Kategori: Akvarellmåleri

Publicerad den av — 2 kommentarer

Långsamhetens lov

Akvarell av Elisabeth Biström

I en radiointervju – jag önskar att jag kunde hitta den igen – sade Torgny Lindgren någonting i stil med att han på en bra dag fick några ord på pränt, ibland kanske till och med en bra mening. Det där har stannat kvar hos mig: hur tillfreds han lät över sin långsamma skrivprocess. Han var ändå en rätt produktiv författare så kanske överdrev han sävligheten en smula för komisk effekt, ett grepp han ju var mästerlig på, men jag antar att han inte blåljög. Han skrev nog rätt sakta. Eftertänksamt.

Själv tror jag mig ofta ha bråttom och känner ibland att jag borde öka min produktivitet. Det kan kännas produktivt att stressa, men är det knappast. Det blir nog inte särskilt mycket bättre målningar bara för att de blir fler snabbare. Dessutom målar jag ju redan mycket, åtminstone när jag inte är föräldraledig. Det får mig att misstänka att den där känslan av otillräcklighet är något slags kroniskt inre bråte, inte en spegling av mitt faktiska arbete.

Att försöka öka produktiviteten kan också råka bli torrsim. Ett jäkla viftande, men man kommer inte särskilt långt. Torgnyska små steg framåt må kännas ineffektiva, men känslor är inte alltid att lita på. Stegen ackumuleras och när man tittar i backspegeln upptäcker man hur långt man faktiskt kommit. Det gäller bara att stå ut med långsamheten och orka vara nöjd med de små framstegen istället för att ständigt gapa efter mer. n’Torgny visste vad han gjorde.

Publicerad den av — 29 kommentarer

Vilket kursinnehåll skulle du vara sugen på?

Jag har ett kul projekt på gång. Det är ännu i sin linda så jag kan bara avslöja att det handlar om digitala kurser. Men trots hysch-hyschet vill jag passa på att kasta ut den här lilla förhandsinformationen i etern, för att fiska efter förslag!

Om du skulle ha lust att gå akvarellkurs med mig (plus två andra, än så länge hemliga, men mycket skickliga kursledare), vad skulle du då vilja lära dig om? Något särskilt motiv, någon särskild teknik, något särskilt material? Berätta i kommentarsfältet! Alla förslag tas emot med öppna armar och stor nyfikenhet!

Publicerad den av — 1 kommentar

Vad det handlar om

Påminnelse till mig själv: när det känns motigt att gå till ateljén och du trampar runt runt runt på golvet och städar lite här och stoppar en till pinne i kaminen, och du blänger på papperet på bordet som ligger och förolämpar dig med sin vithet. Och du undrar om du någonsin kommer att måla någonting bra igen och du börjar formulera en ursäkt till den stackars mannen som beställt ett porträtt – och behöver inte fönsterna tvättas och jisses, så länge sedan golvet blev dammsugat… Medan du gör allt detta och medan papperet förvånat kikar tillbaka på dig där du trampar omkring – kom då ihåg att när du dragit de första veliga linjerna med blyertspennan och rynkat ögonbrynen och hukat dig som en gam över papperet och du jämfört vinkeln på fotot med vinkeln på papperet och du rättat till och måttat och dragit ett streck till – lite djärvare – och du kommer till en kind, ett öra, den lilla v-formen mellan örats insida och hårlinjen – då!

Då har allting lossnat. Podden i högtalaren backar diskret undan och lägger sig som ett bakgrundsbrus. Tiden och tankarna sätter sig intill. Hela din uppmärksamhet zoomas in mot den där vinkeln, att få den p-r-e-c-i-s rätt. Du blir ett papper och en penna. Ett streck i taget.

Det är därför du gör det här. Du kan fortfarande.

Gör nu ett streck till.

