Bläddra bland kategorier

Konstnärsliv

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

1 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller ”entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller ”bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

1 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri

Sommarprojekt

Jag har semester, vad det nu innebär när man styr sin tid själv året om. I praktiken betyder det mest att jag är uppe i stugan i Västerbotten istället för hemma i torpet, och så målar jag lite mindre än vanligt. Man måste ju hinna med lite bad, lek, löpning och bärplockning, sånt som sommaren är till för.

Men jag ägnar mig åt två konstprojekt under vistelsen här också, vid sidan av semesterlättjan. Det ena är kursen jag ska hålla på Bjuröklubb nästa söndag. Den är i princip färdigplanerad; deltagare är anmälda, lunch bokad och innehåll skrivet. Faktiskt finns ett par platser kvar, om du vill anmäla dig snabbt som katten!

Det andra projektet är att måla en stor akvarell.

För något halvår sedan gjorde jag en beskedlig liten sak, med det här motivet från den lilla tjärnen som ligger i byn där jag växte upp. Sedan dess har jag tänkt att jag vill göra det motivet stort, riktigt stort. Lilla, lilla Abbortjärn i monumentalt format.

Nu är jag igång.

Det är svårt. Jag förstår precis varför det normalt sett inte målas akvareller i formatet en gånger två meter. Men det struntar jag i. Jag har så njutbara morgnar vid Abbortjärn. Jag stiger upp halv sex och åker dit, för att vara först på plats. Så att vattnet ligger stilla.

Idag ramlade jag i sjön när jag skulle fota från en komplicerad vinkel. Det var 26 grader i vattnet. Jag överlevde.

2 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Det första halvåret som konstnär, så har det varit

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Nu har jag varit konstnär på heltid i drygt ett halvår. När föräldraledigheten som föregick detta närmade sig slutet funderade jag mycket på hur jag skulle strukturera det här nya yrkeslivet. Hur skulle en arbetsdag och en normal arbetsvecka se ut? Skulle jag ha några tydliga målsättningar, vilka och på hur lång sikt? Vad borde jag åstadkomma det första året, de första fem åren? Skulle jag överhuvudtaget tänka i termer av att åstadkomma, eller skulle det kunna finnas andra drivkrafter och värden att sikta mot?

Det var som att stå mitt i en obekant skog och börja trampa upp en väg. Förvirrande men behagligt på samma gång. Tveklöst spännande.

Jag har alltid haft höga prestationskrav, så höga att det varit osunt för mig. Behövt vara bäst, utmärka mig. Det ville jag arbeta med att dämpa. Dels för att jag vill att måleriet ska vara glädjefyllt och dels för att det är ohållbart att som ensamarbetande egenföretagare drivas av en diffus känsla att alltid kunna göra mer och bättre. Det finns ju ingen arbetskamrat som kan säga till när jag borde ta paus, ingen chef att stämma av det närmsta halvårets planering med. Risken blir för stor att jag alltid skulle känna att det går att trycka in lite mer i planeringen, aldrig känna mig nöjd, alltid försöka pressa ur lite mer ur mig själv. Så en ledstjärna det här första halvåret har varit att aktivt arbeta med att minska prestationskraven. Principen har varit att måleriet alltid ska komma i första hand och att lusten ska styra. Det låter flummigt – och det har fungerat väldigt bra.

Jag har på det här sättet undvikit flera saker jag av lång erfarenhet vet gör mig trött, stressad och skapar olustkänslor i förhållande till målandet. Att boka in för många utställningar är en sådan sak. Att ta för många beställningar en annan. Jag gjorde därför i början av året ett upplägg där beställningsarbetet är tydligt tidssatt: man kan boka in en vecka då jag ska måla en viss beställning och sedan är det ett par veckors leveranstid därutöver. På så sätt hopar arbetet aldrig ihop sig – är en vecka inbokad tar jag inte fler beställningar den veckan, utan ser istället till att alltid ha gott om tid, och reservtid, både för den aktuella beställningen och för mitt eget målande. Det är inte kortsiktigt det mest lukrativa upplägget, men långsiktigt det mest hållbara. Det har fungerat precis som jag hoppades – beställningsmåleriet är en intressant och glädjefylld del av mina arbetsveckor.

Inte heller utställningar har jag stressat över. Jag har i lugn takt lärt känna min nya hemtrakt och hittat platser att ställa ut på. Vid årsskiftet var jag med på julsalong på Norrtälje konsthall, sedan deltog jag på vårsalong i Rimbo. Nästa vecka äger något så festligt rum som att en granne har kulturfestival på sin gård – Sättralundsfesten – där ska jag vara med. Och i november har jag en separatutställning på konsthallen i Hallstavik. Det är bra och lagom.

Jag har under den här tiden också öppnat ett litet webgalleri där man kan köpa verk direkt från mig. Jag tycker mycket om direktkontakten med akvarellintresserade via min hemsida och andra sociala medier. Inte minst är mitt instagramkonto en viktig kontaktyta för mig. Det är fint att kunna visa mitt arbete utan mellanhänder och kunna prata med folk som tittar på min konst där. Kunna bjuda på inblickar i arbetsprocessen. Det är en så låg tröskel att följa någon på instagram, jämfört med att ta sig till en fysisk utställning, jag tycker om tillgängligheten i det.

