Publicerad den 2 kommentarer

Ett oväntat innehållsrikt 2022

Minnet är säkert användbart på många sätt, men när man behöver komma ihåg någonting, då är det bäst att gå till säkrare källor.

Jag tänkte skriva ett inlägg om vad jag ägnat mig åt under 2022, men avfärdade snabbt idén. Det blir en löjligt kort text, tänkte jag. Något i stil med: “Jag var gravid i nästan ett år. Sedan fick jag en bebis och målade Nobeldiplom.” Så mindes jag det gångna året.

Men så tittade jag efter i kalendern.

Kurser för mig

Precis som en bil behöver bränsle och kroppen behöver näring, behöver huvudet regelbundet fyllas på med nytt tankegods – annars finns det ingenting att bygga nya idéer på. Jag försöker se till att med jämna mellanrum anmäla mig till kurser och vidareutbildningar för att inte få soppatorsk. Det här året blev det några veckor med krokikurs, en onlinekurs om marknadsföring (en del av mitt konstnärsliv som jag inte skriver så ofta om, men som är vansinnigt intressant, kreativt och roligt) och en tremånaders kurs i botanisk illustration via Göteborgs universitet. Den var en fullträff. Precis som jag hade hoppats, öppnades ett helt nytt kunskapsfält för mig. Jag ser fram emot att vidareutveckla det botaniska måleriet under många år framöver.

Kurser för er

I början av året kom graviditetskrämporna. De vanliga, bara – vilket inte är så bara. Jäklar, vilket arbete det är att åstadkomma en bebis. Tröttheten, oj, tröttheten. Och ett antal veckor med ganska handikappande illamående. Målarlusten var obefintlig. Så jag passade på att planera in ett antal kurser istället. Ni är många, många som hör av er och undrar om och när jag håller kurser och det är så fint att ni vill ha mig som lärare. Vanligtvis måste jag avböja – tiden räcker helt enkelt inte till. Jag är noggrann med att prioritera mitt eget måleri, för att inte ateljétiden ska rinna mig ur händerna – det är så lätt hänt. Men nu när jag inte hade kraft att måla passade det perfekt att äntligen få säga ja till kursförfrågningar. Jag arrangerade ett par stycken i min ateljé, men framförallt åkte jag runt till kurser som andra bjöd in mig att leda. Tusen tack till er som organiserade så trevliga kurshelger och alla er som deltog!

Utställningar

Äntligen kunde vi lägga pandemirestriktionerna bakom oss, och göra de utställningar som fått skjutas upp i månader och år. På Lilla K i Norrtälje visade jag nattbilder från Bjuröklubb och i Mariestad ställde jag bland annat ut en jättemålning – två meter lång – som jag arbetat länge med.

I Mariestad ställde jag ut tillsammans med skulptör Margareta Melin. Mariestads-Tidningen skrev om utställningen.

Beställningsmåleri

Jodå, jag målade en del ändå. När de egna idéerna tröt kändes det så fint att få förfrågningar om beställningsmålningar. Hjärtligt tack till er som gav mig förtroendet!

Att måla på beställning är svårt, oändligt mycket svårare än att måla på egna idéer. När jag målar åt mig själv är pressen mycket mindre – misslyckas jag så är det ingen stor sak. Men när jag lovat någon någonting, då behöver jag ju uppfylla löftet. Jag måste klara av att göra en bra målning, och i tid. För mig tog det många år att förstå vilka förutsättningar jag behöver skapa för att kunna göra beställningsmåleri på ett sätt som blir bra både för köparen och mig. Det allra viktigaste är att begränsa mig. Jag ser alltid till att ha gott om tid till varje uppdrag – jag tar alltså på mig mycket få. Det får aldrig bli tidspress och det behöver alltid finnas tid att misslyckas och börja om. Då blir måleriet lekfullt och njutbart.

Skiss till ett av beställningsuppdragen. Den färdiga målningen ska bli ett bokomslag.

Oro

När energin var lägre än vanligt fick jag prioritera bort sådant jag annars hinner med. Jag satte måleriet och kurserna i första hand – allt annat fick stryka på foten. Det ekade tomt på hemsidan och i mina sociala medier. Det kändes lite oroligt, ett tag. Skulle någon ens komma ihåg mig efter en lång graviditet och föräldraledighet? Existerar en människa ens om hon inte uppdaterar sin Instagram åtminstone på veckobasis? Filosofiska frågor att grunna över i vår tid.

