Bläddra bland kategorier

Vardagligheter

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

1 I kategorin Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller ”entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller ”bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri/ Utställning/ Vardagligheter

Utställning och konstprat

Akvareller av Elisabeth Biström

Den här veckan består mindre av målande och mer av… diverse, än mina veckor vanligen gör. Med diverse menar jag sådant som att montera och skicka iväg sålda tavlor, dona i ateljén för att göra plats för stora materialinköp – plats jag inte riktigt har. Jag ser mycket fram emot att så småningom snickra ihop en fristående ateljé i form av en stuga på tomten. Med bättre förvaringsutrymmen än under soffan.

Veckan har också bestått av att välja ut och rama in bilder till årets konstbegivenhet i Rimbo – Lions konstsalong. Jag bor bara en liten bit utanför Rimbo, så det känns kul att vara med på ett hörn av det lokala kulturlivet. Bor du också här i krokarna, så hiva dig då iväg till Vibo friskola mellan 10.00-16.00 nu på lördag eller söndag.

Den sista av de senaste dagarnas arbetsuppgifter har varit att förbereda ett besök på ett äldreboende i Norrtälje, dit jag är inbjuden för att prata om mitt måleri för konstintresserade pensionärer imorgon. Trevligt!

Nästa vecka ska jag viga åt mer regelrätt arbete i ateljén – eller kanske utomhus, om vädret fortsätter vara tillåtande. Jag har satt upp några principer för min tillvaro som konstnär. Själva portalparagrafen är att måleriet ska komma i första hand. Det kanske låter självklart, men det är faktiskt lätt hänt att en massa andra saker smyger sig in i kalendern. Administration och bloggande och gud vet vad. De senaste veckorna har till viss del också bestått av vabbande och förkylningar som vandrat från än den ena familjemedlemmen till den andra. Så nu längtar jag efter att bara måla.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Måleri/ Vardagligheter

Jag improviserar

Elisabeth Biström akvarell

Så här känns min tillvaro som konstnär just nu. En vag skiss i botten, och ett tunt första lager färg, utan någon egentlig förlaga. Jag improviserar mig fram. Det känns inte så väldigt svårt; jag har ju övat länge. På att måla och på att leva. Jag vet vad jag kan och hur jag vill ha det. Slutresultatet återstår att se, men än så länge känns vägen dit bra och rätt.

Med den lilla reflektionen släcker jag lampan i ateljén för dagen. Klockan är halv fyra: dags att hämta mitt barn på förskolan. Livet är gott.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning/ Vardagligheter

En vecka med högt och lågt

Måndag. Jag målade en båt. Sedan fick jag magsjuka. Fy fan.

Tisdag och onsdag. Var hemma med mitt barn för att inte sprida smitta.

Torsdag. Tillbaka på banan! Firades genom att få en rolig överraskning: inbjudan att ställa ut på Nordiska Akvarellsällskapets och Akvarellkonstföreningen i Finlands jubileumsutställning.

Fredag. Uppskjuten arbetslust resulterade i att jag tog tag i en administrativ surdeg (lättnaden!) och målade tre bilder på en och samma gång. Det ska bli flott att inleda nästa arbetsvecka med att färdigställa dem.

Nu blir det helgledigt med familj och vänner. God fredag på er!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Media/ Vardagligheter

Ett par veckors bilder

Elisabeth Biström akvarell 2018

Dagarna rullar fram i lagom mak. Måleriet går bra. Nu när jag har tid och plats, så verkar den så kallade inspirationen finnas där mest jämt. Jag har aldrig kunnat måla driven av ”inspiration”. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det är. Det låter så mystiskt, magiskt. Jag tror mycket mer på förutsättningar. Om det finns tid, så uppstår arbetslust.

Det här är en del av det jag har gjort de senaste par veckorna.

Ett havsmotiv färdigställt. Det här var bilden jag skrev om sist, den som ligger inom min bekvämlighetszon. Sådant här måleri är avkopplande för mig; välplanerat och ganska långsamt. Ett färgfält intill ett annat. Som att lägga pussel.

 

Havsmotiv i akvarell

Det här skjulet (verkstaden?) står i en grannby. Jag tycker mycket om sådana här platser. Bebodda och inte tillrättalagda, fulla med saker som är bra att ha – en hög bräder, någon gammal bildörr, bråte och diverse. I sin funktionalitet blir allt vackert. Vägpinnen är som en iögonfallande sammanfattning: nytta, inte yta är det som spelar roll här.

Akvarell Elisabeth Biström 2018 - ett skjul i en grannby

En skiss…

Skiss till akvarell

… som blev en halvfärdig bild…

Halvfärdig akvarell

… som blev en färdig akvarell. Kårby byväg är motivet.

Akvarell Elisabeth Biström 2018 - Karby byväg

Och sedan något helt annat.

Akvarellmålning, fem fiskar i en hink

Bild från en promenad vid några hästhagar som ligger intill vår tomt.

Akvarellmålning, slaskig stig intill hästhagar i Sättralund

Ett kalhygge jag kör förbi varje dag, som är så fint i all sin spretighet.

