Bläddra bland kategorier

Kreativitet

0 I kategorin Ditt och datt/ Kreativitet

Kritik mot kritik

Jag kan komma på två tillfällen då jag verkligen utvecklats av kritik. Båda gångerna kom den från skickliga akvarellister, som kunde peka på konkreta misstag jag konsekvent begick i mitt måleri. Inte bara det; de förstod också vad det var jag hade försökt åstadkomma och de kunde förklara vad det var som gjort att jag hade hamnat snett. Den typen av kritik är oändligt värdefull. Den är inte nödvändigtvis enkel att ta emot – sådant som är sant gör ofta lite ont – men den ger kunskaper och perspektiv som leder framåt.

Jag kan också komma på en bunt gånger då kritik naggat mitt självförtroende i kanten, utan att åstadkomma ett dugg skillnad i mitt måleri. Kanske har det berott på oförmåga att ta till mig, men det kan minst lika gärna bero på att den inte haft något meningsfullt att bidra med. All kritik är inte bra kritik.

Bra kritik öppnar en ny väg mot det mål man försöker nå. Dålig kritik är sällan mer än ett uttryck för kritikerns tycke och smak: ”sådär hade inte jag gjort”. Den senare varianten kan vem som helst leverera och den finns att få i rikliga mängder. Bra kritik är sällsynt och värd att leta efter.

Kritik är överskattat. Många slänger sig med uppfattningen att kritik är utvecklande, men det tror jag är en alltför förhoppningsfull inställning. Den kan vara allt ifrån meningsfull, till meningslös, till direkt skadlig. Kritik är svårt. Den kräver både kunskaper och empati. Inte empati som i snällhet, utan empati som i förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Ju längre ifrån ens egna estetiska preferenser, desto svårare. Empatin yttrar sig också som en skicklighet i att bedöma tidpunkt. Nybörjaren och den erfarna målaren har som regel inte nytta av samma sorts kritik.

Alla kan ge kritik, men få kan göra det bra. Den som tar på sig rollen av kritiker gör klokt i att ta den på allvar.

16 I kategorin Akvarellmåleri/ Elisabeths akvarellskola/ Kreativitet/ Måleri

Akvarellskolan del 10: Så målade jag ”Inbäddad”

Akvarellen "Inbäddad" av Elisabeth Biström

Igår blev jag färdig med en målning jag ägnat mig åt i några dagar och här i del 10 av ”Elisabeths akvarellskola” kan du läsa om hur jag gjorde den.

Planering

Jag började med att titta länge, länge på motivet – en serie fotografier jag tagit av ett snöfall med ett skogsparti i bakgrunden – för att komma fram till hur jag skulle planera målningen. Det är inget enkelt motiv. Man skulle nog kunna säga att det inte ens är ett motiv som lämpar sig särskilt väl för akvarellmåleri, med tanke på alla vita detaljer som löper kors och tvärs över ytan.

Hårdraget kan man säga att ett enkelt akvarellmotiv är ett som har en ljus bakgrund och mörka detaljer – då följer måleriprocessen en logisk och intuitiv ordning. Med ett motiv som det här, där de ljusa partierna så att säga ligger ovanpå de mörka, behöver man tänka bakvänt och måla negativt, som det heter – med mörk färg runt ljusa ytor.

Anledningen att de vita partierna gör motivet komplicerat är att vit färg i akvarellmåleri huvudsakligen brukar komma från att man lämnar det vita papperet omålat. Det finns vit, täckande akvarellfärg, men den brukar bara användas till mindre ytor, kanske några enstaka ljusdagrar för att färdigställa en målning och ge den ett sista lyft. Jag tycker om tekniska utmaningar i måleriet, så jag använder i stort sett aldrig vit färg. Ergo: ett krångligt motiv. Svårt och lockande.

Jag landade i en plan som såg ut så här:

1. Skissa upp motivet med blyerts

2. Maskera en del snöflingor och några av de mindre vita detaljerna, till exempel snökanten längs ett par trädstammar

3. Markera formen på de stora snösjoken på grenarna

4. Måla trädens ytor med en svag blågrå blandning

5. Lägga till mörkare färg på trädgrenarna för att få mer definition av former

6. Ta bort maskeringen

7…. här tog min förutsägelsefantasi slut…

Starten

Målningen påbörjad – skissad, maskerad och med de stora snösjoken på plats.

Anledningen att jag valde att måla snöpartierna före träden är att det är lätt hänt att man råkar måla över en yta som ska sparas vit. Du kanske har trillat i den fällan själv? Retligt, eftersom det inte går att få tillbaka papperet i orört skick. För att minska risken för var det ett bra val att först ha markerat snöpartiernas volym och placering genom att lägga en skuggning med antwerpblå på det som skulle föreställa snö. Då blev det enklare att läsa av vilka partier jag skulle undvika att måla i nästa steg.