Ibland behöver man stanna upp för att upptäcka om någonting rör sig eller inte. I vanliga fall är jag ganska utåtriktad. Jag visar gärna upp vad jag arbetar med och har kontakt med den som är intresserad av att ta del av mitt måleri. Det är svårt att veta om kontakten dör ut om jag tystnar ett tag. Stannar rörelsen alldeles av, om jag stannar upp? Nu fick jag svaret.

Ni hörde av er! Mailade och frågade saker, gav mig uppdrag och köpte tavlor. Det rörde på sig, trots att jag vissa veckor mest låg som en fisk på land och kippade efter luft. Ni ska veta att det betydde mycket.

Medlemskap i KRO

Att få bli medlem i Konstnärernas Riksorganisation är ingen självklarhet när man gått en annan väg till konstnärskapet än via konsthögskola. Jag blev stolt och glad att bli invald och skrev om det här.

Akvarellevent

Jag har länge tänkt att jag borde spela in en digital kurs. Men jag vet inte hur man gör. Och att ta reda på hur man gör tar mycket tid, och tid är bland det värdefullaste som finns, så att.

Tack och lov att andra kan saker man själv inte kan. Under våren fick jag en fråga från Beatrice Jansson om att delta som en av tiotalet konstnärer i ett akvarellevent hon skulle arrangera. En fullmatad helg med digitala workshops – proffsigt inspelat och arrangerat. Ja tack.

Att döma av responsen i eventets slutna Facebookgrupp var Akvarellevent 2022 en stor succé! Det var oerhört fint att se hur ni tog er an mina två motiv – jag är lika imponerad av er som deltog som av Beatrice som organiserade allting. Om det blir ett Akvarellevent 2023? Jodå! Jag kommer att delta med en workshop även nästa år. Om ni som prenumererar på mitt akvarellbrev kommer få fin rabatt på biljetten? Absolut. (Här kan du också bli akvarellbrevprenumerant).

Om du har lust att delta på akvarelleventet och har önskemål om vilken typ av motiv jag ska visa – tipsa mig gärna i kommentarsfältet här!

Boken

Har jag ens nämnt Boken här tidigare? Eller är det bara mina akvarellbrevprenumeranter som känner till den? Hursomhelst – jag skriver på en. Det är ingen akvarellhandbok (en sådan har jag också idéer om, men jag måste för guds skull hejda mig), utan en bok om hur kreativitet går till. Några av er har hjälpt till genom att svara på mina nyfikna frågor om era kreativa processer. Så värdefullt och intressant.

Hur det går med skrivandet? Ptja, det är som att äta upp en elefant: en tugga i taget. Jag tuggar vidare. Den kommer, törs jag ogenerat lova, bli bra.

Barnet

I slutet av sommaren kom äntligen Alva till vår familj. Dotter och lillasyster. Jordens nya mittpunkt.

Jag är en bra mamma på det hela taget, men inget vidare på att hantera de där första, sköra veckorna. Den svårbegripliga känslan av att inte få någonting gjort, men ändå vara helt slut. Stillasittandet. Ha ont, vara trött – och samtidigt omåttligt rastlös. Jag hade ett sådant behov av att komma igång att jobba. Tack och lov kom…

… Nobeluppdraget

Det känns fortfarande en smula overkligt att ha fått hedersuppdraget att göra diplomen åt de Nobelpristagare som Kungliga Vetenskapsakademien utser. 2022 var det kemipristagarna jag fick måla åt och de kommande två åren blir det Nobelpriset i fysik och ekonomipriset.

Med min nyfödda flicka som ljuvligt (och inte hundra procent okomplicerat) sällskap spenderade jag några intensiva veckor i ateljén.

Det här blev resultatet.

Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022

Avslutningen

Årets sista veckor har mest varit fyllda av familjeliv. Jag och min sexåring har glatts åt den snörika vintern och hoppat på längdskidorna så ofta vi kunnat. I skrivande stund är jag i Västerbotten – mitt andra “hemma”. Här ska jag spendera en del tid nästa år.

Asch, nästa år, säger jag. I år, menar jag förstås. Det tar alltid ett tag att få på den tanken att fästa sig. Att vi skriver 2023 numera.

