Livsfunderingar-arkiv | Elisabeth Biström

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.

Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

18 maj, 2019 Av Elisabeth Biström

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Livsfunderingar/ Måleri

Skapa med barn

Jag får ofta frågan ”när började du måla?” Mitt svar är att jag började samtidigt som alla andra – skillnaden är att jag aldrig slutade. Jag har tänkt en hel del på varför och kommit fram till att en avgörande orsak antagligen var att jag tidigt blev tilldelad en identitet som ”hon som kan rita”. Vi gör ofta så, eller hur? Tilldelar barn roller och identiteter, inte sällan baserade på ganska tunna underlag. En ettåring som fångar bollen blir utnämnd till att ha särdeles god bollkänsla – ”ett blivande fotbollsproffs?” En tvååring som ritar huvudfotingar väcker snabbt föreställningar hos föräldrarna om att den här ungen kommer bli något i hästväg när det gäller konstnärligt skapande.

Ett alster av en sexårig Elisabeth. Bilden föreställer ett kattbröllop.

Jag har en påtaglig känsla av att sådant där spelar roll. Åtminstone vet jag att det hade det för min del. Jag fick tidigt höra att jag var en jäkel på att rita. Sanningen att säga, följde jag i själva verket en helt normal utvecklingskurva. Men uppmuntran från föräldrar, lärare och kompisar gjorde ritandet roligare. Så jag ritade sannolikt ganska tidligt lite mer än andra barn och så småningom fortsatte jag, när andra tappade intresset eller drabbades av alltför stark självkritik. Om jag minns rätt var det i tolvårsåldern. Medans mina jämnåriga övergick till andra intressen, målade jag vidare. Jag var ju ”hon som var konstnärlig”.

Talang eller övning

Det finns starka föreställningar om att människor antingen föds med talang för att teckna och måla, eller så gör de inte det. Jag är övertygad om motsatsen. Nå, visst finns det medfödda skillnader – men förmågan att avbilda och gestalta kan tveklöst tränas upp. Det finns grundläggande kunskaper att tillägna sig och metoder för att öva upp sin konstnärliga blick. Oavsett om man tror mig eller inte, anser jag att talangfrågan borde tonas ner när det gäller barns skapande. Vi kan inte avgöra att ett litet barn har eller saknar talang. Vill vi uppmuntra deras kreativa utveckling, så räcker det att bygga på den skaparglädje som finns hos i stort sett alla barn.

Talang-idén är en vuxen skapelse. Den handlar i slutändan om prestation – ”har barnet talang?”, kan översättas till ”målar barnet bra?” Det är en fråga som stjälper, snarare än hjälper, för där vi vuxna ingjuter prestationsjakt, där riskerar vi också att hämma kreativiteten.

En bättre fråga – om vi vill gynna kreativiteten på lång sikt – är: ”har barnet roligt?”

Prestation kontra lust

Jag misstänker att det ofta inte är vuxnas intention att göra prestation av barns skapande. Ändå smyger det sig lätt in mellan raderna. Det hörs i ordval och uppmuntran: ”åh, så fint!”, säger vi och skapar därigenom en måttstock för barnet att förhålla sig till. Fint – eller fult. Andra ord i genren är ”likt”, ”bra” och ”duktig”.

Det kan låta märkligt att jag är kritisk till sådana vänligt menade, berömmande ord, men jag vill ändå väcka tanken: när vi använder de här begreppen, så förändrar vi så småningom barnets sätt att förhålla sig till sin kreativitet. Från att drivas av nyfikenhet och skaparlust, glider de iväg mot en annan drivkraft: att få beröm för det som blir fint. Baksidan av myntet är farhågan att det de skapat inte är fint, inte kommer få beröm. Inre drivkraft byts mot yttre. Så småningom lägger de flesta ner penseln.

