Publicerad den Lämna en kommentar

Botar kola i kolan med tristessträning och bokläsning

Jag har känt mig trög i skallen länge nu, ända sedan jag började få graviditetskrämpor ungefär vid den här tiden i fjol. Nu ser min femmånaders dotter till att trögheten består genom att väcka mig ganska frekvent under nätterna. Jag försöker att praktisera tålamod – vad mer kan man. Men jag är samtidigt trött på att vara trött. Så jag läser och skriver för att försöka veva igång hjärnan igen, innan den rostar ihop alldeles.

Jag läste ut den första boken på evigheter härom veckan. Under det senaste året har jag nog påbörjat ett tiotal titlar, men kroknat halvvägs varje gång. Det blir inte  så väldigt roligt när man knappt minns vad man läste igår. Men nu så. Jag känner hur hjärnkapaciteten långsamt, långsamt är på väg tillbaka. Lämpligt nog handlade boken jag äntligen tuggat mig igenom just om hjärnkapacitet. ”Deep Work” heter den, och är skriven av en karl som heter Cal Newport. Den handlar om perspektiv och strategier man kan ta till för att få mer tid och ork till ”djuparbete”, alltså sådant arbete som kräver mycket koncentration. Tidpunkten att fundera över djuparbete är, med tanke på ovan nämnda nattsuddarbebis, kanske sisådär väl vald. Jag får vara nöjd med det arbete jag överhuvudtaget får till, grunt eller djupt. Men några av bokens idéer har jag i alla fall börjat tillämpa redan nu. Som att öva några gånger om dagen på att göra ingenting, utan distraktioner. Känns välgörande.

Näst på min läslista står ”The Myth of Normal” av Gabor Maté.

Har du läst någonting bra på sistone? Tipsa gärna!

Publicerad den 4 kommentarer

Måla med bebis – fyra sätt att få det att fungera (någorlunda)

Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.

Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.

Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att ”bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.

Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.

Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.

Ni vet uttrycket ”det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.

Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:

Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.

Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:

Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.

Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.

Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.

Publicerad den Lämna en kommentar

Rapport från ett vab-kök

Onsdag. Vab för åttonde dagen. En lätt stress under huden. Å ena sidan har jag det mysigt med min knappt-förkylda fyraåring, å andra sidan: känslan att inte få någonting gjort. Vetskapen om utställningsförberedelser som väntar. Målningar jag vill sätta igång med. Allting på paus. Coronareglerna på förskolan är strikta: ingen snuva tillåten. Jag förstår, absolut. Helt rätt. Och men ändå. Förkylningen är borta men näsdroppet fortsätter – hur länge? Dropp, dropp, dagarna tickar på.

Vi åker och badar varje dag. Sjön är 29 grader varm. Han vågar simma långt med armpuffar nu, och bubbla med munnen under ytan. 

Jag försöker jobba något litet. Måla går inte – det är svårt nog när jag är ensam. I sällskap med en fyraåring med en fyraårings tålamodsspann, omöjligt. Jag försöker bokföra istället, med öronproppar, några minuter i taget. Sedan ”titta koja”. Sedan ”mamma, törstig”. Sedan, ”mamma, kolla på mej”. Ett verifikat i taget.

Jag får dåligt samvete när han får titta för mycket på teve, men jag behöver få litegrann gjort. Förlåt, förlåt. Han trivs framför sommarlovsprogrammet, ropar ut rapporter om vad som händer. Sommarskuggan har gjort ett skuggslem-moln! Oj!

”Ha marginaler. Ha för tusan marginaler.”

Pappan? Han kan inte komma ifrån jobbet just nu. Vab-timingen är sällan smidig på det sättet, kommer nästan alltid vid en krånglig tidpunkt. Jag försöker ha det i åtanke och lägga upp mitt jobb så att det finns utrymme för sådant här. Jag skickar mig själv tacksamma tankar för att jag satte en tidig deadline för kommande utställningar; de är färdiga och inlämnade på ramverkstan. Puh! Notering till mig själv: fortsätt så. Ha marginaler. Ha för tusan marginaler. Livet anpassar sig inte till fantasifullt fyllda kalendrar.

