Publicerad den Lämna en kommentar

Dagbok från en tillfällig latmask

Jag sitter framför teven i rummet vi kallar “kammarn”. Det är inte riktigt ett vardagsrum, men heller inte bara sovrum. Jag bor med familjen i ett torp av vanligaste snitt: en enkelstuga med farstu, stuga och ja, kammare. Ordningen på rummen blir lite annorlunda än upplägget i moderna hus. Man får stoppa in funktionerna där de ryms. Både säng och teve i kammarn, således.

Sonen tittar på Musse Pigg och dottern sover i mitt knä. Själv borde jag pallra mig ut till ateljén och packa några målningar som snart ska bege sig ut i världen till nya ägare. Men jag drar mig för att resa mig upp.

Vi körde hem från Västerbotten (mitt ursprungshem) igår och avverkade 75 mil i bil. Det gick bra, men det vore också skönt med en riktigt slö dag idag. Men vi lyxade till det med ett par extra dagar där uppe, så nu har några uppgifter trängt ihop sig i den här veckans sista kalenderdagar. Så jag borde komma igång nu, inte sitta här och agera sovplats för bebis och skriva blogg.

Jag upplever att det nästan inte spelar någon roll hur mycket tid jag har – jag hinner ändå inte riktigt med. Listan på saker att göra är alltid längre än vad som ryms i mina dagar och veckor. Börjar misstänka att det finns någon psykisk orsak som spökar här… Skit också. Sådant är ju alltid knepigare att få ordning på än det är att rumstrera om i almanackan.

Får du tid och ork att räcka till de saker du behöver och vill göra? Hur i jösse namn bär du dig åt, i så fall?

Publicerad den Lämna en kommentar

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. “Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

Publicerad den 2 kommentarer

Trädgårdssommaren som gick och vad den gjorde med mig

Det är helt i sin ordning för mig att sommaren har gått över i höst. Men jag vill säga hejdå till den ändå, sommaren 2019, med en liten tillbakablick från min trädgård. För mig var det här året lite av ett startskott. Jag har länge varit sugen på att odla saker. Grönsaker, bär, frukt, blommor. I år gjorde jag slag i saken ordentligt och oj, så roligt och intressant och gott det var!

Tidigt i maj jublade jag åt min första stora spenatskörd. Jag sådde den i mars och den fick fin vårsol under en fiberduk och vattnades av snöfall. Helt självskötande. Så enkelt och praktiskt.

Bondbönorna kom också i jorden i maj och fick hålla tillgodo med några pinnar att stödja sig mot. Jag gör många snabblösningar i trädgården. Hellre gör jag något raskt och någorlunda fungerande än att sikta på perfekta lösningar jag inte har tid och ork att få till. Bondbönor blev det i alla fall. Riktigt många.

Under försommaren var jag också vansinnigt förväntansfull på mina spetskålsplantor, som nästan hade fyllt hela hallen där jag förodlade dem under vårvintern. Men maj blev en kall månad och det dröjde länge innan de här skönheterna blev skördeklara. Faktiskt står flera kvar i landet nu när det närmar sig oktober! Lika glad för det är jag, för de smakar ju lika bra nu.

I juni blommade Finlands vita ros. Den växer i stora snår på tomten. När den blommar, då blir det sommar här på torpet.

Framför uthuset planterade jag tomater. Jag experimenterade med att gräva en djupbädd höger om dörren och ställa svarta baljor till vänster, för att se om tomaterna skulle växa bättre på den ena eller andra platsen.

Täckodling är mitt bästa trädgårdsknep. Vi har en liten, gammal åkerplätt nedanför huset, som jag slår ett par gånger varje sommar. Gräset lägger jag sedan i odlingsbäddarna, mellan plantorna. Det gödslar, håller jorden fuktigare och minskar mängden ogräs i odlingen.

I juli kunde vi börja äta ganska mycket trädgårdsmat. Morötterna hjälptes jag och Nano, 2 år, åt att så ett par månader tidigare. Det är fint att ha med honom i trädgården. Han är en jäkel på att sprita bondbönor och en baddare på att diska småkrukor.

Ett av de finaste hörnen i årets odling. Vid stenmuren hade jag sockerärtor. På den enkla portalen av granslanor klättrar rosenbönor och i bäddarna samsas squash, pumpa, jordgubbar, sojabönor och slingerkrasse. I skrivande stund har pumporna och squashen gett vika för frosten. Jag längtar redan till att få plantera nya nästa år. Så pampiga!

