Bläddra bland kategorier

Vardagligheter

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

En sådan dag

Så här känns det idag:

Jag målar med bara stötvis lust. Långa perioder under arbetet med målningen jag har framför mig drivs jag bara av sammanbiten arbetsmoral och rutin. Det är inte kul. Jag hoppas att det snart bli kul.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg trött och klarvaken till klockan tre och räknade ner timmarna till uppstigningen som väntade vid sjusnåret.

Det kan finnas ett samband mellan de två ovanstående styckena.

Jag borde och borde och borde. Planera klart saker, förbereda, göra, ordna, färdigställa. Ingenting känns särskilt lustfyllt.

Jag ville bara anteckna att det kan vara så här ibland. Mänskligt och tråkigt. Jag tar inte så hårt på det, vet att det vänder. Men jag tycker att det finns något slags värde i att berätta även om sådana här dagar. Vi har dem alla. Väl?

Nu säger min kalender åt mig att det är dags att ställa in automatisk betalning av preliminärskatt juni-december. Då gör jag väl det. Sedan går jag ut och andas en stund.

Ha en bra dag.

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Trädgårdsland och röd stuga

Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Några rabarberplantor

Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

En planta av allåkerbär

Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.

Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Vardagligheter

En titt i min torpträdgård

Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.

Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.

Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.

Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.

I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.

Trädgård hos Elisabeth Biström. Ett trädgårdssland byggs fram.

Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.

Trädgårdsland hos Elisabeth Biström. Juli 2018.

Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.

Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.

Elisabeth Biströms trädgård, en bädd med jordärtskockor som blommar.

Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.

Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.

Mitten av april: det gror!

I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.

I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.

På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.

Jordgubbar i Elisabeth Biströms trädgård.

Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.

Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.

… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.

Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.

Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.

Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.

8 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Rensar bland borden

Jag försöker leva, hmm, ska vi kalla det… omsorgsfullt? Förut gjorde jag inte det. Då pressade jag mig, stressade och bet ihop, ibland tills jag bröt ihop. Så måste man kanske göra ibland, men att ha det som daglig vana var, enkelt sagt, inte hållbart. Nu försöker jag därför göra på annat sätt.

Såvitt jag har förstått det hela, är det mycket svårt att leva ett liv utan stress. Saker kör ihop sig. Allt är inte kontrollerbart. Barnen får magsjuka, man råkar planera veckan fel, bilen går sönder. Sådant händer. Förut mötte jag dessa livets vardagliga trassel med starka känslor: ilska, frustration, uppgivenhet. Det kändes oundvikligt och kanske till och med konstruktivt att reagera så. Om jag gormade åt händelsen, så kändes det som att jag gjorde någonting åt saken. Men så småningom kom jag underfund med att bilen faktiskt inte lagade sig tack vare mitt gormande. Nyttan var skenbar.

Min nya strategi är inte helt färdig, men jag har försökt hitta några punkter att hålla mig till. Det här är vad jag kommit fram till, hittills.

Ett stressfritt liv är en ouppnåelighet. Saker händer. Därför behöver de delar av vardagen som jag faktiskt kan styra över planeras så att oförutsedda händelser – som alltså ofelbart kommer inträffa – får plats. Kalendern kan inte vara knökfull, då kommer krockar uppstå. Dagen kan inte läggas upp så att varje händelse behöver följa klockslagen på minuten. Om inte annat sätter min tvåårings tidsuppfattning och härliga känslosvängningar stopp för den idén.

Det värsta jag vet är att komma på mig själv med att ha pulsen i halsgropen medan jag sammanbitet försöker trä på barnets osamarbetsvilliga fingervante på små fingrar som spretar åt alla håll. Det finns åtminstone tre sätt att hantera den situationen, har jag kommit fram till: 1. Att vara frustrerad på barnet, vars motorik inte tillåter en smidig fingervantspåklädning, alternativt på vantjäveln som helt uppenbart är felgängad. 2. Att planera in mer tid till vant-situationen. Den är trots allt inte överraskande; den äger rum varje morgon under flera månaders tid. 3. Kom två minuter för sent till förskolan.

