Kategori: Akvarellmåleri

Jag har suttit med några målningar i ett par veckor, och haft en liten irritation i kroppen. Någonting har skavt. Målandet har gått bra, så jag har inte riktigt förstått vad skavet handlar om. Förrän nu.

Jag har målat för någonting annat än målandets egen skull. Målat för att imponera, för att sälja, för att visa upp. För att få applåder. Hu.

Men så satt jag nyss och jobbade med en skugga och fick till den. Den är bara en liten, liten del av en ganska stor bild. Knappt märkbar antagligen, för någon annan än mig själv. Men den blev bra och jag jobbade rätt länge med den och jag trivdes. Då klickade det till.

Plötsligt blev målningarna mina. Syftet med dem skiftade, från att vara ett försök att tigga beundran från omvärlden, till att – ja – måla för målningens skull. Alla timmars arbete jag lägger in i den, blir plötsligt njutbara tack vare det skiftet. De blir meditativa. Varje skugga kan få ta en timma om de så vill, för processen är en lika stor del av poängen som resultatet. Och resultatet är inte längre att samla beröm eller pengar eller någonting annat som ju egentligen inte alls har med målandet att göra, utan med något glapp i självkänslan och en ängslan att inte räcka till. Resultatet är istället i all enkelhet att få till bilden. Få kontrasten rätt, få fram en spänning, skapa rätt stämning. Balansen mellan abstrakt och konkret. Att få gå upp i det där.

Målningarna är färdiga när jag gjort allt jag kan för motivet. Vad som händer med dem sedan, är en annan historia. Att inte blanda ihop det ena med det andra är nyckeln till att göra det här arbetet på rätt sätt.

Bäst att skriva ner det här, så att jag kan komma ihåg det nästa gång det börjar skava.

Så. Tillbaka till arbetsbordet nu.

Jag vet att det hade varit en taktisk fördel att nischa in mig. Men det skulle vara förödande på sikt.

Jag hade kunnat välja att bli “slussenmålare” eller att rikta in mig på havsmotiv eller kanske stillsamma tjärnar. Jag har fått det rådet från sådana som vet något om konstvärldens kommersiella realiteter – välment, säkert. Men jag kommer inte följa det.

Jag har visserligen några motivvärldar som återkommer, decennium efter decennium. Men det kommer sig av en konstnärlig längtan, inte av praktisk-ekonomiska överväganden. Så fort jag kommer till stugan vid Bottenviken, till exempel, sätter jag mig vid stenarna och målar dem och målar havet. För att jag blir lika förundrad varje gång, av det jag ser och hör där. Jag vill måla ljudet av svalp eller brus eller tärnor och jag vill studera krusningar och mjuka vattenrörelser och lekfullt stänk.

“Du skulle tjäna på att satsa på dina mest populära motiv”. Kanske det – men jag tänker inte fatta sådana beslut, för jag vet att på sikt skulle själva meningen skulle gå förlorad.

Vad är meningen med mitt målande? Svårt att sätta ord på, men sökande är ett verb som passar bra. Jag letar efter någonting. Undersöker. Ser hur nära jag kan komma. Jag vet inte exakt vad jag letar efter, men jag är ganska säker att jag behöver söka på många ställen för att hitta det.

Jag har målat i trettio år snart, men känner mig som en nybörjare. Det är inte ett negativt ord här – det betyder att jag skymtar en lång framtid framför mig. Jag hoppas på ytterligare några tiotal år att få fortsätta vara nyfiken. Jag tror att jag kommer måla mig fram till någonting intressant. Jag vågar till och med vara så djärv att påstå att det kan bli intressant för fler än mig. Jag tror jag har någonting att ge.

Om jag kisar tycker jag mig kunna ana konturerna av någonting som jag kommer kunna upptäcka om tio eller trettio år, som jag inte kan föreställa mig i skärpa ännu. Jag kan bara få reda på vad det är om jag målar mig ditåt, så fritt som jag kan förmå.

Förutsättningen är att jag inte begränsar mig. Jag kan inte fortsätta leta, om jag samtidigt ska följa taktiska råd om att smalna av för att bli “mer känd”.

Jag är för övrigt en väldigt vardaglig människa och jag jagar inte berömmelse. Jag skjutsar till fotbollsträning och steker köttbullar. Jag strävar inte efter att bli ett namn – jag strävar efter att få åka skridskor med min unge eller att äta middag med några vänner i mitt kök. Att ha ett bra samtal med min sambo. Att höra min ettåring lära sig uttala sin storebrors namn. Och, för all del, att måla någonting som får mig att fokusera ordentligt.

När jag hade varit på Nobelmingel härförledens tog jag bussen hem, kom fram till min stuga och fick ta ett stort kliv över den hög av stövlar som mina barn lämnat åt mig på hallmattan. Jag hade mina glittrigaste kläder och var glad över festligheterna och över Nobeluppdraget – men viktigast i världen är de där små skorna. Alltid på hallmattan, aldrig på skohyllan. Och så spåren på köksbordet efter julpyssel som hade pågått medan jag var iväg på fest. En tomtenisse med stirriga ögon, noggrant färglagd och utklippt, som hälsade mig välkommen hem.