Piprankan som växer på stenmuren kanske ryker nästa år. Den är i och för sig ganska fin, men muren är en sådan bra växtplats, i sydvästläge. En varm och bra plats för… vindruvor, kanske? Eller minikiwi? Jag ger gärna företräde till sådant som är gott att äta, framför sådant som bara är snyggt.

I juli, augusti och september fick jag se resultatet av mitt tomatexperiment. Det växte lika bra överallt! Årets smartaste samplantering var att så en massa basilika under tomatplantorna i djupbädden.

Mot slutet av sommaren fanns det massor att äta – till exempel morötter tjockare än min underarm. Vad hände?

Bäst att vattna solrosen, så att den växer på sig lite.

Men allt gick inte bra, förstås. Av femton majsplantor fick vi en ynka majskolv. Den var i och för sig överraskande god, men knapppast en skörd att skryta om ändå. Kronärtskockorna blev pyttesmå och palsternackorna och rödbetorna ynkliga och torra. Paprikorna mognade aldrig och av min förväntat dignande gurkskörd blev det tre, decimeterlånga stackare.

Annat fick vi för mycket av. Varför jag envisas med att gång på gång så sallad, som vi knappt någonsin äter, är ett frågetecken. Och de tjugo kålhuvudena och elva kilona sättpotatis var kanske lite ogenomtänkta, kan jag medge i efterhand. Men vet du, jag bryr mig inte ett dugg.

Jag vägrar helt enkelt kräva att allt ska gå bra eller bli rätt. Jag är nybörjare och jag vill ha roligt. Lära mig saker och smaka nya grejer. Göra misstag och prova igen. Trädgården är en lekplats och jag odlar den av ren lust. Det är så få områden i livet som känns så, och därför värnar jag det noggrant. Här är ingen trist prestationspress eller perfektionism välkommen. Jag märker att det här förhållningssättet till mitt trädgårdsskapande smittar av sig. Det förändrar mig. Jag blir lite mer nyfiken och experimenterande även på andra områden. I köket, i familjen, i ateljén, i tanken. Vilken oväntad bonus. Jag som bara ville ha mig lite potatis.

Publicerad den 4 kommentarer

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. “Måla en ‘T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.

Publicerad den Lämna en kommentar

Sköna maj

Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.

Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.

Trädgårdsland och röd stuga
Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.

I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!

Några rabarberplantor
Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.

I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.

En planta av allåkerbär
Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.

Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?

Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.

Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.

Trädgårdsland med bondbönor, spenat och ruccola.
Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.

En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.

Publicerad den 2 kommentarer

En titt i min torpträdgård

Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.

Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.

Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.

Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.

I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.

Trädgård hos Elisabeth Biström. Ett trädgårdssland byggs fram.
Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.

Trädgårdsland hos Elisabeth Biström. Juli 2018.
Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.

Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.

Elisabeth Biströms trädgård, en bädd med jordärtskockor som blommar.
Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.

Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.

Mitten av april: det gror!

I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.

I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.

På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.

Jordgubbar i Elisabeth Biströms trädgård.
Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.

Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.

… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.

Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.

Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.

Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.

Publicerad den 1 kommentar

Häng med på en arbetsdag

Jag tänkte ni kunde få följa med mig under min arbetsdag och se vad jag har för mig. Jag ställer alarmet på mobilen och tar en ögonblicksbild i timmen och så skriver jag några rader om vad jag sysslar med. Häng med!

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdag
Kl. 09.00

God morgon från en rufsig och risig akvarellmålarmorsa, som som just kommit hem efter förskolelämning. Jag är förkyld och har inte alldeles gjort klart för mig vad jag ska göra idag. Planen var att fortsätta spika panel på ateljébygget, men ska man hålla på med sånt när halsen svider och näsan är täppt? Jag vet inte.

Jag börjar nog lite lugnt med lite datorjobb och en kopp kaffe, så får vi se.

Elisabeth Biström, blogginlägg: Kl. 10.00

Har skrivit ett par fakturor och läst igenom en artikel från ett hemma hos-reportage, som kommer i tryck om någon månad – det ska bli så kul att visa er!

En kopp mikrovärmt kaffe lyckades förvisso inte jaga förkylningsvirusen ur kroppen, men jag tror jag ska byta om till jobbarkläder och gå ut och bygga lite ändå. Plan B, om jag blir för sliten, är att sätta mig och måla.

