Bläddra bland kategorier

Akvarellmåleri

1 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

En sådan dag

Så här känns det idag:

Jag målar med bara stötvis lust. Långa perioder under arbetet med målningen jag har framför mig drivs jag bara av sammanbiten arbetsmoral och rutin. Det är inte kul. Jag hoppas att det snart bli kul.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg trött och klarvaken till klockan tre och räknade ner timmarna till uppstigningen som väntade vid sjusnåret.

Det kan finnas ett samband mellan de två ovanstående styckena.

Jag borde och borde och borde. Planera klart saker, förbereda, göra, ordna, färdigställa. Ingenting känns särskilt lustfyllt.

Jag ville bara anteckna att det kan vara så här ibland. Mänskligt och tråkigt. Jag tar inte så hårt på det, vet att det vänder. Men jag tycker att det finns något slags värde i att berätta även om sådana här dagar. Vi har dem alla. Väl?

Nu säger min kalender åt mig att det är dags att ställa in automatisk betalning av preliminärskatt juni-december. Då gör jag väl det. Sedan går jag ut och andas en stund.

Ha en bra dag.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv/ Måleri

Min senaste akvarell, steg för steg

Den här målningen har jag jobbat på i ett par veckor, till och från. Det är skönt med till och från-motiv; sådana som inte kräver timtals av koncentrerat arbete åt gången, utan som man kan måla på mellan andra uppgifter. Parallellt med att syssla med den här har jag bland annat målat en porträttbeställning och spikat upp vindskivor på min ateljé. Variation gör gott.

Så här växte motivet fram.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Först en skiss och ett tunt lager, vått i vått, för att sätta en grundton i bilden.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Sedan lite arbete med de stora dragen. Former och riktningar.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Mer detaljer. Det gäller att försöka släppa tanken på att ”måla vatten”, och verkligen titta på hur de många små och stora formerna egentligen ser ut. Det är som att lägga ett pussel.

 En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019.

Jag lade upp en liten filmsnutt på instagram när jag målade stenen i förgrunden. Mycket vatten, mycket färg och en del mod, och flera tunna lager färg med torktid emellan. Det är receptet. Nedanför kan du se klippet.

En akvarellprocess steg för steg, av Elisabeth Biström 2019

Färdig. Eller färdig och färdig. Sådana här motiv går att peta vidare på i oändlighet. Men jag försöker hålla mig till en tumregel om att inte berätta mer än vad som är nödvändigt i en bild, så här satte jag punkt. Nöjd så.

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Livsfunderingar/ Måleri

Skapa med barn

Barnteckning av Elisabeth Biström

Jag får ofta frågan ”när började du måla?” Mitt svar är att jag började samtidigt som alla andra – skillnaden är att jag aldrig slutade. Jag har tänkt en hel del på varför och kommit fram till att en avgörande orsak antagligen var att jag tidigt blev tilldelad en identitet som ”hon som kan rita”. Vi gör ofta så, eller hur? Tilldelar barn roller och identiteter, inte sällan baserade på ganska tunna underlag. En ettåring som fångar bollen blir utnämnd till att ha särdeles god bollkänsla – ”ett blivande fotbollsproffs?” En tvååring som ritar huvudfotingar väcker snabbt föreställningar hos föräldrarna om att den här ungen kommer bli något i hästväg när det gäller konstnärligt skapande.

Barnteckning av Elisabeth Biström

Ett alster av en sexårig Elisabeth. Bilden föreställer ett kattbröllop.

Jag har en påtaglig känsla av att sådant där spelar roll. Åtminstone vet jag att det hade det för min del. Jag fick tidigt höra att jag var en jäkel på att rita. Sanningen att säga, följde jag i själva verket en helt normal utvecklingskurva. Men uppmuntran från föräldrar, lärare och kompisar gjorde ritandet roligare. Så jag ritade sannolikt ganska tidligt lite mer än andra barn och så småningom fortsatte jag, när andra tappade intresset eller drabbades av alltför stark självkritik. Om jag minns rätt var det i tolvårsåldern. Medans mina jämnåriga övergick till andra intressen, målade jag vidare. Jag var ju ”hon som var konstnärlig”.

Talang eller övning

Det finns starka föreställningar om att människor antingen föds med talang för att teckna och måla, eller så gör de inte det. Jag är övertygad om motsatsen. Nå, visst finns det medfödda skillnader – men förmågan att avbilda och gestalta kan tveklöst tränas upp. Det finns grundläggande kunskaper att tillägna sig och metoder för att öva upp sin konstnärliga blick. Oavsett om man tror mig eller inte, anser jag att talangfrågan borde tonas ner när det gäller barns skapande. Vi kan inte avgöra att ett litet barn har eller saknar talang. Vill vi uppmuntra deras kreativa utveckling, så räcker det att bygga på den skaparglädje som finns hos i stort sett alla barn.

Talang-idén är en vuxen skapelse. Den handlar i slutändan om prestation – ”har barnet talang?”, kan översättas till ”målar barnet bra?” Det är en fråga som stjälper, snarare än hjälper, för där vi vuxna ingjuter prestationsjakt, där riskerar vi också att hämma kreativiteten.

En bättre fråga – om vi vill gynna kreativiteten på lång sikt – är: ”har barnet roligt?”

Prestation kontra lust

Jag misstänker att det ofta inte är vuxnas intention att göra prestation av barns skapande. Ändå smyger det sig lätt in mellan raderna. Det hörs i ordval och uppmuntran: ”åh, så fint!”, säger vi och skapar därigenom en måttstock för barnet att förhålla sig till. Fint – eller fult. Andra ord i genren är ”likt”, ”bra” och ”duktig”.

