Publicerad den 4 kommentarer

Synas och finnas

Att använda sociala medier påverkar mig mer än jag skulle önska. De stressar mig. Dels för att jag jämför mig, mitt liv, mina prestationer med sociala medie-versioner av andra människor (även om jag på ett logiskt plan förstår att de versionerna är högst tillrättalagda och saknar den komplexitet som varje människas liv rymmer), och dels för att de får mig att känna mig otillräcklig.

De stora sociala medie-plattformarna bygger på att framkalla känslan av otillräcklighet, det är därför de har funktioner som att räkna och visa följarantal och mängden hjärtan och tumme upp-markeringar. Det är meningen att man hela tiden ska längta efter fler och mer, för då fortsätter man att fylla plattformarna med innehåll och då fortsätter man locka sig själv och varandra att spendera mer och mer tid på dem. Varför de vill att vi ska spendera så mycket tid där? För att vi användare är produkten som plattformarna säljer till annonsörerna som de får sina intäkter ifrån. Vår tid och uppmärkamhet är varan de säljer till annonsörerna.

Jag känner mig också otillräcklig inför dem, er, dig som följer mig på till exempel instagram. Känslan följer mig in i ateljén. Jag kan sitta djupt försjunken i en målning och plötsligt ryckas upp till ytan av tanken “borde jag instagramma det här?” Det dödar omedelbart den känsla av magi jag är beroende av för att göra ett bra arbete. Jag tappar fokus och flow. Ibland för någon minut, ibland för resten av dagen. Vad det gör med mig på lång sikt vet jag inte. Ännu.

Ändå avslutar jag inte mina konton, trots att det vore så lätt. Ett par knapptryck bara. För ingenting är ju enkelt, eller hur?

Eller? Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt.

Även om jag ogillar plattformarna så är värdet av kontakten jag har med människor där så viktig att jag än så länge upplever att det överväger. Men jag är mån om att successivt försöka minska mitt beroende av den kontaktytan, eftersom den är på lånad mark och jag inte gillar kontraktsvillkoren. Därför skriver jag hellre här, eller i mitt nyhetsbrev som jag kallar Akvarellbrev. Det är en direktkontakt, inte lika blinkande och bländande, men mer hållbar och sund.

Allting kanske inte behöver ske för öppen ridå. Allt behöver inte räknas och visas upp och skrytas med. Kanske har vi vant oss så vid de öppna forumen att det känns som att en konversation två parter emellan inte är lika värdefulla – men kanske är det i själva verket precis tvärt om. När så mycket äger rum i offentligheten blir de privata samtalen än viktigare.

Jag sitter i ateljén just nu. Sex månader in i en föräldraledighet som tvingat mig att vara mindre synlig på sociala medier än annars. Det är både välgörande och ibland lite skrämmande. Glömmer ni bort mig när jag inte vevar runt så mycket på instagram? Borde jag dra till med en dans på tiktok emellanåt? (Lugn: jag har inte något tiktok-konto – någon måtta får det vara).

Nej. Det senaste året visar mig att det faktiskt inte behövs. För utanför jätteplattformarnas strålkastare pågår någonting annat. Jag skriver här. Jag skickar akvarellbrev emellanåt. Ni svarar. En del av er ber mig måla någonting särskilt; just nu sitter jag och arbetar med en målning som ska bli en födelsedagsgåva till en person som står beställaren nära. Sådana arbetsuppgifter ser jag som verkliga hedersuppdrag. Kanske blir den målning jag har framför mig ett viktigt minne av att bli uppmärksammad, firad, älskad. Och det uppdraget fick jag utan att veva loss på tiktok. Det är betryggande.

Tack för att du läste.

Nu ska jag återgå till arbetet.

Publicerad den 1 kommentar

Knuffar

Det spelar roll vad vi säger till varandra.

Jag läste en intervju med Ulla Skoog, skådisen. Hon berättade om en lärarvikarie hon hade haft i högstadiet, som hade infört dramatik på lektionerna.  “Då upptäckte jag att i en roll så vågade jag prata inför andra, jag blev inte generad som alltid annars. Vi träffades igen när hon var 90 år och då sa hon att hon bara hade varit där i tre veckor. Men för mig var det så stort att det kändes som flera år”.

Sådana händelser tänker jag ofta på. Ofta handlar det förstås om långvariga relationer som gör oss mer fria och modiga, men även tillfälliga möten och enstaka kommentarer kan ha stor betydelse. De blir små knuffar som hjälper en att hitta rätt riktning och få kraft att ta nästa steg.