Det vore ganska skönt med en oplanerad målardag, faktiskt. I november-december ska jag ha utställning på konsthallen i Hallstavik och jag vill måla en hel del nytt till den. Just nu känner jag viss tidsbrist; bygget tar sina veckor. Jag tror inte jag är utmärkande långsam med sågen och hammaren för att vara amatör, egentligen. Men jag gör ju det mesta själv, så det tar sin tid. Dessutom är en del moment komplicerade. Det här är mitt drömbygge, så jag är noggrann med detaljer. Istället för att köpa lättmonterade fönster, ska jag renovera vackra, antika varianter, till exempel. Det tar åtskilligt längre tid och känns lite pressande just nu, när hösten rullar på och dagarna går. Men jag ska ju ha det här som arbetsplats under all överskådlig framtid och de där jäkla munblåsta glasen kommer göra mig glad varje gång jag tittar ut. Värt det, helt klart. Men, som sagt. En målardag skulle inte sitta fel.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 11.00

Jag har hamnat vid sågen, där jag står och kapar plankor, många, många plankor. Underbrädor till väggytterpanelen ska de bli. Sedan ska lika många ribb kapas. Lockläkt, 22×45. Eller “entumstvå” (väl?) för er mer snickerirutinerade läsare. Jag är inte helt förtrogen med terminologin ännu.

Det är många saker att hålla i huvudet i varje arbetsmoment. Om virkets kärna ska vändas inåt eller utåt, att fiberriktningen ska bli rätt, så att vattenavrinningen blir bra, till exempel. Roligt att lära sig! Den som säger att det är ett enkelt jobb att bygga hus, den har nog aldrig gjort det själv (åtminstone knappast särskilt bra).

Elisabeth Biström, blogginlägg: Häng med på en arbetsdagKl. 12.00

Hallå i hallspegeln. Jag hade inte tänkt unna mig någon lunch innan åtminstone någon meter grundmålad underpanel var på plats, men jag vart så jävulskt hungrig, och började nästan såga fel. Bäst att stoppa i sig något innan jag kapar ett finger, eller värre, en bräda.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Jag får nog jobba på mina lunchtallrikars bloggmässighet. Men även ful mat är ju god. Makaroner, vegobullar, lingonsylt, ärtor, majs. Eller “bajs”, som min tvååring uttalar det. Mmmm.

På luncherna är det ibland lite trist att jobba ensam. Förra veckan åkte jag till Uppsala och levererade en beställning till en köpare och åt lunch på hennes personalmatsal. Brickskrammel, råkostbuffé och lingondricka ur dryckesautomat, det kan jag sakna ibland. Den där trekvarten då man kan koppla av tillsammans och kallprata om något vardagligt. Trivsamt. Numera hivar jag oftast i mig en uppvärmd tallrik med gårdagsrester och återgår så fort jag kan till målandet, ja eller byggandet just nu då. Effektivt, men inte så gott för livsandarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 13.00

Så! Jag bryggde en kopp starkt kaffe och blev en smula friskare och mycket snabbare. Det är roligt att jobba med breda brädor, det går undan när man väl får upp dem.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 14.00

När de här sex nykapade och nymålade rackarna är uppspikade, ska jag packa ihop och bomma igen bygget för dagen. Nu gör sig förkylningen lite för påmind. Men det är en härlig dag, ändå. Tjugo grader varmt och ljummen vind. En ljudbok i fickan och jämnlunkande arbetstempo. Så här borde alla få ha det om dagarna.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.00

Nej, jag är inte sponsrad vare sig av smör, marabou eller lingongrova. Det är bara mitt eftermiddagsfika. Visst ingår choklad i kostcirkeln?

Nu har jag städat undan för dagen vid byggarbetsplatsen.

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Så här långt kom jag. Ska jag våga hoppas att jag hinner göra hela väggen färdig imorgon?

Elisabeth Biström, blogginlägg:

Här är ateljéns framsida. Ser pittoreskt ut va, haha! Puh, när jag tittar på det här skelettet känns det nästan övermäktigt. Baksidan är ju så enkel att snickra upp, eftersom där inte ska vara några fönster. Men här blir allt knepigt, det riktigt kör ihop sig i huvudet när jag tänker på fönsterkarmar och smygar och droppnäsor och bleck. Hur hänger allt ihop och hur ska jag lyckas knåpa ihop pusslet?