Det kan låta märkligt att jag är kritisk till sådana vänligt menade, berömmande ord, men jag vill ändå väcka tanken: när vi använder de här begreppen, så förändrar vi så småningom barnets sätt att förhålla sig till sin kreativitet. Från att drivas av nyfikenhet och skaparlust, glider de iväg mot en annan drivkraft: att få beröm för det som blir fint. Baksidan av myntet är farhågan att det de skapat inte är fint, inte kommer få beröm. Inre drivkraft byts mot yttre. Så småningom lägger de flesta ner penseln.

En annan indikator på att prestation snarare än lust präglar den vuxnas förhållningssätt till barns skapande, är när vi går in och tillrättalägger skapandeprocessen till den grad att barnet i slutänden oavsett sin egen insats kommer att ”lyckas” – det vill säga, göra någonting som är tillräckligt fint i den vuxnes ögon. Istället för skapande gör vi styrda övningar, använder strikta mallar och pyssel-knep, som leder till på förhand bestämda alster. Det är naturligtvis välment. Kanske tänker vi att det är roligare för barnet om resultatet blir bra. Problemet är då att vi indirekt har underkänt resultatet av barnets egna skapande som otillräckligt.

Familjeterapeuten Jesper Juul har skrivit klokt om hur barns och vuxnas perspektiv kan krocka, i boken ”Ditt kompetenta barn”. Han skriver:

”Lars, tre och ett halvt år, sitter vid köksbordet och väntar på sin mamma som ännu inte kommit hem från arbetet. Hans pappa föreslår att han tar fram ritblocket för att få tiden att gå. En halvtimme senare och efter sex teckningar kommer modern hem och Lars springer ut i hallen och ger henne sin sista teckning med orden: ’Titta mamma, den är till dig!’
Hans mamma tar teckningen, ser på den och säger: ’Den var fin, Lars. Du har blivit riktigt duktig på att rita!’
Precis som i exemplet med Katrine och hennes mamma (s. 94) misslyckas kontakten, även om berömmet är kärleksfullt menat. Lars kommer inte springande ut till sin mamma med en teckning för att få den bedömd. Det är en kärleksgåva han ger sin mamma, eftersom han älskar henne och har saknat henne. […] Poängen är att han ger henne sig själv, sitt ögonblickliga varande, ett omedelbart personligt uttryck och får en bedömning som svar”.

Jag förstår att det är lätt att hamna i ”fint-fällan” och vill varken överdriva riskerna eller bannlysa pyssel. Det finns plats för nyanser. Vad jag vill är att föreslå några praktiska verktyg för att bredda vårt sätt att prata med barn om skapande och ge några uppslag till övningar som kan utveckla barnets kreativitet – och i bästa fall låta dem behålla den livet ut.

Med skaparlust som drivkraft

De allra minsta

För de allra minsta barnen räcker själva upplevelsen av skapande långt. Att de kan åstadkomma färgskiftningar på ett papper, eller forma en klump lera, är en stor upplevelse i sig. De har inte behov av att göra fint eller rätt – inte förrän omgivningen har lärt dem om dessa koncept. Och min uppfattning är alltså att vi gott kan vänta med den lärdomen. Den kommer att komma utan vår hjälp.

Underbygg det lilla barnets fascination för skapande genom att erbjuda bra material, som de minska kan behärska. Ge dem stora papper, som passar den motoriska nivån och pennor, kritor eller penslar och färg som ger rejäla avtryck på papperet, även för den som är för liten för att trycka hårt eller vinkla handleden. Till en början målar barn från axelleden, med hela armen i stora svep. Redan i det här stadiet kan det vara bra att öva sig på att prata med barnet om vad det skapar. Istället för ”så fint!”, kan du benämna vad barnet gör och därigenom ge ett språk som kan understödja dess fortsatta kreativa utveckling. Förslag på sådan kommunikation kan vara:

– Nu använder du gul färg, med litegrann rött i. Titta, det blir orange när du blandar dem.

– När du gör sådär blir det prickar – prick, prick, prick, prick.

– Oj, vilken lååång linje du gör! Den går tvärs över hela papperet.

– Nu målar du med blått.

– Vilken färg vill du använda nu?

– Vad roligt du ser ut att ha när du kör runt, runt, runt med penseln!

– Här har du gjort en stooooor brun form, och här är en pyttepytteliten röd.

– Är den till mig? Åh, vad glad jag blir att jag får den av dig! Den ska jag hänga upp på väggen, så att jag kan tänka på hur mycket jag tycker om dig när jag ser på den.

Undvik helst att läsa in alltför mycket i bilden, som barnet inte avsett att måla. Ibland har vi vuxna en tendens att gå igenom barns målningar liksom sökande efter något som liknar avbildningar – ”oj, titta här ser det ut som en fågel!” Återigen är intentionen god, men baksidan är att vi också signalerar till barnet att det hen faktiskt målade inte riktigt räckte till – vi hade hellre sett att bilden föreställde någonting annat.

För att uppmuntra kreativiteten hos ett litet barn, behöver du inte ha minsta konstnärlig fallenhet själv. Det viktiga är att du deltar och delar barnets skaparglädje.

De lite äldre barnen

Lite äldre barn börjar så småningom rita och måla föreställande. Här trampar vi vuxna ofta i fint-fällan, genom att noggrant bedöma hur likt barnet lyckas avbilda det som bilden ska föreställa. I det här stadiet tror jag också att många föräldrars, fullt förståeliga och mänskliga, förhoppningar om talang triggas. I de första djurfigurerna och familjeporträtten, där armar och ben spretar ut från porträttobjektens kinder och haka, läser vi ofta in alltför mycket. Är barnet ”tidigt”, eller ”sent”? ”Duktigt”, ”finmotoriskt”, ”observant”? Långtgående bedömingar och förutsägelser görs med huvudfotingar som grund. Jag ska inte sätta mig till doms över det, utan helt frankt erkänna att jag gör det själv. Jag tittar på min två- och ett halvtårings alster och blir hänförd. Men jag försöker påminna mig själv om att det sannolikt inte är hans oerhörda, unika konstnärliga talang som ligger till grund för min känsla, utan helt enkelt min kärlek som gör min bedömning opåkallat översvallande.