Som arbetskamraten som råkade se en akvarell jag hade gjort och torrt konstaterade: “Du ska inte sitta på kontor. Du ska måla.” Bara så.

Några år senare sade jag upp mig och tog klivet ut i den stiglösa värld som konstnärskapet är. Fortfarande uppmuntrad av hans ord. “Du ska måla.” 


AKVARELLBREV

Vill du läsa mer och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev


Publicerad den Lämna en kommentar

Bird by Bird

När jag hamnar i en kreativ svacka finns det bara en sak att göra: jag lyssnar på Anne Lamotts föredrag på Santa Barbara Writers Conference från 1996, där hon berättar om sin då nyutgivna bok “Bird by Bird – instructions on writing and life”.

Boken handlar om att skriva, men som titeln antyder är innehållet också överförbart till lite bredare uppgifter, som att leva. Det kan vi ju alla behöva lite stöd kring emellanåt. Jag kan garantera att även akvarellmåleriet går lättare med hjälp av Lamotts brutala uppriktighet, varma humor och insiktsfulla råd.

Här hittar du föredraget.

Publicerad den 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén
Publicerad den Lämna en kommentar

Dagbok från en tillfällig latmask

Jag sitter framför teven i rummet vi kallar “kammarn”. Det är inte riktigt ett vardagsrum, men heller inte bara sovrum. Jag bor med familjen i ett torp av vanligaste snitt: en enkelstuga med farstu, stuga och ja, kammare. Ordningen på rummen blir lite annorlunda än upplägget i moderna hus. Man får stoppa in funktionerna där de ryms. Både säng och teve i kammarn, således.

Sonen tittar på Musse Pigg och dottern sover i mitt knä. Själv borde jag pallra mig ut till ateljén och packa några målningar som snart ska bege sig ut i världen till nya ägare. Men jag drar mig för att resa mig upp.

Vi körde hem från Västerbotten (mitt ursprungshem) igår och avverkade 75 mil i bil. Det gick bra, men det vore också skönt med en riktigt slö dag idag. Men vi lyxade till det med ett par extra dagar där uppe, så nu har några uppgifter trängt ihop sig i den här veckans sista kalenderdagar. Så jag borde komma igång nu, inte sitta här och agera sovplats för bebis och skriva blogg.

Jag upplever att det nästan inte spelar någon roll hur mycket tid jag har – jag hinner ändå inte riktigt med. Listan på saker att göra är alltid längre än vad som ryms i mina dagar och veckor. Börjar misstänka att det finns någon psykisk orsak som spökar här… Skit också. Sådant är ju alltid knepigare att få ordning på än det är att rumstrera om i almanackan.

Får du tid och ork att räcka till de saker du behöver och vill göra? Hur i jösse namn bär du dig åt, i så fall?

Publicerad den 1 kommentar

“Gör bara ditt bästa”

Så säger folk ibland, särskilt till barn. “Gör bara ditt bästa”, eller “gör bara så gott du kan.”

Vad då “bara”? Det är ju ett helt orimligt, vansinnigt högt ställt krav. Med stora konsekvenser.

Jag försöker absolut göra mitt bästa – ibland. Konsten är att välja tillfällena och att i övrigt göra saker halvdant. Jomen faktiskt. Jag vill dra en lans för att halvfuska sig igenom det mesta.

Att försöka göra sitt bästa på för många plan är antingen en snabbväg till utmattning eller ett på förhand garanterat misslyckande. Det går ju inte. Det är lika omöjligt som att prioritera allt – då har man i själva verket inte prioriterat någonting.

Om jag ska kunna göra mitt bästa i ateljén, behöver jag skapa utrymme för det. I kalendern, i mina energinivåer, i vad jag riktar min uppmärksamhet på. Att göra sitt bästa är inget “bara”, det är hårt, hårt jobb. Och jag älskar att jobba hårt. Jag fylls av livslust när jag får gå på djupet och fokusera på någonting så länge och så bra som jag kan.

Då kan jag inte hålla på och slösa ork på att göra mitt bästa på fler än ett par saker. Måleriet, familjen och några vänner. Det är ungefär vad som ryms i mitt liv. Massor med andra saker får stryka på foten.

Vilka sysslor och områden i livet kan du välja att göra dåligt, för att få mer tid till det du verkligen vill göra bra?

