlösning, som skulle ta tid ifrån själva måleriet och vara drivet av oro snarare än kreativ lust. Det gick bra. Jag har naturligtvis förlorat intäkter – men det gångna året har trots allt varit en tid av utveckling och nyfikenhet och nya kontakter. Jag har arbetat i en riktning jag vill fortsätta på. Hur den närmsta framtiden än ser ut.

I höst kommer jag göra några stora förändringar i min konstnärliga verksamhet och jag är glad att jag inte skyndade mig att tråckla ihop dem innan jag hade hunnit tänka igenom helheten. Jag kommer se till att det finns fler och enklare sätt att ta del av mitt arbete. Bland annat kommer jag att prioritera bort en del utställningar, till förmån för andra sätt att mötas och se konst, med bättre kvalitet och mer personlig kontakt.

Usch, vad vag jag är. Jag ska berätta mycket mer, när jag kommit längre. Det känns pirrigt och kul! Jag återkommer förstås om Mariestadsutställningen också. Jag lovade Mariestads konstförening att vi ska ordna en fin utställning när läget är bättre. Jag ser fram emot det.

Publicerad den 8 kommentarer

Tre saker jag lärde mig av att sticka en mössa

Elisabeth Biström 2021

Jag har stickat mig en mössa.

Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.

När jag provade mössan och fann att den var både för liten och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag ner de tre saker jag lärde mig av mössan:

Recept är överskattat

Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”, och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir godare!”)

Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort. Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.

Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.

Perfektionism är poänglöst

Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt, eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.

”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar att det blir ganska bra, men inte perfekt.

Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.

Tålamod är tricket

Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han: fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar om, håller ut, gnetar på.

Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.

Elisabeth Biström 2021
Elisabeth Biström 2021
Publicerad den 2 kommentarer

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga ”vad kan det här bli?”.
Vad ser det här ut som?
Vad kan jag göra av det här?
Vad händer om..?

Livet blir rikare, väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett år med en oväntad insikt

Del ett i mitt 2020 tog slut strax efter en vernissage i Stockholm i mars. Det låg i luften under helgen, alla pratade om det: viruset. Hur det skulle bli. Skulle gå.
Nu vet vi.

Del två startade i april och stavades: inställda utställningar.

Jag har klarat mig bra. Har inte förlorat någon, inte blivit sjuk. Jag saknar mina föräldrar, och längtar tills vaccineringen gör det möjligt att träffa dem igen. Men annars – bra.

Jo, alla utställningar ställdes in eller sköts upp. Men jag tycker att jag klarade av att använda de plötsligt tomma kalendermånaderna konstruktivt. Jag gav mig bland annat ut och målade helt nya motiv.

Det fick mig att inse värdet av att inte boka upp mig för mycket. Det är lätt hänt. Konstnärslivet är i grunden otryggt, ekonomiskt alltså. Det är lätt att halka in i en idé om att kompensera för den otryggheten genom att boka in ett pärlband av utställningar. Fylla almanackan, göra sig deadlines. Det ger lite förutsägbarhet.

Problemet är bara att det ger förutsägbarhet.

Jag har börjat fundera på tanken att oreda och slump är viktiga ingredienser i kreativa processer. Jag tänker mig att kreativitet innebär att göra något nytt, och att det per definition inte låter sig göras på ett förutsägbart sätt.

Utställningar är emellertid ganska förutsägbara. Åtminstone för mig som målar ihop dem. Eftersom jag inte vill riskera att komma till vernissagen tomhänt, så målar jag sådant jag redan kan; sådant jag redan målat; sådant som inte är kreativt.

Utställningar som avlöser varandra innebär alltså – paradoxalt nog – att jag gör förvånansvärt lite kreativt arbete i ateljén. Jag håller mig inom de ramar jag arbetat upp, i min bekvämlighetszon. Det betyder inte att jag målar illa eller inte utvecklas alls. Men det blir inga stora språng, för sådana kräver möjligheten till totalt misslyckande.

Alltså: i år ska jag våga hålla några månader oplanerade. I vår och sommar har jag – om smittläget tillåter – utställningar, och sedan ska jag göra några andra saker. Jag ska berätta så småningom. Två idéer håller på att ta form. Det känns pirrigt, roligt, ganska skrämmande. Osäkert. Nytt. Bra.

