Publicerad den 2 kommentarer

Akvarellsamtal om måleri, miljö och hälsa

Efter många om och men, ett par vab-omgångar och en massa väntetid: här kommer det tredje akvarellsamtalet med mig och Alexandra Walsh. Den här gången hjälper Alexandra, som är akvarellist och kemist, oss att få klarhet i hur det står till med måleriet, miljön och hälsan. Vilka pigment är hälsofarliga? Hur farliga? Vad ska man göra med spillvattnet? Och hur är det egentligen med det där kadmiumet?

Tusen tack för alla bra frågor ni skickade in inför det här avsnittet. Vi lyckades förhoppningsvis svara på alla, men om ni har fler, så ställ dem i kommentarerna.

Varsågod: akvarellsamtal avsnitt 3.

Publicerad den Lämna en kommentar

Träning kontra talang

Att lära sig läsa och skriva är svårt. Det tar massor med tid och ansträngning. Min femåring är mitt i processen. Han klurar på bokstäver och kämpar ivrigt och intensivt med att deschiffrera dem.
”Är det här ’b’ eller ’d’, mamma?”
”Hur många streck är det på ett E?”
”Hur ritar man den där pinnen på G:et?”
Jag sitter bredvid och leker och utmanar och lotsar och skriver tillsammans med honom. Vi kommer hålla på i flera månader innan det lossnar. Så ser processen ut, för de allra flesta. Långsam och arbetsam.

Ändå lär sig nästan alla att läsa.

Att teckna är svårt. Någonstans runt tioårsåldern går de flesta barn ifrån att rita enkla symboler – öga-öga-näsa-mun – till att lägga märke att objekt i verkligheten inte ser ut som de figurer de ritat under småbarnsåren. Pappa ser inte ut som en boll med två bollögon, strecknäsa och halvmånemun. De kommer till utvecklingsstadiet realism, där de jämför sina streck med de linjer och ytor de faktiskt ser omkring sig och upptäcker att bilderna inte stämmer överens. Där blir tecknandet för första gången svårt och ansträngande.

Och där lämnar vi dem därhän, för det mesta. För att vuxenvärlden har kommit överens om att tecknande alls inte är som läsande. Att läsa förväntar vi oss att alla ska lära sig och vi stödjer barnen tills de kan det. Men teckna? Det säger vi till barnen, är något som bara vissa kan. Det är en ”medfödd talang.” Antingen har du den, eller så inte. Och så lämnar vi de allra flesta barn med känslan att de råkade vara en av dem som bara inte inte hade det i sig.

Det är därför de flesta vuxna, sedemera, ritar som tioåringar.

Tänk om vi skulle behandla läsning på samma sätt.

Publicerad den 2 kommentarer

Förlåta sig

Nyckeln till akvarellmåleri ligger inte i att komma på något magiskt, tekniskt knep, utan i att lära sig förlåtelse. Det handlar om att stå ut med sina egna misstag och sin otillräcklighet. Gång på gång. År ut och år in. Det är en svår och fantastisk process, med generös potential att spilla över på livet i stort. Tveklöst värd att ägna sig åt.

Publicerad den Lämna en kommentar

Måla med mig på utställning i Lövånger

När jag var tolv år gammal ordnade konstnär Barbro Frimodig en akvarellkurs för barn på sockenmuseet i Lövånger, där jag bodde. Jag och några jämnåriga vänner träffades en gång i veckan och fick bekanta oss med papper, pigment och penslar. För mig utvecklades bekantskapen till en livslång relation.

I sommar har Lövångers hembygdsförening bjudit in mig att ha en utställning på sockenmuseet och det känns speciellt och roligt att få ställa ut där jag började måla. Den 14 juli blir det vernissage, och jag tänkte att det kunde vara trevligt att återknyta till starten genom att hålla en workshop under vernissagedagen, där den som vill kan titta förbi och slå sig ner och måla med mig. Jag visar olika akvarelltekniker och svarar på frågor efter bästa förmåga. Du behöver inte ha någon akvarellvana sedan tidigare – kom och prova på! Workshopen är gratis och du behöver inte anmäla dig.