En annan indikator på att prestation snarare än lust präglar den vuxnas förhållningssätt till barns skapande, är när vi går in och tillrättalägger skapandeprocessen till den grad att barnet i slutänden oavsett sin egen insats kommer att ”lyckas” – det vill säga, göra någonting som är tillräckligt fint i den vuxnes ögon. Istället för skapande gör vi styrda övningar, använder strikta mallar och pyssel-knep, som leder till på förhand bestämda alster. Det är naturligtvis välment. Kanske tänker vi att det är roligare för barnet om resultatet blir bra. Problemet är då att vi indirekt har underkänt resultatet av barnets egna skapande som otillräckligt.

Familjeterapeuten Jesper Juul har skrivit klokt om hur barns och vuxnas perspektiv kan krocka, i boken ”Ditt kompetenta barn”. Han skriver:

”Lars, tre och ett halvt år, sitter vid köksbordet och väntar på sin mamma som ännu inte kommit hem från arbetet. Hans pappa föreslår att han tar fram ritblocket för att få tiden att gå. En halvtimme senare och efter sex teckningar kommer modern hem och Lars springer ut i hallen och ger henne sin sista teckning med orden: ’Titta mamma, den är till dig!’
Hans mamma tar teckningen, ser på den och säger: ’Den var fin, Lars. Du har blivit riktigt duktig på att rita!’
Precis som i exemplet med Katrine och hennes mamma (s. 94) misslyckas kontakten, även om berömmet är kärleksfullt menat. Lars kommer inte springande ut till sin mamma med en teckning för att få den bedömd. Det är en kärleksgåva han ger sin mamma, eftersom han älskar henne och har saknat henne. […] Poängen är att han ger henne sig själv, sitt ögonblickliga varande, ett omedelbart personligt uttryck och får en bedömning som svar”.

Jag förstår att det är lätt att hamna i ”fint-fällan” och vill varken överdriva riskerna eller bannlysa pyssel. Det finns plats för nyanser. Vad jag vill är att föreslå några praktiska verktyg för att bredda vårt sätt att prata med barn om skapande och ge några uppslag till övningar som kan utveckla barnets kreativitet – och i bästa fall låta dem behålla den livet ut.

Med skaparlust som drivkraft

De allra minsta

För de allra minsta barnen räcker själva upplevelsen av skapande långt. Att de kan åstadkomma färgskiftningar på ett papper, eller forma en klump lera, är en stor upplevelse i sig. De har inte behov av att göra fint eller rätt – inte förrän omgivningen har lärt dem om dessa koncept. Och min uppfattning är alltså att vi gott kan vänta med den lärdomen. Den kommer att komma utan vår hjälp.

Underbygg det lilla barnets fascination för skapande genom att erbjuda bra material, som de minska kan behärska. Ge dem stora papper, som passar den motoriska nivån och pennor, kritor eller penslar och färg som ger rejäla avtryck på papperet, även för den som är för liten för att trycka hårt eller vinkla handleden. Till en början målar barn från axelleden, med hela armen i stora svep. Redan i det här stadiet kan det vara bra att öva sig på att prata med barnet om vad det skapar. Istället för ”så fint!”, kan du benämna vad barnet gör och därigenom ge ett språk som kan understödja dess fortsatta kreativa utveckling. Förslag på sådan kommunikation kan vara:

– Nu använder du gul färg, med litegrann rött i. Titta, det blir orange när du blandar dem.

– När du gör sådär blir det prickar – prick, prick, prick, prick.

– Oj, vilken lååång linje du gör! Den går tvärs över hela papperet.

– Nu målar du med blått.

– Vilken färg vill du använda nu?

– Vad roligt du ser ut att ha när du kör runt, runt, runt med penseln!

– Här har du gjort en stooooor brun form, och här är en pyttepytteliten röd.

– Är den till mig? Åh, vad glad jag blir att jag får den av dig! Den ska jag hänga upp på väggen, så att jag kan tänka på hur mycket jag tycker om dig när jag ser på den.

Undvik helst att läsa in alltför mycket i bilden, som barnet inte avsett att måla. Ibland har vi vuxna en tendens att gå igenom barns målningar liksom sökande efter något som liknar avbildningar – ”oj, titta här ser det ut som en fågel!” Återigen är intentionen god, men baksidan är att vi också signalerar till barnet att det hen faktiskt målade inte riktigt räckte till – vi hade hellre sett att bilden föreställde någonting annat.

