Browsing Tag

trädgård

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Trädgårdsland och röd stuga

Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Några rabarberplantor

Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

En planta av allåkerbär

Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.

Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Värmer upp målarblicken i majsolens grönska

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Idag har jag suttit ute och målat lite i trädgården, som uppvärmning inför arbetsveckan. Jag har en ganska stor trädgård, tomten är på närmare en hektar. Det är en fin blandning av skog, gammal åkermark, lite gräsmatta och en gammal köksträdgård med både ätbart och prydnadsväxter, som jag har börjat rensa och gräva fram som i en arkeologisk utgrävning. En väldigt själavårdande sysselsättning.

Nu har det gått drygt ett år sedan jag och familjen flyttade hit. Det har varit ett år då jag har försökt lära känna huset, trädgården, byn och bygden – ofta med penseln i hand. Jag har åkt runt och målat och fotograferat. Hela förra våren – vi flyttade hit i april 2017 – spenderade jag krypande med kameran längs marken, förundrad över alla vårblommor som dök upp. Det är frodigt här, och våren kommer tidigt. Tycker i alla fall jag som har norra Västerbottens årscykel inpräntad i sinnet från barnsben.

Akvareller av Elisabeth Biström

Så här såg det ut på tomten bara för några veckor sedan.

I år var det en kall vår, men nu har värmen kommit och det är som om alla växter legat i startblocken. Med solen exploderar grönskan. Jag tror att jag är den enda som svär litegrann över det: som akvarellmotiv betraktat är den gråslaskiga våren bättre än det här gröna överflödet. Det blir för ensidigt vackert, nästan vräkigt. Nå. Jag får försöka hitta ett sätt att hantera och balansera det där.

Idag gick jag i alla fall ut en stund och provade att få ner lite av gårdens stora hägg på papper. Det gick inte så bra – jag är uppenbart mycket ringrostig på utomhusmåleri, efter en lång vinter inne i ateljén. Så det är bra att komma ut och komma igång.

Akvarellskiss av Elisabeth Biström.

Utomhusmåleri är svårare men skönare än inomhusdito. Motiv som rör sig, sol som flyttar, skuggar och bländar. Mer att ta in och sålla bort med blicken.

Hägg i blom i Elisabeth Biströms trädgård
Häggen slog ut i förrgår med några blyga blomster, och nu står den i full prakt. Doften, doften!

I fjol gjorde jag nästan ingenting i trädgården, annat än att rensa upp ett befintligt kryddland. Jag ville se vad som växte här, innan jag bestämde om jag skulle försöka mig på att ändra något. Jag är så sugen på att odla, och ganska mycket dessutom! Jag känner mig inspirerad av köksträdgårdsbloggdrottningen Sara Bäckmo, som förmedlar ett uppmuntrande budskap om att det bara är att kavla upp ärmarna och börja. Man lär sig allteftersom. Så jag har börjat med att röja upp på baksidan av huset, och gjort i ordning sex upphöjda bäddar á en gånger två meter, plus ett par spännande skräphögar som kallas hugelbäddar. Det ska bli mycket spännande att se om något har lust att slå rot här! Om några veckor kan jag förhoppningsvis skissa av små nygrodda plantor! Men det blir inte en bildskön odling, för jag följer Sara Bäckmos råd och täcker all jord med gräsklipp, löv, och annat trädgårdsskräp. Inte så snyggt, men förhoppningsvis produktivt.

Jag har snickrat ihop ett jordgubbsland också, ett långsmalt ett. Det är egentligen mest till för att utgöra en barriär mellan gräsmattan och ett eländigt brännässlesnår som växter nedanför en stenkant, där jag föreställer mig att min nyfikna ett-och ett halvåring skulle kunna ramla ner. Nu får han, om allt vill sig väl, mumsa jordgubbar istället för att hamna i snåret.

I Elisabeth Biströms trädgård

Små, små jordgubbsplantor på rad. En planta har fått en blomma! Succé!

I fjol var det kallt nästan hela sommaren, och en köldknäpp drabbade många bärbuskar mitt i blomningen, så vi fick nästan inga vinbär alls. I år ser det mer lovande ut!

Det sades vara ett uselt äppelår i fjol och det känns nästan skrämmande, för jag tyckte att vi fick så himlarns mycket på våra fyra knotiga gamla träd. Det kan bli kämpigt att hinna göra något av alla äpplen, om det blir fler i år! Äppelchutney var den största succén förra hösten, så om skörden blir stor så ska jag minst fördubbla chutneykoket. Sugna läsare kan få receptet – säg till i kommentarsfältet i så fall.

Akvarell av Elisabeth Biström

Lite av fjolårets skörd av transparent blanche.

Så här ser framsidan av huset ut just nu. Skir grönska på väg in i högsommarens djupt gröna nyanser. Paradisiskt.

Akvarell av Elisabeth Biström. Mitt hus i maj.

Snart syns inte huset bakom äppelträden.

Trots det skrala bäråret i fjol fick vi ganska fint med hallon. Det är alldeles vanliga hallon vi har, inte sådana där stora trädgårdshallon, utan den lilla varianten där det är bäst att kika efter mask. Hallonbuskarna stod hopträngda och övervuxna av ett par gamla vinbärsbuskar, som hallonen i sin tur verkade ha tagit död på, så i förhoppningen att ge hallonen bättre förutsättningar har jag rensat och gallrat noga. En del skott flyttade jag, så att det blev som en svängd hallonhäck av det hela. Jag föreställer mig att det kommer att bli fint att sitta och fika i skydd av hallonhäcken, när/om den vuxit till sig.

I Elisabeth Biströms trädgård

Täckodlad hallonhäck. Lagret med nytt och gammalt gräs och löv runt buskarna ska ge näring, bevara fukt och hindra ogräs, är det tänkt. Om ett par månader visar det sig om metoden ger resultat.

En mycket exotisk växt som vi har gott om på tomten är kirskål. Den verkar väcka ungefär lika mycket ilska som mördarsnigeln här i södern – men jag förstår inte vreden. Den är snygg och ger tidig grönska och smakar ju gott! Tricket är att äta de exemplar som inte slagit ut än; de ska vara lite ihopvikta och skrynkliga som den vänstra varianten här:

Akvarellskiss, Elisabeth Biström

Stek di skrynkliga bladen i smör och häll över spaghetti med olivolja och örtsalt. Ojojoj.

Nu är det dags att avsluta uppvärmningen och ta sig an veckans beställningsmåleri. Jag har ett roligt projekt på bordet, som snart är klart för leverans.

Må så gott i försommarsolen!