För en tid sedan skrev kemisten och akvarellisten Alexandra Walsh ett uppskattat gästavsnitt i akvarellskolan och nu följer vi upp det med ett samtal om akvarellkemi. Här kan du se det:
Nästa samtal kommer att handla om akvarellkemi och kulör, och därefter ska vi spela in ett avsnitt om akvarellmåleri och miljö. Om du har frågor till Alexandra – ställ dem i kommentarsfältet här nedanför, så ställer jag dem till henne när vi spelar in nästa samtal!
”Vad ska jag ta betalt?” Det är frågan alla brottas med, som vill ställa ut eller fått förfrågningar om att sälja sina målningar. Jag vet precis hur svårt det kan vara.
När jag började ställa ut var min prissättningsstrategi att ta reda på vad andra konstnärer som var ungefär på min nivå tog, och så satte jag ett lägre pris än deras. Sedan frågade jag min sambo vad han trodde – han skakade på huvudet och höjde priserna så att jag nästan svimmade av skam. Jag sänkte. Sambon höjde på nytt, jag låtsades säga okej och sedan smygsänkte jag dem igen.
Det var inte en hundraprocentigt vetenskaplig metod.
Idag har jag inga problem att sätta pris – det ger sig med tiden (här är mina nuvarande priser). Men i början kan det verkligen vara svårt.
Jag har vid några tillfällen sett folk tipsa varandra om en formel man kan använda som stöd. Den tycker jag är bra! I min akvarellgrupp på facebook hittade jag en variant av formeln från akvarellisten och akvarellkursledaren Beatrice Jansson. Den lyder såhär:
”Man tar betalt för storlek på målningen gånger (X) en faktor mellan 20-100 som du bedömer själv.
Så här kan du tänka ungefär med faktorn:
100 = professionell konstnär som gått i konsthögskola. Målat 10 000 timmar
50 = målat ett tag och har etablerat sig, målat kanske 5 000 timmar
40 = målat några år
30 = målat ett par år
20 = nybörjare
Sen räknar du så här: Mät din målning (inte ram) i cm, höjd och bredd. Plussa ihop höjd+bredd och sedan multiplicerar du med din faktor. Summan du får fram är priset inklusive ram.
Räkneexempel på en målning som är 15×20 cm och faktor 30:
15+20=35 x 30(faktor) = 1 050 kronor inklusive ram.
Enkelt att prissätta och det blir sällan diskussion.”
Jag tycker att det här är smart! Det finns detaljer och invändningar man kan komma med om man vill, men med ett sådant här system kan man i alla fall få en rimlig startpunkt att utgå ifrån.
Vad säger ni, ska vi försöka sprida den här formeln, så att fler som funderar på att ställa ut eller sälja kan få tillgång till den? Dela gärna inlägget till vänner och bekanta som kan ha nytta av det.
Lycka till med utställningar och försäljning!
Igår blev jag färdig med en målning jag ägnat mig åt i några dagar och här i del 10 av ”Elisabeths akvarellskola” kan du läsa om hur jag gjorde den.
Jag började med att titta länge, länge på motivet – en serie fotografier jag tagit av ett snöfall med ett skogsparti i bakgrunden – för att komma fram till hur jag skulle planera målningen. Det är inget enkelt motiv. Man skulle nog kunna säga att det inte ens är ett motiv som lämpar sig särskilt väl för akvarellmåleri, med tanke på alla vita detaljer som löper kors och tvärs över ytan.
Hårdraget kan man säga att ett enkelt akvarellmotiv är ett som har en ljus bakgrund och mörka detaljer – då följer måleriprocessen en logisk och intuitiv ordning. Med ett motiv som det här, där de ljusa partierna så att säga ligger ovanpå de mörka, behöver man tänka bakvänt och måla negativt, som det heter – med mörk färg runt ljusa ytor.
Anledningen att de vita partierna gör motivet komplicerat är att vit färg i akvarellmåleri huvudsakligen brukar komma från att man lämnar det vita papperet omålat. Det finns vit, täckande akvarellfärg, men den brukar bara användas till mindre ytor, kanske några enstaka ljusdagrar för att färdigställa en målning och ge den ett sista lyft. Jag tycker om tekniska utmaningar i måleriet, så jag använder i stort sett aldrig vit färg. Ergo: ett krångligt motiv. Svårt och lockande.
Jag landade i en plan som såg ut så här:
1. Skissa upp motivet med blyerts
2. Maskera en del snöflingor och några av de mindre vita detaljerna, till exempel snökanten längs ett par trädstammar
3. Markera formen på de stora snösjoken på grenarna
4. Måla trädens ytor med en svag blågrå blandning
5. Lägga till mörkare färg på trädgrenarna för att få mer definition av former
6. Ta bort maskeringen
7…. här tog min förutsägelsefantasi slut…
Målningen påbörjad – skissad, maskerad och med de stora snösjoken på plats.
Anledningen att jag valde att måla snöpartierna före träden är att det är lätt hänt att man råkar måla över en yta som ska sparas vit. Du kanske har trillat i den fällan själv? Retligt, eftersom det inte går att få tillbaka papperet i orört skick. För att minska risken för var det ett bra val att först ha markerat snöpartiernas volym och placering genom att lägga en skuggning med antwerpblå på det som skulle föreställa snö. Då blev det enklare att läsa av vilka partier jag skulle undvika att måla i nästa steg.
När snöfärgen torkat fortsatte jag med träden. I komplicerade motiv med många ytor att hålla reda på är det ofta bra att låta ett lager torka ordentligt innan man sätter igång med nästa. På så sätt minskar risken att man råkar lägga ny färg intill en redan våt yta – med konsekvensen att de blandas ihop på papperet. Sådana här målningar kräver därför tid och tålamod att vänta. Att ha en annan målning igång vid sidan av är ett bra sätt att hålla sig ifrån att börja måla innan det förra lagret hunnit bli helt torrt. Eller varför inte passa på att ta en stunds akvarellmeditation – att titta på färg som torkar är ett uttryck med oförtjänt dåligt rykte. Ibland är det ett skönt sätt att rensa huvudet!