För att uppmuntra kreativiteten hos ett litet barn, behöver du inte ha minsta konstnärlig fallenhet själv. Det viktiga är att du deltar och delar barnets skaparglädje.

De lite äldre barnen

Lite äldre barn börjar så småningom rita och måla föreställande. Här trampar vi vuxna ofta i fint-fällan, genom att noggrant bedöma hur likt barnet lyckas avbilda det som bilden ska föreställa. I det här stadiet tror jag också att många föräldrars, fullt förståeliga och mänskliga, förhoppningar om talang triggas. I de första djurfigurerna och familjeporträtten, där armar och ben spretar ut från porträttobjektens kinder och haka, läser vi ofta in alltför mycket. Är barnet ”tidigt”, eller ”sent”? ”Duktigt”, ”finmotoriskt”, ”observant”? Långtgående bedömingar och förutsägelser görs med huvudfotingar som grund. Jag ska inte sätta mig till doms över det, utan helt frankt erkänna att jag gör det själv. Jag tittar på min två- och ett halvtårings alster och blir hänförd. Men jag försöker påminna mig själv om att det sannolikt inte är hans oerhörda, unika konstnärliga talang som ligger till grund för min känsla, utan helt enkelt min kärlek som gör min bedömning opåkallat översvallande.

Barn utvecklas olika. En del är upptagna med att utveckla sitt tal, när deras jämnåriga för stunden koncentrerar sig på att jobba finmotoriskt med kritor och lera. Vissa barn är tidiga med föreställande bilder, medan andra snart kommer ikapp – de hade för tillfället fullt upp med att öva på sin balans eller att lära sig hoppa jämfota. Att dra tidiga slutsatser om ett barns eventuella konstnärliga talanger är helt enkelt inte särskilt meningsfullt.

Så, istället för att låsa fast oss i fint- eller likt-fällan, kan vi fortsätta att understödja barnets skaparglädje, genom att fortsätta delta i deras skapande och bygga vidare deras kreativa språk. Det finns många adjektiv att använda istället för fint och likt. Till exempel: stort, runt, böljande, zickzackigt, grönt, bulligt, vilt, hårt, blött, rakt. Dessutom kan vi prata med barnen om vad de tänker om sitt skapande. Vad får dem att välja det ena eller andra motivet? Vilka material är roligast att använda? Kan man hitta på kombinationer av material – kanske limma fast någonting på teckningen? Blanda målarfärg och kritor i samma bild?

Att inte bedöma barns skapande med förenklade temer som ”fint” och ”bra” står inte i motsättning till lärande – tvärtom! Barnen bör ges möjlighet att utveckla allt mer kunskap. Färg- och formlära, en mångfald av material samt kunskap om hur man på olika sätt kan använda dem samt ett allt rikare språk för att planera och beskriva sitt skapande arbete – det kan vi vuxna hjälpa dem med. När vi sitter och ritar, klipper och degar med barnen kan vi erbjuda nya infallsvinklar och idéer – och naturligtvis få detsamma tillbaka. Vi kan till exempel:

– Rita runda former. Känna i handen hur pennan snirklar och cirklar sig fram. ”Hur låter den här snirkliga rörelsen?”, ”Vilken färg passar till den här formen?”

– Rita kantiga former. Hur känns det i kroppen när man gör hårda, kantiga former? Hur låter de?’

– Rita någonting upp och ner.

– Rita av varandra utan att titta på papperet.

– Göra favorit-teveprogrammet i lera, eller som klippdockor.

– Göra högtidsbilder, som vi hänger upp som dekoration på väggen sedan.

