Publicerad den Lämna en kommentar

Botar kola i kolan med tristessträning och bokläsning

Jag har känt mig trög i skallen länge nu, ända sedan jag började få graviditetskrämpor ungefär vid den här tiden i fjol. Nu ser min femmånaders dotter till att trögheten består genom att väcka mig ganska frekvent under nätterna. Jag försöker att praktisera tålamod – vad mer kan man. Men jag är samtidigt trött på att vara trött. Så jag läser och skriver för att försöka veva igång hjärnan igen, innan den rostar ihop alldeles.

Jag läste ut den första boken på evigheter härom veckan. Under det senaste året har jag nog påbörjat ett tiotal titlar, men kroknat halvvägs varje gång. Det blir inte  så väldigt roligt när man knappt minns vad man läste igår. Men nu så. Jag känner hur hjärnkapaciteten långsamt, långsamt är på väg tillbaka. Lämpligt nog handlade boken jag äntligen tuggat mig igenom just om hjärnkapacitet. ”Deep Work” heter den, och är skriven av en karl som heter Cal Newport. Den handlar om perspektiv och strategier man kan ta till för att få mer tid och ork till ”djuparbete”, alltså sådant arbete som kräver mycket koncentration. Tidpunkten att fundera över djuparbete är, med tanke på ovan nämnda nattsuddarbebis, kanske sisådär väl vald. Jag får vara nöjd med det arbete jag överhuvudtaget får till, grunt eller djupt. Men några av bokens idéer har jag i alla fall börjat tillämpa redan nu. Som att öva några gånger om dagen på att göra ingenting, utan distraktioner. Känns välgörande.

Näst på min läslista står ”The Myth of Normal” av Gabor Maté.

Har du läst någonting bra på sistone? Tipsa gärna!

Publicerad den Lämna en kommentar

Bird by Bird

När jag hamnar i en kreativ svacka finns det bara en sak att göra: jag lyssnar på Anne Lamotts föredrag på Santa Barbara Writers Conference från 1996, där hon berättar om sin då nyutgivna bok ”Bird by Bird – instructions on writing and life”.

Boken handlar om att skriva, men som titeln antyder är innehållet också överförbart till lite bredare uppgifter, som att leva. Det kan vi ju alla behöva lite stöd kring emellanåt. Jag kan garantera att även akvarellmåleriet går lättare med hjälp av Lamotts brutala uppriktighet, varma humor och insiktsfulla råd.

Här hittar du föredraget.

Publicerad den 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén
Publicerad den Lämna en kommentar

Spänning

Vad skiljer en bra låt från intetsägande hissmusik? Samma som skiljer en tavla köpt i en möbelaffär från en intressant målning, tror jag. Att det inte bara är dekoration, inte bara vackert. Att det finns en nerv. Någonting som skaver. Spänning.

Spänning i en akvarell kan till exempel vara en lite oväntad komposition. En färgfläck som skär sig. En kombination av skira lager och råare penseldrag. Eller att låta pigmentegenskaperna ta ordentligt med plats.

Jag försöker måla som pianisten i Buena Vista Social Club spelar. Han ligger precis på gränsen rytmiskt. Leker med de andra bandmedlemmarnas slingor och Omara Portuondos sång. Än ligger han före, än töjer han på tiondelssekunderna och dröjer, släpar efter – tills han släpper på spänningen och kommer ikapp. Det känns i hela kroppen när han gör det. En lättnad över att strängen inte brast. Att allt var på lek.

Det blir också tydligt när jag hör Rubén Gonzáles spela piano, att kvalitet i konst inte kan förenklas ner till några knep. Det måste också finnas skicklighet i utförandet. Konstnären behöver lägga tid på att lära sig sitt instrument. Att en låt går i otakt gör den ju inte per automatik bra.

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett och samma

Ibland framstår det för mig som att allting är samma sak. Att måla en akvarell, skriva en sång, komponera en blomrabatt – allt handlar om lager och komposition och rytm. Ibland kan jag se pigmentvalen i en låt eller höra melodin i en bildväv. Samma försök att uttrycka oss, bara olika material. Det är någonting fint enande över det. Någonting mänskligt.

Elisabeth Biström akvarell
Publicerad den Lämna en kommentar

Substitut

Ibland är det svårt att få till tid att måla. Många gånger har deltagare på mina kurser berättat att de tagit paus under alla de år de haft barn i huset.

Jag har också ibland svårt att få tiden att kännas tillräcklig. Nu, med en bebis i familjen, är det särskilt påtagligt, även om jag ser till att pussla ihop ateljétid så gott det går.

En sak jag gör som hjälper mig att ändå hålla igång det kreativa tänkandet är att fotografera mycket. Det tar just ingen tid, jag griper tillfällena i flykten.

Med en stor bildbank är det enkelt att hitta referensmaterial som kortar startsträckan när det väl finns tid att måla. Det håller också igång idéarbetet: jag ser hur olika teman växer fram till kommande utställningar eller böcker. Dessutom gör fotograferandet att jag har akvarellblicken aktiverad. När jag målar mycket ser jag motiv överallt och kan aktivera någon slags funktion som översätter det jag ser till hur det skulle fungera som akvarell. När jag fotograferar verkar den förmågan hållas igång.

Publicerad den 1 kommentar

”Gör bara ditt bästa”

Så säger folk ibland, särskilt till barn. ”Gör bara ditt bästa”, eller ”gör bara så gott du kan.”

Vad då ”bara”? Det är ju ett helt orimligt, vansinnigt högt ställt krav. Med stora konsekvenser.

Jag försöker absolut göra mitt bästa – ibland. Konsten är att välja tillfällena och att i övrigt göra saker halvdant. Jomen faktiskt. Jag vill dra en lans för att halvfuska sig igenom det mesta.

Att försöka göra sitt bästa på för många plan är antingen en snabbväg till utmattning eller ett på förhand garanterat misslyckande. Det går ju inte. Det är lika omöjligt som att prioritera allt – då har man i själva verket inte prioriterat någonting.

Om jag ska kunna göra mitt bästa i ateljén, behöver jag skapa utrymme för det. I kalendern, i mina energinivåer, i vad jag riktar min uppmärksamhet på. Att göra sitt bästa är inget ”bara”, det är hårt, hårt jobb. Och jag älskar att jobba hårt. Jag fylls av livslust när jag får gå på djupet och fokusera på någonting så länge och så bra som jag kan.

Då kan jag inte hålla på och slösa ork på att göra mitt bästa på fler än ett par saker. Måleriet, familjen och några vänner. Det är ungefär vad som ryms i mitt liv. Massor med andra saker får stryka på foten.

Vilka sysslor och områden i livet kan du välja att göra dåligt, för att få mer tid till det du verkligen vill göra bra?

Publicerad den 4 kommentarer

Måla med bebis – fyra sätt att få det att fungera (någorlunda)

Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.

Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.

Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att ”bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.

Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.

Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.

Ni vet uttrycket ”det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.

Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:

Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.

Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:

Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.

Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.

Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.