Barn utvecklas olika. En del är upptagna med att utveckla sitt tal, när deras jämnåriga för stunden koncentrerar sig på att jobba finmotoriskt med kritor och lera. Vissa barn är tidiga med föreställande bilder, medan andra snart kommer ikapp – de hade för tillfället fullt upp med att öva på sin balans eller att lära sig hoppa jämfota. Att dra tidiga slutsatser om ett barns eventuella konstnärliga talanger är helt enkelt inte särskilt meningsfullt.

Så, istället för att låsa fast oss i fint- eller likt-fällan, kan vi fortsätta att understödja barnets skaparglädje, genom att fortsätta delta i deras skapande och bygga vidare deras kreativa språk. Det finns många adjektiv att använda istället för fint och likt. Till exempel: stort, runt, böljande, zickzackigt, grönt, bulligt, vilt, hårt, blött, rakt. Dessutom kan vi prata med barnen om vad de tänker om sitt skapande. Vad får dem att välja det ena eller andra motivet? Vilka material är roligast att använda? Kan man hitta på kombinationer av material – kanske limma fast någonting på teckningen? Blanda målarfärg och kritor i samma bild?

Att inte bedöma barns skapande med förenklade temer som ”fint” och ”bra” står inte i motsättning till lärande – tvärtom! Barnen bör ges möjlighet att utveckla allt mer kunskap. Färg- och formlära, en mångfald av material samt kunskap om hur man på olika sätt kan använda dem samt ett allt rikare språk för att planera och beskriva sitt skapande arbete – det kan vi vuxna hjälpa dem med. När vi sitter och ritar, klipper och degar med barnen kan vi erbjuda nya infallsvinklar och idéer – och naturligtvis få detsamma tillbaka. Vi kan till exempel:

– Rita runda former. Känna i handen hur pennan snirklar och cirklar sig fram. ”Hur låter den här snirkliga rörelsen?”, ”Vilken färg passar till den här formen?”

– Rita kantiga former. Hur känns det i kroppen när man gör hårda, kantiga former? Hur låter de?’

– Rita någonting upp och ner.

– Rita av varandra utan att titta på papperet.

– Göra favorit-teveprogrammet i lera, eller som klippdockor.

– Göra högtidsbilder, som vi hänger upp som dekoration på väggen sedan.

När barnet själv är i fint-fällan

Så småningom händer det, antagligen. Barnet tittar på sitt verk och frågar ”är det här fint?”. Vad svarar den förälder eller vuxen, som vill undvika att öka prestationspressen på barnet då? Mumlar någonting om att teckningen är gul och rosa, istället för att ge ett ärligt svar? Nej, vi behöver inte vara dogmatiker. Jag tror att var och en bäst kan bedöma hur ett konstruktivt svar till just det här barnet ser ut. Är det ett barn som ofta verkar oroa sig för att prestera och duga, kanske det är bra att vara lite extra noggrann med att inte spä på den oron. Är det ett barn som i grunden verkar tycka att hen duger fint och som bara uppriktigt undrar om teckningen blev riktig, så kan svaret bli ett annat. För egen del är jag rädd att jag kommer svara någonting i stil med ”eftersom jag älskar dig, tycker jag att allt du gör är fint” till min son – som antagligen snabbt kommer hitta någon intressantare bedömare att fråga. Vi har alla våra brister…

Du är barnets förebild

Talesättet ”barn gör inte som du säger, de gör som du gör”, gäller även på det kreativa området. Det kan vara en svår nöt att svälja för alla som själv har lite stukat självförtroende på kreativitetens område. När barnet ber dig: ”Rita en häst! Rita en cykel! Rita en giraff som åker skejtboard!”, så ligger det nära till hands att konstatera ”Det kan jag inte”. Det underliggande budskapet är att det är såpass viktigt att resultatet blir bra, att det är bättre att avstå om det finns tvivel om teckningens slutliga kvalitet. Eller, att vi åtminstone ska ursäkta oss i förväg, om vi avser rita någonting som inte kommer bli perfekt.

Jag vet att det kan kännas klumpigt och pinsamt att måla sådant man inte behärskar. Jo faktiskt – jag kan inte heller måla cyklande elefanter särskilt bra! Jag lider av medeldålig fantasi. Har inte memorerat olika djurarters anatomiska särdrag. Mina fantasihästar har påfallande ofta en ofördelaktig likhet med älgkalvar. Men jag ritar dem gärna ändå, utan att nagelfara dem och berätta om deras tillkortakommande. Jag skulle inte ställa ut älghästarna på galleri – men när jag ritar tillsammans med barn, så är det skapandet, leken och glädjen som är det viktiga. Inte resultatet, varken deras eller mitt. Medveten om att jag som vuxen är en förebild, behandlar jag mina alster på samma sätt som jag behandlar deras: med respekt och nyfikenhet. Jag använder samma språkdräkt för att prata om mina bilder. Det kan låta ”hästen ser ganska glad ut – tror du hon har gjort någonting kul idag?”, eller ”jag tror att den här elefanten ska bli grön med lila prickar, vilken färg ska din elefant få?”.

