Bläddra bland kategorier

Konstnärsliv

2 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Just keep swimming

"Sista vilan", akvarell av Elisabeth Biström

Har ni sett ”Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: ”just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

”Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts ”Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. ”Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. ”Måla en ’T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ På resande fot/ Utställning

Min vernissagehelg i Lysekil

Elisabeth Biström galleri tint 2019

I fredags packade jag bilen full med konst och körde tillsammans med en god vän tvärs över landet, till Lysekil på västkusten, för att ha utställning på Galleri Tint. Det blev en fantastisk helg!

Elisabeth Biström, utställning på galleri tint 2019

På fredagskvällen hängde vi utställningen.

Elisabeth Biström, utställning på galleri tint 2019

På lördagen var det dags för vernissage. Särskilt fint var att få träffa flera andra akvarellmålare jag blivit bekant med via sociala medier. Och inte minst att få lära känna Richard Vakil, en av ägarna till galleriet, som jag länge följt och beundrat. Ta en titt på hans hemsida, så förstår ni varför. Han visade sig vara en fantastiskt varm, rolig och generös människa, dessutom. Det är ibland ensamt att ha konstnärskapet som yrke. Då betyder det mycket att få en kollega och vän att dela tankar med.

Elisabeth Biström galleri tint 2019

Under helgen pågick festligheter på torget och jag fick en pratstund med Ulf Elfving, som gjorde direktsänd radio utanför galleriet.

Elisabeth Biström galleri tint 2019

Fina möten med vernissagebesökare.

Att avsluta kvällen med nya vänskaper vid en ljummen vik i den bohuslänska skärgården: inte helt fel. Inte alls.

Vill du besöka utställningen, så har du möjlighet till och med den 9 augusti. Galleri Tint har öppet varje dag klockan 12.00-18.00.

2 I kategorin Akvarellkurs/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv/ På resande fot

En kreativ kurshelg i Umeå

Jag höll en kurs i helgen, på Umeå Konstskola, för tolv härliga deltagare. Människor som söker sig till akvarellkurser verkar ha det gemensamt att de är jäkla trivsamma att vara kring. Engagerade, intresserade, livfulla.

Kursen arrangerades av ett gäng som har en akvarellstudiecirkel genom ABF. De ses varannan vecka och målar tillsammans och nu fick jag det hedervärda uppdraget att komma och inspirera under ett par dagar. Det är roligt att bjudas in i sådana här sammanhang.

Umeå Konstskola ligger på Umedalen, som en gång i tiden var ett stort mentalsjukhus. Numera används lokalerna bland annat till utbildning och på området finns en helt otrolig skulpturpark, med många verk av några av vår samtida mest intressanta konstnärer. Åk och titta när ni är i Umeå!

Kursdeltagarna hade bett mig hålla kursen på temat hur man målar vatten och stenar, men jag gjorde ett litet uppror och hävdade att alla motiv – åtminstone i teorin – är samma sak. Lika enkla eller svåra. Allt består av ytor, linjer, vinklar. Om du undrar vad jag svamlar om, kan du ta en titt på min online-akvarellskola.

Jag gjorde ett par demonstrationsmålningar och försökte berätta hur jag tänker när jag målar och tillsammans resonerade vi om en massa frågor och svårigheter som uppstår när man målar akvarell. Pigmentegenskaper, ljus, pappershantering, korrigering av misstag, acceptans av misstag och mycket mera sådant.

I vinter kommer jag tillbaka till Umeå, då för att ha utställning. Det blir i december i Folkets Hus, i Umeå konstförenings regi. Jag berättar mer när det närmar sig!

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Utställning: vatten/färg

Den 3-9 augusti har jag utställning, på Galleri Tint i Lysekil. Jag har alltid jobbat hårt inför utställningar, och dessutom ofta ända in i kaklet. Blivit färdig med ganska liten marginal och i slutändan faktiskt kommit att förknippa utställningarna med stress och press mer än någonting annat. Den här gången valde jag att göra annorlunda.