Med hjälp av maskeringsvätska kan man tryggt måla över de partier som ska förbli vita. Gummimassan skyddar pappersytan. Jag använder en maskeringsvätska som heter Rubbelkrepp, från tillverkaren Schminke. Jag har provat många märken och upplever denna som enklast att ta bort. Den går fint att gnugga loss även efter några dagar, och den lämnar inga rester eller färgskiftningar, som andra maskeringsvätskor kan göra. Jag målar på papper från Arches, som är hårt limmat på ytan. Om du målar på ett mjukare papper är det en god idé att först testa maskeringsvätskan på en provbit innan du går loss på en stor målning. Det är trist när ens målning blir förstörd av maskering som fastnat. Se till att papperet är helt torrt innan du lägger på maskeringsvätskan och låt den torka helt innan du börjar måla.
När jag fått några lager av allt mörkare färg på plats tyckte jag att det var dags att ta bort maskeringen.
Med maskeringen borttagen lade jag en del tid på att få rätt färg och form på de fallande snöflingorna. På flingorna som syns mot den vita himmelen skvätte och målade jag på gråblå färg med bara lite pigment och mycket vatten. Jag valde pigment som är så kallade kantbitare (här kan du läsa om akvarellfärgers olika pigmentegenskaper), för att få rätt karaktär på ytorna. De vita snöflingorna framför skogspartiet ville jag ge mer diffusa kanter för att ge intrycket att de rör sig i luften. Jag lade på rent vatten runt flingornas kanter så att den mörka färgen löstes upp, och sedan sög jag upp färgen med en trasa. Försiktigt, försiktigt.
Detalj: några snöflingor som yr omkring. När pigmenten får simma fritt i små pölar av vatten, kommer deras egenskaper till sin rätt. Här lade jag först på en blöt fläck, lät den torka och lade sedan på en till.
I det här stadiet blev jag rådvill. Jag hade kommit så långt som jag hade kunnat planera i förväg, men tyckte att målningen var rörig. Liksom formlös.
När jag tappar riktningen och inte lyckas tänka fram fortsättningen på en målning, använder jag ibland ett väldigt enkelt verktyg för att kunna prova mig fram visuellt: min telefons skissfunktion. Jag fotograferade målningen, och målade med penselverktyget i bild-appen, tills jag tyckte att jag fick fason på bilden. Här ser du telefon-versionen. Det behöver inte bli en avancerad eller ens snygg bild – poängen är bara att få ett visuellt stöd för att lättare kunna föreställa sig hur akvarellen kan bli. Ett sätt att kunna prova sig fram, som kommer särskilt väl till pass i akvarellmåleriet där det ju inte är så enkelt att göra fel och göra om på papperet.
När jag med telefonskissens hjälp kom fram till att rätt väg att gå var att mörka ner några partier ganska ordentligt, tyckte jag till slut att målningen var färdig.
Hur vet man när ens akvarell är färdig? Det är en fråga många brottas med. För mig tog det ganska lång tid att få känsla för det, så bli inte frustrerad om det inte faller sig naturligt till en början. För mig är signalen att jag upptäcker att penseldragen blir trevande och slutar tillföra någonting som för målningen framåt. Då är det dags att lägga ner penseln.
Jag hade avgränsat bildytan på mitt papper med vanlig maskeringstejp, och det är fantastiskt belönande att ta bort tejpkanten och se den målade kanten mot det vita papperet träda fram.
Jag använder vanlig maskeringstejp, som finns på byggbutiker och liknande. På välsorterade ställen kan du hitta tejp som inte är så stark. Jag använder en mittemellanstark variant, som varken lossnar eller fastnar för hårt. Om tejpen är för hårt klistrad (testa gärna på en provbit och låt den sitta över natten) så kan du först trycka den mot byxbenet för att dämpa klistrigheten. Maskeringstejp kan också användas för att göra raka ytor i ett motiv.
Maskeringstejp fungerar sämre för att klistra fast ett papper på en skiva – när papperet sväller och torkar orkar ofta maskringstejp inte hålla emot, utan släpper från skivan. För det ändamålet är det bättre att använda klisterremsor av papper – här finns en instruktion på hur du då går tillväga. I den här målningen använde jag väldigt tjockt akvarellpapper, som inte behöver spännas upp: Arches 600-gramspapper. Det är ett dyrt men vackert alternativ, som också passar oss som ibland är för ivriga för att orka lägga en halvtimma på att spänna upp papper.
Här är, till slut, det färdiga resultatet.
Skriv en kommentar vetja, så svarar jag efter bästa förmåga.
Då och då kollar jag i skräppostmappen i min mail för att se att ingenting väsentligt har råkat hamna där och då brukar jag med jämna mellanrum hitta mail från så kallade ”art scammers”, konstlurendrejare.
Jag antar att de fiskar nätet efter konst-hemsidor och så tar de kontakt för att komma med ”fantastiska erbjudanden”. Det kan handla om utställningar (”vi vill ställa ut dig i New York!”) eller publikation i någon katalog (”very exklusive publication!”) eller en eller annan ”digital utställning” (det vill säga – de lägger upp bilder du har tagit av din konst på sin hemsida).
Så här brukar scam-mailen se ut:
Det inleds med smicker. ”Vi har sett din hemsida och är imponerade över kvaliteten på dina konstverk”. Sedan kommer ett erbjudande. ”Vi vill bjuda in dig att ställa ut/delta i vår publikation/ansöka till vår jurybedömda utställning”. Först i slutet, lite i förbifarten, nämns en avgift du förväntas betala. Kruxet är bara att du efter erlagd betalning knappast kommer se ljuset av någon utställning eller utlovad framgång. Charlatanerna säljer luft.
Ibland är bluffen tydlig: opersonliga massutskick, kanske illa översatta eller slappt felstavade. De är förhoppningsvis enkla att identifiera och avfärda. Men ibland kommer det lite mer avancerade varianter. Mailet verkar personligt, det finns en hemsida som ser legitim ut och detaljen om att du väntas betala dröjer tills ni korresponderat ett tag. Ibland tar de kontakt via instagram, och där har de byggt upp ett konto som ser hyfsat seriöst ut. Då kan det vara svårare att bedöma om det rör sig om en scam.
Jag tycker att vi borde prata om det här. Ingen ska behöva gå på de här fula knepen.
Det är förståeligt att man kan trilla dit. Det är inte så enkelt att få ställa ut, eller ”bli upptäckt”. När någon kommer med ett erbjudande som ser seriöst ut, förstår jag att man kan bli glad och få förhoppningar. Kanske tänka att det är värt en chansning – och så betalar man.
Jag vill inte vara cynisk, men jag har en tumregel kring det här, som lyder: ”om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.” Trist men sant.
om det verkar osannolikt bra, så är det osannolikt att det är bra.
En annan tumregel är att det inte ska kosta mig att få bilder publicerade – tvärtom är det normala att bildskapare får betalt när någon använder våra bilder i böcker eller på kommersiella websidor (du kan läsa om hur det fungerar på Bildupphovsrätt i Sverige).
En tredje sak man kan reagera på är när man förväntas betala en avgift till en ”jurybedömd utställning” – men där det samtidigt garanteras att om du betalar så kommer dina verk att bli antagna. Vad ägnar sig då den så kallade juryn åt? På riktiga jurybedömda utställningar, som t.ex. konsthallar eller akvarellsällskap arrangerar, så betalar man en anmälningsavgift som bekostar juryns arbetstid, och så gör juryn faktiskt arbetet att välja ut vilka verk som kommer med. Stor skillnad.
Jag har också sett utländska konstnärer varna för en typ av bluff som går ut på att en lurendrejare hör av sig och påstår sig vilja köpa någon av ena målningar – men har specifika, brådskande och märkliga önskemål om hur de vill betala, eller om hur de vill att du ska skicka verket. Varningsflagg.
Har du sett liknande, eller andra varianter på konstbluffar? Berätta gärna här i kommentarsfältet eller använd min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” om du fått ett erbjudande som du är osäker på. Hör efter om fler har fått samma mail, så kan vi tillsammans försöka reda ut vad som är riktiga inbjudningar och vad som är lurendrejeri.
Jag tror som sagt att art scam-tricken ibland lyckas, för att det helt enkelt är svårt att nå ut med sin konst, och det kan skapa grogrund för förhoppningar att profitera på. Därför tänker jag att vi tillsammans kan göra två saker för att hjälpa varandra: dels prata om art scams, och dels tipsa och hjälpa varandra att hitta bra sätt att visa vår konst. Låter det som en bra idé?
Här kommer några förslag från mig på hur man kan komma igång med att ställa ut:
– Undersök ditt närområde – var kan du ställa ut? Det behöver inte vara på ett konstgalleri. Caféer, restauranger? Hos den fint inredda frisersalongen, där dina målningar skulle passa in?
– Gå med i din närmsta konstförening, så får du information om utställningar som är på gång i närområdet. Kanske ordnar konstföreningen medlemsutställningar eller salonger som du kan ansöka om att delta i.
– Visa själv på nätet, till exempel på instagram. Fota i bra dagsljus och berätta gärna om målningen eller din kreativa process. Det kan ta ett tag att hitta ett intresseväckande sätt att kommunicera, så ha tålamod och prova dig fram.
– Skapa nätverk. Lär känna andra kreatörer, i fysiska livet eller på nätet, och stötta varandra i att utvecklas och nå ut. Det blir lättare och roligare när man hjälps åt.
Fler tips? Dela gärna med dig i kommentarerna!
Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.
Dessa har jag målat till utställningen:
Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.
Hjärtligt välkomna!
Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:
Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.
Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.
Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.
Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.
Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?
Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.
Det är bara en målning.
Den här målningen har jag jobbat på i ett par veckor, till och från. Det är skönt med till och från-motiv; sådana som inte kräver timtals av koncentrerat arbete åt gången, utan som man kan måla på mellan andra uppgifter. Parallellt med att syssla med den här har jag bland annat målat en porträttbeställning och spikat upp vindskivor på min ateljé. Variation gör gott.
Så här växte motivet fram.
Först en skiss och ett tunt lager, vått i vått, för att sätta en grundton i bilden.
Sedan lite arbete med de stora dragen. Former och riktningar.
Mer detaljer. Det gäller att försöka släppa tanken på att ”måla vatten”, och verkligen titta på hur de många små och stora formerna egentligen ser ut. Det är som att lägga ett pussel.
Jag lade upp en liten filmsnutt på instagram när jag målade stenen i förgrunden. Mycket vatten, mycket färg och en del mod, och flera tunna lager färg med torktid emellan. Det är receptet. Nedanför kan du se klippet.
Färdig. Eller färdig och färdig. Sådana här motiv går att peta vidare på i oändlighet. Men jag försöker hålla mig till en tumregel om att inte berätta mer än vad som är nödvändigt i en bild, så här satte jag punkt. Nöjd så.
Jag får ofta frågan ”när började du måla?” Mitt svar är att jag började samtidigt som alla andra – skillnaden är att jag aldrig slutade. Jag har tänkt en hel del på varför och kommit fram till att en avgörande orsak antagligen var att jag tidigt blev tilldelad en identitet som ”hon som kan rita”. Vi gör ofta så, eller hur? Tilldelar barn roller och identiteter, inte sällan baserade på ganska tunna underlag. En ettåring som fångar bollen blir utnämnd till att ha särdeles god bollkänsla – ”ett blivande fotbollsproffs?” En tvååring som ritar huvudfotingar väcker snabbt föreställningar hos föräldrarna om att den här ungen kommer bli något i hästväg när det gäller konstnärligt skapande.
Ett alster av en sexårig Elisabeth. Bilden föreställer ett kattbröllop.
Jag har en påtaglig känsla av att sådant där spelar roll. Åtminstone vet jag att det hade det för min del. Jag fick tidigt höra att jag var en jäkel på att rita. Sanningen att säga, följde jag i själva verket en helt normal utvecklingskurva. Men uppmuntran från föräldrar, lärare och kompisar gjorde ritandet roligare. Så jag ritade sannolikt ganska tidligt lite mer än andra barn och så småningom fortsatte jag, när andra tappade intresset eller drabbades av alltför stark självkritik. Om jag minns rätt var det i tolvårsåldern. Medans mina jämnåriga övergick till andra intressen, målade jag vidare. Jag var ju ”hon som var konstnärlig”.
Det finns starka föreställningar om att människor antingen föds med talang för att teckna och måla, eller så gör de inte det. Jag är övertygad om motsatsen. Nå, visst finns det medfödda skillnader – men förmågan att avbilda och gestalta kan tveklöst tränas upp. Det finns grundläggande kunskaper att tillägna sig och metoder för att öva upp sin konstnärliga blick. Oavsett om man tror mig eller inte, anser jag att talangfrågan borde tonas ner när det gäller barns skapande. Vi kan inte avgöra att ett litet barn har eller saknar talang. Vill vi uppmuntra deras kreativa utveckling, så räcker det att bygga på den skaparglädje som finns hos i stort sett alla barn.
Talang-idén är en vuxen skapelse. Den handlar i slutändan om prestation – ”har barnet talang?”, kan översättas till ”målar barnet bra?” Det är en fråga som stjälper, snarare än hjälper, för där vi vuxna ingjuter prestationsjakt, där riskerar vi också att hämma kreativiteten.
En bättre fråga – om vi vill gynna kreativiteten på lång sikt – är: ”har barnet roligt?”
Jag misstänker att det ofta inte är vuxnas intention att göra prestation av barns skapande. Ändå smyger det sig lätt in mellan raderna. Det hörs i ordval och uppmuntran: ”åh, så fint!”, säger vi och skapar därigenom en måttstock för barnet att förhålla sig till. Fint – eller fult. Andra ord i genren är ”likt”, ”bra” och ”duktig”.
Det kan låta märkligt att jag är kritisk till sådana vänligt menade, berömmande ord, men jag vill ändå väcka tanken: när vi använder de här begreppen, så förändrar vi så småningom barnets sätt att förhålla sig till sin kreativitet. Från att drivas av nyfikenhet och skaparlust, glider de iväg mot en annan drivkraft: att få beröm för det som blir fint. Baksidan av myntet är farhågan att det de skapat inte är fint, inte kommer få beröm. Inre drivkraft byts mot yttre. Så småningom lägger de flesta ner penseln.
En annan indikator på att prestation snarare än lust präglar den vuxnas förhållningssätt till barns skapande, är när vi går in och tillrättalägger skapandeprocessen till den grad att barnet i slutänden oavsett sin egen insats kommer att ”lyckas” – det vill säga, göra någonting som är tillräckligt fint i den vuxnes ögon. Istället för skapande gör vi styrda övningar, använder strikta mallar och pyssel-knep, som leder till på förhand bestämda alster. Det är naturligtvis välment. Kanske tänker vi att det är roligare för barnet om resultatet blir bra. Problemet är då att vi indirekt har underkänt resultatet av barnets egna skapande som otillräckligt.
Familjeterapeuten Jesper Juul har skrivit klokt om hur barns och vuxnas perspektiv kan krocka, i boken ”Ditt kompetenta barn”. Han skriver:
”Lars, tre och ett halvt år, sitter vid köksbordet och väntar på sin mamma som ännu inte kommit hem från arbetet. Hans pappa föreslår att han tar fram ritblocket för att få tiden att gå. En halvtimme senare och efter sex teckningar kommer modern hem och Lars springer ut i hallen och ger henne sin sista teckning med orden: ’Titta mamma, den är till dig!’
Hans mamma tar teckningen, ser på den och säger: ’Den var fin, Lars. Du har blivit riktigt duktig på att rita!’
Precis som i exemplet med Katrine och hennes mamma (s. 94) misslyckas kontakten, även om berömmet är kärleksfullt menat. Lars kommer inte springande ut till sin mamma med en teckning för att få den bedömd. Det är en kärleksgåva han ger sin mamma, eftersom han älskar henne och har saknat henne. […] Poängen är att han ger henne sig själv, sitt ögonblickliga varande, ett omedelbart personligt uttryck och får en bedömning som svar”.
Jag förstår att det är lätt att hamna i ”fint-fällan” och vill varken överdriva riskerna eller bannlysa pyssel. Det finns plats för nyanser. Vad jag vill är att föreslå några praktiska verktyg för att bredda vårt sätt att prata med barn om skapande och ge några uppslag till övningar som kan utveckla barnets kreativitet – och i bästa fall låta dem behålla den livet ut.
För de allra minsta barnen räcker själva upplevelsen av skapande långt. Att de kan åstadkomma färgskiftningar på ett papper, eller forma en klump lera, är en stor upplevelse i sig. De har inte behov av att göra fint eller rätt – inte förrän omgivningen har lärt dem om dessa koncept. Och min uppfattning är alltså att vi gott kan vänta med den lärdomen. Den kommer att komma utan vår hjälp.
Underbygg det lilla barnets fascination för skapande genom att erbjuda bra material, som de minska kan behärska. Ge dem stora papper, som passar den motoriska nivån och pennor, kritor eller penslar och färg som ger rejäla avtryck på papperet, även för den som är för liten för att trycka hårt eller vinkla handleden. Till en början målar barn från axelleden, med hela armen i stora svep. Redan i det här stadiet kan det vara bra att öva sig på att prata med barnet om vad det skapar. Istället för ”så fint!”, kan du benämna vad barnet gör och därigenom ge ett språk som kan understödja dess fortsatta kreativa utveckling. Förslag på sådan kommunikation kan vara:
– Nu använder du gul färg, med litegrann rött i. Titta, det blir orange när du blandar dem.
– När du gör sådär blir det prickar – prick, prick, prick, prick.
– Oj, vilken lååång linje du gör! Den går tvärs över hela papperet.
– Nu målar du med blått.
– Vilken färg vill du använda nu?
– Vad roligt du ser ut att ha när du kör runt, runt, runt med penseln!
– Här har du gjort en stooooor brun form, och här är en pyttepytteliten röd.
– Är den till mig? Åh, vad glad jag blir att jag får den av dig! Den ska jag hänga upp på väggen, så att jag kan tänka på hur mycket jag tycker om dig när jag ser på den.
Undvik helst att läsa in alltför mycket i bilden, som barnet inte avsett att måla. Ibland har vi vuxna en tendens att gå igenom barns målningar liksom sökande efter något som liknar avbildningar – ”oj, titta här ser det ut som en fågel!” Återigen är intentionen god, men baksidan är att vi också signalerar till barnet att det hen faktiskt målade inte riktigt räckte till – vi hade hellre sett att bilden föreställde någonting annat.
För att uppmuntra kreativiteten hos ett litet barn, behöver du inte ha minsta konstnärlig fallenhet själv. Det viktiga är att du deltar och delar barnets skaparglädje.
Lite äldre barn börjar så småningom rita och måla föreställande. Här trampar vi vuxna ofta i fint-fällan, genom att noggrant bedöma hur likt barnet lyckas avbilda det som bilden ska föreställa. I det här stadiet tror jag också att många föräldrars, fullt förståeliga och mänskliga, förhoppningar om talang triggas. I de första djurfigurerna och familjeporträtten, där armar och ben spretar ut från porträttobjektens kinder och haka, läser vi ofta in alltför mycket. Är barnet ”tidigt”, eller ”sent”? ”Duktigt”, ”finmotoriskt”, ”observant”? Långtgående bedömingar och förutsägelser görs med huvudfotingar som grund. Jag ska inte sätta mig till doms över det, utan helt frankt erkänna att jag gör det själv. Jag tittar på min två- och ett halvtårings alster och blir hänförd. Men jag försöker påminna mig själv om att det sannolikt inte är hans oerhörda, unika konstnärliga talang som ligger till grund för min känsla, utan helt enkelt min kärlek som gör min bedömning opåkallat översvallande.
Barn utvecklas olika. En del är upptagna med att utveckla sitt tal, när deras jämnåriga för stunden koncentrerar sig på att jobba finmotoriskt med kritor och lera. Vissa barn är tidiga med föreställande bilder, medan andra snart kommer ikapp – de hade för tillfället fullt upp med att öva på sin balans eller att lära sig hoppa jämfota. Att dra tidiga slutsatser om ett barns eventuella konstnärliga talanger är helt enkelt inte särskilt meningsfullt.
Så, istället för att låsa fast oss i fint- eller likt-fällan, kan vi fortsätta att understödja barnets skaparglädje, genom att fortsätta delta i deras skapande och bygga vidare deras kreativa språk. Det finns många adjektiv att använda istället för fint och likt. Till exempel: stort, runt, böljande, zickzackigt, grönt, bulligt, vilt, hårt, blött, rakt. Dessutom kan vi prata med barnen om vad de tänker om sitt skapande. Vad får dem att välja det ena eller andra motivet? Vilka material är roligast att använda? Kan man hitta på kombinationer av material – kanske limma fast någonting på teckningen? Blanda målarfärg och kritor i samma bild?
Att inte bedöma barns skapande med förenklade temer som ”fint” och ”bra” står inte i motsättning till lärande – tvärtom! Barnen bör ges möjlighet att utveckla allt mer kunskap. Färg- och formlära, en mångfald av material samt kunskap om hur man på olika sätt kan använda dem samt ett allt rikare språk för att planera och beskriva sitt skapande arbete – det kan vi vuxna hjälpa dem med. När vi sitter och ritar, klipper och degar med barnen kan vi erbjuda nya infallsvinklar och idéer – och naturligtvis få detsamma tillbaka. Vi kan till exempel:
– Rita runda former. Känna i handen hur pennan snirklar och cirklar sig fram. ”Hur låter den här snirkliga rörelsen?”, ”Vilken färg passar till den här formen?”
– Rita kantiga former. Hur känns det i kroppen när man gör hårda, kantiga former? Hur låter de?’
– Rita någonting upp och ner.
– Rita av varandra utan att titta på papperet.
– Göra favorit-teveprogrammet i lera, eller som klippdockor.
– Göra högtidsbilder, som vi hänger upp som dekoration på väggen sedan.