När barnet själv är i fint-fällan

Så småningom händer det, antagligen. Barnet tittar på sitt verk och frågar ”är det här fint?”. Vad svarar den förälder eller vuxen, som vill undvika att öka prestationspressen på barnet då? Mumlar någonting om att teckningen är gul och rosa, istället för att ge ett ärligt svar? Nej, vi behöver inte vara dogmatiker. Jag tror att var och en bäst kan bedöma hur ett konstruktivt svar till just det här barnet ser ut. Är det ett barn som ofta verkar oroa sig för att prestera och duga, kanske det är bra att vara lite extra noggrann med att inte spä på den oron. Är det ett barn som i grunden verkar tycka att hen duger fint och som bara uppriktigt undrar om teckningen blev riktig, så kan svaret bli ett annat. För egen del är jag rädd att jag kommer svara någonting i stil med ”eftersom jag älskar dig, tycker jag att allt du gör är fint” till min son – som antagligen snabbt kommer hitta någon intressantare bedömare att fråga. Vi har alla våra brister…

Du är barnets förebild

Talesättet ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör”, gäller även på det kreativa området. Det kan vara en svår nöt att svälja för alla som själv har lite stukat självförtroende på kreativitetens område. När barnet ber dig: ”Rita en häst! Rita en cykel! Rita en giraff som åker skejtboard!”, så ligger det nära till hands att konstatera ”Det kan jag inte”. Det underliggande budskapet är att det är såpass viktigt att resultatet blir bra, att det är bättre att avstå om det finns tvivel om teckningens slutliga kvalitet. Eller, att vi åtminstone ska ursäkta oss i förväg, om vi avser rita någonting som inte kommer bli perfekt.

Jag vet att det kan kännas klumpigt och pinsamt att måla sådant man inte behärskar. Jo faktiskt – jag kan inte heller måla cyklande elefanter särskilt bra! Jag lider av medeldålig fantasi. Har inte memorerat olika djurarters anatomiska särdrag. Mina fantasihästar har påfallande ofta en ofördelaktig likhet med älgkalvar. Men jag ritar dem gärna ändå, utan att nagelfara dem och berätta om deras tillkortakommande. Jag skulle inte ställa ut älghästarna på galleri – men när jag ritar tillsammans med barn, så är det skapandet, leken och glädjen som är det viktiga. Inte resultatet, varken deras eller mitt. Medveten om att jag som vuxen är en förebild, behandlar jag mina alster på samma sätt som jag behandlar deras: med respekt och nyfikenhet. Jag använder samma språkdräkt för att prata om mina bilder. Det kan låta ”hästen ser ganska glad ut – tror du hon har gjort någonting kul idag?”, eller ”jag tror att den här elefanten ska bli grön med lila prickar, vilken färg ska din elefant få?”.

Om det känns jobbigt att rita utan att uttrycka självkritik, så försök hålla i minnet att den här stunden inte handlar om att du ska rita en bra och fin cykel – det handlar om att ha roligt ihop med ett skapande barn. När barnet ber dig rita en cykel, så strunt i hur bilden blir – gör det till en kreativ lek där du involverar barnet: ”Hur många hjul ska cykeln ha? Vilken form har ett hjul, kan du visa? Vad mer finns på en cykel, aha, ett styre, en sadel och trampor. Vill du måla den i någon färg? Vem är det som är ute och cyklar? Mormor? Kan du rita dit mormor på cykeln?”

Kreativa övningar och förhållningssätt

– Ett sätt att komma bort från bedömningsfällan kan vara att göra tillfälliga bilder. Min son fick en griffeltavla i tvåårspresent och har spenderat timmar med att rita – och sudda bort. Suddandet fascinerade honom och han skrattade högt när färgerna plötsligt var borta. Andra material man kan använda för att göra tillfälliga bilder är att måla med karamellfärg i fil, att använda färgad sand som finns att köpa i hobbybutiker, eller med löv och blad eller utklippta färgade pappersbitar, som kan läggas i olika former, som får växa fram över bordsytan.

– Skapandeförmåga utvecklas inte bara vid ritbordet. Väv in kreativa kunskaper i annan lek och i vardagliga händelser. Prata med barnet om former och färger, proportioner och perspektiv. Att månen ser liten ut för att den är långt borta. Att himlen var rosa imorse, grå mitt på dagen och nu är den alldeles svart! Att vatten kan se blått ut på havet, och brunt i en pöl på vägen.