Akvarell av Elisabeth Biström, 50x70 cm, föreställande ett snöigt kalhygge

En till halvfärdig. Dom är ofta rätt bra i det här lite ofärdiga stadiet, tycker jag.

Halvvägs färdig akvarell

Klart. Det här blev den här veckans sista bild. Grannens gård. Kallt snöslask är min favoritfärg för stunden.

Akvarellmålning av Elisabeth Biström 2018: grannens gård i Sättraby

 

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Ditt och datt/ Vardagligheter

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

Elisabeth Biström akvarell på instagram 2018

”Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, ”vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av ”Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

2 I kategorin Akvarellmåleri/ Måleri/ Vardagligheter

Årets första akvarell

… blev denna. Det här är försök nummer två med motivet. Första försöket blev rörigt, det här lite bättre. Jag förenklade litegrann, men skulle vilja prova att gå längre och göra den lite mer grafisk i uttrycket. Kanske ska jag använda koboltblått till snön. Det borde ge ett lugnare intryck eftersom kobolt är en pigmentfördelare; enkel att måla en jämn yta med. Här använde jag en blandning av antwerp, ultramarin och paynes grey. Fladdriga pigment alltihop. Nåväl. Man lär så länge man lever (hoppas jag).

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Så var året

UnderbaraClara skrev en traditionsenlig årssammanfattning och uppmanade läsare att låna listan till sina bloggar. Sagt och gjort – här kommer en summering av mitt 2017!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Många saker. Slutade lönearbeta för att istället försöka leva på måleriet. Köpte ett litet torp i skogen dit jag flyttade med familjen. Till exempel.

Genomdrev du någon stor förändring? Jodå, se ovan. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Flera! Det råder babyboom i bekantskapskretsen.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? Jag minns nästan aldrig datum. Men den 6 oktober firade vi i alla fall familjens minstings allra första födelsedag och det var såklart väldigt fint.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men det var väldigt sorgligt att Hans Rosling dog. En viktig röst som tystnade.

Vilka länder besökte du? Åland, på födelsedagsresa med min mamma.

Bästa köpet? Vårat hem, fina lilla Sjöängstorpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Faktiskt är jag rätt trött och mindre glad än jag skulle vilja vara. Jättetråkigt är det.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? Lite mer nattsömn skulle sitta fint.

Vad önskar du att du gjort mer? Sprungit i skogen. Varje gång jag ger mig ut och springer blir jag gladare, piggare, mer kreativ. Ändå tar det emot som fasen att komma i skorna och ge sig ut. Ett mysterium.

Vad önskar du att du gjort mindre? Det vet jag inte riktigt. 

Favoritserier från året som gått? Jag undrar om jag sett en enda? Kanske var det i våras jag kollade på Stranger things? Eller var det förra vintern? Nå, den var i alla fall bra, om än snudd på för skräckig för mig. Jag är mycket lättskrämd.

Bästa boken du läst i år? Jag har gjort flera försök att ta mig igenom böcker, men gått bet. Finns det bebisföräldrar där ute som lyckas läsa hela böcker? Hör gärna av er med tips om hur man bär sig åt i så fall. Min halvlästa trave är hög nu, men härom veckan chockade jag mig själv med att snabbt plöja igenom Mikael Niemis Koka Björn. Den kan jag rekommendera som spännande och sorglig julhelgsläsning. 

Största musikaliska upptäckten? Jag har kommit över en tidigare avog inställning till jazz. Nu är juliga jazzlåtar en favorit.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag fått mer målarlust än jag någonsin haft. Det känns fantastiskt. Plus att jag kom upp i en halvdräglig inkomstnivå på beställningsmåleriet mot slutet av året. Hoppingivande!

Största framgång på det privata planet? Att varje dag ha förmånen att få förundras över att få ha världens finaste unge i mitt liv. Det är ofattbart.

Största misstaget? Att stressa över saker som inte hinns med. Så meningslöst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? En ateljé! Eller, fick och fick – jag gjorde en. Sen fick jag en fin julklapp i förtid härom veckan. En porslinskanna med mitt favoritmönster, som jag blev väldigt överraskad att min käresta gått och köpt. Tack <3

Något du önskade dig och inte fick? Mer nattsömn och tid. Attans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Det minns jag inte.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Några fler löprundor hade nog varit skönt.

Vad fick dig att må bra? Att måla mycket och att ha skogen alldeles runt husknuten.

Vem saknade du? Nära och kära som bor långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? Mammagruppen som Barnavårdcentralen vänligt drog ihop och som visade sig vara ett gäng fantastiska människor, som blivit goda, nya vänner.

Mest stolt över? Att jag vågade ge konstnärsyrket chansen. Mot mångas avrådan, dessutom. Man får vara stark i sin övertygelse för att lyckas följa sina drömmar.

Högsta önskan just nu? Att #metoo ska göra stor skillnad, att Donald Trump inte ska starta krig och att min son ska trivas på förskolan han börjar på om ett par veckor. Tre stora, om än mycket olika saker.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Träna mer för att ha mer ork och glädje i vardagen. Och blogga mer! Jag gillar att skriva, så det ska bli kul att kunna lägga mer tid på nästa år.