Publicerad den 1 kommentar

Några bestämda åsikter om akvarellmåleri och om bestämda åsikter

Under våren har jag hållit fler kurser än vanligt och det har fått mig att komma fram till några viktiga poänger som jag hoppas lyckas förmedla via kurserna och när jag skriver om akvarellmåleri. Tänkte jag skulle punkta upp dem här och sprida dem med www-vindarna också, så kanske de landar någonstans där de gör nytta.

  • Du får måla akvarell hur du vill

Akvarellvärlden är konstig. Den innehåller så många regler och pekpinnar, att det kan skrämma och hämma den som vill försöka sig på att måla. ”Använd inte den eller den färgen”, ”komponera bilden såhär”, ”akvarell ska vara si eller så” – alltså, vad tusan? Det är som om det stod liv och hälsa på spel. Ju mer jag möter de här påpekandena, desto mindre tycker jag att de passar in i ett konstnärligt sammanhang. Vad är ens konst, om inte nyfiket utforskande av vår värld, våra liv? Regelbrott hör till. Det vi kallar ”klassiker” idag var ofta chockerande avvikelser på sin tid.

Akvarellmåleri behöver inte vara vackert! Det behöver inte vara skirt, transparent, korrekt utfört. Det kan se ut hur som helst – tekniken är underordnad innebörden för den som målar. Visst, att ha kunskaper är bra – fast inte om den kunskapen stelnar till dogmer som får färgen att stelna i penseln. Det är bara en målning! Det är bara ett papper! Det är okej om det blir fel. Försök igen. Ingenting farligt kommer hända.

  • Mångfald är en poäng i sig

Tillbaka till syftet med måleri: det är inte att lyckas efterlikna en förlaga eller att hålla sig inom en genre. För min del är det helt okej att man härmar för övnings skull på sin kammare – det kan vara bra teknikträning. Akvarellmåleri är svårt och det tar många försök innan man behärskar olika tekniker. Att försöka göra något som någon annan gjort – eller att gå en kurs där man får de olika teknikerna förklarade för sig och får möjlighet att prova och öva – är bra sätt att lära sig de olika färdigheter som behövs. Men målet med mina kurser är aldrig att få fler att måla som jag. Målet är att bjuda på alla de erfarenheter jag har gjort, för att varje deltagare ska kunna åka hem med nya verktyg för att kunna snida fram sitt eget måleri. Jag målar mitt och det räcker – jag vill i slutänden få se vad du gör. Hur du tolkar din omgivning, din motivvärld. Mångfalden är en av själva poängerna med all mänsklig kulturell verksamhet – att vi bjuder varandra på våra olika perspektiv och tolkningar.

  • Svårt är roligt och andra paradoxer

Akvarellmåleri är på många sätt motsägelsefullt och besynnerligt. Det är komplexare än andra tekniker, eftersom det finns så många faktorer som påverkar slutresultatet: din vilja, pigmentens egenskaper, hur mycket vatten du har i penseln, hur torr luften är där du sitter och målar, vad du använder för papper och så vidare. Dessutom är tekniken bakvänd eftersom akvarellfärgen är transparent – du behöver planera målningen så att ljusa och vita partier finns kvar i slutänden. Det krävs att man utvecklar något av en synsk förmåga att läsa av hur målningen kommer se ut tre steg framåt i tiden. Svårt. På riktigt svårt. Därför är det en god idé att rensa tanken från att sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt. I många fall undviker vi det som är svårt – det är ofta ett klokt sätt att prioritera vår energi. Men akvarellmåleriet tillåter inte den taktiken. Här får vi istället öva oss på att uppleva svårigheter som intressanta problem, som vi väljer att stanna länge i, trots att det tar emot. Misslyckanden är en del av processen. De kommer uppstå. Fäst dig inte vid dem. Ofta kan de faktiskt visa sig bli den bästa delen av målningen, eller åtminstone den mest lärorika. Akvarellmåleri är upp- och nervända världen – hoppa in och se vart resan bär.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta ”nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. ”Använd inte svart”, ”använd inte vitt”, ”använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och ”tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. ”Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.