Publicerad den Lämna en kommentar

Kritik mot kritik

Jag kan komma på två tillfällen då jag verkligen utvecklats av kritik. Båda gångerna kom den från skickliga akvarellister, som kunde peka på konkreta misstag jag konsekvent begick i mitt måleri. Inte bara det; de förstod också vad det var jag hade försökt åstadkomma och de kunde förklara vad det var som gjort att jag hade hamnat snett. Den typen av kritik är oändligt värdefull. Den är inte nödvändigtvis enkel att ta emot – sådant som är sant gör ofta lite ont – men den ger kunskaper och perspektiv som leder framåt.

Jag kan också komma på en bunt gånger då kritik naggat mitt självförtroende i kanten, utan att åstadkomma ett dugg skillnad i mitt måleri. Kanske har det berott på oförmåga att ta till mig, men det kan minst lika gärna bero på att den inte haft något meningsfullt att bidra med. All kritik är inte bra kritik.

Bra kritik öppnar en ny väg mot det mål man försöker nå. Dålig kritik är sällan mer än ett uttryck för kritikerns tycke och smak: ”sådär hade inte jag gjort”. Den senare varianten kan vem som helst leverera och den finns att få i rikliga mängder. Bra kritik är sällsynt och värd att leta efter.

Kritik är överskattat. Många slänger sig med uppfattningen att kritik är utvecklande, men det tror jag är en alltför förhoppningsfull inställning. Den kan vara allt ifrån meningsfull, till meningslös, till direkt skadlig. Kritik är svårt. Den kräver både kunskaper och empati. Inte empati som i snällhet, utan empati som i förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Ju längre ifrån ens egna estetiska preferenser, desto svårare. Empatin yttrar sig också som en skicklighet i att bedöma tidpunkt. Nybörjaren och den erfarna målaren har som regel inte nytta av samma sorts kritik.

Alla kan ge kritik, men få kan göra det bra. Den som tar på sig rollen av kritiker gör klokt i att ta den på allvar.

Publicerad den 25 kommentarer

Vad händer i dig?

Jag vill att mina målningar ska göra någonting med den som tittar på dem. Jag är inte så kräsen och har inte så starkt kontrollbehov att jag behöver försöka mig på att styra exakt vad jag hoppas ska hända. Men jag blir glad när det händer någonting.

För min del ger själva måleriet mig en annan blick på världen. En mer intresserad blick – ”Vad är det där? Hur ser det där ut? Vad skulle hända om jag gjorde den blå!?” Jag blir ofta stående, stirrande. Tittar närmare. Lägger på minnet, åker hem och försöker förmedla: ”Titta vad jag lade märke till!” Kvittot på om jag lyckats förmedla är att någonting händer i den som tittar. Det blir som en tankeöverföring – betraktaren stannar också upp en stund. Blir stående, stirrande. Upptäcker någonting. Och ser kanske, kanske på världen på ett lite annat sätt framöver. Det är min högtflygande dröm.

Händer det någonting med dig när du ser mina målningar? Om du vill skriva en rad och berätta i en kommentar skulle jag bli hejdlöst glad!

Publicerad den 2 kommentarer

Vad är konst?

Ett annat sätt att se på världen. Det är vad konst är för mig. Ett dike blir en ljusspegling och ett skuggspel. En byggarbetsplats blir en intrikat dans av linjer, ytor och valörer. En kropp blir – för att låna Stina Wollters ord – ett formäventyr.

Det är att få tillbaka barnets syn på världen – istället för att blasé kalla en sak för en sak kan vi fråga ”vad kan det här bli?”.
Vad ser det här ut som?
Vad kan jag göra av det här?
Vad händer om..?

Livet blir rikare, väcker mer förundran. Det är vad konst gör för mig, och det är vad jag försöker fånga på papper i mina målningar.

Vad gör konst med dig?

Publicerad den 6 kommentarer

Begå fler misstag

Om du målar eller gör något annat kreativt och vill utvecklas – se då till att begå många misstag. Om du dessutom gör dig impopulär på kuppen, kan jag bara gratulera.

Du känner nog till de så kallade impressionisterna, de franska konstnärerna som levde och målade runt förra sekelskiftet och som idag betraktas som självklara – och ganska lättsmälta – klassiker. Monet, Manet, Degas, Renoir med flera. Men vet du varför de kallades impressionister? För att en konstkritiker hånfullt beskrev dem så i en tidningsrecension. Inte ”impressionism – wow!” alltså, utan ”impressionism – blah!” De väckte förvåning och ilska, blev nekade att vara med på utställningar och illa omtyckta av sin samtids konstvärld.

Konsthistorien är full av sådana exempel. Konstnärer som gör intryck väcker känslor. Inte bara positiva. Det är priset för att ha gjort någonting kreativt. Alla gillar inte förändring, och gör du någonting kreativt så åstadkommer du just sådan.

Alltså: blir du refuserad till utställningar, får du kritiska kommentarer – tacka och sträck på dig. Du har gjort någonting som berör.

Misstagen då? Jag blir alltmer övertygad om att det är i misstagen som nyckeln till utveckling ligger. När du målar utan att begå några misstag befinner du dig inom din komfortzon. Du rör dig inom ramarna för vad du redan kan och vet – och det är förstås helt okej, om du är nöjd där. Det finns inget fel i att vara tillfreds med de kunskaper man har. Ibland kan man behöva vila i sin trygga zon.  Men om och när du vill utvecklas, så tror jag att det är nödvändigt att kliva utanför ramarna. Då blir ditt förhållningssätt till misstag viktigt. Mitt förslag är att du ser på dem med tacksamhet, och kanske en smula humor. Utveckling är inte en städad, linjär, snygg process. Det är i förvirring och oordning som de spännande idéerna ligger gömda. Ha så kul i letandet!