Så småningom händer det, antagligen. Barnet tittar på sitt verk och frågar ”är det här fint?”. Vad svarar den förälder eller vuxen, som vill undvika att öka prestationspressen på barnet då? Mumlar någonting om att teckningen är gul och rosa, istället för att ge ett ärligt svar? Nej, vi behöver inte vara dogmatiker. Jag tror att var och en bäst kan bedöma hur ett konstruktivt svar till just det här barnet ser ut. Är det ett barn som ofta verkar oroa sig för att prestera och duga, kanske det är bra att vara lite extra noggrann med att inte spä på den oron. Är det ett barn som i grunden verkar tycka att hen duger fint och som bara uppriktigt undrar om teckningen blev riktig, så kan svaret bli ett annat. För egen del är jag rädd att jag kommer svara någonting i stil med ”eftersom jag älskar dig, tycker jag att allt du gör är fint” till min son – som antagligen snabbt kommer hitta någon intressantare bedömare att fråga. Vi har alla våra brister…
Talesättet ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör”, gäller även på det kreativa området. Det kan vara en svår nöt att svälja för alla som själv har lite stukat självförtroende på kreativitetens område. När barnet ber dig: ”Rita en häst! Rita en cykel! Rita en giraff som åker skejtboard!”, så ligger det nära till hands att konstatera ”Det kan jag inte”. Det underliggande budskapet är att det är såpass viktigt att resultatet blir bra, att det är bättre att avstå om det finns tvivel om teckningens slutliga kvalitet. Eller, att vi åtminstone ska ursäkta oss i förväg, om vi avser rita någonting som inte kommer bli perfekt.
Jag vet att det kan kännas klumpigt och pinsamt att måla sådant man inte behärskar. Jo faktiskt – jag kan inte heller måla cyklande elefanter särskilt bra! Jag lider av medeldålig fantasi. Har inte memorerat olika djurarters anatomiska särdrag. Mina fantasihästar har påfallande ofta en ofördelaktig likhet med älgkalvar. Men jag ritar dem gärna ändå, utan att nagelfara dem och berätta om deras tillkortakommande. Jag skulle inte ställa ut älghästarna på galleri – men när jag ritar tillsammans med barn, så är det skapandet, leken och glädjen som är det viktiga. Inte resultatet, varken deras eller mitt. Medveten om att jag som vuxen är en förebild, behandlar jag mina alster på samma sätt som jag behandlar deras: med respekt och nyfikenhet. Jag använder samma språkdräkt för att prata om mina bilder. Det kan låta ”hästen ser ganska glad ut – tror du hon har gjort någonting kul idag?”, eller ”jag tror att den här elefanten ska bli grön med lila prickar, vilken färg ska din elefant få?”.
Om det känns jobbigt att rita utan att uttrycka självkritik, så försök hålla i minnet att den här stunden inte handlar om att du ska rita en bra och fin cykel – det handlar om att ha roligt ihop med ett skapande barn. När barnet ber dig rita en cykel, så strunt i hur bilden blir – gör det till en kreativ lek där du involverar barnet: ”Hur många hjul ska cykeln ha? Vilken form har ett hjul, kan du visa? Vad mer finns på en cykel, aha, ett styre, en sadel och trampor. Vill du måla den i någon färg? Vem är det som är ute och cyklar? Mormor? Kan du rita dit mormor på cykeln?”
– Ett sätt att komma bort från bedömningsfällan kan vara att göra tillfälliga bilder. Min son fick en griffeltavla i tvåårspresent och har spenderat timmar med att rita – och sudda bort. Suddandet fascinerade honom och han skrattade högt när färgerna plötsligt var borta. Andra material man kan använda för att göra tillfälliga bilder är att måla med karamellfärg i fil, att använda färgad sand som finns att köpa i hobbybutiker, eller med löv och blad eller utklippta färgade pappersbitar, som kan läggas i olika former, som får växa fram över bordsytan.
– Skapandeförmåga utvecklas inte bara vid ritbordet. Väv in kreativa kunskaper i annan lek och i vardagliga händelser. Prata med barnet om former och färger, proportioner och perspektiv. Att månen ser liten ut för att den är långt borta. Att himlen var rosa imorse, grå mitt på dagen och nu är den alldeles svart! Att vatten kan se blått ut på havet, och brunt i en pöl på vägen.
– Känsla och intresse för form och färg kan dessutom uppmuntras och växa i alla möjliga aktiviteter. Låt barnet komponera sin klädsel och prata med barnet om vilka färgkombinationer hen väljer: ”Rosa strumpor och svarta byxor? Ooh, då blir den rosa färgen liksom alldeles lysande intill den svarta!”, eller ”Rutig skjorta, randiga byxor och prickiga sockar – vad många olika mänster du hittade!”
– Baka med barnet och prata om bakverkets konsistens, form och färg.
– Dansa!
– Ge barnet tid. Om du själv ägnar dig åt skapande, eller tänker tillbaka på när du som barn gjorde det, så vet du att kreativitet sällan kommer i en jämn flod av överflöd. Tvärtom, den kan vara ojämn och svårfångad. Ibland saknas den. Då är det okej att vänta. Det kanske bara blir några förströdda streck. Låt barnet sitta och ta sin tid för att få en idé. Ofta vill vi i all välmening hjälpa barn att komma igång genom att ge många förslag, men ibland kan det vara bättre att berätta för barnet att det går bra att vänta tills det kommer en idé i huvudet. Ett annat sätt att ge idéer utan att det känns som att man bombarderar barnet med förslag, är att helt enkelt sätta sig intill och rita det som faller en in. Snart väcker det antagligen en idé även hos barnet.
– Måla till musik
– Uppmuntra olikhet. Äldre barn jämför sig ofta mycket med varandra och även om det säkert har vissa positiva sociala funktioner, så kan det också leda till likriktning och hämmad kreativitet. Uppmuntra gärna olikhet. Visa att det finns flera sätt att skildra samma sak och olika sätt att tänka och vara.
Till sist.
Mitt perspektiv på barns kreativitet är att det centrala värdet är glädjen i att skapa och lära – och att skapande och lärande inte är två motsatta ting, utan kan gå hand i hand. Nyckeln är att tillåta och uppmuntra nyfikenhet och skaparlust. Tänk, vilken gåva att ge till våra barn.
Igår lade jag upp en målning på instagram och facebook, som väckte en del frågor. Det som flera undrade var framförallt hur jag gått tillväga för att måla det vita vågskummet i bilden. Det korta svaret är att jag inte målat den. Det mycket längre svaret kommer här, i del nio av ”Elisabeths akvarellskola”.
