8 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Rensar bland borden

Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.

Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.

Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.

Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.

Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.

Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.

En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker ”hyfsat”, eller ”helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på ”bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.

Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.

Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.

Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.

Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.

Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.

En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina ”borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!

Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.

Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag ”borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.

Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.

Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.

Ta hand om dig.

8 Kommentarer

  • Svara
    ingagretasblogg
    12 april, 2019 at 12:08

    Jag tränar på att säga ”nej” till sånt jag inte har lust med och inte måste!

    • Svara
      Elisabeth Biström
      12 april, 2019 at 10:25

      Det låter klokt! Jag hade (har) så himla svårt med det där lilla ordet, så jag började säga ”jag har tyvärr inte möjlighet” istället. Det var enklare att säga, betyder samma sak och låter på samma gång både trevligt och okompromissbart. Tips till svåra nej-lägen!

  • Svara
    Christina Harrefors
    13 april, 2019 at 04:51

    Låter så klokt! Tyvärr har jag för egen del kommit på det alldeles för sent i livet men … bättre sent än aldrig 🙂 Jag önskar dig verkligen fortsatt styrka att hålla fast vid dina insikter.
    hälsar Christina

    • Svara
      Elisabeth Biström
      13 april, 2019 at 14:03

      Tack detsamma! När en förändring tar tid tänker jag att det kan betyda att det var stora krafter man behövde besegra för att få till den. Imponerande gjort!

  • Svara
    sjukopparkaffe
    13 april, 2019 at 11:48

    Hög igenkänningsfaktor på ditt inlägg, även om det var länge sedan mina barn var små. Tänk att något så enkelt ibland kan vara så svårt att genomföra, trotts att vinsten är så stor!
    Väldigt fina tavlor du målar!

    • Svara
      Elisabeth Biström
      13 april, 2019 at 14:01

      Eller hur, det är ett mysterium ibland vad som driver en att göra sådant man egentligen inte vill, trivs med eller mår bra av.

  • Svara
    Jennie Jakobsson
    14 juli, 2019 at 11:21

    Det här inlägget passade perfekt för mig just nu. Det känns som en trivsam och samtidigt total förklaring av vad jag håller på med: att rensa i mitt liv. Jag har kommit underfund med att mitt liv inte är hållbart. Jag ska strax gå från att plugga på universitetet till att börja arbeta heltid och då måste jag ju se till att det fungerar från början, inte att jag blir utbränd efter nåt år. Jag måste bygga in buffertar av tid och energi, helt klart.

    Det med att lyssna mindre på sina känslor förstår jag inte. Är det något mina nära har lärt mig så är det att ”du måste lyssna mer på dina känslor!” och sedan jag började göra det har jag mått mycket bättre. Jag hanterar sorg bättre och kan snabbare komma igång med saker igen, exempelvis. Jag känner mina känslor och att lära sig göra det kan jag verkligen rekommendera. Jag känner numera stress innan den gått för långt också. Men du kanske har någon klok tanke med att lyssna mindre på sina känslor, som jag inte förstår eller som inte passar mig.

    Tack för ditt inlägg i övrigt. Mycket bra skrivet.

    • Svara
      Elisabeth Biström
      15 juli, 2019 at 01:49

      Så fint att höra att inlägget var givande för dig! Jag är ju på inget sätt någon auktoritet på området hur man bringar reda i livet, men det känns meningsfullt att dela med sig av pusselbitar som gjort skillnad för mig.

      Jag tror säkert att det kan vara som du säger, att mitt förhållningssätt till det här med att lyssna eller inte lyssna på känslor inte nödvändigtvis bör bli ditt sätt. Vi kanske är olika helt enkelt, och behöver olika saker.
      Jag kan gärna försöka utveckla vad jag menar.

      Jag är nog i grund och botten vad som brukar kallas en ”känslomänniska” (eh, som om det fanns de som inte är det?). Mina känslor och tankar är liksom uppskruvade på hög volym nästan hela tiden. Jag har nära till hela registret, skratt, gråt, empati, vrede. Kort stubin och intensivt lycklig, huller om buller. Och det går fort i svängarna, oftast. Därför har det alltid varit svårt för mig att göra någonting konstruktivt av rådet att lyssna på känslorna. De är ju så ombytliga? Och inte alldeles sällan blir jag dessutom varse att de bygger på missförstånd eller på annat sätt på felaktiga premisser.

      När jag för något år sedan snubblade över terapiformen A.C.T, tyckte jag att jag äntligen hittade en mer fungerande relation till mitt känsloliv. Det handlar inte om att stänga ner (som jag vid en omläsning nu ser att mitt inlägg skulle kunna antyda), utan om att liksom… slappna av lite. Inte gå in i alla tankar och känslor som hjärnan oupphörligen genererar, utan snarare ta ett steg bakåt och anta en mer betraktande roll. På ett lugnare sätt bara lägga märke till känslorna, istället för att bli slav under dem. Mindfullness är kanske ett annat ord för samma sak?

      Det finns en intressant psykologiforskare, Lisa Feldman Barrett, som jag också tycker hjälpt mig att få en smula nyttig distans till känslolivet. Hon har ett bra Ted-talk, om du vill kika.

      Så, för mig handlar det om att bli lite mindre uppstressad av mina känslor. Jag tycker att jag har hittat ett sätt att vara snällare mot mig själv genom det här förhållningssättet. Jag förstår lite enklare vad det är som triggar igång min hjärna och lyckas lite oftare ta ett litet kliv tillbaka och låta stormen dämpas, innan jag agerar. Ofta blir det då tydligare vad som är värt att faktiskt lyssna på och vad som är mer hastiga nycker och impulser.

      Det är ingen quick fix och säkert inte rätt för alla, eller ens för mig i alla lägen, men just nu gör det mitt liv enklare.

      Stort lycka till med ditt fortsatt hållbara liv. Det låter som att du har både självinsikt och kloka tankar om vad du behöver för att må bra. Det bådar gott.

    Skriv en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

    %d bloggare gillar detta: