Bläddra bland kategorier

Akvarellmåleri

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livet i byn/ Utställning

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livet i byn/ Utställning

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri/ Utställning

Himlar och hav på Hallstaviks konsthall i höst

Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.

Dessa har jag målat till utställningen:

Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020

Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.

Hjärtligt välkomna!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livsfunderingar/ Måleri

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta ”nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.

4 I kategorin Akvarellmåleri

Provar nya motiv

Jag målar vidare, ganska opåverkad av coronakrisen. Nå, utställningsmässigt är jag i allra högsta grad påverkad. Men min lust att gå ut i ateljén och jobba är intakt. Kanske till och med förhöjd. Jag jobbar tveklöst bäst utan press. Utan deadlines och mål. Ovissheten som coronasituationen skapar gör mig friare i tanken. Jag får många idéer och trivs med att sväva lite fritt, med vaga framtidsplaner.

För några dagar började jag prova mig på en ny motivvärld. Igår blev målningen ovan färdig. Jag kallar den ”Paus i Slussenbygget, Stockholm”.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Utställning med midnattsljus

(Uppdatering: utställningen är uppskjuten på grund av coronapandemin. Återkommer om nytt datum)

Där jag kommer ifrån är nätterna ljusa på sommaren. Norra Västerbotten ligger en bra bit söder om polcirkeln så solen går förvisso ner, men den gör det med viss tvekan: ett snabbt dyk under horisonten får räcka.

Ingenting kan tävla med det där nattljuset. Milt, skarpt och varmt på samma gång. Magi.

En natt i fjol sommar promenerade jag ut på Bjuröklubb, en halvö som sticker ut i havet några kilometer öster om byn där jag växte upp, för att fotografera den ljusa sommarnatten. På en klippa träffade jag Gunnar Nordlund. Han var ute i samma ärende.

Gunnar är fotograf och Bjuröklubb är hans alldeles särskilda motivvärld. Han kan varje vik och sten. Om vintrarna fångar han norrskenet och om somrarna havet, klipporna, ljuset. Han är makalöst bra.

Vi ska ställa ut tillsammans, Gunnar och jag. Det blir på Galleri1 i Skellefteå i juni. Om. Förstås, om corona tillåter. Vi får se tiden an. Går det inte då, så får det bli senare. Hursomhelst ser jag så mycket fram emot det. Jag återkommer med vernissageinbjudan när vi vet.

Tills dess kommer jag visa en del av målningarna här och på min facebooksida och på instagram. När andan faller på brukar jag dela med mig av bilder och en och annan filmsnutt från processen när målningarna växer fram, och vill du ta del av det så är det på instagram eller i min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” du ska hålla utkik. Gunnar Nordlunds fotografier hittar du på facebooksidan ”Sillhällan å sånt”, eller på Instagram där han heter @herr_ordlund.

0 I kategorin Akvarellmåleri

På väg till utställning – med ett tips i bagaget

Jag är på väg till ett vernissage. Jag tar mig sällan tid till sådant. Det är något av ett projekt när jag bor som jag gör, och med småbarn. Om några år kommer jag kunna vara mer flexibel, men nu är det en sällsynt lyx att klä ut sig i stadskläder och ge sig iväg. Det gör i och för sig att tillfällena känns trivsamt högtidliga. Jag sitter på bussen och det känns som att vara på skolutflykt. Skoj.

Utställningen är med akvarellmålaren Richard Vakil och skulptören Margareta Melin. Richard är en av landets tveklöst skickligaste akvarellister. Jag ser fram emot att bli golvad och upplyft.

Brukar du gå på utställningar? Jag har egentligen aldrig haft det som vana. Jag växte upp på en plats där kulturutbudet var ganska tunt. Jag spelade hockey istället och lika glad är jag för det, för all del. Men nu uppskattar jag att gå och titta ibland.

Många känner någon slags bävan för att gå på kulturtillställningar. Jag förstår det. Man kan känna sig oinbjuden och otillräcklig. Kanske orolig att göra fel. Jag kommer att tänka på ett tillfälle då jag ville gå i ett förstamajtåg. Jag var 17 år, det var valår, jag bodde i Skellefteå. Skulle rösta på hösten. Så den första maj traskade jag ner till stan och inväntade tåget, som kom gående, sjungande, festligt. Men så blev jag orolig att göra fel. ”Tänk om någon frågar vad jag gör här? Ska man vara medlem? Måste jag kunna de här sjunga med? Vad är det egentligen de hojtar?” Jag bestämde mig för att gå med – men ungefär tjugo meter bakom. Där släntrade jag genom stan, till hälften med i tåget, till hälften beredd att blixtsnabbt frysa till och låtsas glo in i ett skyltfönster, om någon skulle upptäcka att jag hade smugit mig med. ”Vem, jag? Jag är bara ute och fönstershoppar!”
Så kan det kännas att gå på utställning också.

Fast faktum är ju att alla partier blir glada om det kommer med folk i förstamajtåget. Och konstnärer om det kommer någon på vernissaget. Man behöver inte kunna sångerna, det är bara att ta en näve salta pinnar och kolla på konstverken. Om någon frågar vad man tycker, så behöver man inte leverera någon initierad analys. Mitt stalltips är att frysa till och låtsas att man fönstershoppar. Det funkar varje gång.

Utställningen är på Nordic Art, Birkagatan, Stockholm, förresten. Pågår till 1 februari.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Självkritik får vänta

Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.

Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.

Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.