Pappan-sambon kommer med pizza och matkasse på kvällarna. Diskar undan, leker, nattar, tar över. Efter nattningen kollar vi på teve, en halv film per kväll. Lyx med en ensamtimme tillsammans.

Jag har det fint, men längtar till ateljén också. 

Såhär brukar mina jobbdagar se ut: lämnar på förskola, kommer tillbaka, går till ateljén, som är en liten stuga jag byggt på vår tomt. Klickar igång någonting att lyssna på, något som tar upp halva min uppmärksamhet. Det distraherar bort allt vardagligt. Med halva tanken i podden och halva i måleriet tittar jag på gårdagens halvfärdiga målning. Förstår vart jag är på väg. Tittar en stund till, överväger alternativ. Kanske visar jag något av processen på nätet. Sedan måla. Det tar inte lång tid innan tiden blir flytande. Det går tio minuter eller tre timmar. 

Ni vet hur man ibland kan känna att man vaknar, liksom att man stiger till ytan ur en dröm? Den känslan kommer till slut och då är det dags för lunch. Jag tar gårdagens rester i köket, kanske direkt ur kastrullen, kanske värmda, kanske direkt ur kylen. Lunchrast ensam intresserar mig inte särskilt mycket, så det får gå fort. Jag passar på istället att ta en runda i trädgården. Vattnar något, drar lite ogräs. Skönt att använda kroppen efter stillasittande arbete.

Tillbaka till ateljén. Jag bläddrar bland målningar, har oftast några igång samtidigt. Väljer någon att fortsätta på. Skriver kanske något mellan varven. Jag har tusen idéer i anteckningar i telefonen. En del blir akvarellskoleavsnitt. En del ska bli en bok, eller tre. En del blir ingenting mer än en tanke som får lite mer stuns om jag tar mig tiden att skriva ner den. Konstnärslivet är överraskande mycket skrivande. Jag trodde att det skulle vara måla, måla, måla, men det är minst lika mycket tänka, tänka, och för att tänka behöver jag skriva. 

Så småningom dags att hämta på förskolan. Kram och lunchrapport – han åt tre fiskpinnar, bra, bra. De har gått till återvinningen, de har lekt i skogen, han har ett skrubbsår på knät, men har fått plåster. På hemvägen berättar han om vem som petat på vem med hur lång pinne, och jag låter ateljétankarna falla i vila tills nästa dag. Vill vara närvarande i berättelsen, i hans värld, som är ett drama om en pinne. Det känns tryggt att de stora händelserna i hans liv ännu är så små.

Men idag är en annan sorts dag. Några verifikat till ska jag få in i bokföringen, sedan åker vi till sjön. Sedan tvätt. Sedan trolldeg. Sedan mellis. Sedan rita, äta, leka, sova. Måleriet kan vänta ett par dagar till. Idag ska jag öva på att släppa det som behöver släppas. Det blir en bra dag det här.

Publicerad den 8 kommentarer

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

Publicerad den 5 kommentarer

Glad att få bidra

I förmiddags betalade jag in min moms för 2020 och det fick mig att tänka på vad jag fick för skattepengarna i fjol. Det var så mycket. Ovärderligt mycket.

I fjol överlevde en av mina närmaste två dödliga sjukdomar tack vare fantastiska läkare och sköterskor, som utför mirakel på arbetstid. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick min unge till förskolan varje dag med förväntan att få kramar och kunskaper av vuxna han är trygg med och timtals av lek med andra barn. Experiment, sagovila, sångsamling och mellis – därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick mitt företag – trots pandemin – bra. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

Det finns hundra anledningar till, säkert. Jag sågade mig i tummen och blev ihopsydd och jag åkte lokalbuss och mina sopor blir hämtade. Jag fick vägen plogad och ett coronatest hemskickat (det var negativt). Vi får vaccin. Äntligen vaccin. Redan vaccin! Tänk så fort det gick, när det fanns vilja och pengar. Tänk hur många sjukdomar vi skulle kunna göra oss av med om vi gjorde så igen.