Publicerad den 2 kommentarer

Ett oväntat innehållsrikt 2022

Minnet är säkert användbart på många sätt, men när man behöver komma ihåg någonting, då är det bäst att gå till säkrare källor.

Jag tänkte skriva ett inlägg om vad jag ägnat mig åt under 2022, men avfärdade snabbt idén. Det blir en löjligt kort text, tänkte jag. Något i stil med: “Jag var gravid i nästan ett år. Sedan fick jag en bebis och målade Nobeldiplom.” Så mindes jag det gångna året.

Men så tittade jag efter i kalendern.

Kurser för mig

Precis som en bil behöver bränsle och kroppen behöver näring, behöver huvudet regelbundet fyllas på med nytt tankegods – annars finns det ingenting att bygga nya idéer på. Jag försöker se till att med jämna mellanrum anmäla mig till kurser och vidareutbildningar för att inte få soppatorsk. Det här året blev det några veckor med krokikurs, en onlinekurs om marknadsföring (en del av mitt konstnärsliv som jag inte skriver så ofta om, men som är vansinnigt intressant, kreativt och roligt) och en tremånaders kurs i botanisk illustration via Göteborgs universitet. Den var en fullträff. Precis som jag hade hoppats, öppnades ett helt nytt kunskapsfält för mig. Jag ser fram emot att vidareutveckla det botaniska måleriet under många år framöver.

Kurser för er

I början av året kom graviditetskrämporna. De vanliga, bara – vilket inte är så bara. Jäklar, vilket arbete det är att åstadkomma en bebis. Tröttheten, oj, tröttheten. Och ett antal veckor med ganska handikappande illamående. Målarlusten var obefintlig. Så jag passade på att planera in ett antal kurser istället. Ni är många, många som hör av er och undrar om och när jag håller kurser och det är så fint att ni vill ha mig som lärare. Vanligtvis måste jag avböja – tiden räcker helt enkelt inte till. Jag är noggrann med att prioritera mitt eget måleri, för att inte ateljétiden ska rinna mig ur händerna – det är så lätt hänt. Men nu när jag inte hade kraft att måla passade det perfekt att äntligen få säga ja till kursförfrågningar. Jag arrangerade ett par stycken i min ateljé, men framförallt åkte jag runt till kurser som andra bjöd in mig att leda. Tusen tack till er som organiserade så trevliga kurshelger och alla er som deltog!

Utställningar

Äntligen kunde vi lägga pandemirestriktionerna bakom oss, och göra de utställningar som fått skjutas upp i månader och år. På Lilla K i Norrtälje visade jag nattbilder från Bjuröklubb och i Mariestad ställde jag bland annat ut en jättemålning – två meter lång – som jag arbetat länge med.

I Mariestad ställde jag ut tillsammans med skulptör Margareta Melin. Mariestads-Tidningen skrev om utställningen.

Beställningsmåleri

Jodå, jag målade en del ändå. När de egna idéerna tröt kändes det så fint att få förfrågningar om beställningsmålningar. Hjärtligt tack till er som gav mig förtroendet!

Att måla på beställning är svårt, oändligt mycket svårare än att måla på egna idéer. När jag målar åt mig själv är pressen mycket mindre – misslyckas jag så är det ingen stor sak. Men när jag lovat någon någonting, då behöver jag ju uppfylla löftet. Jag måste klara av att göra en bra målning, och i tid. För mig tog det många år att förstå vilka förutsättningar jag behöver skapa för att kunna göra beställningsmåleri på ett sätt som blir bra både för köparen och mig. Det allra viktigaste är att begränsa mig. Jag ser alltid till att ha gott om tid till varje uppdrag – jag tar alltså på mig mycket få. Det får aldrig bli tidspress och det behöver alltid finnas tid att misslyckas och börja om. Då blir måleriet lekfullt och njutbart.

Skiss till ett av beställningsuppdragen. Den färdiga målningen ska bli ett bokomslag.

Oro

När energin var lägre än vanligt fick jag prioritera bort sådant jag annars hinner med. Jag satte måleriet och kurserna i första hand – allt annat fick stryka på foten. Det ekade tomt på hemsidan och i mina sociala medier. Det kändes lite oroligt, ett tag. Skulle någon ens komma ihåg mig efter en lång graviditet och föräldraledighet? Existerar en människa ens om hon inte uppdaterar sin Instagram åtminstone på veckobasis? Filosofiska frågor att grunna över i vår tid.