Grovt skisserat har jag några uppdrag under våren och sommaren, Nobeldiplom i höst och därutöver ska jag prioritera eget måleri och bokskriveri. Ja, och så bebis förstås: jag ska vara föräldraledig på halvtid.

Jag känner mig förväntansfull och rik på idéer. Det blir ett bra år det här. Jag hoppas på detsamma för dig. Gott nytt år!

Publicerad den 1 kommentar

Några bestämda åsikter om akvarellmåleri och om bestämda åsikter

Under våren har jag hållit fler kurser än vanligt och det har fått mig att komma fram till några viktiga poänger som jag hoppas lyckas förmedla via kurserna och när jag skriver om akvarellmåleri. Tänkte jag skulle punkta upp dem här och sprida dem med www-vindarna också, så kanske de landar någonstans där de gör nytta.

  • Du får måla akvarell hur du vill

Akvarellvärlden är konstig. Den innehåller så många regler och pekpinnar, att det kan skrämma och hämma den som vill försöka sig på att måla. ”Använd inte den eller den färgen”, ”komponera bilden såhär”, ”akvarell ska vara si eller så” – alltså, vad tusan? Det är som om det stod liv och hälsa på spel. Ju mer jag möter de här påpekandena, desto mindre tycker jag att de passar in i ett konstnärligt sammanhang. Vad är ens konst, om inte nyfiket utforskande av vår värld, våra liv? Regelbrott hör till. Det vi kallar “klassiker” idag var ofta chockerande avvikelser på sin tid.

Akvarellmåleri behöver inte vara vackert! Det behöver inte vara skirt, transparent, korrekt utfört. Det kan se ut hur som helst – tekniken är underordnad innebörden för den som målar. Visst, att ha kunskaper är bra – fast inte om den kunskapen stelnar till dogmer som får färgen att stelna i penseln. Det är bara en målning! Det är bara ett papper! Det är okej om det blir fel. Försök igen. Ingenting farligt kommer hända.

  • Mångfald är en poäng i sig

Tillbaka till syftet med måleri: det är inte att lyckas efterlikna en förlaga eller att hålla sig inom en genre. För min del är det helt okej att man härmar för övnings skull på sin kammare – det kan vara bra teknikträning. Akvarellmåleri är svårt och det tar många försök innan man behärskar olika tekniker. Att försöka göra något som någon annan gjort – eller att gå en kurs där man får de olika teknikerna förklarade för sig och får möjlighet att prova och öva – är bra sätt att lära sig de olika färdigheter som behövs. Men målet med mina kurser är aldrig att få fler att måla som jag. Målet är att bjuda på alla de erfarenheter jag har gjort, för att varje deltagare ska kunna åka hem med nya verktyg för att kunna snida fram sitt eget måleri. Jag målar mitt och det räcker – jag vill i slutänden få se vad du gör. Hur du tolkar din omgivning, din motivvärld. Mångfalden är en av själva poängerna med all mänsklig kulturell verksamhet – att vi bjuder varandra på våra olika perspektiv och tolkningar.

  • Svårt är roligt och andra paradoxer

Akvarellmåleri är på många sätt motsägelsefullt och besynnerligt. Det är komplexare än andra tekniker, eftersom det finns så många faktorer som påverkar slutresultatet: din vilja, pigmentens egenskaper, hur mycket vatten du har i penseln, hur torr luften är där du sitter och målar, vad du använder för papper och så vidare. Dessutom är tekniken bakvänd eftersom akvarellfärgen är transparent – du behöver planera målningen så att ljusa och vita partier finns kvar i slutänden. Det krävs att man utvecklar något av en synsk förmåga att läsa av hur målningen kommer se ut tre steg framåt i tiden. Svårt. På riktigt svårt. Därför är det en god idé att rensa tanken från att sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt. I många fall undviker vi det som är svårt – det är ofta ett klokt sätt att prioritera vår energi. Men akvarellmåleriet tillåter inte den taktiken. Här får vi istället öva oss på att uppleva svårigheter som intressanta problem, som vi väljer att stanna länge i, trots att det tar emot. Misslyckanden är en del av processen. De kommer uppstå. Fäst dig inte vid dem. Ofta kan de faktiskt visa sig bli den bästa delen av målningen, eller åtminstone den mest lärorika. Akvarellmåleri är upp- och nervända världen – hoppa in och se vart resan bär.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta “nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. “Använd inte svart”, “använd inte vitt”, “använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och “tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. “Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.