Den här texten har inte så mycket med akvarellmåleri att göra. Fast det har den visst. Hade det inte varit för den där förskolan, så hade jag inte kunnat arbeta som konstnär.

Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

Publicerad den Lämna en kommentar

Kontaktvägar och tacksamhet

Elisabeth Biström vid sitt köksbord

Oj, vad ni skriver fina saker till mig! Ni gör mig överväldigad och väldigt glad! Min hemsida och mina sociala medier svämmar över av varma kommentarer och meddelanden – och nu har jag hamnat i det privilegierade problemet att jag inte hinner svara på allting, eller ens det mesta. Jag är ledsen för det. Det känns trist att inte kunna svara. Så jag vill bara säga att jag uppskattar alla kommentarer, meddelanden och e-post, även om jag inte kan svara på allt. Tusen tack!

En del svar finns här

Jag får en del frågor som återkommer och en del av dem försöker jag besvara i texter här på bloggen, till exempel på akvarellskolan. Jag ska fundera på hur jag kan utveckla det här sättet att fånga upp frågor, och göra det tydligare var man kan hitta sådant jag redan skrivit om olika ämnen. Prova gärna att använda sökfunktionen högst upp på sidan, så länge.

Ett annat bra ställe att både få svar på frågor och utbyta tankar är min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” – gå gärna med där om du har lust! Där finns i skrivande stund drygt 4 000 medlemmar och det är en härlig, varm, generös plats med massor av kunniga, kreativa människor att dela akvarellintresset med. Jag är där och deltar i samtalen i mån av tid – det är jättetrevligt!

E-post är säkrast

En baksida av att ha många kontaktytor – blogg, facebooksida, facebookgrupp, messenger, instagram, e-post – är att det är lätt att missa något meddelande – och förstås svårt för dig som vill kontakta mig att veta vilken väg som är bäst att gå. Jag kollar meddelanden på de olika ställena efter bästa förmåga – men vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa. Jag nås på elisabeth.bistrom@gmail.com. Jag har inget telefonnummer man kan ringa, men jag kollar mailen någon gång om dagen och svarar inom ett par dagar.

”Vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa.”

Tack igen!

Jag vill säga det igen: jag uppskattar all respons ni ger. Det är fantastiskt att få dela akvarell-livet med er, och jag ska ta mig tid att se hur jag kan utveckla kommunikationsvägarna framöver.

Ha en trevlig helg, allihopa!

Publicerad den 8 kommentarer

Tre saker jag lärde mig av att sticka en mössa

Elisabeth Biström 2021

Jag har stickat mig en mössa.

Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.

När jag provade mössan och fann att den var både för liten och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag ner de tre saker jag lärde mig av mössan:

Recept är överskattat

Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”, och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir godare!”)

Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort. Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.

Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.

Perfektionism är poänglöst

Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt, eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.

”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar att det blir ganska bra, men inte perfekt.

Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.

Tålamod är tricket

Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han: fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar om, håller ut, gnetar på.

Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.

Elisabeth Biström 2021
Elisabeth Biström 2021
Publicerad den Lämna en kommentar

Mitt 2019 i bilder

Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.

I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.

Det är sällan jag saknar en målning jag sålt, men den här var det någonting särskilt med.

På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: ”När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”

Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.

Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.

Fångad in action på kurs i Uppsala. Foto: Petra Reichler-Holmberg.

Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.

https://www.instagram.com/p/BvjkA1jj7tX/?igshid=168fjiczpq0al

Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.

Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: ”Rensar bland borden.”

En vardag där en vab-dag inte är en katastrof. Det är jag tacksam över att ha åstadkommit.

Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.

I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.

https://www.instagram.com/p/ByAVkN2DlzA/?igshid=17khjy45vj6bo

I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.

Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.

Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.

Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!

Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.

101×75 centimeter akvarell.
Ateljén fick innertak, väggar, golv. Och vilket golv sen.

Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.

Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.

Gott nytt år, allesammans.