Vernissage med workshop äger rum onsdag 14 juli kl. 12.00-15.30. Utställningen pågår sedan t.o.m. 29 juli och är öppen onsdag-söndag 12.00-15.30. Adressen till sockenmuseet är Kungsvägen 31, Lövånger (och Lövånger ligger förresten 5 mil söder om Skellefteå, för dig som inte är bekant med trakten).

Välkommen!

Publicerad den 2 kommentarer

Himmel och häll – kommande utställning i Skellefteå

Utställning på Galleri1 i Skellefteå med Elisabeth Biström och Gunnar Nordlund

Den 17-28 juli ställer jag ut på Galleri1 i Skellefteå tillsammans med fotograf Gunnar Nordlund. Vi bjuder på sommarljusa nätter från Bjuröklubb i foto och akvarell under titeln ”Himmel och häll”.

Vernissage under trygga former lördag 17 juli kl. 11.00-15.00. Utställningen är öppen 16.00-19.00 på vardagar och 11.00-15.00 lördagar och söndagar. Hoppas att vi ses!

Publicerad den Lämna en kommentar

Från skiss till bokomslag

En nykomling i skogen, av Matts Lindbladh. Omslag illustrerat av Elisabeth Biström

I februari fick jag ett mail från Matts Lindbladh, professor i skogsekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Han var i färd med att färdigställa en bok, ”En nykomling i skogen – så erövrade granen Sverige”, som han undrade om jag ville illustrera omslaget till. Det ville jag gärna! Igår hittade jag den färdiga boken i brevlådan. Det är något visst med att se sitt arbete i tryck!

Jag har illustrerat några böcker genom åren. Det är roliga uppdrag, för det ger så tydliga ramar att förhålla sig till. Format, tema, plats för omslagets övriga layout. Det utmanar kreativiteten mer än vad ett vitt ark man är fri att göra vad man vill med gör. Jag tycker om dialogen också, att försöka synka sig med vad författaren är ute efter.

Så här såg processen med omslagsmålningen ut.

Skiss, Elisabeth Biström
Skiss påbörjad. Jag ritade in bokens format och gjorde en bildkomposition som skulle ge plats för rubriker och baksidestext. Det gäller att komma ihåg att en bok är tredimensionell. I bokhyllan syns bara bokryggen, och baksidan ska ju locka till läsning – viktigt att inte lägga krutet bara på framsidan, alltså.
Skiss till bokomslag, Elisabeth Biström
Skissen färdig. Den är ungefär i storlek 16×12 cm.
Akvarell till bokomslag för boken "En nykomling i skogen". Författare Matts Lindbladh och illustration Elisabeth Biström
Och den färdiga målningen. 53×35 cm. När akvarellen var färdig fotograferade jag den och redigerade det digitala originalet till tryckmässig kvalitet. Klart!
Publicerad den 3 kommentarer

Lerinskalan

Det här är några av de vanligaste fraserna på ett akvarellvernissage:

– ”Lite som Lerin”
– ”Inte riktigt som Lerin, ändå?”
– ”Vad tycker du om Lerin?”
– ”Du vet, Lars Lerin?”
– ”Hur förhåller du dig till Lerin?”

Som en dörröppnare och en måttskala, är svaret på den sista frågan. Jag förhåller mig till Lars Lerin som en makalös konstnär som banat väg och öppnat dörrar för akvarellister, som annars hade förblivit stängda. En generös, imponerande människa och målare. Men framförallt förhåller jag mig till honom som en måttenhet. För jag tror inte att fraserna ”som Lerin”, eller ”inte som Lerin, ändå” handlar om huruvida något man målat egentligen faktiskt liknat något som Lars Lerin har målat, utan det är mest ett sätt att ge en komplimang på språket akvarelliska. En mängdbestämd komplimang, som löper längs skalan ”lite som Lerin” till ”precis som Lerin”.

Rätt coolt, att bli ett mått. Centimeter, kilogram, Lerin.

Det har han gjort sig förtjänt av.