– Känsla och intresse för form och färg kan dessutom uppmuntras och växa i alla möjliga aktiviteter. Låt barnet komponera sin klädsel och prata med barnet om vilka färgkombinationer hen väljer: ”Rosa strumpor och svarta byxor? Ooh, då blir den rosa färgen liksom alldeles lysande intill den svarta!”, eller ”Rutig skjorta, randiga byxor och prickiga sockar – vad många olika mänster du hittade!”

– Baka med barnet och prata om bakverkets konsistens, form och färg.

– Dansa!

– Ge barnet tid. Om du själv ägnar dig åt skapande, eller tänker tillbaka på när du som barn gjorde det, så vet du att kreativitet sällan kommer i en jämn flod av överflöd. Tvärtom, den kan vara ojämn och svårfångad. Ibland saknas den. Då är det okej att vänta. Det kanske bara blir några förströdda streck. Låt barnet sitta och ta sin tid för att få en idé. Ofta vill vi i all välmening hjälpa barn att komma igång genom att ge många förslag, men ibland kan det vara bättre att berätta för barnet att det går bra att vänta tills det kommer en idé i huvudet. Ett annat sätt att ge idéer utan att det känns som att man bombarderar barnet med förslag, är att helt enkelt sätta sig intill och rita det som faller en in. Snart väcker det antagligen en idé även hos barnet.

– Måla till musik

– Uppmuntra olikhet. Äldre barn jämför sig ofta mycket med varandra och även om det säkert har vissa positiva sociala funktioner, så kan det också leda till likriktning och hämmad kreativitet. Uppmuntra gärna olikhet. Visa att det finns flera sätt att skildra samma sak och olika sätt att tänka och vara.

Till sist.

Mitt perspektiv på barns kreativitet är att det centrala värdet är glädjen i att skapa och lära – och att skapande och lärande inte är två motsatta ting, utan kan gå hand i hand. Nyckeln är att tillåta och uppmuntra nyfikenhet och skaparlust. Tänk, vilken gåva att ge till våra barn.

27 april, 2019 Av Elisabeth Biström

6 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Rensar bland borden

Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.

Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.

Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.

Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.

Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.

Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.

En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker ”hyfsat”, eller ”helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på ”bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.

Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.

Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.

Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.

Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.

Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.

En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina ”borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!

Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.

Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag ”borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.

Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.

Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.

Ta hand om dig.

12 april, 2019 Av Elisabeth Biström

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

28 december, 2018 Av Elisabeth Biström

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

13 december, 2018 Av Elisabeth Biström

0 I kategorin Ditt och datt/ Livsfunderingar

Hur en kreativ människa fungerar (tydligen!)

Jag såg ett intressant Ted-talk med en organisationspsykolog, Adam Gant, som hade försökt ta reda på vad som kännetecknar kreativa människor. Mot sina egna förväntningar hade han funnit ut att sådana individer ofta skjuter upp viktiga saker, ofta får dåliga idéer och ofta lider av tvivel inför sina projekt. Himla uppmuntrande – jag kände igen mig på pricken!

Resultatet lät konstigt, men förklaringen var att den som skjuter upp saker får tid att tänka efter och komma på nya vinklar. Medan den som effektivt löser sina uppgifter i god tid missar chansen att tänka om och tänka nytt, får prokrastineraren istället möjlighet att komma på något originellt. ”You call it procrastinating; I call it thinking”, summerade Gant.

De många dåliga idéerna en kreativ människa har borgar för att ett och annat guldkorn ska vaskas fram ur mängden. Jag har massor med anteckningar om bilder jag vill måla, tekniker att experimentera med, utställningar att sätta ihop, böcker, trycksaker, arbetsresor, nya kursupplägg, allt möjligt. Sedan jag skaffade mig all den tid jag har nu för att hålla på med konst, formligen forsar det idéer ur mig. Adam Gant kallade det att man är snabb i starten och långsam att komma till avslut. Sådan är jag, och det har jag sett som en kataktärsbrist. Men nu får jag väl lov att omvärdera och istället se min idérikedom som en tillgång – även om de flesta idéer aldrig tar sig från anteckningsblocket till verkligheten. Det behövs vaskas mycket grus för att hitta de där glimmande kornen.