När snöfärgen torkat fortsatte jag med träden. I komplicerade motiv med många ytor att hålla reda på är det ofta bra att låta ett lager torka ordentligt innan man sätter igång med nästa. På så sätt minskar risken att man råkar lägga ny färg intill en redan våt yta – med konsekvensen att de blandas ihop på papperet. Sådana här målningar kräver därför tid och tålamod att vänta. Att ha en annan målning igång vid sidan av är ett bra sätt att hålla sig ifrån att börja måla innan det förra lagret hunnit bli helt torrt. Eller varför inte passa på att ta en stunds akvarellmeditation – att titta på färg som torkar är ett uttryck med oförtjänt dåligt rykte. Ibland är det ett skönt sätt att rensa huvudet!

Med hjälp av maskeringsvätska kan man tryggt måla över de partier som ska förbli vita. Gummimassan skyddar pappersytan. Jag använder en maskeringsvätska som heter Rubbelkrepp, från tillverkaren Schminke. Jag har provat många märken och upplever denna som enklast att ta bort. Den går fint att gnugga loss även efter några dagar, och den lämnar inga rester eller färgskiftningar, som andra maskeringsvätskor kan göra. Jag målar på papper från Arches, som är hårt limmat på ytan. Om du målar på ett mjukare papper är det en god idé att först testa maskeringsvätskan på en provbit innan du går loss på en stor målning. Det är trist när ens målning blir förstörd av maskering som fastnat. Se till att papperet är helt torrt innan du lägger på maskeringsvätskan och låt den torka helt innan du börjar måla.

När jag fått några lager av allt mörkare färg på plats tyckte jag att det var dags att ta bort maskeringen.

Med maskeringen borttagen lade jag en del tid på att få rätt färg och form på de fallande snöflingorna. På flingorna som syns mot den vita himmelen skvätte och målade jag på gråblå färg med bara lite pigment och mycket vatten. Jag valde pigment som är så kallade kantbitare (här kan du läsa om akvarellfärgers olika pigmentegenskaper), för att få rätt karaktär på ytorna. De vita snöflingorna framför skogspartiet ville jag ge mer diffusa kanter för att ge intrycket att de rör sig i luften. Jag lade på rent vatten runt flingornas kanter så att den mörka färgen löstes upp, och sedan sög jag upp färgen med en trasa. Försiktigt, försiktigt.

Detalj ur akvarell av Elisabeth Biström

Detalj: några snöflingor som yr omkring. När pigmenten får simma fritt i små pölar av vatten, kommer deras egenskaper till sin rätt. Här lade jag först på en blöt fläck, lät den torka och lade sedan på en till.

Akvarell av Elisabeth Biström i halvfärdigt stadie.

I det här stadiet blev jag rådvill. Jag hade kommit så långt som jag hade kunnat planera i förväg, men tyckte att målningen var rörig. Liksom formlös.

Telefontricket

Halvfärdig akvarell med digital skiss

När jag tappar riktningen och inte lyckas tänka fram fortsättningen på en målning, använder jag ibland ett väldigt enkelt verktyg för att kunna prova mig fram visuellt: min telefons skissfunktion. Jag fotograferade målningen, och målade med penselverktyget i bild-appen, tills jag tyckte att jag fick fason på bilden. Här ser du telefon-versionen. Det behöver inte bli en avancerad eller ens snygg bild – poängen är bara att få ett visuellt stöd för att lättare kunna föreställa sig hur akvarellen kan bli. Ett sätt att kunna prova sig fram, som kommer särskilt väl till pass i akvarellmåleriet där det ju inte är så enkelt att göra fel och göra om på papperet.

Färdig?

När jag med telefonskissens hjälp kom fram till att rätt väg att gå var att mörka ner några partier ganska ordentligt, tyckte jag till slut att målningen var färdig. 

Hur vet man när ens akvarell är färdig? Det är en fråga många brottas med. För mig tog det ganska lång tid att få känsla för det, så bli inte frustrerad om det inte faller sig naturligt till en början. För mig är signalen att jag upptäcker att penseldragen blir trevande och slutar tillföra någonting som för målningen framåt. Då är det dags att lägga ner penseln.

Krispiga kanter

Jag hade avgränsat bildytan på mitt papper med vanlig maskeringstejp, och det är fantastiskt belönande att ta bort tejpkanten och se den målade kanten mot det vita papperet träda fram.