I somras var jag ute vid havet på en plats som heter Bjuröklubb. Det ligger i norra Västerbotten, där jag är uppvuxen. Den här dagen blåste det rejält och jag satt en stund på en sten och lyssnade på vågmullret. Jag tog ett gäng bilder, för att spara i min inspirationsmapp på datorn. Jag sparar på mig en hel del fotografier under de varma månaderna, för att kunna jobba med på vintern, när det är för kallt för att sitta utomhus och måla.
När jag för några veckor sedan bläddrade igenom min bildmapp, hittade jag de här havsmotiven. En av bilderna kändes särskilt lockande. Den fick mig att minnas i kroppen hur det kändes att sitta på den där stenen i somras. De ville jag använda som underlag för en målning.
Motivet passade dessutom bra, eftersom jag under samma period hade några porträttbeställningar att arbeta med. Jag målar ofta på två eller fler akvareller samtidigt. Då kan jag emellanåt vila ögonen genom att växla över till ett annat motiv. Och så slipper jag långa stunder av overksam väntan. Akvarellmåleri är en process som pendlar mellan å ena sidan koncentrerat, intensivt arbete, där man behöver vara helt skärpt och fatta raska beslut och å andra sidan en hel del väntetid, där det bara är att sitta på händerna och invänta att vattnet dunstar och färgen torkar. Under de stunderna har jag gärna ett annat motiv att sysselsätta mig med, och det här havsmotivet passade perfekt för ändamålet eftersom det består av en mängd små färgfält som inte behöver målas på samma gång. Ett bra pausmotiv.
Jag ville göra motivet stort, så jag spände noggrant upp ett cirka 80 gånger 60 centimeter stort papper på en plywoodskiva (om du undrar över hur man spänner ett akvarellpapper, så har jag beskrivit det här).
Sedan skissade jag. Jag använder en hård blyertspenna, som ger ganska svaga linjer och inte smetas ut så lätt om jag råkar dra handen över papperet.
När jag skissar komponerar jag bilden. I det här fallet handlade det till exempel om att bestämma var horisonten skulle ligga, var vågorna skulle hamna och vilken storlek och placering förgrundens stenar skulle ha. Jag använde fotot som förlaga, men med frihet att ändra motivet som jag vill. Det är inget porträtt det är fråga om.
Ett knep jag tog till, var att inte skissa upp horisonten med penna, utan att istället maskera fram den med tejp. Jag tyckte att det var viktigt för motivet att horisonten blev knivskarp och absolut rak. Det skulle göra sig fint som kontrast till det i övrigt ganska röriga motivet.
I det här videoklippet kan du skymta tejpbitarna, som jag alltså satt fast där jag ville måla fram en rak horisont. Där tejpen fattas ville jag att den översta vågen skulle bryta horisontlinjen.
En annan viktig funktion skissandet fyller för mig är att jag då markerar inte bara var jag ska måla fram olika former, utan också var jag inte ska måla.
I akvarellmåleri är den vita färgen en särskild sak. Det finns nämligen ingen vit akvarellfärg. Den som har målat på sitt papper, ångrat sig och vill ha tillbaka den vita färgen, har några alternativ att ta till. Antingen kan man tvätta ur färgen eller så kan man måla med vit gouachefärg ovanpå akvarellen. Båda varianterna kan bli bra och rätt använda ge ett alldeles särskilt uttryck – men inget av dem ger samma vithet som det omålade papperet. Det innebär att man behöver vara noggrann om man vill ha kvar omålade områden på sin färdiga akvarell. Jag tror att de flesta som har målat akvarell, har märkt hur lätt hänt det är att man glömmer bort sig och målar där man inte skulle. För att undvika det, försöker jag vara noga när jag skissar att notera var jag vill spara ut vita ytor. Jag säger högt i huvudet till mig själv ”här ska jag inte måla”. Då kommer jag oftast ihåg det när det väl gäller.
Förutom att spara ut – alltså att helt enkelt inte måla på en viss yta – så kan man maskera vita ytor. Till exempel med tejp, som jag gjorde ovanför horisontlinjen. Eller med maskeringsvätska som är ett flytande gummi, som man målar på (förslagsvis med en billig pensel som man har doppat i tvål innan; då går gummilösningen att tvätta bort). Jag använder alla upptänkliga metoder. I brist på maskeringsvätska använde jag en gång flytande stearin. Funkade hyggligt. Andra tar till textillim. Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Det håller jag verkligen inte med om – hemska tanke! Men när det gäller akvarellmåleri, då tycker jag att talesättet är tillämpligt. Just i det här motivet ville jag dock undvika maskering. Jag tycker att det nästan alltid syns i slutresultatet om man har maskerat och ibland passar det, ibland inte. I det här fallet – inte.
En vänlig kommentar jag ofta får höra är att jag målar vatten bra – ”det som är så svårt”. Det är fint att höra, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är svårare att måla vatten än något annat – eller, kanske rättare sagt: jag tycker att det är lika svårt att måla vatten som andra motiv. Jag ska försöka förklara.
I grund och botten består en bild av ytor och linjer. Teoretiskt sett gäller det alltså att måla fram ytor och linjer i rätt färger på rätt plats – då blir bilden som du vill ha den. Om en yta är blå, gul, grön eller rosa spelar egentligen ingen roll. Det ena är inte mer svårmålat än det andra. Eller hur? Men ändå känns vissa motiv svårare än andra.
Anledningen, tror jag, är att vi lätt hamnar i en tankefälla når vi står inför vissa motiv. Vi fastnar i symboliskt tänkande; målar vatten som den symboltänkande delen av vår hjärna tycker att vatten ser ut, och så blir resultatet en bild som saknar likhet med motivet vi hade framför oss. Det är ett svårt koncept att beskriva kort, men ta gärna en titt i min akvarellskola om du vill se ett längre resonemang om saken.