Det som ser ut som vita plank lutade mot framsidan är pardörrarna som ska upp ungefär där de står. Höger om den ska tre fönster komma upp, och släppa in massor av härligt ljus och på den högra gaveln ska ytterligare ett fönster upp. Där innanför ska jag sitta och måla. Det som ser ut som en hög med dött gräs i förgrunden är förvisso en hög med dött gräs, men det ska också så småningom bli en jordhög som jag ska fylla med jordgubbsplantor. Så att jag inte behöver äta så torftigt eftermiddagsfika, när jag gjort ateljéstugan till min arbetsplats. Min målbild är att ha en sittbänk under fönstren, där jag kan sitta i solen och ha fikapaus med kaffetermos och en skål nyplockade jordgubbar. Oj, vad jag längtar.

Elisabeth Biström, blogginlägg:
Kl. 15.45

Dagens sista bild får illustrera en knepig sak med att jobba hemifrån: att man får halvblunda för att inte lockas att ta itu med trista grejer som gårdagens disk, eller tvätten som ligger ovikt i en hög på sängen. Det kan vara svårt att dra en gräns mellan fritid och jobb, när båda sakerna utspelar sig på samma plats. Det är bland annat därför jag bygger ateljén.

Nu ska jag hämta min son på förskolan. Det var kul att ni hängde med idag! På återseende.

Publicerad den 2 kommentarer

Det första halvåret som konstnär, så har det varit

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Nu har jag varit konstnär på heltid i drygt ett halvår. När föräldraledigheten som föregick detta närmade sig slutet funderade jag mycket på hur jag skulle strukturera det här nya yrkeslivet. Hur skulle en arbetsdag och en normal arbetsvecka se ut? Skulle jag ha några tydliga målsättningar, vilka och på hur lång sikt? Vad borde jag åstadkomma det första året, de första fem åren? Skulle jag överhuvudtaget tänka i termer av att åstadkomma, eller skulle det kunna finnas andra drivkrafter och värden att sikta mot?

Det var som att stå mitt i en obekant skog och börja trampa upp en väg. Förvirrande men behagligt på samma gång. Tveklöst spännande.

Jag har alltid haft höga prestationskrav, så höga att det varit osunt för mig. Behövt vara bäst, utmärka mig. Det ville jag arbeta med att dämpa. Dels för att jag vill att måleriet ska vara glädjefyllt och dels för att det är ohållbart att som ensamarbetande egenföretagare drivas av en diffus känsla att alltid kunna göra mer och bättre. Det finns ju ingen arbetskamrat som kan säga till när jag borde ta paus, ingen chef att stämma av det närmsta halvårets planering med. Risken blir för stor att jag alltid skulle känna att det går att trycka in lite mer i planeringen, aldrig känna mig nöjd, alltid försöka pressa ur lite mer ur mig själv. Så en ledstjärna det här första halvåret har varit att aktivt arbeta med att minska prestationskraven. Principen har varit att måleriet alltid ska komma i första hand och att lusten ska styra. Det låter flummigt – och det har fungerat väldigt bra.

Jag har på det här sättet undvikit flera saker jag av lång erfarenhet vet gör mig trött, stressad och skapar olustkänslor i förhållande till målandet. Att boka in för många utställningar är en sådan sak. Att ta för många beställningar en annan. Jag gjorde därför i början av året ett upplägg där beställningsarbetet är tydligt tidssatt: man kan boka in en vecka då jag ska måla en viss beställning och sedan är det ett par veckors leveranstid därutöver. På så sätt hopar arbetet aldrig ihop sig – är en vecka inbokad tar jag inte fler beställningar den veckan, utan ser istället till att alltid ha gott om tid, och reservtid, både för den aktuella beställningen och för mitt eget målande. Det är inte kortsiktigt det mest lukrativa upplägget, men långsiktigt det mest hållbara. Det har fungerat precis som jag hoppades – beställningsmåleriet är en intressant och glädjefylld del av mina arbetsveckor.

Inte heller utställningar har jag stressat över. Jag har i lugn takt lärt känna min nya hemtrakt och hittat platser att ställa ut på. Vid årsskiftet var jag med på julsalong på Norrtälje konsthall, sedan deltog jag på vårsalong i Rimbo. Nästa vecka äger något så festligt rum som att en granne har kulturfestival på sin gård – Sättralundsfesten – där ska jag vara med. Och i november har jag en separatutställning på konsthallen i Hallstavik. Det är bra och lagom.