Om det känns jobbigt att rita utan att uttrycka självkritik, så försök hålla i minnet att den här stunden inte handlar om att du ska rita en bra och fin cykel – det handlar om att ha roligt ihop med ett skapande barn. När barnet ber dig rita en cykel, så strunt i hur bilden blir – gör det till en kreativ lek där du involverar barnet: ”Hur många hjul ska cykeln ha? Vilken form har ett hjul, kan du visa? Vad mer finns på en cykel, aha, ett styre, en sadel och trampor. Vill du måla den i någon färg? Vem är det som är ute och cyklar? Mormor? Kan du rita dit mormor på cykeln?”

Kreativa övningar och förhållningssätt

– Ett sätt att komma bort från bedömningsfällan kan vara att göra tillfälliga bilder. Min son fick en griffeltavla i tvåårspresent och har spenderat timmar med att rita – och sudda bort. Suddandet fascinerade honom och han skrattade högt när färgerna plötsligt var borta. Andra material man kan använda för att göra tillfälliga bilder är att måla med karamellfärg i fil, att använda färgad sand som finns att köpa i hobbybutiker, eller med löv och blad eller utklippta färgade pappersbitar, som kan läggas i olika former, som får växa fram över bordsytan.

– Skapandeförmåga utvecklas inte bara vid ritbordet. Väv in kreativa kunskaper i annan lek och i vardagliga händelser. Prata med barnet om former och färger, proportioner och perspektiv. Att månen ser liten ut för att den är långt borta. Att himlen var rosa imorse, grå mitt på dagen och nu är den alldeles svart! Att vatten kan se blått ut på havet, och brunt i en pöl på vägen.

– Känsla och intresse för form och färg kan dessutom uppmuntras och växa i alla möjliga aktiviteter. Låt barnet komponera sin klädsel och prata med barnet om vilka färgkombinationer hen väljer: ”Rosa strumpor och svarta byxor? Ooh, då blir den rosa färgen liksom alldeles lysande intill den svarta!”, eller ”Rutig skjorta, randiga byxor och prickiga sockar – vad många olika mänster du hittade!”

– Baka med barnet och prata om bakverkets konsistens, form och färg.

– Dansa!

– Ge barnet tid. Om du själv ägnar dig åt skapande, eller tänker tillbaka på när du som barn gjorde det, så vet du att kreativitet sällan kommer i en jämn flod av överflöd. Tvärtom, den kan vara ojämn och svårfångad. Ibland saknas den. Då är det okej att vänta. Det kanske bara blir några förströdda streck. Låt barnet sitta och ta sin tid för att få en idé. Ofta vill vi i all välmening hjälpa barn att komma igång genom att ge många förslag, men ibland kan det vara bättre att berätta för barnet att det går bra att vänta tills det kommer en idé i huvudet. Ett annat sätt att ge idéer utan att det känns som att man bombarderar barnet med förslag, är att helt enkelt sätta sig intill och rita det som faller en in. Snart väcker det antagligen en idé även hos barnet.

– Måla till musik

– Uppmuntra olikhet. Äldre barn jämför sig ofta mycket med varandra och även om det säkert har vissa positiva sociala funktioner, så kan det också leda till likriktning och hämmad kreativitet. Uppmuntra gärna olikhet. Visa att det finns flera sätt att skildra samma sak och olika sätt att tänka och vara.

Till sist.

Mitt perspektiv på barns kreativitet är att det centrala värdet är glädjen i att skapa och lära – och att skapande och lärande inte är två motsatta ting, utan kan gå hand i hand. Nyckeln är att tillåta och uppmuntra nyfikenhet och skaparlust. Tänk, vilken gåva att ge till våra barn.

0 I kategorin Akvarellkurs/ Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Konstnärsliv

Tack för intresset! Så här ser mina kursplaner ut framöver

Oj, så fort kursplatserna gick åt! Det tog bara ett par dagar så var den fullbokad, akvarell- och yogahelgen jag ordnar i maj tillsammans med Katarina Mark, min granne, vän och vapendragare som driver hästgården Sanda Gård. Jag blev lite överrumplad och väldigt glad över det stora intresset. Tack, allihopa!

Eftersom det är många som frågar och reservlistan till kursen i maj nu börjar växa, så tänkte jag skriva ett par rader om min kursverksamhet framöver.

Jag tycker att det är himla intressant att prata om akvarellmåleri och försöka tillsammans med andra akvarellmålare bena ut hur man går tillväga för att få fram det uttryck man söker i sina bilder. Det är därför jag håller kurser och skriver min webkurs, ”Elisabeths akvarellskola”.

Fysiska kurser har jag några per år. Det är tiden och familjepusslet som avgör och i år har jag bedömt att jag hinner med att ordna två helgkurser i egen regi, en på våren och en till hösten. Därutöver är jag inbokad som gästlärare ytterligare ett par helger på kurser/träffar som andra anordnar. Det kan vara studiecirklar eller hos akvarellsällskap eller liknande.

I augusti ska jag ha en utställning som jag kommer lägga mycket tid på att förbereda under våren och sommaren, så fram till oktober blir det inte fler kurstillfällen i år.

Jag önskar att jag hade tid till mer, egentligen. Det är så roligt att träffa andra som målar, både nybörjare och rutinerade, och jag skulle vilja kunna säga ja till alla förfrågningar och intresseanmälningar.

Ett upplägg jag funderar på till nästa år är att då och då ordna lite enklare målarträffar i min ateljé. Kanske över en dag bara, med något specifikt tema varje gång. Så kan man komma på någon enstaka träff som känns särskilt lockande, eller anmäla sig för flera träffar på en gång, så blir det mer som en studiecirkel. Tror ni att det vore ett bra upplägg? Har ni tips på teman för sådana träffar, så skriv gärna i kommentarerna!

