Bläddra bland kategorier

Vardagligheter

0 I kategorin Ditt och datt/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

En tacksägelse

Visste ni att vi har Thanksgiving Day även i Sverige? Ja alltså, här heter den inte så förstås, utan tacksägelsedagen. Den inträffar idag och även om den är en aningens liten smula mindre uppmärksammad än den amerikanska motsvarigheten, tycker jag ändå att den är värd att skriva några rader om.

För visste ni en annan grej? Att det finns forskning som visar att man blir lyckligare av att praktisera tacksamhet. Alltså av att regelbundet och aktivt reflektera över och uttrycka vad man är tacksam över i sitt liv. Jag övar numera frekvent på det.

För mig känns det som att tacksamhet fungerar som ett motgift mot alla möjliga irritationer i vardagen. Att påminna mig om saker jag är glad över i livet, stora som små, gör att jag allt oftare lyckas sätta motgångar och brister i proportion. Det är inte så att dåliga saker aldrig händer – jag aspirerar inte på någon fantasitillvaro – men jag slukas inte upp av dem. Det kan låta flummigt, men för mig är det här viktigt. Sedan jag aktivt började nöta in tacksamhet som ett spår i min hjärna ser jag märkbart ljusare på livet. Hanterar misstag bättre, lyckas släppa förorätter snabbare. Känner mig mer balanserad. Tidigare har jag ofta snarare förstorat upp problem och tagit de goda delarna i livet för självklara. Raka motsatsen till tacksamhet alltså, och tro mig: allt annat än en väg till levnadslädje.

Så, jag firar numera tacksägelsedagen. Förvisso inte i kyrkan och heller inte bara idag, utan nu och då, i stort sett dagligen.

Just idag är jag särskilt tacksam över min fina vän Katarina, som jag fick vara med några timmar idag. Vi for på utflykt till stället på bilden. Höstmarknad i överraskande vacker miljö. En perfekt oktoberförmiddag, som låg och väntade bara ett sms och några kilometer bort. Tack, tack, tack.

0 I kategorin Ditt och datt/ Vardagligheter

Kalljäser mig till morgonlycka

Detta hände:

Jag slängde rätt kvickt ihop en bröddeg. Den var 25 gram torrjäst, 2,5 dl kallt vatten, 1 msk olja, 1 msk sirap, 1 tsk salt, 2 dl havregryn, 5 dl vetemjöl samt en näve diverse saker jag hittade i skafferiet. Frön, russin och annat av det slaget. Jag rullade bullar av sagda deg, la på plåt, trädde plastpåse över och lät det hela övernatta i kylskåpet. I morse satte jag ugnen på 250 grader och gräddade bröden i tio minuter. Allt var klart innan jag hunnit hjälpa treåringen att klä på sig.

Hur kan jag ha levt i 36 år utan att ha kalljäst ett enda bröd? Det är mitt livs största misstag. Nu ska jag kompensera för det resten av livet. Aldrig mer en torr lingongrovamorgon i detta torp.

Varsågod att härmas om du vill höja din frukostlivskvalitet (och förlåt för ful bild; brunost är inte fotogenique, men den är smaskensgenique, så vi får lära oss leva med detta).

2 I kategorin Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.

4 I kategorin Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Sociala medier/ Vardagligheter

Kontorstid

Jag har ett dåligt mönster av att kolla av jobbgrejer på mobilen när som helst på dygnet. Det är inte bra, varken för kreativiteten eller livsglädjen. Jag märker av stresstecken, som att jag får ett irritationspåslag när jag får en notifiering från någon av mobilens appar, ”vad är det nu då?!”. Jag tappar koncentrationen och arbetsron.