Ibland behöver man stanna upp för att upptäcka om någonting rör sig eller inte. I vanliga fall är jag ganska utåtriktad. Jag visar gärna upp vad jag arbetar med och har kontakt med den som är intresserad av att ta del av mitt måleri. Det är svårt att veta om kontakten dör ut om jag tystnar ett tag. Stannar rörelsen alldeles av, om jag stannar upp? Nu fick jag svaret.

Ni hörde av er! Mailade och frågade saker, gav mig uppdrag och köpte tavlor. Det rörde på sig, trots att jag vissa veckor mest låg som en fisk på land och kippade efter luft. Ni ska veta att det betydde mycket.

Medlemskap i KRO

Att få bli medlem i Konstnärernas Riksorganisation är ingen självklarhet när man gått en annan väg till konstnärskapet än via konsthögskola. Jag blev stolt och glad att bli invald och skrev om det här.

Akvarellevent

Jag har länge tänkt att jag borde spela in en digital kurs. Men jag vet inte hur man gör. Och att ta reda på hur man gör tar mycket tid, och tid är bland det värdefullaste som finns, så att.

Tack och lov att andra kan saker man själv inte kan. Under våren fick jag en fråga från Beatrice Jansson om att delta som en av tiotalet konstnärer i ett akvarellevent hon skulle arrangera. En fullmatad helg med digitala workshops – proffsigt inspelat och arrangerat. Ja tack.

Att döma av responsen i eventets slutna Facebookgrupp var Akvarellevent 2022 en stor succé! Det var oerhört fint att se hur ni tog er an mina två motiv – jag är lika imponerad av er som deltog som av Beatrice som organiserade allting. Om det blir ett Akvarellevent 2023? Jodå! Jag kommer att delta med en workshop även nästa år. Om ni som prenumererar på mitt akvarellbrev kommer få fin rabatt på biljetten? Absolut. (Här kan du också bli akvarellbrevprenumerant).

Om du har lust att delta på akvarelleventet och har önskemål om vilken typ av motiv jag ska visa – tipsa mig gärna i kommentarsfältet här!

Boken

Har jag ens nämnt Boken här tidigare? Eller är det bara mina akvarellbrevprenumeranter som känner till den? Hursomhelst – jag skriver på en. Det är ingen akvarellhandbok (en sådan har jag också idéer om, men jag måste för guds skull hejda mig), utan en bok om hur kreativitet går till. Några av er har hjälpt till genom att svara på mina nyfikna frågor om era kreativa processer. Så värdefullt och intressant.

Hur det går med skrivandet? Ptja, det är som att äta upp en elefant: en tugga i taget. Jag tuggar vidare. Den kommer, törs jag ogenerat lova, bli bra.

Barnet

I slutet av sommaren kom äntligen Alva till vår familj. Dotter och lillasyster. Jordens nya mittpunkt.

Jag är en bra mamma på det hela taget, men inget vidare på att hantera de där första, sköra veckorna. Den svårbegripliga känslan av att inte få någonting gjort, men ändå vara helt slut. Stillasittandet. Ha ont, vara trött – och samtidigt omåttligt rastlös. Jag hade ett sådant behov av att komma igång att jobba. Tack och lov kom…

… Nobeluppdraget

Det känns fortfarande en smula overkligt att ha fått hedersuppdraget att göra diplomen åt de Nobelpristagare som Kungliga Vetenskapsakademien utser. 2022 var det kemipristagarna jag fick måla åt och de kommande två åren blir det Nobelpriset i fysik och ekonomipriset.

Med min nyfödda flicka som ljuvligt (och inte hundra procent okomplicerat) sällskap spenderade jag några intensiva veckor i ateljén.

Det här blev resultatet.

Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022

Avslutningen

Årets sista veckor har mest varit fyllda av familjeliv. Jag och min sexåring har glatts åt den snörika vintern och hoppat på längdskidorna så ofta vi kunnat. I skrivande stund är jag i Västerbotten – mitt andra “hemma”. Här ska jag spendera en del tid nästa år.

Asch, nästa år, säger jag. I år, menar jag förstås. Det tar alltid ett tag att få på den tanken att fästa sig. Att vi skriver 2023 numera.

Grovt skisserat har jag några uppdrag under våren och sommaren, Nobeldiplom i höst och därutöver ska jag prioritera eget måleri och bokskriveri. Ja, och så bebis förstås: jag ska vara föräldraledig på halvtid.

Jag känner mig förväntansfull och rik på idéer. Det blir ett bra år det här. Jag hoppas på detsamma för dig. Gott nytt år!