Browsing Tag

kreativitet

25 I kategorin Akvarellmåleri/ Kreativitet

Vad händer i dig?

Jag vill att mina målningar ska göra någonting med den som tittar på dem. Jag är inte så kräsen och har inte så starkt kontrollbehov att jag behöver försöka mig på att styra exakt vad jag hoppas ska hända. Men jag blir glad när det händer någonting.

För min del ger själva måleriet mig en annan blick på världen. En mer intresserad blick – ”Vad är det där? Hur ser det där ut? Vad skulle hända om jag gjorde den blå!?” Jag blir ofta stående, stirrande. Tittar närmare. Lägger på minnet, åker hem och försöker förmedla: ”Titta vad jag lade märke till!” Kvittot på om jag lyckats förmedla är att någonting händer i den som tittar. Det blir som en tankeöverföring – betraktaren stannar också upp en stund. Blir stående, stirrande. Upptäcker någonting. Och ser kanske, kanske på världen på ett lite annat sätt framöver. Det är min högtflygande dröm.

Händer det någonting med dig när du ser mina målningar? Om du vill skriva en rad och berätta i en kommentar skulle jag bli hejdlöst glad!

6 I kategorin Akvarellmåleri/ Kreativitet

Begå fler misstag

Om du målar eller gör något annat kreativt och vill utvecklas – se då till att begå många misstag. Om du dessutom gör dig impopulär på kuppen, kan jag bara gratulera.

Du känner nog till de så kallade impressionisterna, de franska konstnärerna som levde och målade runt förra sekelskiftet och som idag betraktas som självklara – och ganska lättsmälta – klassiker. Monet, Manet, Degas, Renoir med flera. Men vet du varför de kallades impressionister? För att en konstkritiker hånfullt beskrev dem så i en tidningsrecension. Inte ”impressionism – wow!” alltså, utan ”impressionism – blah!” De väckte förvåning och ilska, blev nekade att vara med på utställningar och illa omtyckta av sin samtids konstvärld.

Konsthistorien är full av sådana exempel. Konstnärer som gör intryck väcker känslor. Inte bara positiva. Det är priset för att ha gjort någonting kreativt. Alla gillar inte förändring, och gör du någonting kreativt så åstadkommer du just sådan.

Alltså: blir du refuserad till utställningar, får du kritiska kommentarer – tacka och sträck på dig. Du har gjort någonting som berör.

Misstagen då? Jag blir alltmer övertygad om att det är i misstagen som nyckeln till utveckling ligger. När du målar utan att begå några misstag befinner du dig inom din komfortzon. Du rör dig inom ramarna för vad du redan kan och vet – och det är förstås helt okej, om du är nöjd där. Det finns inget fel i att vara tillfreds med de kunskaper man har. Ibland kan man behöva vila i sin trygga zon.  Men om och när du vill utvecklas, så tror jag att det är nödvändigt att kliva utanför ramarna. Då blir ditt förhållningssätt till misstag viktigt. Mitt förslag är att du ser på dem med tacksamhet, och kanske en smula humor. Utveckling är inte en städad, linjär, snygg process. Det är i förvirring och oordning som de spännande idéerna ligger gömda. Ha så kul i letandet!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Ett år med en oväntad insikt

Del ett i mitt 2020 tog slut strax efter en vernissage i Stockholm i mars. Det låg i luften under helgen, alla pratade om det: viruset. Hur det skulle bli. Skulle gå.
Nu vet vi.

Del två startade i april och stavades: inställda utställningar.

Jag har klarat mig bra. Har inte förlorat någon, inte blivit sjuk. Jag saknar mina föräldrar, och längtar tills vaccineringen gör det möjligt att träffa dem igen. Men annars – bra.

Jo, alla utställningar ställdes in eller sköts upp. Men jag tycker att jag klarade av att använda de plötsligt tomma kalendermånaderna konstruktivt. Jag gav mig bland annat ut och målade helt nya motiv.

Det fick mig att inse värdet av att inte boka upp mig för mycket. Det är lätt hänt. Konstnärslivet är i grunden otryggt, ekonomiskt alltså. Det är lätt att halka in i en idé om att kompensera för den otryggheten genom att boka in ett pärlband av utställningar. Fylla almanackan, göra sig deadlines. Det ger lite förutsägbarhet.

Problemet är bara att det ger förutsägbarhet.