Först ska jag bara bygga klart den, ateljén alltså. Ja, det var det där med tiden igen…

0 I kategorin Akvarellkurs/ Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärsliv

Akvarell- och yogahelg i vackra Roslagen

Sanda Gård, Sättraby

Idag har jag glädjen att kunna säga varmt välkommen till en unik och avkopplande akvarell-helg, där du får möjlighet att utveckla ditt akvarellmåleri med hjälp av fokus- och närvarotekniker från yoga. Här närmar vi oss akvarellen från ett djupare perspektiv än endast det rent tekniska, under ledning av mig som akvarellärare och min samarbetspartner Katarina Mark, som är en fantastisk yogainstruktör med lång erfarenhet och gedigen utbildning.

Elisabeth Biström målar vid Sanda Gård

Sanda Gård

Katarina äger Sanda Gård, där kursen kommer att hållas. Det är en hästgård, där Katarina även håller mycket uppskattade yogakurser som hon skräddarsyr efter olika grupper och inriktningar. Hon leder deltagarna med värme, humor och klokhet och får såväl erfarna yogis som stela nybörjare att känna sig delaktiga och välkomna.

Yogarum på Sanda Gård

Sanda Gård ligger i Sättraby, utanför Norrtälje. Från Stockholm är det 7 mil hit, från Uppsala 6,5 mil och från Arlanda 4,5 mil. Det går lokalbussar raka vägen hit från centrala Stockholm (buss 639 mot Hallstavik). Från busshållplatsen är det ca 1,5 kilometers promenad genom byn. För den bilburne deltagaren finns gott om plats att parkera vid Sanda, naturligtvis gratis.

En helg med fullt fokus på måleriet

Smalsjön vid Sanda Gård

Kursgården ligger vackert beläget mitt i landskapet och med utsikt över hästhagar, skog och sjön Smalsjön varvar vi under helgen akvarellektioner med yogaövningar, som syftar till att skärpa våra sinnen och öka närvaron och koncentrationen i måleriet.

Om vädret tillåter målar vi utomhus och vid regn stannar vi inne och arbetar i de ljusa, trevliga kurslokalerna.

Kursrum Sanda Gård

Under helgen kan du släppa alla vardagens krav och helt och hållet fokusera på ditt måleri. Boende och samtliga måltider ingår i kursavgiften. Rummen på Sanda är fina, nyrenoverade tvåbäddsrum med våningssängar, där du delar rum med en annan deltagare. Måltiderna avnjuter vi tillsammans på gårdens mysiga café.

Övernattningsrum Sanda Gård
Caféet på Sanda Gård

Kursen passar alla nivåer

Kursen kräver inte att du har några särskilda förkunskaper, vare sig vad gäller måleri eller yoga. Vi ser till att kursen antingen blir en bra start för dig som vill börja måla akvarell eller en möjlighet till utveckling för dig som vill fördjupa dina kunskaper. Yogaövningarna anpassas naturligtvis också helt efter varje deltagares förutsättningar.

Yogan kommer vara inriktat på sinne och tanke, snarare än det fysiska. Du behöver inte ha med dig träningskläder, men det är naturligtvis skönt med kläder som är bekväma att röra sig i, både till yogan och vid utomhusmåleri.

Yogamatta

Du tar med eget målerimaterial till kursen. Mitt mål är alltid att du som kursdeltagare ska få möjlighet att utveckla just ditt personliga uttryck – därför föredrar jag att du har med dig det material du själv föredrar att använda. Inomhus finns plats vid bord där det ryms skiva/papper på cirka 50 centimeters bredd. Utomhus kan vi givetvis bre ut oss mer. Vill du ha tips på material att ta med, så hör av dig.

Akvarellfärgtuber

Under akvarellektionerna och måleripassen kommer vi att fokusera på bland annat följande innehåll:

  • Glöm vad du vet – måla vad du ser
  • Akvarellpigmentens särskilda egenskaper
  • Skissteknik
  • Färglära
  • Växelspelet mellan kontroll och spontanitet
  • Att välja och komponera motiv

Om du vill kan du titta igenom min kostnadsfria webkurs som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola” för att få en tydligare bild av hur jag resonerar om de olika aspekterna av akvarellmåleri.

Eftersom jag vill ha möjlighet att ge varje deltagare ordentligt med tid, tips och råd är deltagarantalet begränsat till endast tio. Det innebär att det även kommer finnas gott om utrymme att få hjälp med just det man själv vill utveckla under helgen.

Kursdatum och anmälan

Datum och tid för kursen är fredag 24 – söndag 26 maj. Kursen startar kl. 16.00 på fredagen och avslutas kl. 15.00 på söndagen.

Det finns 10 platser på kursen och först till kvarn gäller vid anmälan.

Du räknas som anmäld efter att ha fått platsbekräftelse per mail samt betalat kursavgiften, som är 4 500 kronor inklusive moms. Anmälan är bindande efter betald kursavgift. Vid anmälan: uppge namn, adress, telefonnummer samt eventuella önskemål om kost. Sista anmälningsdatum är den 1 april.

Om du har frågor om kursen, kan du maila mig på elisabeth.bistrom@gmail.com. Samma adress använder du för att anmäla dig.

Varmt välkommen!

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Måleri

Så målade jag ”Vågrytmer”

Vågrytmer, akvarell av Elisabeth Biström

Igår lade jag upp en målning på instagram och facebook, som väckte en del frågor. Jag fick lust att svara på dem här på bloggen. Det som flera undrade var framförallt hur jag gått tillväga för att måla det vita vågskummet i bilden. Det korta svaret är att jag inte målat den. Det mycket längre svaret kommer här.