Jag började måla i mars, när utställningen blev bokad. Mina arbetsdagar är chockerande normala – jag jobbar helt vanliga arbetstider, dagtid måndag till fredag om jag inte håller i någon helgkurs. Mitt jobb hänger inte på att jag får ”inspiration”, utan jag målar oavsett. Ibland är det ansträngande, ibland går det enkelt. Det är ohyggligt oglamouröst och trivsamt. Kafferaster och toapauser enligt avtal. Dessa arbetsdagar i ateljén fyllde jag alltså från mitten av mars med målsättningen att få ihop en utställning. Nu tror ni att knepet för att inte i slutändan stressa ända över mållinjen var att börja i tid? Så icket. Knepet var att bestämma var mållinjen skulle ligga: inte i början av augusti – utan i början av juni.

Efter den här veckan är jag färdig. Jag har alltså valt bort att använda hela den tillgängliga tiden till att vela och fundera, förkasta och finslipa. Jag avstår perfektionismen – som faktiskt inte gör någonting bättre. Den bidrar med ångest, inte kvalitet. Kvalitet kommer istället av att jag skapar goda förutsättningar åt mig. Jag har på sätt och vis behandlat den här utställningen som en kommande idrottstävling: sett till att sova bra, varit ute och rört på mig, balanserat arbete med återhämtning. Ansvarat för både mitt mående och mitt målande.

På måndag lämnar jag in mitt arbete för inramning. Jag längtar efter att se resultatet och jag är så glad att jag lade upp arbetet så här. Nu har jag marginaler. Om ramverkstaden går i plötslig konkurs, eller om en blixt slår ner och alla målningar brinner upp – då hinner jag hantera det. Så. Skönt. Dessutom slipper jag bolla med flera projekt samtidigt i sommar. Jag ska återuppta ateljébygget och planera och hålla en kurs i juli. En sak i taget.

Men, tillbaka till utställningen.

Motiven kom att handla om de miljöer jag alltid återkommer till. Platser dit jag alltid längtar och återvänder. Alla ligger vid vatten, och jag kallar utställningen ”vatten/färg”.

Sjö, gräs. Akvarell av Elisabeth Biström.

Natt. Akvarell av Elisabeth Biström.

Smältis. Akvarell av Elisabeth Biström.

Solen leker. Akvarell av Elisabeth Biström.

Jag är nöjd och stolt.

Den 3 augusti är det vernissage. Om du är på västkusten då, så kanske vi ses. Välkommen!

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

En sådan dag

Så här känns det idag:

Jag målar med bara stötvis lust. Långa perioder under arbetet med målningen jag har framför mig drivs jag bara av sammanbiten arbetsmoral och rutin. Det är inte kul. Jag hoppas att det snart bli kul.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg trött och klarvaken till klockan tre och räknade ner timmarna till uppstigningen som väntade vid sjusnåret.

Det kan finnas ett samband mellan de två ovanstående styckena.

Jag borde och borde och borde. Planera klart saker, förbereda, göra, ordna, färdigställa. Ingenting känns särskilt lustfyllt.

Jag ville bara anteckna att det kan vara så här ibland. Mänskligt och tråkigt. Jag tar inte så hårt på det, vet att det vänder. Men jag tycker att det finns något slags värde i att berätta även om sådana här dagar. Vi har dem alla. Väl?

Nu säger min kalender åt mig att det är dags att ställa in automatisk betalning av preliminärskatt juni-december. Då gör jag väl det. Sedan går jag ut och andas en stund.

Ha en bra dag.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv/ Måleri

Min senaste akvarell, steg för steg

Den här målningen har jag jobbat på i ett par veckor, till och från. Det är skönt med till och från-motiv; sådana som inte kräver timtals av koncentrerat arbete åt gången, utan som man kan måla på mellan andra uppgifter. Parallellt med att syssla med den här har jag bland annat målat en porträttbeställning och spikat upp vindskivor på min ateljé. Variation gör gott.