Jag har börjat fundera på tanken att oreda och slump är viktiga ingredienser i kreativa processer. Jag tänker mig att kreativitet innebär att göra något nytt, och att det per definition inte låter sig göras på ett förutsägbart sätt.

Utställningar är emellertid ganska förutsägbara. Åtminstone för mig som målar ihop dem. Eftersom jag inte vill riskera att komma till vernissagen tomhänt, så målar jag sådant jag redan kan; sådant jag redan målat; sådant som inte är kreativt.

Utställningar som avlöser varandra innebär alltså – paradoxalt nog – att jag gör förvånansvärt lite kreativt arbete i ateljén. Jag håller mig inom de ramar jag arbetat upp, i min bekvämlighetszon. Det betyder inte att jag målar illa eller inte utvecklas alls. Men det blir inga stora språng, för sådana kräver möjligheten till totalt misslyckande.

Alltså: i år ska jag våga hålla några månader oplanerade. I vår och sommar har jag – om smittläget tillåter – utställningar, och sedan ska jag göra några andra saker. Jag ska berätta så småningom. Två idéer håller på att ta form. Det känns pirrigt, roligt, ganska skrämmande. Osäkert. Nytt. Bra.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Livsfunderingar/ Måleri

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta ”nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Självkritik får vänta

Jag målar inför vårens och sommarens utställningar nu. Jag har lagt upp en intensiv plan för mig, tre utställningar under perioden april-juli. Det är mycket, eftersom jag i princip ska måla allting nytt till dem.

Det skulle kunna låsa sig. Kännas pressat. Bli övermäktigt. Men jag känner tillförsikt. Min strategi är att vänta med självkritiken. Jag har schemalagt den till en torsdag i slutet av mars.

Fram tills dess bara målar jag, målar och målar. Jag satsar allt på kvantitet och tar itu med kvaliteten senare. Kanske kan jag förbättra en del av målningarna då, kanske måste jag komplettera med fler bra. Det problemet får framtidens Elisabeth lösa. Jag litar på henne, hon brukar klara det mesta.

2 I kategorin Akvarellmåleri

Bröd och bråd bedömning

Föreställ dig detta: Det är lördag morgon och du har stigit upp tidigt för att baka bröd till frukost. Du har längtat efter den här stunden hela veckan. Sett fram emot hur du ska sitta länge med morgontidningen, en kopp kaffe och nybakta frukostfrallor på en assiett. En skön långfrukost, som en perfekt start på helgen.

Du har satt igång ugnen och tagit fram bunke, slev och ingredienser. Så sätter du igång. Du blandar jäst och ljummet vatten, en nypa salt och en sked sirap.

Nu tar du en sked, smakar på blandningen och säger ”Usch! Det här är ju inte gott alls!” Plötsligt känns brödbaket inte lika roligt. Du som hade sett fram emot att skära upp ett varmt, väldoftande bröd – inte äta sådan här sörja!

Trots irritationen mäter du upp mjöl och rör ner det. Nu växer din skepsis. Tvärtemot bilden du haft av de gyllengräddade frallorna ser det här ju bara ut som ett blekt, degigt kladd! Du knådar några tag, men kastar strax hela klumpen i soporna. Du diskar ilsket ur bunken och tänker att det är typiskt. Du är helt enkelt ingen bra bagare.

Ett absurt scenario, eller hur?
Nå, precis så här behandlar många sina akvareller. De smakar av och bedömer med kritisk blick, långt innan målningen är färdiggräddad. Tittar misstänksamt på det första färglagret och säger ”Usch, så blekt”. Målar vidare och skakar snart på huvudet. ”Det ser inte alls bra ut.”

Som om en akvarell vore färdig långt innan den faktiskt var färdig. Som om en skål med jästvätska vore ett nybakt bröd.

Det här är min uppmaning: ta det varligt med bedömning och granskning. En akvarell ser nästan jämt ut som skit under processens gång, för att tala klarspråk. När jag målar är det ofta först vid de sista penseldragen som målningen går från blaha till bra. Det har ingenting med mig att göra, utan med akvarelltekniken. Akvarell målas vanligtvis med ljusa färger först och sedan byggs målningen gradvis upp med mörkare och mörkare valörer. Sådan är arbetsgången eftersom akvarellfärg inte är täckande. Du kan inte måla ljusa färger ovanpå mörka. Därför ser en akvarell mycket underlig ut under merparten av sin tillblivelse. Du gör klokt i att förlåta den för det.