Det här med att synas är något jag funderar en del över. Vi lever i en exhibitionistisk tid och det är inte odelat positivt med den bekräftelse som uppnås av att samla klick och likes på nätet. För den som liksom jag i grund och botten har (för) höga prestationskrav kan gilla-samlandet ha en baksida; det går alltid att få fler och mer. Fler följare, fler hjärtan, mer uppmärksamhet. Jag försöker förhålla mig medvetet till det. Hittills har jag till exempel valt att vara sparsam med att visa fram sådant som inte är direkt relaterat till mitt måleri. När vänner är här på besök säger de ofta att jag ska visa mer av hemmiljön här. Det gamla soldattorpet i gläntan i skogen skulle ge många likes. Livet på landet som romantiskt motiv, jo det skulle kunna vara instagramguld. Just av den anledningen har jag varit restriktiv med det. Det är något som skaver med att göra sitt hem till en del i ens levebröd. Jag blir orolig att de har rätt, att torpmiljön skulle generera många sociala medie-poäng och hips vips sitter man där och regisserar sitt barns tvåårskalas så att det ska se snyggt ut på bild – ”blås ut ljusen igen älskling, mamma fick ingen bra bild!”.

I nästa andetag inser jag att det är en överdriven farhåga. Jag har en sträng Luther på min axel, som inte skulle tillåta sådan dekadens. Jag skulle nog kunna våga visa en smula mer av min vardag, utan att hamna på ett sluttande plan där jag i slutändan råkat göra man, barn, hem och hela mig till ett klickvänligt bloggpaket till salu för högstbjudande. Eller vad tror ni?

Apropå att synas har jag varit med i ett par tidningsreportage under det här halvåret – först i lokaltidningen i min gamla hembygd, Norran, och sedan i min nya, Norrtelje tidning. Helt tillknäppt och objussig är jag alltså trots allt inte! I höst kommer en annan tidning på besök, det ska bli väldigt roligt faktiskt! Jag berättar mer om det längre fram.

Som jag nämnde har jag haft som princip att hela tiden sätta målandet främst. Andra delar av verksamheten är sekundära. Tro mig, det skulle lätt gå att fylla dagarna med en massa annat: bokföring, administration, att fixa med hemsidan, att marknadsföra. Men jag har varit hård med att hela tiden nöja mig med tillräckligt bra på alla de områdena, för att inte kringarbetet ska äta upp tiden från själva målandet. Det är en utmaning för en prestationsmänniska, men nyttigt.

En sak som dock fått glufsa i sig all arbetstid på sistone är ateljébygget. Det har tagit några veckor i anspråk, först i form av att göra ritningar och sedan att göra markarbete, mura grund och beställa allt byggmaterial. Nu väntar jag på att få stommen levererad och sedan följer några veckor av byggande. Jag har inte satt något datum då den måste stå klar. Hösten kommer att fyllas av bygget och av att måla och förbereda mig för utställningen i november/december.

Bit för bit faller livet på plats. Jag valde att inte snitsla upp banan särskilt mycket i förväg, utan skapar stigarna allteftersom jag tar mig fram. Ett steg i taget. Jag lutar mig trygg mot kunskaper och kompetenser jag byggt upp under många år, både när det gäller måleriet och sådant som att nå ut och visa upp. Det brinner inte i knutarna, finns ingen anledning att forcera något. Min övertygelse är att om jag lägger tiden på att måla, då ordnar sig allt annat. Eller rättare sagt: jag litar på att jag kommer att ordna det för mig.

Jag är på rätt väg.

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

5 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? ”Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

2 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Jag ska bygga ateljé!

De senaste veckorna har jag suttit hukad med linjal och smalspetsade tuschpennor och skrynklat pannan över ritningar för en bygganmälan. En ateljé ska det bli, 23,4 kvadratmeter stor. Den ska stå sydost om huset och som jag längtar efter att få gå dit och arbeta om dagarna. Till min egen arbetsplats. Vilken dröm.

För några dagar sedan gav kommunen klartecken, så nu återstår bara den lilla detaljen att bygga stugan. Så här ska den se ut.

Min förhoppning är att den ska smälta in väl i gårdsbilden och funka ihop med torpet vi bor i. Det blir ljusröd slamfärg på väggarna och gråvita fönsterfoder runt de fantastiska 1800-talsfönster som jag fått av en ny bekantskap i en grannby. ”Jag har några ståendes i lagårn, dem kan du få”, sa han. Kan ni förstå?

Invändigt satsar jag på bra arbetsljus, ljusgrå träpanel på väggarna och ett rejält plankgolv under fötterna, som tål ett färgstänk eller två. Söderväggen kommer inte ha några fönster, utan fungera som en liten utställningsyta. Så småningom tänker jag mig att jag ska hålla öppet då och då för eventuella besökare som vill ta en titt på mina akvareller.

Byggprocessen tänkte jag dokumentera här på bloggen. När vi flyttade in här i fjol skrev jag och beklagade mig över mina bristande snickerikunskaper. Nu har jag övat. En bro till uthuset och hela sju odlingslådor har jag snickrat ihop. Jodå. Nog ska det gå bra att sno ihop en stuga nu, alltid.

Kan man snickra till en sån här platt och fin trappa, kan man väl bygga en liten kåk också? Eller?