Kategori: Akvarellmåleri

I en radiointervju – jag önskar att jag kunde hitta den igen – sade Torgny Lindgren någonting i stil med att han på en bra dag fick några ord på pränt, ibland kanske till och med en bra mening. Det där har stannat kvar hos mig: hur tillfreds han lät över sin långsamma skrivprocess. Han var ändå en rätt produktiv författare så kanske överdrev han sävligheten en smula för komisk effekt, ett grepp han ju var mästerlig på, men jag antar att han inte blåljög. Han skrev nog rätt sakta. Eftertänksamt.

Själv tror jag mig ofta ha bråttom och känner ibland att jag borde öka min produktivitet. Det kan kännas produktivt att stressa, men är det knappast. Det blir nog inte särskilt mycket bättre målningar bara för att de blir fler. Dessutom målar jag ju redan mycket, åtminstone när jag inte är föräldraledig. Det får mig att misstänka att den där känslan av otillräcklighet är något slags kroniskt inre bråte, inte en spegling av mitt faktiska arbete.

Att försöka öka produktiviteten kan också råka bli torrsim. Ett jäkla viftande, men man kommer inte särskilt långt. Torgnyska små steg framåt må kännas ineffektiva, men känslor är inte alltid att lita på. Stegen ackumuleras och när man tittar i backspegeln upptäcker man hur långt man faktiskt kommit. Det gäller bara att stå ut med långsamheten och orka vara nöjd med de små framstegen istället för att ständigt gapa efter mer. N’Torgny visste vad han gjorde.

Påminnelse till mig själv: när det känns motigt att gå till ateljén och du trampar runt runt runt på golvet och städar lite här och stoppar en till pinne i kaminen, och du blänger på papperet på bordet som ligger och förolämpar dig med sin vithet. Och du undrar om du någonsin kommer att måla någonting bra igen och du börjar formulera en ursäkt till den stackars mannen som beställt ett porträtt – och behöver inte fönsterna tvättas och jisses, så länge sedan golvet blev dammsugat… Medan du gör allt detta och medan papperet förvånat kikar tillbaka på dig där du trampar omkring – kom då ihåg att när du dragit de första veliga linjerna med blyertspennan och rynkat ögonbrynen och hukat dig som en gam över papperet och du jämfört vinkeln på fotot med vinkeln på papperet och du rättat till och måttat och dragit ett streck till – lite djärvare – och du kommer till en kind, ett öra, den lilla v-formen mellan örats insida och hårlinjen – då!

Då har allting lossnat. Podden i högtalaren backar diskret undan och lägger sig som ett bakgrundsbrus. Tiden och tankarna sätter sig intill. Hela din uppmärksamhet zoomas in mot den där vinkeln, att få den p-r-e-c-i-s rätt. Du blir ett papper och en penna. Ett streck i taget.

Det är därför du gör det här. Du kan fortfarande.

Gör nu ett streck till.

Jag fortsätter att laborera med hur jag bäst kan kombinera min halvtidsföräldraledighet med arbete. Två saker jag har kommit fram till såhär långt:

För det första: morgonstund har – faktiskt – guld i mund. Om jag får någonting kreativt/produktivt gjort på morgonen och förmiddagen, så blir resten av dagen bra. Väntar jag däremot på något tillfälle på eftermiddagen, som sannolikt aldrig dyker upp, så blir jag frustrerad och får ingenting gjort. Mitt behov av att arbeta är lika viktigt som behovet av sömn och mat. Så att spendera lilla A’s morgontupplur i ateljén är det bästa sättet att se till att jag är en glad morsa på eftermiddagen. En dubbelvinst.

För det andra: beställningsmåleri är det bästa att ägna mig åt just nu. Det märkte jag redan när jag var trött av graviditeten i fjol, att jag inte hade energi för att driva några egna, större projekt. Alla idéer om utställningar, teman och motiv kändes mest oöverstigliga. Beställningar däremot, var och är fantastiskt att få jobba med. Det är så skönt nu när energinivåerna är låga, att faktiskt ha lovat någon någonting. När jag i vanliga fall arbetar i ateljén är jag bara ansvarig inför mig själv. Jag behöver normalt sett inte ha deadlines eller annan yttre press för att vilja prestera – det räcker gott och väl med den autentiska lusten att måla. Men nu när tid och ork är en bristvara är det istället bättre att vara ansvarig inför någon annan – att behöva leverera en utlovad målning i tid. Jag sätter tidsramar som fungerar under omständigheterna. Har hittat ett lagom tempo. Och måleriet går bra!

Jag har under många år mejslat fram arbetsformer för beställningsmåleri som gör att det blir lustfyllt för mig. Jag vet att många konstnärer kämpar med beställningar och många undviker det helt och hållet. Förståeligt. Det är inte alls enkelt. Beställningsmåleri kräver att man kan kanalisera sin kreativa energi vid en given tidpunkt och till ett motiv man inte själv valt. Istället för att gå på en känsla som intuitivt dyker upp, behöver man kunna frammana känslan, genom att vara förtrogen med sina egna drivkrafter och förstå vilka förutsättningar som krävs för att måleriet ska fungera. Det är ett känslomässigt finlir och jag skulle tro att det för de flesta krävs en hel del misstag och dikeskörningar innan man hittar vägen. Jag är glad att ha de där dikeskörningarna bakom mig, för nu är beställningsarbete en pusselbit i mitt yrkesliv som jag inte skulle vilja vara utan.

De målningar jag gör på beställning är ofta gåvor till människor som betyder mycket för den som beställer. Ofta handlar det om att förgylla en högtidsdag, eller om att skapa och spara ett minne för livet. Motiven är djupt personliga. Platser och människor som ligger hjärtat närmast. Jag vet att en del ser snett på beställningsmåleri – konstnären kanske känner sig ”köpt” – men för mig är det tvärtom. Jag känner mig hedrad att få förtroendet och stolt över att veta att jag kan förvalta det.

Idag blev jag färdig med en skiss i ateljén. En svår en, som jag var glad att få besked om att jag hade tolkat rätt. Det ska bli roligt att sätta igång med den i ett större format. Dessförinnan ska jag få göra två fina porträtt. Vårens arbete ligger lagom tätt inskrivet i kalendern. Jag ser fram emot många sköna arbetsmorgnar i ateljén.