Motivet

I somras var jag ute vid havet på en plats som heter Bjuröklubb. Det ligger i norra Västerbotten, där jag är uppvuxen. Den här dagen blåste det rejält och jag satt en stund på en sten och lyssnade på vågmullret. Jag tog ett gäng bilder, för att spara i min inspirationsmapp på datorn. Jag sparar på mig en hel del fotografier under de varma månaderna, för att kunna jobba med på vintern, när det är för kallt för att sitta utomhus och måla.

När jag för några veckor sedan bläddrade igenom min bildmapp, hittade jag de här havsmotiven. En av bilderna kändes särskilt lockande. Den fick mig att minnas i kroppen hur det kändes att sitta på den där stenen i somras. De ville jag använda som underlag för en målning.

Motivet passade dessutom bra, eftersom jag under samma period hade några porträttbeställningar att arbeta med. Jag målar ofta på två eller fler akvareller samtidigt. Då kan jag emellanåt vila ögonen genom att växla över till ett annat motiv. Och så slipper jag långa stunder av overksam väntan. Akvarellmåleri är en process som pendlar mellan å ena sidan koncentrerat, intensivt arbete, där man behöver vara helt skärpt och fatta raska beslut och å andra sidan en hel del väntetid, där det bara är att sitta på händerna och invänta att vattnet dunstar och färgen torkar. Under de stunderna har jag gärna ett annat motiv att sysselsätta mig med, och det här havsmotivet passade perfekt för ändamålet eftersom det består av en mängd små färgfält som inte behöver målas på samma gång. Ett bra pausmotiv.

Förberedelser

Uppspänt akvarellpapper i Elisabeth Biströms ateljé

Jag ville göra motivet stort, så jag spände noggrant upp ett cirka 80 gånger 60 centimeter stort papper på en plywoodskiva (om du undrar över hur man spänner ett akvarellpapper, så har jag beskrivit det här).

Sedan skissade jag. Jag använder en hård blyertspenna, som ger ganska svaga linjer och inte smetas ut så lätt om jag råkar dra handen över papperet.

När jag skissar komponerar jag bilden. I det här fallet handlade det till exempel om att bestämma var horisonten skulle ligga, var vågorna skulle hamna och vilken storlek och placering förgrundens stenar skulle ha. Jag använde fotot som förlaga, men med frihet att ändra motivet som jag vill. Det är inget porträtt det är fråga om.

Ett knep jag tog till, var att inte skissa upp horisonten med penna, utan att istället maskera fram den med tejp. Jag tyckte att det var viktigt för motivet att horisonten blev knivskarp och absolut rak. Det skulle göra sig fint som kontrast till det i övrigt ganska röriga motivet.

I det här videoklippet kan du skymta tejpbitarna, som jag alltså satt fast där jag ville måla fram en rak horisont. Där tejpen fattas ville jag att den översta vågen skulle bryta horisontlinjen.

Att (inte) måla vitt

En annan viktig funktion skissandet fyller för mig är att jag då markerar inte bara var jag ska måla fram olika former, utan också var jag inte ska måla.

I akvarellmåleri är den vita färgen en särskild sak. Det finns nämligen ingen vit akvarellfärg. Den som har målat på sitt papper, ångrat sig och vill ha tillbaka den vita färgen, har några alternativ att ta till. Antingen kan man tvätta ur färgen eller så kan man måla med vit gouachefärg ovanpå akvarellen. Båda varianterna kan bli bra och rätt använda ge ett alldeles särskilt uttryck – men inget av dem ger samma vithet som det omålade papperet. Det innebär att man behöver vara noggrann om man vill ha kvar omålade områden på sin färdiga akvarell. Jag tror att de flesta som har målat akvarell, har märkt hur lätt hänt det är att man glömmer bort sig och målar där man inte skulle. För att undvika det, försöker jag vara noga när jag skissar att notera var jag vill spara ut vita ytor. Jag säger högt i huvudet till mig själv ”här ska jag inte måla”. Då kommer jag oftast ihåg det när det väl gäller.

Förutom att spara ut – alltså att helt enkelt inte måla på en viss yta – så kan man maskera vita ytor. Till exempel med tejp, som jag gjorde ovanför horisontlinjen. Eller med maskeringsvätska som är ett flytande gummi, som man målar på (förslagsvis med en billig pensel som man har doppat i tvål innan; då går gummilösningen att tvätta bort). Jag använder alla upptänkliga metoder. I brist på maskeringsvätska använde jag en gång flytande stearin. Funkade hyggligt. Andra tar till textillim. Det sägs att i krig och kärlek är allting tillåtet. Det håller jag verkligen inte med om – hemska tanke! Men när det gäller akvarellmåleri, då tycker jag att talesättet är tillämpligt. Just i det här motivet ville jag dock undvika maskering. Jag tycker att det nästan alltid syns i slutresultatet om man har maskerat och ibland passar det, ibland inte. I det här fallet – inte.

Att måla vatten

En vänlig kommentar jag ofta får höra är att jag målar vatten bra – ”det som är så svårt”. Det är fint att höra, men jag håller inte med. Jag tycker inte att det är svårare att måla vatten än något annat – eller, kanske rättare sagt: jag tycker att det är lika svårt att måla vatten som andra motiv. Jag ska försöka förklara.

I grund och botten består en bild av ytor och linjer. Teoretiskt sett gäller det alltså att måla fram ytor och linjer i rätt färger på rätt plats – då blir bilden som du vill ha den. Om en yta är blå, gul, grön eller rosa spelar egentligen ingen roll. Det ena är inte mer svårmålat än det andra. Eller hur? Men ändå känns vissa motiv svårare än andra.