Så här växte motivet fram.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Först en skiss och ett tunt lager, vått i vått, för att sätta en grundton i bilden.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Sedan lite arbete med de stora dragen. Former och riktningar.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Mer detaljer. Det gäller att försöka släppa tanken på att ”måla vatten”, och verkligen titta på hur de många små och stora formerna egentligen ser ut. Det är som att lägga ett pussel.

 En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Jag lade upp en liten filmsnutt på instagram när jag målade stenen i förgrunden. Mycket vatten, mycket färg och en del mod, och flera tunna lager färg med torktid emellan. Det är receptet. Nedanför kan du se klippet.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019

Färdig. Eller färdig och färdig. Sådana här motiv går att peta vidare på i oändlighet. Men jag försöker hålla mig till en tumregel om att inte berätta mer än vad som är nödvändigt i en bild, så här satte jag punkt. Nöjd så.

8 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Rensar bland borden

Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.

Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.

Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.

Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.

Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.

Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.

En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker ”hyfsat”, eller ”helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på ”bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.

Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.

Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.

Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.

Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.

Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.

En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina ”borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!

Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.

Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag ”borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.

Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.

Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.

Ta hand om dig.

6 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Ett hem med plats för kreativitet

Min kreativitet har mångdubblats sedan jag lämnade lägenhetslivet i stan till förmån för det lilla torpet i skogen där jag bor nu. Det beror till allra största del på att jag tagit mig utrymmet att måla på heltid, men miljön här spelar också stor roll för mig. Jag bygger upp en plats som liksom bäddar för skaparlust, med en ateljé där jag kan jobba utan att mina papper och prylar är ivägen för familjen och med ett hem som är vackert, vilsamt och lite knäppt på samma gång. Om jag har en inredningsförebild så skulle jag säga att det är en kombination av Karin och Carl Larssons färgstarka Lilla Hyttnäs och Pettson och Findus gård, med sina roliga detaljer och hemtrevliga pinaler.

De senaste månaderna har sovrummet varit mitt stora projekt, och här har det i och för sig blivit lite mer dämpat och välordnat än i gubben Pettsons kåk. Under vintern har jag målat bokhyllor och tapetserat väggarna. Med en tvååring i familjen är det alltid trixigt att få tid till sådant här, så det har tagit många veckor. En liten hylla i taget, mellan middagar och godnattsagor.

Bild av en gråmålad bokhylla.

Jag målade snickerierna med linoljefärg, det blir fint, luktar gott och är enkelt att måla med när man fått till snitsen. Det gäller att måla tunt och i flera lager. Nyansen heter ”varmgrå”, och tillverkaren är Ottossons.

I januari kom två duktiga hantverkare hit och satte om kakelugnen, som var i akut behov av renovering. Nu får vi äntligen börja elda lite smått i den – det passar bra nu när aprilvädret gör skäl för sitt namn. Minusgrader, snö och stormbyar ute. Då gör det gott att få tända en brasa.

Kakelugn med brasa

Inför kakelugnsmakarnas insats tömde vi rummet på varenda pinal och därför passade jag äntligen på att ta itu med målning och tapetsering när ugnen var färdig och rummet tomt. Min sambo byggde de väggfasta garderoberna och hyllorna för ett och ett halvt år sedan och det har inte funnits något bra tillfälle att måla dem förrän nu. Jag är egentligen ganska otålig och vill göra sådana här saker genast och bli klar snabbt, så det är bra tålamodsträning för mig att saker går så långsamt.

En fritidssyssla jag har skaffat sedan flytten hit är odling, på fullständig nybörjar- och experimentnivå. Här väntar ett gäng plantor på att få komma ut i friheten och bli vuxna kronärtskockor, rotselleri, tomater, smultron och paprikor. Hyllorna kom upp som en nödlösning när nedervåningen råkade bli proppfull med småplantor på tillväxt.

