Etikett: kreativitet

Publicerad den av — 2 kommentarer

Konsten att bli mer kreativ: 5. Ta dig över 82%-tvivlet

De flesta kreativa projekt dör i förtid, när de är 82% färdiga. Okej, det är kanske inte en hundraprocentigt vetenskapligt vederlagd siffra, men all min erfarenhet säger att ungefär vid den siffran drabbas de flesta av oss av Det Stora Tvivlet.

– Men vad blev det här egentligen?, frågar Tvivlet. Är det inte lika bra att ge upp och börja på någonting nytt?

Tvivlet är en lurig jävel. Han har taktik.

Inte bara skapar Tvivlet osäkerhet kring ditt nuvarande projekt, men han försöker dessutom lura dig på villovägar genom att dingla med en manipulativt fräsch, ny idé framför dina ögon. En idé obesudlad av dina mänskliga tillkortakommanden, en som skulle vara både enklare att genomföra och dessutom bli bra; kanske det bästa du någonsin gjort? En mycket bättre idé än besvikelsen till projekt du baxat till 82% färdigställande och som ligger på ditt arbetsbord som en blek påminnelse om glappet mellan dröm och verklighet. Så skönt det vore att hiva skiten i papperskorgen och börja om. 

Gör. Inte. Det. 

Idéer som kommer från Tvivlet är bländverk, illusioner, tricks. Det är Joe Labero som mixtrar med speglar och fingerknäppningar. Tjejen i lådan är inte avsågad på riktigt och den nya idén är inte bättre än den förra. 

Vi tappar alla musten vid en eller annan tidpunkt. När den ursprungliga kolsyran lagt sig och vi sitter kvar med en fadd version av vad vi hoppades kunna åstadkomma. Men tro mig: ditt projekt kommer bli bättre än det känns just nu, bara du gör det färdigt. Det här gäller i största synnerhet akvarellmåleri, som tenderar att ha ett långt fulstadie där målningen ser hopplöst blaskig ut tills du fått på plats de sista detaljerna.

Lovar jag dig ett perfekt resultat, bara du gör färdigt? Nej. Det är heller inte målet. Målet är att skapa en rutin som tar dig igenom hela den kreativa processen: från idé, till förarbete, till genomförande, till färdigställande.

Målet är inte den färdiga produkten, utan processen. Att upprepa processen gång på gång på gång – inte för att åstadkomma någonting gnistrande ofelbart. Utan för att processen är själva livsinnehållet. Skapandet. Lärandet, växandet. På köpet åstadkommer du ibland någonting gnistrande.

Tvivlet finns alltid där, men vi behöver inte ägna det så mycket uppmärksamhet. Låt det hållas. Du har inte tid att kivas med det.

Du har ett projekt att färdigställa.

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.



Publicerad den av — 1 kommentar

Arrogansbalans

Det gäller att vara lagom arrogant. Tillräckligt för att våga ta sig an motivet, men inte så mycket att jag börjar tro att det är enkelt.

Jag vet nästan alltid redan från start hur det kommer att gå. Det förrädiska med att drabbas av för stort självförtroende är att det lurar en att tro att det ska gå bra, oavsett om huvudet är någon annanstans och skissen som växer fram på papperet ser ut som skit. “Äh”, säger Arrogansen, “det där fixar du till när du börjar måla.”

Arrogansen är ingen akvarellist, som du förstår. Hade hon varit det, så hade hon naturligtvis vetat att det är en värdelös idé att korrigera en akvarellmålning i efterhand. Är skissen dålig blir akvarellen dålig, åtminstone 99 gånger av 100. Men det örat lyssnar hon inte på. Så hon slösar bort en förmiddag på en kass skiss och en ännu sämre målning.