Tvivel är heller inte kreativitetens fiende, så länge det riktar sig mot själva projektet och inte mot jaget. Att tänka ”undra om den här idén håller”, ger en chansen att vrida och vända och förfina tanken. Att däremot fyllas av känslan att man själv inte duger eller håller måttet, det är inget vidare bränsle för kreativiteten. Det är vi nog många som kan skriva under på, tyvärr.

Vill du se, så finns föredraget här.

26 juli, 2018 Av Elisabeth Biström

2 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Det första halvåret som konstnär, så har det varit

Nu har jag varit konstnär på heltid i drygt ett halvår. När föräldraledigheten som föregick detta närmade sig slutet funderade jag mycket på hur jag skulle strukturera det här nya yrkeslivet. Hur skulle en arbetsdag och en normal arbetsvecka se ut? Skulle jag ha några tydliga målsättningar, vilka och på hur lång sikt? Vad borde jag åstadkomma det första året, de första fem åren? Skulle jag överhuvudtaget tänka i termer av att åstadkomma, eller skulle det kunna finnas andra drivkrafter och värden att sikta mot?

Det var som att stå mitt i en obekant skog och börja trampa upp en väg. Förvirrande men behagligt på samma gång. Tveklöst spännande.

Jag har alltid haft höga prestationskrav, så höga att det varit osunt för mig. Behövt vara bäst, utmärka mig. Det ville jag arbeta med att dämpa. Dels för att jag vill att måleriet ska vara glädjefyllt och dels för att det är ohållbart att som ensamarbetande egenföretagare drivas av en diffus känsla att alltid kunna göra mer och bättre. Det finns ju ingen arbetskamrat som kan säga till när jag borde ta paus, ingen chef att stämma av det närmsta halvårets planering med. Risken blir för stor att jag alltid skulle känna att det går att trycka in lite mer i planeringen, aldrig känna mig nöjd, alltid försöka pressa ur lite mer ur mig själv. Så en ledstjärna det här första halvåret har varit att aktivt arbeta med att minska prestationskraven. Principen har varit att måleriet alltid ska komma i första hand och att lusten ska styra. Det låter flummigt – och det har fungerat väldigt bra.

Jag har på det här sättet undvikit flera saker jag av lång erfarenhet vet gör mig trött, stressad och skapar olustkänslor i förhållande till målandet. Att boka in för många utställningar är en sådan sak. Att ta för många beställningar en annan. Jag gjorde därför i början av året ett upplägg där beställningsarbetet är tydligt tidssatt: man kan boka in en vecka då jag ska måla en viss beställning och sedan är det ett par veckors leveranstid därutöver. På så sätt hopar arbetet aldrig ihop sig – är en vecka inbokad tar jag inte fler beställningar den veckan, utan ser istället till att alltid ha gott om tid, och reservtid, både för den aktuella beställningen och för mitt eget målande. Det är inte kortsiktigt det mest lukrativa upplägget, men långsiktigt det mest hållbara. Det har fungerat precis som jag hoppades – beställningsmåleriet är en intressant och glädjefylld del av mina arbetsveckor.

Inte heller utställningar har jag stressat över. Jag har i lugn takt lärt känna min nya hemtrakt och hittat platser att ställa ut på. Vid årsskiftet var jag med på julsalong på Norrtälje konsthall, sedan deltog jag på vårsalong i Rimbo. Nästa vecka äger något så festligt rum som att en granne har kulturfestival på sin gård – Sättralundsfesten – där ska jag vara med. Och i november har jag en separatutställning på konsthallen i Hallstavik. Det är bra och lagom.

Jag har under den här tiden också öppnat ett litet webgalleri där man kan köpa verk direkt från mig. Jag tycker mycket om direktkontakten med akvarellintresserade via min hemsida och andra sociala medier. Inte minst är mitt instagramkonto en viktig kontaktyta för mig. Det är fint att kunna visa mitt arbete utan mellanhänder och kunna prata med folk som tittar på min konst där. Kunna bjuda på inblickar i arbetsprocessen. Det är en så låg tröskel att följa någon på instagram, jämfört med att ta sig till en fysisk utställning, jag tycker om tillgängligheten i det.