Det är helt enkelt mycket möjligt att din målning inte alls är dålig. Den är bara inte klar. Släng inte degen i soporna, utan utrusta dig med tålamod och nyfikenhet inför det färdiga resultatet.

Bon appétit.

0 I kategorin Ditt och datt/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Två kreativa nyårslöften

Jag brukar inte hålla mig med nyårslöften, men jag har lust att göra ett par saker och eftersom det snart är nyår, så kan de ju lika gärna få den titeln.

Det första är att lära mig spela gitarr. Jag vill minnas att jag inte var helt kass på musiklektionerna i det svunna 1990-talet. En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam. Så vill jag minnas att strängarna hette, till exempel.

En god vän gav vårt hushåll en gitarr för något år sedan. Igår gav jag den en ärlig chans och dammade av de gamla musiklektionsackorden. Idag försökte jag mig på lite fingerplock. Det gick faktiskt hyfsat, kolla:

Jag vill inte egentligen ha det här spelandet till någonting särskilt. Mest vill jag bara lära mig någonting svårt och nytt, för att träna huvudet lite. Jag tror att det är nyttigt och viktigt att göra det då och då, lära sig någonting nytt. Så att hjärnan inte stelnar till.

Det andra löftet är att fortsätta på inslagen bana med att sänka mina perfektionskrav på mig själv. Ett sätt kan vara att skriva mer. Jag har säkert trettio halvskrivna blogginlägg – varav flera nya delar till min akvarellskola – som jag aldrig kommit till skott med att publicera, för att jag fastnar i att fila och fila på dem. Helt onödigt, egentligen. Tror jag att det ska dyka upp någon sträng människa med rödpenna, som ska markera stavfel och felsyftningar? Och om så vore – vad skulle det ens göra?

”Done is better than good”, skriver författaren Elizabeth Gilbert i sin bok ”Big magic – creative living beyond fear”. Det får bli mitt ledord för 2020.

Har du några nyårslöften på lut?

2 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Just keep swimming

"Sista vilan", akvarell av Elisabeth Biström

Har ni sett ”Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: ”just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

”Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts ”Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. ”Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

0 I kategorin Ditt och datt/ Livsfunderingar

Hur en kreativ människa fungerar (tydligen!)

Akvarellmålning, fem fiskar i en hink

Jag såg ett intressant Ted-talk med en organisationspsykolog, Adam Gant, som hade försökt ta reda på vad som kännetecknar kreativa människor. Mot sina egna förväntningar hade han funnit ut att sådana individer ofta skjuter upp viktiga saker, ofta får dåliga idéer och ofta lider av tvivel inför sina projekt. Himla uppmuntrande – jag kände igen mig på pricken!

Resultatet lät konstigt, men förklaringen var att den som skjuter upp saker får tid att tänka efter och komma på nya vinklar. Medan den som effektivt löser sina uppgifter i god tid missar chansen att tänka om och tänka nytt, får prokrastineraren istället möjlighet att komma på något originellt. ”You call it procrastinating; I call it thinking”, summerade Gant.

De många dåliga idéerna en kreativ människa har borgar för att ett och annat guldkorn ska vaskas fram ur mängden. Jag har massor med anteckningar om bilder jag vill måla, tekniker att experimentera med, utställningar att sätta ihop, böcker, trycksaker, arbetsresor, nya kursupplägg, allt möjligt. Sedan jag skaffade mig all den tid jag har nu för att hålla på med konst, formligen forsar det idéer ur mig. Adam Gant kallade det att man är snabb i starten och långsam att komma till avslut. Sådan är jag, och det har jag sett som en kataktärsbrist. Men nu får jag väl lov att omvärdera och istället se min idérikedom som en tillgång – även om de flesta idéer aldrig tar sig från anteckningsblocket till verkligheten. Det behövs vaskas mycket grus för att hitta de där glimmande kornen.

Tvivel är heller inte kreativitetens fiende, så länge det riktar sig mot själva projektet och inte mot jaget. Att tänka ”undra om den här idén håller”, ger en chansen att vrida och vända och förfina tanken. Att däremot fyllas av känslan att man själv inte duger eller håller måttet, det är inget vidare bränsle för kreativiteten. Det är vi nog många som kan skriva under på, tyvärr.

Vill du se, så finns föredraget här.