Publicerad den av — 1 kommentar

Två pusselbitar för att lyckas måla under föräldraledigheten

Jag fortsätter att laborera med hur jag bäst kan kombinera min halvtidsföräldraledighet med arbete. Två saker jag har kommit fram till såhär långt:

För det första: morgonstund har – faktiskt – guld i mund. Om jag får någonting kreativt/produktivt gjort på morgonen och förmiddagen, så blir resten av dagen bra. Väntar jag däremot på något tillfälle på eftermiddagen, som sannolikt aldrig dyker upp, så blir jag frustrerad och får ingenting gjort. Mitt behov av att arbeta är lika viktigt som behovet av sömn och mat. Så att spendera lilla A’s morgontupplur i ateljén är det bästa sättet att se till att jag är en glad morsa på eftermiddagen. En dubbelvinst.

För det andra: beställningsmåleri är det bästa att ägna mig åt just nu. Det märkte jag redan när jag var trött av graviditeten i fjol, att jag inte hade energi för att driva några egna, större projekt. Alla idéer om utställningar, teman och motiv kändes mest oöverstigliga. Beställningar däremot, var och är fantastiskt att få jobba med. Det är så skönt nu när energinivåerna är låga, att faktiskt ha lovat någon någonting. När jag i vanliga fall arbetar i ateljén är jag bara ansvarig inför mig själv. Jag behöver normalt sett inte ha deadlines eller annan yttre press för att vilja prestera – det räcker gott och väl med den autentiska lusten att måla. Men nu när tid och ork är en bristvara är det istället bättre att vara ansvarig inför någon annan – att behöva leverera en utlovad målning i tid. Jag sätter tidsramar som fungerar under omständigheterna. Har hittat ett lagom tempo. Och måleriet går bra!

Jag har under många år mejslat fram arbetsformer för beställningsmåleri som gör att det blir lustfyllt för mig. Jag vet att många konstnärer kämpar med beställningar och många undviker det helt och hållet. Förståeligt. Det är inte alls enkelt. Beställningsmåleri kräver att man kan kanalisera sin kreativa energi vid en given tidpunkt och till ett motiv man inte själv valt. Istället för att gå på en känsla som intuitivt dyker upp, behöver man kunna frammana känslan, genom att vara förtrogen med sina egna drivkrafter och förstå vilka förutsättningar som krävs för att måleriet ska fungera. Det är ett känslomässigt finlir och jag skulle tro att det för de flesta krävs en hel del misstag och dikeskörningar innan man hittar vägen. Jag är glad att ha de där dikeskörningarna bakom mig, för nu är beställningsarbete en pusselbit i mitt yrkesliv som jag inte skulle vilja vara utan.

De målningar jag gör på beställning är ofta gåvor till människor som betyder mycket för den som beställer. Ofta handlar det om att förgylla en högtidsdag, eller om att skapa och spara ett minne för livet. Motiven är djupt personliga. Platser och människor som ligger hjärtat närmast. Jag vet att en del ser snett på beställningsmåleri – konstnären kanske känner sig “köpt” – men för mig är det tvärtom. Jag känner mig hedrad att få förtroendet och stolt över att veta att jag kan förvalta det.

Idag blev jag färdig med en skiss i ateljén. En svår en, som jag var glad att få besked om att jag hade tolkat rätt. Det ska bli roligt att sätta igång med den i ett större format. Dessförinnan ska jag få göra två fina porträtt. Vårens arbete ligger lagom tätt inskrivet i kalendern. Jag ser fram emot många sköna arbetsmorgnar i ateljén.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att berätta tillsammans / Telling the story together

Du behöver inte avslöja allting. När du målar berättar du en historia. Den kan vara väsentligt mer vag än en historia du formulerar med ord och meningar, men det finns alltid en berättelse där. Det är okej om historien du berättar inte är densamma som betraktaren läser in. 

Både i skrivande och i konst finns det ett samarbete mellan konstnär och publik. Det finns alltid luckor i verket som betraktaren har möjlighet att fylla i. Beroende på deras erfarenheter, genre-kunskaper, fantasi och så vidare, kommer de fylla i luckorna på olika sätt. Där en ser ett finstämt motiv får en annan kanske en känsla av förebådande tomhet – och båda har rätt. 