Anledningen, tror jag, är att vi lätt hamnar i en tankefälla når vi står inför vissa motiv. Vi fastnar i symboliskt tänkande; målar vatten som den symboltänkande delen av vår hjärna tycker att vatten ser ut, och så blir resultatet en bild som saknar likhet med motivet vi hade framför oss. Det är ett svårt koncept att beskriva kort, men ta gärna en titt i min akvarellskola om du vill se ett längre resonemang om saken.

Nyckeln till att lyckas se motivet på ett sätt som hjälper dig i målningen är att glömma vad du vet om motivet och istället fokusera på vad du faktiskt ser. I länken ovan finns övningar att prova på, för att träna dig att koppla in rätt del av perceptionen. Tänk inte: ”här är en våg”, utan försök tänka i termer av ytor, linjer, vinklar och proportioner. När jag ser på ett motiv låter det ungefär såhär i mitt huvud: ”Här går en linje, den är tre gånger så lång som den där linjen. Mellan dem finns en yta som är gråblå och under den gråblå ytan är det lite mörkt och sedan kommer ett ljust fält som är dubbelt så brett som det gråblå fältet.” Jag tänker alltså inte ”våg, skum, sten”, utan försöker istället se och jämföra ytor. Det hjälper! Ett sätt att tydligare se motivet på det här sättet, är att förstora fotoförlagan till den grad att du inte längre omedelbart logiskt förstår vad det föreställer, utan bara ser de visuella beståndsdelarna.

Lager och tekniker

Den här akvarellen är målad i många, många lager med ökad komplexitet ju längre ner på bilden man tittar. Jag tyckte om hur de förenklade delarna samspelar med mer genomarbetade detaljer.

Den stora vågen högst upp och den blå ytan ovanför den är mycket förenklad, det syns tydligt om man tittar nära. Den delen av målningen består av bara 1-3 lager färg. Jag försökte vara noggrann med att hålla det enkelt och inte gå in och pilla i efterhand. Jag tycker att det blev lyckat; färgerna blev rena och transparenta och jag tycker att jag därigenom fick till karaktären av vatten som sköljer ner när en våg slår över sig själv. Det där grönskimrande, genomskinliga.

Jag målade de första lagren uppifrån och ner, koncentrerad på att inte råka måla på de områden jag skissat upp för att behålla omålade. I klippet här ovanför kan du få ett hum om hur jag gick tillväga. Det är rejält svårt att filma med en hand och måla med den andra, så kvaliteten på klippet är därefter. Oftast målar jag med lutande skiva. Då rinner vattnet och färgen nedåt på ett förutsägbart sätt, istället för att flyta ut hit och dit som det lätt gör om papperet ligger plant. I klippet syns det ganska tydligt.

I de flesta fall vill jag tidigt i processen täcka i stort sett hela papperet – utom de vita delarna då – med färg. Det gör oftast i slutändan att målningen håller ihop. Den får samma ljusförhållanden, samma temperatur. Men i det här fallet var det ändå lite av en utmaning att få bilden att hålla ihop. Länge såg det ut som tre olika bilder, illa ihoptråcklade.

Processbild av akvarellen "Vågrytmer"

Den översta delen blev snabbt klar och jag fick säga till mig själv på skarpen att inte ge efter för lusten att peta mer i den. Att inte överarbeta är en av akvarellmåleriets grundlagar. För min del är den svår att hålla, för när jag känner mig nöjd med en del av en målning, så vill liksom penselhanden dit och känna.

Mittendelen var ett aber. Rörig. I slutändan okej, men på vägen dit närapå överarbetad och ptja, stundtals rentav ful. Men så är det såpass ofta, att jag har vant mig vid att ta det med jämnmod. I bästa fall lyckas jag ordna upp det, i näst bästa fall går det att rädda upp bilden med en rejäl beskärning och i sämsta fall är det en misslyckad akvarell, inte värre än så. Det perspektivet gör mig lugn när jag målar och jag är övertygad om att jag målar bättre, när jag inte tar slutresultatet på blodigt allvar.

Den nedersta delen skiljer sig från de andra, för där är vattnet lugnt och rör sig liksom horisontellt, medan vågrörelserna rör sig vertikalt. Förstår du hur jag menar? Dessutom var färgtonen på fotoförlagan på det här området helt annorlunda än resten av bilden och det trasslade till det lite för mig till en början.

Jag är svag för kontraster och tycker om att använda akvarellteknikens hela möjliga spännvidd, från att måla med rent vatten, till att ta tjock färg direkt från tuben. Och mitt akvarellmåleri är rejält blött. Då tycker jag att man får ut maximalt av akvarellpigmenten. Här kan du läsa mer om akvarellfärgernas pigment och vilka egenskaper man kan locka fram ur dem.

I det här utsnittet syns ganska tydligt hur pass förenklat jag målat den översta delen och hur jag har använt både mycket vatten och tjock färg. Plus vikten av att hålla tassarna borta från de vita ytorna.

Till slut tycker jag att jag fick bilden att hålla ihop genom att låta samma färger återkomma i alla delar och även lägga till små horisontella färgfält här och där över hela bilden. Det behövdes inte så mycket – en upprepning av den översta vågens rytm, genom några vertikala penseldrag även i den nedre delen av bilden, plus lite grön, transparent färg runt stenarna i bildens förgrund. Det band samman alltihop. Jag behövde alltså lämna fotoförlagan och istället se vad som funkade i akvarellen. Det är ofta två helt olika saker.