Det här med att synas är något jag funderar en del över. Vi lever i en exhibitionistisk tid och det är inte odelat positivt med den bekräftelse som uppnås av att samla klick och likes på nätet. För den som liksom jag i grund och botten har (för) höga prestationskrav kan gilla-samlandet ha en baksida; det går alltid att få fler och mer. Fler följare, fler hjärtan, mer uppmärksamhet. Jag försöker förhålla mig medvetet till det. Hittills har jag till exempel valt att vara sparsam med att visa fram sådant som inte är direkt relaterat till mitt måleri. När vänner är här på besök säger de ofta att jag ska visa mer av hemmiljön här. Det gamla soldattorpet i gläntan i skogen skulle ge många likes. Livet på landet som romantiskt motiv, jo det skulle kunna vara instagramguld. Just av den anledningen har jag varit restriktiv med det. Det är något som skaver med att göra sitt hem till en del i ens levebröd. Jag blir orolig att de har rätt, att torpmiljön skulle generera många sociala medie-poäng och hips vips sitter man där och regisserar sitt barns tvåårskalas så att det ska se snyggt ut på bild – ”blås ut ljusen igen älskling, mamma fick ingen bra bild!”.

I nästa andetag inser jag att det är en överdriven farhåga. Jag har en sträng Luther på min axel, som inte skulle tillåta sådan dekadens. Jag skulle nog kunna våga visa en smula mer av min vardag, utan att hamna på ett sluttande plan där jag i slutändan råkat göra man, barn, hem och hela mig till ett klickvänligt bloggpaket till salu för högstbjudande. Eller vad tror ni?

Apropå att synas har jag varit med i ett par tidningsreportage under det här halvåret – först i lokaltidningen i min gamla hembygd, Norran, och sedan i min nya, Norrtelje tidning. Helt tillknäppt och objussig är jag alltså trots allt inte! I höst kommer en annan tidning på besök, det ska bli väldigt roligt faktiskt! Jag berättar mer om det längre fram.

Som jag nämnde har jag haft som princip att hela tiden sätta målandet främst. Andra delar av verksamheten är sekundära. Tro mig, det skulle lätt gå att fylla dagarna med en massa annat: bokföring, administration, att fixa med hemsidan, att marknadsföra. Men jag har varit hård med att hela tiden nöja mig med tillräckligt bra på alla de områdena, för att inte kringarbetet ska äta upp tiden från själva målandet. Det är en utmaning för en prestationsmänniska, men nyttigt.

En sak som dock fått glufsa i sig all arbetstid på sistone är ateljébygget. Det har tagit några veckor i anspråk, först i form av att göra ritningar och sedan att göra markarbete, mura grund och beställa allt byggmaterial. Nu väntar jag på att få stommen levererad och sedan följer några veckor av byggande. Jag har inte satt något datum då den måste stå klar. Hösten kommer att fyllas av bygget och av att måla och förbereda mig för utställningen i november/december.

Bit för bit faller livet på plats. Jag valde att inte snitsla upp banan särskilt mycket i förväg, utan skapar stigarna allteftersom jag tar mig fram. Ett steg i taget. Jag lutar mig trygg mot kunskaper och kompetenser jag byggt upp under många år, både när det gäller måleriet och sådant som att nå ut och visa upp. Det brinner inte i knutarna, finns ingen anledning att forcera något. Min övertygelse är att om jag lägger tiden på att måla, då ordnar sig allt annat. Eller rättare sagt: jag litar på att jag kommer att ordna det för mig.

Jag är på rätt väg.

3 juli, 2018 Av Elisabeth Biström

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Måleri/ Vardagligheter

Jag improviserar

Så här känns min tillvaro som konstnär just nu. En vag skiss i botten, och ett tunt första lager färg, utan någon egentlig förlaga. Jag improviserar mig fram. Det känns inte så väldigt svårt; jag har ju övat länge. På att måla och på att leva. Jag vet vad jag kan och hur jag vill ha det. Slutresultatet återstår att se, men än så länge känns vägen dit bra och rätt.

Med den lilla reflektionen släcker jag lampan i ateljén för dagen. Klockan är halv fyra: dags att hämta mitt barn på förskolan. Livet är gott.

