besök min webbutik

beställ en akvarell

läs min kostnadsfria akvarellskola

    0 I kategorin Akvarellmåleri

    På väg till utställning – med ett tips i bagaget

    Jag är på väg till ett vernissage. Jag tar mig sällan tid till sådant. Det är något av ett projekt när jag bor som jag gör, och med småbarn. Om några år kommer jag kunna vara mer flexibel, men nu är det en sällsynt lyx att klä ut sig i stadskläder och ge sig iväg. Det gör i och för sig att tillfällena känns trivsamt högtidliga. Jag sitter på bussen och det känns som att vara på skolutflykt. Skoj.

    Utställningen är med akvarellmålaren Richard Vakil och skulptören Margareta Melin. Richard är en av landets tveklöst skickligaste akvarellister. Jag ser fram emot att bli golvad och upplyft.

    Brukar du gå på utställningar? Jag har egentligen aldrig haft det som vana. Jag växte upp på en plats där kulturutbudet var ganska tunt. Jag spelade hockey istället och lika glad är jag för det, för all del. Men nu uppskattar jag att gå och titta ibland.

    Många känner någon slags bävan för att gå på kulturtillställningar. Jag förstår det. Man kan känna sig oinbjuden och otillräcklig. Kanske orolig att göra fel. Jag kommer att tänka på ett tillfälle då jag ville gå i ett förstamajtåg. Jag var 17 år, det var valår, jag bodde i Skellefteå. Skulle rösta på hösten. Så den första maj traskade jag ner till stan och inväntade tåget, som kom gående, sjungande, festligt. Men så blev jag orolig att göra fel. ”Tänk om någon frågar vad jag gör här? Ska man vara medlem? Måste jag kunna de här sjunga med? Vad är det egentligen de hojtar?” Jag bestämde mig för att gå med – men ungefär tjugo meter bakom. Där släntrade jag genom stan, till hälften med i tåget, till hälften beredd att blixtsnabbt frysa till och låtsas glo in i ett skyltfönster, om någon skulle upptäcka att jag hade smugit mig med. ”Vem, jag? Jag är bara ute och fönstershoppar!”
    Så kan det kännas att gå på utställning också.

    Fast faktum är ju att alla partier blir glada om det kommer med folk i förstamajtåget. Och konstnärer om det kommer någon på vernissaget. Man behöver inte kunna sångerna, det är bara att ta en näve salta pinnar och kolla på konstverken. Om någon frågar vad man tycker, så behöver man inte leverera någon initierad analys. Mitt stalltips är att frysa till och låtsas att man fönstershoppar. Det funkar varje gång.

    Utställningen är på Nordic Art, Birkagatan, Stockholm, förresten. Pågår till 1 februari.