Men det gör ingenting. För idag behövde jag bara komma ut till ateljén. Få bära in ved och tända en brasa. Arrangera om några tavlor på väggarna och slå mig ner för första gången på ett par veckor och testa om jag fortfarande kan måla. Vid försök nummer två gick det vägen. Och utan det dåliga första försöket, hade jag aldrig kommit dit.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kritik mot kritik

Jag kan komma på två tillfällen då jag verkligen utvecklats av kritik. Båda gångerna kom den från skickliga akvarellister, som kunde peka på konkreta misstag jag konsekvent begick i mitt måleri. Inte bara det; de förstod också vad det var jag hade försökt åstadkomma och de kunde förklara vad det var som gjort att jag hade hamnat snett. Den typen av kritik är oändligt värdefull. Den är inte nödvändigtvis enkel att ta emot – sådant som är sant gör ofta lite ont – men den ger kunskaper och perspektiv som leder framåt.

Jag kan också komma på en bunt gånger då kritik naggat mitt självförtroende i kanten, utan att åstadkomma ett dugg skillnad i mitt måleri. Kanske har det berott på oförmåga att ta till mig, men det kan minst lika gärna bero på att den inte haft något meningsfullt att bidra med. All kritik är inte bra kritik.

Bra kritik öppnar en ny väg mot det mål man försöker nå. Dålig kritik är sällan mer än ett uttryck för kritikerns tycke och smak: “sådär hade inte jag gjort”. Den senare varianten kan vem som helst leverera och den finns att få i rikliga mängder. Bra kritik är sällsynt och värd att leta efter.

Kritik är överskattat. Många slänger sig med uppfattningen att kritik är utvecklande, men det tror jag är en alltför förhoppningsfull inställning. Den kan vara allt ifrån meningsfull, till meningslös, till direkt skadlig. Kritik är svårt. Den kräver både kunskaper och empati. Inte empati som i snällhet, utan empati som i förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Ju längre ifrån ens egna estetiska preferenser, desto svårare. Empatin yttrar sig också som en skicklighet i att bedöma tidpunkt. Nybörjaren och den erfarna målaren har som regel inte nytta av samma sorts kritik.

Alla kan ge kritik, men få kan göra det bra. Den som tar på sig rollen av kritiker gör klokt i att ta den på allvar.

Publicerad den av — 25 kommentarer

Vad händer i dig?

Jag vill att mina målningar ska göra någonting med den som tittar på dem. Jag är inte så kräsen och har inte så starkt kontrollbehov att jag behöver försöka mig på att styra exakt vad jag hoppas ska hända. Men jag blir glad när det händer någonting.

För min del ger själva måleriet mig en annan blick på världen. En mer intresserad blick – “Vad är det där? Hur ser det där ut? Vad skulle hända om jag gjorde den blå!?” Jag blir ofta stående, stirrande. Tittar närmare. Lägger på minnet, åker hem och försöker förmedla: “Titta vad jag lade märke till!” Kvittot på om jag lyckats förmedla är att någonting händer i den som tittar. Det blir som en tankeöverföring – betraktaren stannar också upp en stund. Blir stående, stirrande. Upptäcker någonting. Och ser kanske, kanske på världen på ett lite annat sätt framöver. Det är min högtflygande dröm.

Händer det någonting med dig när du ser mina målningar? Om du vill skriva en rad och berätta i en kommentar skulle jag bli hejdlöst glad!

Publicerad den av — 6 kommentarer

Begå fler misstag

Om du målar eller gör något annat kreativt och vill utvecklas – se då till att begå många misstag. Om du dessutom gör dig impopulär på kuppen, kan jag bara gratulera.

Du känner nog till de så kallade impressionisterna, de franska konstnärerna som levde och målade runt förra sekelskiftet och som idag betraktas som självklara – och ganska lättsmälta – klassiker. Monet, Manet, Degas, Renoir med flera. Men vet du varför de kallades impressionister? För att en konstkritiker hånfullt beskrev dem så i en tidningsrecension. Inte “impressionism – wow!” alltså, utan “impressionism – blah!” De väckte förvåning och ilska, blev nekade att vara med på utställningar och illa omtyckta av sin samtids konstvärld.

