Browsing Tag

köksträdgård

2 I kategorin Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Trädgårdsland och röd stuga

Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Några rabarberplantor

Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

En planta av allåkerbär

Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.

Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Vardagligheter

En titt i min torpträdgård

Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.

Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.

Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.

Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.

I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.

Trädgård hos Elisabeth Biström. Ett trädgårdssland byggs fram.

Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.

Trädgårdsland hos Elisabeth Biström. Juli 2018.

Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.

Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.

Elisabeth Biströms trädgård, en bädd med jordärtskockor som blommar.

Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.

Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.

Mitten av april: det gror!

I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.

I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.

På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.

Jordgubbar i Elisabeth Biströms trädgård.

Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.

Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.

… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.

Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.

Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.

Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Värmer upp målarblicken i majsolens grönska

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.

Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.

Akvareller av Elisabeth Biström

Så här såg det ut på tomten bara för några veckor sedan.

I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.

Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.

Akvarellskiss av Elisabeth Biström.

Utomhusmåleri är svårare men skönare än inomhusdito. Motiv som rör sig, sol som flyttar, skuggar och bländar. Mer att ta in och sålla bort med blicken.

Hägg i blom i Elisabeth Biströms trädgård
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!

I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.

Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.

I Elisabeth Biströms trädgård

Små, små jordgubbsplantor på rad. En planta har fått en blomma! Succé!

I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!

Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.

Akvarell av Elisabeth Biström

Lite av fjolårets skörd av transparent blanche.

Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Snart syns inte huset bakom äppelträden.

Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.

I Elisabeth Biströms trädgård

Täckodlad hallonhäck. Lagret med nytt och gammalt gräs och löv runt buskarna ska ge näring, bevara fukt och hindra ogräs, är det tänkt. Om ett par månader visar det sig om metoden ger resultat.

En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:

Akvarellskiss, Elisabeth Biström

Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.

Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.

Må så gott i försommarsolen!