9 april, 2018 Av Elisabeth Biström

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Så var året

UnderbaraClara skrev en traditionsenlig årssammanfattning och uppmanade läsare att låna listan till sina bloggar. Sagt och gjort – här kommer en summering av mitt 2017!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Många saker. Slutade lönearbeta för att istället försöka leva på måleriet. Köpte ett litet torp i skogen dit jag flyttade med familjen. Till exempel.

Genomdrev du någon stor förändring? Jodå, se ovan.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Flera! Det råder babyboom i bekantskapskretsen.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? Jag minns nästan aldrig datum. Men den 6 oktober firade vi i alla fall familjens minstings allra första födelsedag och det var såklart väldigt fint.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men det var väldigt sorgligt att Hans Rosling dog. En viktig röst som tystnade.

Vilka länder besökte du? Åland, på födelsedagsresa med min mamma.

Bästa köpet? Vårat hem, fina lilla Sjöängstorpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Faktiskt är jag rätt trött och mindre glad än jag skulle vilja vara. Jättetråkigt är det.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? Lite mer nattsömn skulle sitta fint.

Vad önskar du att du gjort mer? Sprungit i skogen. Varje gång jag ger mig ut och springer blir jag gladare, piggare, mer kreativ. Ändå tar det emot som fasen att komma i skorna och ge sig ut. Ett mysterium.

Vad önskar du att du gjort mindre? Det vet jag inte riktigt.

Favoritserier från året som gått? Jag undrar om jag sett en enda? Kanske var det i våras jag kollade på Stranger things? Eller var det förra vintern? Nå, den var i alla fall bra, om än snudd på för skräckig för mig. Jag är mycket lättskrämd.

Bästa boken du läst i år? Jag har gjort flera försök att ta mig igenom böcker, men gått bet. Finns det bebisföräldrar där ute som lyckas läsa hela böcker? Hör gärna av er med tips om hur man bär sig åt i så fall. Min halvlästa trave är hög nu, men härom veckan chockade jag mig själv med att snabbt plöja igenom Mikael Niemis Koka Björn. Den kan jag rekommendera som spännande och sorglig julhelgsläsning.

Största musikaliska upptäckten? Jag har kommit över en tidigare avog inställning till jazz. Nu är juliga jazzlåtar en favorit.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag fått mer målarlust än jag någonsin haft. Det känns fantastiskt. Plus att jag kom upp i en halvdräglig inkomstnivå på beställningsmåleriet mot slutet av året. Hoppingivande!

Största framgång på det privata planet? Att varje dag ha förmånen att få förundras över att få ha världens finaste unge i mitt liv. Det är ofattbart.

Största misstaget? Att stressa över saker som inte hinns med. Så meningslöst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? En ateljé! Eller, fick och fick – jag gjorde en. Sen fick jag en fin julklapp i förtid härom veckan. En porslinskanna med mitt favoritmönster, som jag blev väldigt överraskad att min käresta gått och köpt. Tack <3

Något du önskade dig och inte fick? Mer nattsömn och tid. Attans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Det minns jag inte.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Några fler löprundor hade nog varit skönt.

Vad fick dig att må bra? Att måla mycket och att ha skogen alldeles runt husknuten.

Vem saknade du? Nära och kära som bor långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? Mammagruppen som Barnavårdcentralen vänligt drog ihop och som visade sig vara ett gäng fantastiska människor, som blivit goda, nya vänner.

Mest stolt över? Att jag vågade ge konstnärsyrket chansen. Mot mångas avrådan, dessutom. Man får vara stark i sin övertygelse för att lyckas följa sina drömmar.

Högsta önskan just nu? Att #metoo ska göra stor skillnad, att Donald Trump inte ska starta krig och att min son ska trivas på förskolan han börjar på om ett par veckor. Tre stora, om än mycket olika saker.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Träna mer för att ha mer ork och glädje i vardagen. Och blogga mer! Jag gillar att skriva, så det ska bli kul att kunna lägga mer tid på nästa år.

20 december, 2017 Av Elisabeth Biström