Konsthistorien är full av sådana exempel. Konstnärer som gör intryck väcker känslor. Inte bara positiva. Det är priset för att ha gjort någonting kreativt. Alla gillar inte förändring, och gör du någonting kreativt så åstadkommer du just sådan.

Alltså: blir du refuserad till utställningar, får du kritiska kommentarer – tacka och sträck på dig. Du har gjort någonting som berör.

Misstagen då? Jag blir alltmer övertygad om att det är i misstagen som nyckeln till utveckling ligger. När du målar utan att begå några misstag befinner du dig inom din komfortzon. Du rör dig inom ramarna för vad du redan kan och vet – och det är förstås helt okej, om du är nöjd där. Det finns inget fel i att vara tillfreds med de kunskaper man har. Ibland kan man behöva vila i sin trygga zon.  Men om och när du vill utvecklas, så tror jag att det är nödvändigt att kliva utanför ramarna. Då blir ditt förhållningssätt till misstag viktigt. Mitt förslag är att du ser på dem med tacksamhet, och kanske en smula humor. Utveckling är inte en städad, linjär, snygg process. Det är i förvirring och oordning som de spännande idéerna ligger gömda. Ha så kul i letandet!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Ett år med en oväntad insikt

Del ett i mitt 2020 tog slut strax efter en vernissage i Stockholm i mars. Det låg i luften under helgen, alla pratade om det: viruset. Hur det skulle bli. Skulle gå.
Nu vet vi.

Del två startade i april och stavades: inställda utställningar.

Jag har klarat mig bra. Har inte förlorat någon, inte blivit sjuk. Jag saknar mina föräldrar, och längtar tills vaccineringen gör det möjligt att träffa dem igen. Men annars – bra.

Jo, alla utställningar ställdes in eller sköts upp. Men jag tycker att jag klarade av att använda de plötsligt tomma kalendermånaderna konstruktivt. Jag gav mig bland annat ut och målade helt nya motiv.

Det fick mig att inse värdet av att inte boka upp mig för mycket. Det är lätt hänt. Konstnärslivet är i grunden otryggt, ekonomiskt alltså. Det är lätt att halka in i en idé om att kompensera för den otryggheten genom att boka in ett pärlband av utställningar. Fylla almanackan, göra sig deadlines. Det ger lite förutsägbarhet.

Problemet är bara att det ger förutsägbarhet.

Jag har börjat fundera på tanken att oreda och slump är viktiga ingredienser i kreativa processer. Jag tänker mig att kreativitet innebär att göra något nytt, och att det per definition inte låter sig göras på ett förutsägbart sätt.

Utställningar är emellertid ganska förutsägbara. Åtminstone för mig som målar ihop dem. Eftersom jag inte vill riskera att komma till vernissagen tomhänt, så målar jag sådant jag redan kan; sådant jag redan målat; sådant som inte är kreativt.

Utställningar som avlöser varandra innebär alltså – paradoxalt nog – att jag gör förvånansvärt lite kreativt arbete i ateljén. Jag håller mig inom de ramar jag arbetat upp, i min bekvämlighetszon. Det betyder inte att jag målar illa eller inte utvecklas alls. Men det blir inga stora språng, för sådana kräver möjligheten till totalt misslyckande.

Alltså: i år ska jag våga hålla några månader oplanerade. I vår och sommar har jag – om smittläget tillåter – utställningar, och sedan ska jag göra några andra saker. Jag ska berätta så småningom. Två idéer håller på att ta form. Det känns pirrigt, roligt, ganska skrämmande. Osäkert. Nytt. Bra.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta “nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. “Använd inte svart”, “använd inte vitt”, “använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och “tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. “Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Självkritik får vänta

Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.

Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.

Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.

https://www.instagram.com/p/B7i1OJhnWkI/?igshid=197cuqhow352d