Faktum är att jag lagt märke till att oväntat många sådana här vardagsfrustrationer kan lösas om man helt enkelt ger dem två extra minuter. Det är nästan magiskt.

En annan sak jag kommit fram till, är att det inte är positivt att sträva efter perfektion. Faktiskt är det ofta rent skadligt. Att försöka göra saker perfekt är att redan på förhand rigga det för sig så att man kommer att misslyckas. Numera siktar jag på att göra saker ”hyfsat”, eller ”helt okej”. I särskilt viktiga fall siktar jag på ”bra”. Då får jag dem gjorda, utan att plåga mig med den känsla av misslyckande som perfektionssträvan leder till.

Jag dramatiserar inte mina misstag. Förr i tiden blev jag livrädd när jag hade gjort något fel. Det kändes som om marken försvann under mina fötter. Det kunde handla om att ha glömt något jag hade lovat att göra eller klantat till det i något avseende. Det besynnerliga var att jag alltid förlät andras misstag, åtminstone om de erkände och stod för dem. Bad någon om ursäkt så tvekade jag inte att godta den. Det är mänskligt att göra en miss!, sa jag till alla utom mig själv. För egen del tyckte jag att spöstraff och evig skam verkade vara en rimligare konsekvens.

Det där har jag lagt av med. Jag tror att jag har rett ut orsakerna till min oförlåtande hållning gentemot mig själv och jag finner inte längre några skäl att hålla på sådär. Ingen blev gladare av det. Och det är faktiskt mänskligt att fela. Särskilt om man står för det i efterhand.

Jag gör som jag prioriterar. Det är enkelt att prioritera rätt i livet. Jag tror de flesta av oss gör ungefär samma prioriteringar, faktiskt. Man vill ta hand om sina viktiga relationer, lägga lagom tid på arbete, bo på ett trivsamt ställe, göra meningsfulla saker på fritiden och hinna koppla av mellan varven. Något i den stilen, eller hur? Problemet är inte att få prioriteringarna klart för sig – problemet är görandet. Det var en aha-upplevelse för mig att komma på det. När jag fått det klart för mig blev det enklare att ta itu med saken. Att börja göra som jag vill. Att flytta från storstaden till ett torp i skogen var en bra start. Annat försöker jag lösa allteftersom.

Jag återhämtar mig. Stress är inte farligt, men brist på återhämtning är det. Efter intensivt arbete, är återhämtning inte förhandlingsbart. Inte ett val. Utan den går någonting till slut sönder. Så jag går och lägger mig tidigt varje kväll. Det kändes till en början tråkigt som fan, men nu är det en vana jag är glad att ha. Och jag går ut och gräver, planterar och krattar på gården. Det är en mental frizon för mig. Konstruktiv och avkopplande och skönt fysiskt ansträngande. Guld värd.

Jag lyssnar mindre på mina känslor. Jag har ofta hört att man ska göra tvärtom – lyssna inåt, känna efter. Men jag har kommit fram till att de där känslorna är alldeles för opålitliga att använda som roder. De kan vara både destruktiva och dessutom ombytliga. Eller spreta åt flera håll samtidigt. Bättre då att bena ut några grundläggande mönster som jag säkert vet att jag vill leva efter – oavsett vad plötsliga känslonycker säger om saken.

En sista välmåendestrategi är att jag anstränger mig för att vara ansvarig för mig själv. Jag väljer hur mina dagar ser ut och hur jag hanterar livets stora och små händelser – inte i alla detaljer – men i stora drag. Det var en långsam aha-process för mig att komma fram till att jag kan det. Får det. Nyckeln var att rensa bland mina ”borden”. Det var framförallt två tunga borden, som jag tidigare lät styra mitt liv: Jag hade en föreställning om att jag borde vara tillgänglig för alla som behövde mig – oavsett om jag egentligen orkade eller inte. Och jag trodde att jag borde ha ett fast jobb och inte försöka mig på att kunna leva på konstnärskapet. När jag släppte dem, var det som om jag för första gången själv bestämde över mitt eget liv. Revolutionerande!