Innan vi flyttade in såg sovrummet annorlunda ut. Här är en bild från mäklarprospektet. Väggarna var beigemålade och det fanns inga förvaringsutrymmen. Fint ändå, men inte helt praktiskt.

Vi vände på möblemanget och fick plats för både säng, garderober, hyllor och en liten läshörna framför kakelugnen. Fåtöljen hade vi förut i lägenheten i stan och den passade bättre där än här, rent stilmässigt. Jag kanske ska prova att klä om den?

Tapeterna jag har satt upp heter ”Drottningholm” och har funnits i nytryck sedan 60-70-talet någon gång. Originalet är en 1700-talstapet som hittades i en loge på Drottningholms slottsteater, om jag minns rätt. Jag valde den för att den påminner om en saknad, bortgången väns hem.

En av de bästa sakerna med det här lilla torpet är att det är snett och vint överallt. Väggarna skevar, golvbrädorna glipar och ingenting är perfekt. Det gör att jag vågar renovera och fixa efter bästa förmåga. Eventuella misstag passar oftast ganska bra in i husets övriga skavanker. Det känns tillåtande och skoj.

Ja, det var väl det – ett nästan färdigt sovrum. Ännu fattas garderobsdörrar och skåpluckor, och de lär låta vänta på sig. Så ser det ut överallt i huset och på tomten, vi snickrar lite här, målar lite där och blir inte riktigt färdiga någonstans. Det gör ingenting. Det är i all sin halvfärdighet ändå en perfekt plats för både konstnärslivet och vardagslivet. Vad mer kan man begära?

0 I kategorin Akvarellkurs/ Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv

Tack för intresset! Så här ser mina kursplaner ut framöver

Oj, så fort kursplatserna gick åt! Det tog bara ett par dagar så var den fullbokad, akvarell- och yogahelgen jag ordnar i maj tillsammans med Katarina Mark, min granne, vän och vapendragare som driver hästgården Sanda Gård. Jag blev lite överrumplad och väldigt glad över det stora intresset. Tack, allihopa!

Eftersom det är många som frågar och reservlistan till kursen i maj nu börjar växa, så tänkte jag skriva ett par rader om min kursverksamhet framöver.

Jag tycker att det är himla intressant att prata om akvarellmåleri och försöka tillsammans med andra akvarellmålare bena ut hur man går tillväga för att få fram det uttryck man söker i sina bilder. Det är därför jag håller kurser och skriver min webkurs, ”Elisabeths akvarellskola”.

Fysiska kurser har jag några per år. Det är tiden och familjepusslet som avgör och i år har jag bedömt att jag hinner med att ordna två helgkurser i egen regi, en på våren och en till hösten. Därutöver är jag inbokad som gästlärare ytterligare ett par helger på kurser/träffar som andra anordnar. Det kan vara studiecirklar eller hos akvarellsällskap eller liknande.

I augusti ska jag ha en utställning som jag kommer lägga mycket tid på att förbereda under våren och sommaren, så fram till oktober blir det inte fler kurstillfällen i år.

Jag önskar att jag hade tid till mer, egentligen. Det är så roligt att träffa andra som målar, både nybörjare och rutinerade, och jag skulle vilja kunna säga ja till alla förfrågningar och intresseanmälningar.

Ett upplägg jag funderar på till nästa år är att då och då ordna lite enklare målarträffar i min ateljé. Kanske över en dag bara, med något specifikt tema varje gång. Så kan man komma på någon enstaka träff som känns särskilt lockande, eller anmäla sig för flera träffar på en gång, så blir det mer som en studiecirkel. Tror ni att det vore ett bra upplägg? Har ni tips på teman för sådana träffar, så skriv gärna i kommentarerna!

Först ska jag bara bygga klart den, ateljén alltså. Ja, det var det där med tiden igen…