Kategori: Vardagligheter

Publicerad den av — 8 kommentarer

Tre saker jag lärde mig av att sticka en mössa

Jag har stickat mig en mössa.

Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.

När jag provade mössan och fann att den var både för liten och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag ner de tre saker jag lärde mig av mössan:

Recept är överskattat

Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”, och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir godare!”)

Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort. Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.

Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.

Perfektionism är poänglöst

Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt, eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.

”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar att det blir ganska bra, men inte perfekt.

Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.

Tålamod är tricket

Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han: fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar om, håller ut, gnetar på.

Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.

Elisabeth Biström 2021
Elisabeth Biström 2021
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Mitt 2019 i bilder

Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar “Elisabeths akvarellskola“. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.

I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.

Det är sällan jag saknar en målning jag sålt, men den här var det någonting särskilt med.

På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: “När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”

Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.

Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.

Fångad in action på kurs i Uppsala. Foto: Petra Reichler-Holmberg.

Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.

https://www.instagram.com/p/BvjkA1jj7tX/?igshid=168fjiczpq0al

Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.

Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: “Rensar bland borden.”

En vardag där en vab-dag inte är en katastrof. Det är jag tacksam över att ha åstadkommit.

Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.

I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.

https://www.instagram.com/p/ByAVkN2DlzA/?igshid=17khjy45vj6bo

I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.

Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.

Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.

Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!

Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.

101×75 centimeter akvarell.
Ateljén fick innertak, väggar, golv. Och vilket golv sen.

Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.

Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.

Gott nytt år, allesammans.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

En tacksägelse

Visste ni att vi har Thanksgiving Day även i Sverige? Ja alltså, här heter den inte så förstås, utan tacksägelsedagen. Den inträffar idag och även om den är en aningens liten smula mindre uppmärksammad än den amerikanska motsvarigheten, tycker jag ändå att den är värd att skriva några rader om.

För visste ni en annan grej? Att det finns forskning som visar att man blir lyckligare av att praktisera tacksamhet. Alltså av att regelbundet och aktivt reflektera över och uttrycka vad man är tacksam över i sitt liv. Jag övar numera frekvent på det.

För mig känns det som att tacksamhet fungerar som ett motgift mot alla möjliga irritationer i vardagen. Att påminna mig om saker jag är glad över i livet, stora som små, gör att jag allt oftare lyckas sätta motgångar och brister i proportion. Det är inte så att dåliga saker aldrig händer – jag aspirerar inte på någon fantasitillvaro – men jag slukas inte upp av dem. Det kan låta flummigt, men för mig är det här viktigt. Sedan jag aktivt började nöta in tacksamhet som ett spår i min hjärna ser jag märkbart ljusare på livet. Hanterar misstag bättre, lyckas släppa förorätter snabbare. Känner mig mer balanserad. Tidigare har jag ofta snarare förstorat upp problem och tagit de goda delarna i livet för självklara. Raka motsatsen till tacksamhet alltså, och tro mig: allt annat än en väg till levnadslädje.

Så, jag firar numera tacksägelsedagen. Förvisso inte i kyrkan och heller inte bara idag, utan nu och då, i stort sett dagligen.

Just idag är jag särskilt tacksam över min fina vän Katarina, som jag fick vara med några timmar idag. Vi for på utflykt till stället på bilden. Höstmarknad i överraskande vacker miljö. En perfekt oktoberförmiddag, som låg och väntade bara ett sms och några kilometer bort. Tack, tack, tack.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.

Publicerad den av — 4 kommentarer

Kontorstid

Jag har ett dåligt mönster av att kolla av jobbgrejer på mobilen när som helst på dygnet. Det är inte bra, varken för kreativiteten eller livsglädjen. Jag märker av stresstecken, som att jag får ett irritationspåslag när jag får en notifiering från någon av mobilens appar, “vad är det nu då?!”. Jag tappar koncentrationen och arbetsron.

Nu är det dags att göra något åt saken. Det här är mina tre nya arbetsrutiner:

1. Jag kollar mailen – som i stort sett uteslutande handlar om jobbgrejer – under arbetstid på vardagar, men inte på kvällar och helger. För att inte bli stressad av att inte svara under helgerna, gör jag det till en fredagsrutin att avsluta arbetsveckan med att slå igång ett autosvar. Jag ska försöka göra det till en ritual, som markerar en tydligare skillnad för mig själv mellan jobb och ledighet.

2. Jag avsätter samlad tid för att sköta administrativa jobbuppgifter, istället för att göra dem lite då och då. För att de här uppgifterna – som egentligen inte är särskilt betungande – inte ska kännas som små måsten som surrar i bakhuvudet och smittar ner hela arbetsdagarna, ska jag göra dem vid datorn i köket, istället för att hantera dem i mobilen därhelst jag råkar befinna mig. På så sätt kan jag hålla ateljén befriad från annat arbete än det kreativa. För mig blir saker lätt laddade med stämning och innebörd. Om jag ofta får påminnelser om att göra ditt och datt när jag sitter i ateljén, så förknippar jag känslomässigt den platsen med känslan som påminnelserna frambringar. Så är det väl för alla, antar jag? Jag störs ganska mycket av det, så jag ska vara noggrannare med att hålla vissa platser, och tider, fredade.

3. Jag använder mobilen bara för privat bruk under kvällar och helger. Alltså bara för typ att lyssna på ljudböcker och umgås med familj och vänner. Vid sängdags lägger jag telefonen utanför sovrummet.

Jag ger det en månad, sedan ska jag försöka utröna om det gjort någon skillnad.

Är det någon mer än jag som har svårt att hantera den ständiga kontaktbarheten, uppkopplingen och möjligheten att “bara kolla mailen lite snabbt”? Har ni några bra tips på förhållningssätt och strategier?

Publicerad den av — 2 kommentarer

Just keep swimming

Har ni sett “Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: “just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

“Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts “Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. “Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

Publicerad den av — 4 kommentarer

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. “Måla en ‘T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.

Publicerad den av — 2 kommentarer

En sådan dag

Så här känns det idag:

Jag målar med bara stötvis lust. Långa perioder under arbetet med målningen jag har framför mig drivs jag bara av sammanbiten arbetsmoral och rutin. Det är inte kul. Jag hoppas att det snart bli kul.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg trött och klarvaken till klockan tre och räknade ner timmarna till uppstigningen som väntade vid sjusnåret.

Det kan finnas ett samband mellan de två ovanstående styckena.

Jag borde och borde och borde. Planera klart saker, förbereda, göra, ordna, färdigställa. Ingenting känns särskilt lustfyllt.

Jag ville bara anteckna att det kan vara så här ibland. Mänskligt och tråkigt. Jag tar inte så hårt på det, vet att det vänder. Men jag tycker att det finns något slags värde i att berätta även om sådana här dagar. Vi har dem alla. Väl?

Nu säger min kalender åt mig att det är dags att ställa in automatisk betalning av preliminärskatt juni-december. Då gör jag väl det. Sedan går jag ut och andas en stund.

Ha en bra dag.