Det här är ungefär vad jag har kommit fram till. Det känns som jag är på rätt bana. Jag sover bättre, är gladare, mår bättre. Målar bättre! Bara en sån sak.

Faktum är att just den kreativa delen av mitt liv, som jag nu har som levebröd och därför måste vara riktigt noggrann med att ta hand om, nog är helt beroende av att jag rensar upp såhär i tillvaron. Jag kan inte måla dagligdags och med hög kvalitet om jag samtidigt ska banna mig själv för varje misstag eller känna stress över saker jag ”borde” hinna med. Den stresskällan, om jag skulle välja att försöka ösa ur den, är osinlig. Jag skulle kunna hitta på en miljon borden som hör till min konstnärsverksamhet: borde måla mer, borde kontakta fler gallerier, borde marknadsföra mer, borde ta fler beställningar, borde gå på fler utställningar, borde uppdatera hemsidan, borde ha mer kontakt med det lokala konstlivet, borde måla en till gigantisk tavla, borde måla fler små. Och. Så. Vidare. Det håller inte. Det är inte ansvarsfullt. Och det är inte roligt.

Så jag sållar noggrant bland mina borden. Det är min väg till ett liv levt med omsorg, där jag får utrymme till de viktigaste sakerna.

Har du några strategier för att leva väl? Berätta gärna i en kommentar.

Ta hand om dig.

6 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Ett hem med plats för kreativitet

Min kreativitet har mångdubblats sedan jag lämnade lägenhetslivet i stan till förmån för det lilla torpet i skogen där jag bor nu. Det beror till allra största del på att jag tagit mig utrymmet att måla på heltid, men miljön här spelar också stor roll för mig. Jag bygger upp en plats som liksom bäddar för skaparlust, med en ateljé där jag kan jobba utan att mina papper och prylar är ivägen för familjen och med ett hem som är vackert, vilsamt och lite knäppt på samma gång. Om jag har en inredningsförebild så skulle jag säga att det är en kombination av Karin och Carl Larssons färgstarka Lilla Hyttnäs och Pettson och Findus gård, med sina roliga detaljer och hemtrevliga pinaler.

De senaste månaderna har sovrummet varit mitt stora projekt, och här har det i och för sig blivit lite mer dämpat och välordnat än i gubben Pettsons kåk. Under vintern har jag målat bokhyllor och tapetserat väggarna. Med en tvååring i familjen är det alltid trixigt att få tid till sådant här, så det har tagit många veckor. En liten hylla i taget, mellan middagar och godnattsagor.

Bild av en gråmålad bokhylla.

Jag målade snickerierna med linoljefärg, det blir fint, luktar gott och är enkelt att måla med när man fått till snitsen. Det gäller att måla tunt och i flera lager. Nyansen heter ”varmgrå”, och tillverkaren är Ottossons.

I januari kom två duktiga hantverkare hit och satte om kakelugnen, som var i akut behov av renovering. Nu får vi äntligen börja elda lite smått i den – det passar bra nu när aprilvädret gör skäl för sitt namn. Minusgrader, snö och stormbyar ute. Då gör det gott att få tända en brasa.

Kakelugn med brasa

Inför kakelugnsmakarnas insats tömde vi rummet på varenda pinal och därför passade jag äntligen på att ta itu med målning och tapetsering när ugnen var färdig och rummet tomt. Min sambo byggde de väggfasta garderoberna och hyllorna för ett och ett halvt år sedan och det har inte funnits något bra tillfälle att måla dem förrän nu. Jag är egentligen ganska otålig och vill göra sådana här saker genast och bli klar snabbt, så det är bra tålamodsträning för mig att saker går så långsamt.

En fritidssyssla jag har skaffat sedan flytten hit är odling, på fullständig nybörjar- och experimentnivå. Här väntar ett gäng plantor på att få komma ut i friheten och bli vuxna kronärtskockor, rotselleri, tomater, smultron och paprikor. Hyllorna kom upp som en nödlösning när nedervåningen råkade bli proppfull med småplantor på tillväxt.