Jag har under den här tiden också öppnat ett litet webgalleri där man kan köpa verk direkt från mig. Jag tycker mycket om direktkontakten med akvarellintresserade via min hemsida och andra sociala medier. Inte minst är mitt instagramkonto en viktig kontaktyta för mig. Det är fint att kunna visa mitt arbete utan mellanhänder och kunna prata med folk som tittar på min konst där. Kunna bjuda på inblickar i arbetsprocessen. Det är en så låg tröskel att följa någon på instagram, jämfört med att ta sig till en fysisk utställning, jag tycker om tillgängligheten i det.

Det här med att synas är något jag funderar en del över. Vi lever i en exhibitionistisk tid och det är inte odelat positivt med den bekräftelse som uppnås av att samla klick och likes på nätet. För den som liksom jag i grund och botten har (för) höga prestationskrav kan gilla-samlandet ha en baksida; det går alltid att få fler och mer. Fler följare, fler hjärtan, mer uppmärksamhet. Jag försöker förhålla mig medvetet till det. Hittills har jag till exempel valt att vara sparsam med att visa fram sådant som inte är direkt relaterat till mitt måleri. När vänner är här på besök säger de ofta att jag ska visa mer av hemmiljön här. Det gamla soldattorpet i gläntan i skogen skulle ge många likes. Livet på landet som romantiskt motiv, jo det skulle kunna vara instagramguld. Just av den anledningen har jag varit restriktiv med det. Det är något som skaver med att göra sitt hem till en del i ens levebröd. Jag blir orolig att de har rätt, att torpmiljön skulle generera många sociala medie-poäng och hips vips sitter man där och regisserar sitt barns tvåårskalas så att det ska se snyggt ut på bild – “blås ut ljusen igen älskling, mamma fick ingen bra bild!”.

I nästa andetag inser jag att det är en överdriven farhåga. Jag har en sträng Luther på min axel, som inte skulle tillåta sådan dekadens. Jag skulle nog kunna våga visa en smula mer av min vardag, utan att hamna på ett sluttande plan där jag i slutändan råkat göra man, barn, hem och hela mig till ett klickvänligt bloggpaket till salu för högstbjudande. Eller vad tror ni?

Apropå att synas har jag varit med i ett par tidningsreportage under det här halvåret – först i lokaltidningen i min gamla hembygd, Norran, och sedan i min nya, Norrtelje tidning. Helt tillknäppt och objussig är jag alltså trots allt inte! I höst kommer en annan tidning på besök, det ska bli väldigt roligt faktiskt! Jag berättar mer om det längre fram.

Som jag nämnde har jag haft som princip att hela tiden sätta målandet främst. Andra delar av verksamheten är sekundära. Tro mig, det skulle lätt gå att fylla dagarna med en massa annat: bokföring, administration, att fixa med hemsidan, att marknadsföra. Men jag har varit hård med att hela tiden nöja mig med tillräckligt bra på alla de områdena, för att inte kringarbetet ska äta upp tiden från själva målandet. Det är en utmaning för en prestationsmänniska, men nyttigt.

En sak som dock fått glufsa i sig all arbetstid på sistone är ateljébygget. Det har tagit några veckor i anspråk, först i form av att göra ritningar och sedan att göra markarbete, mura grund och beställa allt byggmaterial. Nu väntar jag på att få stommen levererad och sedan följer några veckor av byggande. Jag har inte satt något datum då den måste stå klar. Hösten kommer att fyllas av bygget och av att måla och förbereda mig för utställningen i november/december.

Bit för bit faller livet på plats. Jag valde att inte snitsla upp banan särskilt mycket i förväg, utan skapar stigarna allteftersom jag tar mig fram. Ett steg i taget. Jag lutar mig trygg mot kunskaper och kompetenser jag byggt upp under många år, både när det gäller måleriet och sådant som att nå ut och visa upp. Det brinner inte i knutarna, finns ingen anledning att forcera något. Min övertygelse är att om jag lägger tiden på att måla, då ordnar sig allt annat. Eller rättare sagt: jag litar på att jag kommer att ordna det för mig.

Jag är på rätt väg.