Jag målar inte för att “bli” någonting särskilt och jag har inga dyra vanor att försörja. Jag behöver inte mer än att kunna betala räkningarna, lägga undan till pensionen och kunna fortsätta köpa färgpennor till mina barn.

Så jag väljer att måla hav och skog och människor och blommor och byggställningar, allting om vartannat. På nära håll är allting för övrigt egentligen ett och samma: ytor, linjer, nyanser, pigment som kan göra magiska saker om de får lösa upp sig själva i vatten.

En del målningar blir bra, många blir experiment som läggs på hög. Men alla leder framåt, så länge jag håller mig till de okända stigar som lovar nya upptäkter, små och stora, bakom nästa krön.

Jag läser att Nobelkonditor Annie Hesselstad har beställt 50 kilo lingon till desserten som konungen och de andra gästerna på kvällens bankett ska få avnjuta. Vilket fint val.

Lingonet är det vanligaste, viktigaste och mest delikata av våra bär. Det passar till allt: köttet, gröten, palten. Sött eller salt går lika bra – det syrliga lingonet står rakryggad alla sällskap.

Lingonet är höstens tröst. När den korta sommaren har passerat kan man åtminstone glädjas åt att frysen snart kan fyllas med sylten.

Lingonet är inte insmickrande, men en upplevelse. Allra godast är det på vårvintern, när en tuva har tinat fram och man hittar några solljumna juveler till vattlingon. Har du smakat dem? Innanmätet förvandlas långsamt under snötäcket till ren saft, sötsyrlig. Det går att göra dem i kylskåpet också: det behövs bara lingon och vatten, så omdanar och konserverar de sig själva. Men de smakar inte vårvintersol, förstås.

Jag målade lingon i fjolårets diplom till kemipristagarna Carolyn Bertozzi, Morten Meldal och Barry Sharpless. Dels passade de så fint till det röda skinn som Nobelpriset i kemi alltid omsluts av. Dels ville jag skicka med en liten bit av Sverige, till minne av dagarna här. För det tredje passade motivet till målningarna jag ville göra, där jag komponerade bilderna så att de kunde sammanfogas i vilka kombinationer som helst och bli till en ny helhet – en blinkning till den klickkemi som priset gällde.

Jag plockade många kilo lingon som barn, för jag växte upp i norra Västerbotten. Lingonlandet. Mitt tidigaste plockarminne är från fyra-, femårsåldern. Jag och pappa var i skogen. Plötsligt viskade han åt mig att sätta mig ner. Vi hukade och höll andan, medan en älgtjur spatserade förbi, alldeles intill. Han var väl också lingonsugen, kan jag tro. Även skogens konung vill ha sin Nobeldessert.

Food for kings

I read that the Nobel pastry chef Annie Hesselstad has ordered 50 kilos of lingonberries for the dessert that the king and the other guests at tonight’s banquet will enjoy. What a fine choice.

The lingonberry is the most common, most important and most delicious of our Swedish berries. It goes with everything: the meat, the oatmeal, the traditional palt (a dish consisting of a ball of dough, with salted pork in the middle, boiled, and served with butter and lingonberry jam). Sweet or savoury food – the tart lingonberry stands it’s ground in any company.

The lingonberry is a consolation when fall comes upon us. While it’s hard to face that the short summer has already passed by, you can at least be happy that the freezer will soon be filled with jam.

The lingonberry is not ingratiating, but it is always a taste experience. It’s at it’s best in the spring-winter, when a tuft has thawed and you find a few jewel-like watery lingonberries. Have you tasted them? Under the snow cover the inside of the berries slowly turns into pure juice, sweet and tart. You can make them in the fridge too: all you need is lingonberries and water, and they transform and preserve themselves. But they don’t taste like the spring-winter sun, of course.

I painted lingonberries in last year’s diplomas for the chemistry prize laureates Carolyn Bertozzi, Morten Meldal and Barry Sharpless. I chose lingonberries because they suited the red leather cover that the Nobel Prize in Chemistry is wrapped in, and beacuse I wanted to send the laureates a small piece of Sweden as a memory of the days here during Nobel week. And last but not least, I made a connection between the scientific findings that the laureates’ recieved their price for, and my paintings. I composed the three watercolors so they could be joined in any combination to form a whole image, as a nod to click chemistry. Only instead of molecules: lingonberries.

I picked lots of lingonberries as a child, because I grew up in northern Sweden, in Västerbotten. Lingonberry land. My earliest memory of picking them is from the age of four or five. My father and I were out in the woods. Suddenly he whispered to me to sit down. As we sat there, holding our breaths, a moose bull strolled by us. Perhaps he also had a craving for lingonberries. The king of the forest wants his Nobel desert too.

Images:

Artist: Elisabeth Biström | Calligrapher: Marianne Pettersson Soold | Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB | Photo reproduction: Lovisa Engblom | © The Nobel Foundation 2022