Publicerad den 1 kommentar

Min plats

Elisabeth Biströms ateljé

Jag ska få besök i ateljén imorgon och har ägnat förmiddagen åt att städa undan efter de gångna veckornas intensiva målande. Det är härligt att göra fint. Det blir rörigt när jag jobbar, men jag tycker att jag fått till ateljén som jag ville ha den: trivsam att vistas i, även när den är stökig.

Jag byggde ateljén i fjol och hade egentligen tänkt använda den delvis på ett annat sätt vid det här laget, än vad jag gör idag. Planen var att ha den helt färdig nu och börja bjuda in ett och annat besök och ordna små kurser. Två saker satte käppar i hjulen: jag blev tillfälligt trött på att snickra och fixa och ett visst virus dök upp, som kullkastade åtminstone kursidén.

Till våren ska jag göra färdigt allt jag pausat. Det är både stort och smått. Spika lister och måla väggar och snickerier är enkelt och ska bli kul. Det största projektet är att lossa golvplankorna, hyvla ner några av dem för att jämna till golvet – de är gamla handhyvlade tvåtumsplank från ett annat hus, med varierande tjocklek – och sedan spika fast dem en gång för alla. Det blir tungt och kul. Fönstren är ett annat stort åtagande, de behöver skapas, kittas och målas om. Det tar nog tre, fyra veckor att få allt klart. Eller fem. Eller, tja. Det får väl ta den tid det tar.

Vad tror ni, kan man börja tro att coronavaccinet gjort sitt framåt sommaren eller hösten nästa år? Jag hoppas. Det ska bli roligt att lägga sista handen vid allting och bjuda in er som vill komma och titta på målningar eller vara med på kurs. En av många saker att längta till, när vi tagit oss igenom pandemin.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta ”nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.

Publicerad den 4 kommentarer

Bli vän med misslyckandena

Elisabeth Biström målar akvarell

Jag har under några perioder i livet tränat mycket och fått goda resultat av det. Jag har varit frisk, stark, haft bra ork och uthållighet. En gång när jag var på gymmet fick jag en tanke som var viktig för att jag skulle lyckas upprätthålla mina träningsvanor, och det var att de dåliga passen var de viktigaste. Det är lätt att tro att bra träningsresultat kommer från de bra passen, eller hur? Löprundan som går lätt och snabbt eller styrketräningspasset då man orkar lägga på extra vikter eller repetitioner. Men det slog mig plötsligt att det är tvärtom: det allra viktigaste är att springa en kort runda fastän vädret är dåligt eller kroppen känns seg. Att göra styrketräningen, även om det till och med går sämre än förra veckan.

Det var när jag slutade hoppas på optimala förutsättningar och topprestation vid varje tillfälle, som jag fick riktigt fina resultat. Dessutom blev träningen roligare när jag slutade banna mig själv för ett dåligt pass och istället klappade mig själv på axeln. ”Bra gjort”, sade jag till mig själv. ”Det är skitpass som det här som är viktiga i längden.”

Samma sak tror jag gäller akvarellmåleri eller egentligen nästan vad som helst som stundtals är svårt och motigt. Det gäller att lära sig att hantera misslyckanden och motgångar. De kommer vara en del av processen. Du behöver inte försöka undvika dem eller känna dig usel, besviken eller ledsen när de kommer – de är helt enkelt ett kvitto på att du gör någonting som är svårt. Det betyder att du kommer utvecklas, om du bara fortsätter.

Det enda säkra sättet att undvika misslyckanden som jag kan komma på, är att inte försöka. Det må vara effektivt, men det borgar inte för ett särskilt intressant eller glädjefyllt liv.

För övrigt är livet ofta mer komplext än att det låter sig delas in i misslyckande/framgång. Det som i förstone verkar vara det ena kan på sikt bli det andra. Eller så var nio misslyckade försök, där du varje gång lärde dig en liten ny sak, precis vad du behövde för att klara uppgiften den tionde gången. Ibland går det inte att dra en sammanhängande, begriplig linje mellan prickarna som utgör olika moment i livet, men alltsammans leder ändå fram till punkten du befinner dig i just nu.

Så omfamna dina misslyckanden. Fortsätt prova, öva, måla. Då kommer du att komma långt.