Nu är det dags att göra något åt saken. Det här är mina tre nya arbetsrutiner:

1. Jag kollar mailen – som i stort sett uteslutande handlar om jobbgrejer – under arbetstid på vardagar, men inte på kvällar och helger. För att inte bli stressad av att inte svara under helgerna, gör jag det till en fredagsrutin att avsluta arbetsveckan med att slå igång ett autosvar. Jag ska försöka göra det till en ritual, som markerar en tydligare skillnad för mig själv mellan jobb och ledighet.

2. Jag avsätter samlad tid för att sköta administrativa jobbuppgifter, istället för att göra dem lite då och då. För att de här uppgifterna – som egentligen inte är särskilt betungande – inte ska kännas som små måsten som surrar i bakhuvudet och smittar ner hela arbetsdagarna, ska jag göra dem vid datorn i köket, istället för att hantera dem i mobilen därhelst jag råkar befinna mig. På så sätt kan jag hålla ateljén befriad från annat arbete än det kreativa. För mig blir saker lätt laddade med stämning och innebörd. Om jag ofta får påminnelser om att göra ditt och datt när jag sitter i ateljén, så förknippar jag känslomässigt den platsen med känslan som påminnelserna frambringar. Så är det väl för alla, antar jag? Jag störs ganska mycket av det, så jag ska vara noggrannare med att hålla vissa platser, och tider, fredade.

3. Jag använder mobilen bara för privat bruk under kvällar och helger. Alltså bara för typ att lyssna på ljudböcker och umgås med familj och vänner. Vid sängdags lägger jag telefonen utanför sovrummet.

Jag ger det en månad, sedan ska jag försöka utröna om det gjort någon skillnad.

Är det någon mer än jag som har svårt att hantera den ständiga kontaktbarheten, uppkopplingen och möjligheten att ”bara kolla mailen lite snabbt”? Har ni några bra tips på förhållningssätt och strategier?

2 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Just keep swimming

"Sista vilan", akvarell av Elisabeth Biström

Har ni sett ”Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: ”just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

”Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts ”Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. ”Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. ”Måla en ’T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

En sådan dag

Så här känns det idag:

Jag målar med bara stötvis lust. Långa perioder under arbetet med målningen jag har framför mig drivs jag bara av sammanbiten arbetsmoral och rutin. Det är inte kul. Jag hoppas att det snart bli kul.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg trött och klarvaken till klockan tre och räknade ner timmarna till uppstigningen som väntade vid sjusnåret.

Det kan finnas ett samband mellan de två ovanstående styckena.

Jag borde och borde och borde. Planera klart saker, förbereda, göra, ordna, färdigställa. Ingenting känns särskilt lustfyllt.

Jag ville bara anteckna att det kan vara så här ibland. Mänskligt och tråkigt. Jag tar inte så hårt på det, vet att det vänder. Men jag tycker att det finns något slags värde i att berätta även om sådana här dagar. Vi har dem alla. Väl?

Nu säger min kalender åt mig att det är dags att ställa in automatisk betalning av preliminärskatt juni-december. Då gör jag väl det. Sedan går jag ut och andas en stund.

Ha en bra dag.

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Trädgårdsland och röd stuga

Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Några rabarberplantor

Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

En planta av allåkerbär

Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.

Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Vardagligheter

En titt i min torpträdgård

Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.

Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.

Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.

Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.

I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.

Trädgård hos Elisabeth Biström. Ett trädgårdssland byggs fram.

Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.

Trädgårdsland hos Elisabeth Biström. Juli 2018.

Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.

Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.

Elisabeth Biströms trädgård, en bädd med jordärtskockor som blommar.

Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.

Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.

Mitten av april: det gror!

I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.

I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.

På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.

Jordgubbar i Elisabeth Biströms trädgård.

Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.

Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.

… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.

Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.

Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.

Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.

8 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Rensar bland borden

Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.

Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.

Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.

Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.

Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.

Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.

En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker ”hyfsat”, eller ”helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på ”bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.

Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.

Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.

Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.

Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.

Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.

En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina ”borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!

Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.

Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag ”borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.

Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.

Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.

Ta hand om dig.