Jag använder vanlig maskeringstejp, som finns på byggbutiker och liknande. På välsorterade ställen kan du hitta tejp som inte är så stark. Jag använder en mittemellanstark variant, som varken lossnar eller fastnar för hårt. Om tejpen är för hårt klistrad (testa gärna på en provbit och låt den sitta över natten) så kan du först trycka den mot byxbenet för att dämpa klistrigheten. Maskeringstejp kan också användas för att göra raka ytor i ett motiv.

Maskeringstejp fungerar sämre för att klistra fast ett papper på en skiva – när papperet sväller och torkar orkar ofta maskringstejp inte hålla emot, utan släpper från skivan. För det ändamålet är det bättre att använda klisterremsor av papper – här finns en instruktion på hur du då går tillväga. I den här målningen använde jag väldigt tjockt akvarellpapper, som inte behöver spännas upp: Arches 600-gramspapper. Det är ett dyrt men vackert alternativ, som också passar oss som ibland är för ivriga för att orka lägga en halvtimma på att spänna upp papper.

Färdig!

Här är, till slut, det färdiga resultatet.

”Inbäddad”, akvarell av Elisabeth Biström 2021. 40×60 cm.

Frågor?

Skriv en kommentar vetja, så svarar jag efter bästa förmåga.

25 I kategorin Akvarellmåleri/ Kreativitet

Vad händer i dig?

Jag vill att mina målningar ska göra någonting med den som tittar på dem. Jag är inte så kräsen och har inte så starkt kontrollbehov att jag behöver försöka mig på att styra exakt vad jag hoppas ska hända. Men jag blir glad när det händer någonting.

För min del ger själva måleriet mig en annan blick på världen. En mer intresserad blick – ”Vad är det där? Hur ser det där ut? Vad skulle hända om jag gjorde den blå!?” Jag blir ofta stående, stirrande. Tittar närmare. Lägger på minnet, åker hem och försöker förmedla: ”Titta vad jag lade märke till!” Kvittot på om jag lyckats förmedla är att någonting händer i den som tittar. Det blir som en tankeöverföring – betraktaren stannar också upp en stund. Blir stående, stirrande. Upptäcker någonting. Och ser kanske, kanske på världen på ett lite annat sätt framöver. Det är min högtflygande dröm.

Händer det någonting med dig när du ser mina målningar? Om du vill skriva en rad och berätta i en kommentar skulle jag bli hejdlöst glad!

2 I kategorin Kreativitet/ Livsfunderingar

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga ”vad kan det här bli?”. Vad ser det här ut som? Vad kan jag göra av det här? Vad händer om..?

Livet blir rikare. Väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

6 I kategorin Akvarellmåleri/ Kreativitet

Begå fler misstag

Om du målar eller gör något annat kreativt och vill utvecklas – se då till att begå många misstag. Om du dessutom gör dig impopulär på kuppen, kan jag bara gratulera.

Du känner nog till de så kallade impressionisterna, de franska konstnärerna som levde och målade runt förra sekelskiftet och som idag betraktas som självklara – och ganska lättsmälta – klassiker. Monet, Manet, Degas, Renoir med flera. Men vet du varför de kallades impressionister? För att en konstkritiker hånfullt beskrev dem så i en tidningsrecension. Inte ”impressionism – wow!” alltså, utan ”impressionism – blah!” De väckte förvåning och ilska, blev nekade att vara med på utställningar och illa omtyckta av sin samtids konstvärld.

Konsthistorien är full av sådana exempel. Konstnärer som gör intryck väcker känslor. Inte bara positiva. Det är priset för att ha gjort någonting kreativt. Alla gillar inte förändring, och gör du någonting kreativt så åstadkommer du just sådan.

Alltså: blir du refuserad till utställningar, får du kritiska kommentarer – tacka och sträck på dig. Du har gjort någonting som berör.

Misstagen då? Jag blir alltmer övertygad om att det är i misstagen som nyckeln till utveckling ligger. När du målar utan att begå några misstag befinner du dig inom din komfortzon. Du rör dig inom ramarna för vad du redan kan och vet – och det är förstås helt okej, om du är nöjd där. Det finns inget fel i att vara tillfreds med de kunskaper man har. Ibland kan man behöva vila i sin trygga zon.  Men om och när du vill utvecklas, så tror jag att det är nödvändigt att kliva utanför ramarna. Då blir ditt förhållningssätt till misstag viktigt. Mitt förslag är att du ser på dem med tacksamhet, och kanske en smula humor. Utveckling är inte en städad, linjär, snygg process. Det är i förvirring och oordning som de spännande idéerna ligger gömda. Ha så kul i letandet!