Innan vi flyttade in såg sovrummet annorlunda ut. Här är en bild från mäklarprospektet. Väggarna var beigemålade och det fanns inga förvaringsutrymmen. Fint ändå, men inte helt praktiskt.

Vi vände på möblemanget och fick plats för både säng, garderober, hyllor och en liten läshörna framför kakelugnen. Fåtöljen hade vi förut i lägenheten i stan och den passade bättre där än här, rent stilmässigt. Jag kanske ska prova att klä om den?

Tapeterna jag har satt upp heter ”Drottningholm” och har funnits i nytryck sedan 60-70-talet någon gång. Originalet är en 1700-talstapet som hittades i en loge på Drottningholms slottsteater, om jag minns rätt. Jag valde den för att den påminner om en saknad, bortgången väns hem.

En av de bästa sakerna med det här lilla torpet är att det är snett och vint överallt. Väggarna skevar, golvbrädorna glipar och ingenting är perfekt. Det gör att jag vågar renovera och fixa efter bästa förmåga. Eventuella misstag passar oftast ganska bra in i husets övriga skavanker. Det känns tillåtande och skoj.

Ja, det var väl det – ett nästan färdigt sovrum. Ännu fattas garderobsdörrar och skåpluckor, och de lär låta vänta på sig. Så ser det ut överallt i huset och på tomten, vi snickrar lite här, målar lite där och blir inte riktigt färdiga någonstans. Det gör ingenting. Det är i all sin halvfärdighet ändå en perfekt plats för både konstnärslivet och vardagslivet. Vad mer kan man begära?

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

1 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller ”entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller ”bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri/ Utställning/ Vardagligheter

Utställning och konstprat

Akvareller av Elisabeth Biström

Den här veckan består mindre av målande och mer av… diverse, än mina veckor vanligen gör. Med diverse menar jag sådant som att montera och skicka iväg sålda tavlor, dona i ateljén för att göra plats för stora materialinköp – plats jag inte riktigt har. Jag ser mycket fram emot att så småningom snickra ihop en fristående ateljé i form av en stuga på tomten. Med bättre förvaringsutrymmen än under soffan.

Veckan har också bestått av att välja ut och rama in bilder till årets konstbegivenhet i Rimbo – Lions konstsalong. Jag bor bara en liten bit utanför Rimbo, så det känns kul att vara med på ett hörn av det lokala kulturlivet. Bor du också här i krokarna, så hiva dig då iväg till Vibo friskola mellan 10.00-16.00 nu på lördag eller söndag.

Den sista av de senaste dagarnas arbetsuppgifter har varit att förbereda ett besök på ett äldreboende i Norrtälje, dit jag är inbjuden för att prata om mitt måleri för konstintresserade pensionärer imorgon. Trevligt!

Nästa vecka ska jag viga åt mer regelrätt arbete i ateljén – eller kanske utomhus, om vädret fortsätter vara tillåtande. Jag har satt upp några principer för min tillvaro som konstnär. Själva portalparagrafen är att måleriet ska komma i första hand. Det kanske låter självklart, men det är faktiskt lätt hänt att en massa andra saker smyger sig in i kalendern. Administration och bloggande och gud vet vad. De senaste veckorna har till viss del också bestått av vabbande och förkylningar som vandrat från än den ena familjemedlemmen till den andra. Så nu längtar jag efter att bara måla.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Måleri/ Vardagligheter

Jag improviserar

Elisabeth Biström akvarell

Så här känns min tillvaro som konstnär just nu. En vag skiss i botten, och ett tunt första lager färg, utan någon egentlig förlaga. Jag improviserar mig fram. Det känns inte så väldigt svårt; jag har ju övat länge. På att måla och på att leva. Jag vet vad jag kan och hur jag vill ha det. Slutresultatet återstår att se, men än så länge känns vägen dit bra och rätt.

Med den lilla reflektionen släcker jag lampan i ateljén för dagen. Klockan är halv fyra: dags att hämta mitt barn på förskolan. Livet är gott.