Nyckeln till att lyckas se motivet på ett sätt som hjälper dig i målningen är att glömma vad du vet om motivet och istället fokusera på vad du faktiskt ser. I länken ovan finns övningar att prova på, för att träna dig att koppla in rätt del av perceptionen. Tänk inte: ”här är en våg”, utan försök tänka i termer av ytor, linjer, vinklar och proportioner. När jag ser på ett motiv låter det ungefär såhär i mitt huvud: ”Här går en linje, den är tre gånger så lång som den där linjen. Mellan dem finns en yta som är gråblå och under den gråblå ytan är det lite mörkt och sedan kommer ett ljust fält som är dubbelt så brett som det gråblå fältet.” Jag tänker alltså inte ”våg, skum, sten”, utan försöker istället se och jämföra ytor. Det hjälper! Ett sätt att tydligare se motivet på det här sättet, är att förstora fotoförlagan till den grad att du inte längre omedelbart logiskt förstår vad det föreställer, utan bara ser de visuella beståndsdelarna.
Den här akvarellen är målad i många, många lager med ökad komplexitet ju längre ner på bilden man tittar. Jag tyckte om hur de förenklade delarna samspelar med mer genomarbetade detaljer.
Den stora vågen högst upp och den blå ytan ovanför den är mycket förenklad, det syns tydligt om man tittar nära. Den delen av målningen består av bara 1-3 lager färg. Jag försökte vara noggrann med att hålla det enkelt och inte gå in och pilla i efterhand. Jag tycker att det blev lyckat; färgerna blev rena och transparenta och jag tycker att jag därigenom fick till karaktären av vatten som sköljer ner när en våg slår över sig själv. Det där grönskimrande, genomskinliga.
Jag målade de första lagren uppifrån och ner, koncentrerad på att inte råka måla på de områden jag skissat upp för att behålla omålade. I klippet här ovanför kan du få ett hum om hur jag gick tillväga. Det är rejält svårt att filma med en hand och måla med den andra, så kvaliteten på klippet är därefter. Oftast målar jag med lutande skiva. Då rinner vattnet och färgen nedåt på ett förutsägbart sätt, istället för att flyta ut hit och dit som det lätt gör om papperet ligger plant. I klippet syns det ganska tydligt.
I de flesta fall vill jag tidigt i processen täcka i stort sett hela papperet – utom de vita delarna då – med färg. Det gör oftast i slutändan att målningen håller ihop. Den får samma ljusförhållanden, samma temperatur. Men i det här fallet var det ändå lite av en utmaning att få bilden att hålla ihop. Länge såg det ut som tre olika bilder, illa ihoptråcklade.
Den översta delen blev snabbt klar och jag fick säga till mig själv på skarpen att inte ge efter för lusten att peta mer i den. Att inte överarbeta är en av akvarellmåleriets grundlagar. För min del är den svår att hålla, för när jag känner mig nöjd med en del av en målning, så vill liksom penselhanden dit och känna.
Mittendelen var ett aber. Rörig. I slutändan okej, men på vägen dit närapå överarbetad och ptja, stundtals rentav ful. Men så är det såpass ofta, att jag har vant mig vid att ta det med jämnmod. I bästa fall lyckas jag ordna upp det, i näst bästa fall går det att rädda upp bilden med en rejäl beskärning och i sämsta fall är det en misslyckad akvarell, inte värre än så. Det perspektivet gör mig lugn när jag målar och jag är övertygad om att jag målar bättre, när jag inte tar slutresultatet på blodigt allvar.
Den nedersta delen skiljer sig från de andra, för där är vattnet lugnt och rör sig liksom horisontellt, medan vågrörelserna rör sig vertikalt. Förstår du hur jag menar? Dessutom var färgtonen på fotoförlagan på det här området helt annorlunda än resten av bilden och det trasslade till det lite för mig till en början.
Jag är svag för kontraster och tycker om att använda akvarellteknikens hela möjliga spännvidd, från att måla med rent vatten, till att ta tjock färg direkt från tuben. Och mitt akvarellmåleri är rejält blött. Då tycker jag att man får ut maximalt av akvarellpigmenten. Här kan du läsa mer om akvarellfärgernas pigment och vilka egenskaper man kan locka fram ur dem.
Till slut tycker jag att jag fick bilden att hålla ihop genom att låta samma färger återkomma i alla delar och även lägga till små horisontella färgfält här och där över hela bilden. Det behövdes inte så mycket – en upprepning av den översta vågens rytm, genom några vertikala penseldrag även i den nedre delen av bilden, plus lite grön, transparent färg runt stenarna i bildens förgrund. Det band samman alltihop. Jag behövde alltså lämna fotoförlagan och istället se vad som funkade i akvarellen. Det är ofta två helt olika saker.
När någon säger att min målning ser ut som ett foto blir jag alltid glad, för det är en vänligt menad komplimang. Men jag eftersträvar inte att måla fotorealistiskt. Jag vill gärna att det ska synas att det är en akvarell jag har gjort, för jag tycker att akvarelltekniken har kvaliteter som fototekniken saknar. Akvarellen är oförutsägbar på sitt alldeles egna vis. Färgen sticker ibland iväg och skapar egna former och konturer, blomningar och strukturer. Jag har övat mig på att låta det hända. I de flesta fall är det positivt i slutändan. Det ger liv åt bilden och kan förstärka karaktären av det motiv du vill gestalta. Bli vän med misstagen, det får bli mitt avslutande råd för dagen.
Roligt att du ville ta del av processen bakom den här målningen! Om du är nyfiken på mer resonemang om hur man kan arbeta med akvarell, så är du alltid välkommen att ta en titt på min akvarellskola, eller att ställa frågor i kommentarsfältet.
Ha det gott!
Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.
Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!
Det andra projektet är att måla en stor akvarell.
För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.
Nu är jag igång.
Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.
Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.