Målning med misstag

När någon säger att min målning ser ut som ett foto blir jag alltid glad, för det är en vänligt menad komplimang. Men jag eftersträvar inte att måla fotorealistiskt. Jag vill gärna att det ska synas att det är en akvarell jag har gjort, för jag tycker att akvarelltekniken har kvaliteter som fototekniken saknar. Akvarellen är oförutsägbar på sitt alldeles egna vis. Färgen sticker ibland iväg och skapar egna former och konturer, blomningar och strukturer. Jag har övat mig på att låta det hända. I de flesta fall är det positivt i slutändan. Det ger liv åt bilden och kan förstärka karaktären av det motiv du vill gestalta. Bli vän med misstagen, det får bli mitt avslutande råd för dagen.

Roligt att du ville ta del av processen bakom den här målningen! Om du är nyfiken på mer resonemang om hur man kan arbeta med akvarell, så är du alltid välkommen att ta en titt på min akvarellskola, eller att ställa frågor i kommentarsfältet.

Ha det gott!

5 I kategorin Akvarellmåleri

Akvarellskolan del åtta: finn fem fel

Akvarell av Elisabeth Biström

Ibland går det inte som man har tänkt sig. Vissa gånger är det uppenbart vad felet är, men andra gånger är det svårare att sätta fingret på vad som gått snett. Man ser bara att bilden inte är riktigt som den borde. I det här avsnittet av akvarellskolan ger jag några förslag på hur du kan felsöka din akvarell. Håll tillgodo!

Ställ diagnos

Spegelvänd

Har du hamnat i det där läget att din pågående målning känns fel, men du förstår inte riktigt vad problemet är? Den första lösning jag brukar ta till, är att ställa mig med bilden framför en spegel. Det är som om min blick nollställs och ser bilden som den verkligen är, när den är spegelvänd. Och då kan en konstig komposition, skev horisont eller märkliga proportioner ofta bli alldeles uppenbara. Prova!

Fota av

En annan metod är att knäppa ett kort av målningen, gärna med mobilen, och sedan titta på den i det mycket mindre formatet som skärmen ger. Du ser helheten enklare på så sätt. Det här är särskilt användbart om du målar i stort format; då kan det vara lätt att gå vilse i detaljer.

Passepartoutknepet

Skär ut en passepartout i kartong och dela den i två. Vips har du fått ett praktiskt verktyg för att testa dina akvareller i olika utsnitt. Lägg passepartoutbitarna på bilden och prova att beskära bilden på olika sätt för att förändra kompositionen.

Elisabeth Biströms akvarellskola, om hur man kan testa sin komposition med hjälp av en delad passepartout

Hitta fokus

Nästa felsökningsförslag är att se över om du har ett tydligt fokus i målningen. Det behövs inte i alla motiv, men ofta funkar en bild bra om det finns ett tydligt fokus, dit ögat dras. Du kan fundera på vad det var som fick dig att välja just det här motivet – det är antagligen det som borde vara fokus i bilden och allt annat – bakgrund, omgivning, förgrund bör sannolikt ha en underordnad betydelse.

Kolla valörerna

En vanlig nybörjarmiss är att måla med färger som är jämna ifråga om valör. De saknar riktigt ljusa och riktigt mörka delar och rör sig istället lite försiktigt i mittemellanzonen. Istället för att försöka få liv i bilden genom att ösa på mer kulör, kanske du behöver jobba med ljus och svärta. Ett knep att använda är att tänka dig din bild som svartvit – skulle du då se motivet, eller bleve den liksom jämngrå? Om du vill kan du rentav fota av din bild och omvandla den till en svartvit bild, det går med många mobilkameror. Då får du hjälp att se om du skulle behöva jobba mer med valörerna. En lärare sa till mig en gång att en bra bild innehåller alla valörer från kritvitt till kolsvart. Det är att hårdra det hela, men nog är valörerna viktiga för att få stuns i en målning alltid.

Skärp upp detaljerna

Akvareller kan vara skissartade och flytande, med färgfält som runnit in i varandra och fungera alldeles utmärkt. En akvarell behöver inte vara fotoliknande för att vara bra. Men det finns några detaljer som ofta behöver lite mer omsorgsfull behandling för att inte sticka ut som störningsmoment. Tre sådana exempel är byggnadsverk, människor och raka horisonter. Stämmer inte de detaljerna så drar de genast ögat till sig och vi ser att något misstämmer i bilden. Det finns undantag – men nu unnar jag mig att tala i generella termer. Så, generellt bör du vara noggrann med att linjer och vinklar i byggnadsverk stämmer. Är taket rakt? Går linjerna åt rätt håll, så att perspektivet stämmer? Är proportionerna på dina människogestalter korrekta? Nu ser människor sannerligen olika ut, tack och lov, men ta en titt på huvudstorlek i förhållande till kroppsstorlek, armarnas längd i förhållande till resten av kroppen och så vidare för att få ett hum. Vanliga misstag är att huvudet är för stort i förhållande till kroppen, pannan och huvudet för litet i förhållande till ansiktet och armarna för korta jämfört med resten av gestalten. Den tredje detaljen som kan göra att en målning känns fel, är om du har en vattenhorisont som borde vara rak, men som har blivit skev eller krokig. Mät, om du är osäker.

Sov på saken

Sista tipset: låt bilden vara ett tag. Det kanske inte är den det är fel på, utan dej. Ditt humör, rättare sagt. Eller din energinivå. Någon tanke som snurrar i huvudet? Svårt att koncentrera dig? Det blir sällan bra att nöta på, utan du kanske behöver ta en promenad och rensa huvudet. Återvänd till målningen med pigga ögon imorgon.

… och sen då?

I nästa avsnitt ger jag ett gäng förslag på hur du kan rädda akvarellen, efter att du satt fingret på vad som gått snett. Tills dess får du gärna dela med dig i kommentarsfältet av hur du gör för att felsöka dina bilder.

Tidigare delar i akvarellskolan kan du läsa här:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

Del sex: Nio tips om du kört fast 

Del sju: Att berätta en bild

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.