När du visar upp konsten, släpper du taget om tolkningen. Fasen där du ensam berättade historien är över och nu börjar fasen där du och betraktaren samarbetar om att fylla bilden med mening. På det sättet skapar konst en gemenskap människor emellan.

När du målar handlar det inte bara om att sätta färg på ett papper eller en duk – du avgör också hur stora luckor du vill lämna åt betraktaren att fylla i. Hur viktigt är det för dig att publiken förstår vad du vill säga och hur mycket utrymme kan du lämna åt dem att avsluta berättelsen som du har påbörjat?

Telling the story together

You don’t have spell it all out. When you paint, you tell a story. It can be more vague than one crafted with words, but there’s a story nonetheless. It’s okay if your story isn’t the same as the viewer reads.

Both in writing and in art, there’s a collaboration taking place between artist and audience. There are always gaps in the work that the reader gets to fill with meaning. Depending on their experiences, genre-knowledge, imagination and so on, they’ll all fill in the gaps in different ways. Where one person sees a tranquil scene, someone else will see a foreboding emptiness – and both are correct. 

When you present your art to the world, you let go of the interpretation. The phase where you single handedly tell the story is over, and now the phase of cooperation begins. That’s how art makes us connect with each other.

When you paint, you don’t just put paint on a paper or canvas – you also decide how many and how big gaps there will be for the viewer to fill in. How important is it that the audience understands the story you are trying to tell and how much space can you leave for them to finish what you’ve started?

Publicerad den av — 1 kommentar

Fläskfärs i rabatten och heta blå toner

Det har varit populärt i trädgårdsvärlden i några år att odla blekt smutspastellfärgade rosa-orange-beigea blommor. Rosen ‘Koko Loco’, nejlikroten ‘Mai Tai’, rosenskäran “Apricotta’, dahlian ‘Café au Lait’. Jag har också fallit för trenden. Mjuka, gammeldags romantiska nyanser, milda för ögat. Men så råkade jag höra trädgårdsmästaren Emily Bratt träffsäkert kalla färgskalan för “fläskfärs” och det ändrade min uppfattning av färgerna fullständigt. Jag gillar dem fortfarande. Men jag kan inte låta bli när jag tittar på mina blomrabatter att numera associera till matbutikens hyllrader av plasttråg med genomskinlig folie över daggmaskliknande korvar av mald gris. Det väcker inte riktigt samma stämning, på något vis.

Daggmask, förresten. Det skulle också kunna vara en beskrivning av samma färgskala. Eller gammelrosa. Puderrosa. Eller kanske rosa marmor. Märker du hur associationerna ändrar hur du ser på färgerna? De till och med doftar olika.

Färgen på rosen ‘Koko Loco’ beskrivs till exempel såhär i handeln: “mjölkchokladfärgad”, “nougatfärgad”, “pastellbeige”, “korallbrun”, “kaffe-med-mjölk-rosa”. Det säljer nog bättre än om den hade kallats daggmaskfärgad.

Första gången jag minns att jag fick en aha-upplevelse kring färgassociation var när jag läste till bildlärare och hade en utbytesstudent från Namibia i klassen. Vi höll på med färglära och läraren benämnde blå färger som “kalla” och orange-röda som “varma”, varpå min namibiske klasskamrat protesterade. För honom representerade blå färger den heta dag-himlen och de orangeröda nyanserna den svalkande solnedgången. Självklart är blå färger varma och röda kalla, tyckte han. Båda två hade rätt. Allt handlar om kontext och association.

Vill du läsa mer av det här slaget och få en titt bakom kulisserna på vad jag arbetar med i ateljén? Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev. 

Publicerad den av — 1 kommentar

Arrogansbalans

Det gäller att vara lagom arrogant. Tillräckligt för att våga ta sig an motivet, men inte så mycket att jag börjar tro att det är enkelt.

Jag vet nästan alltid redan från start hur det kommer att gå. Det förrädiska med att drabbas av för stort självförtroende är att det lurar en att tro att det ska gå bra, oavsett om huvudet är någon annanstans och skissen som växer fram på papperet ser ut som skit. “Äh”, säger Arrogansen, “det där fixar du till när du börjar måla.”

Arrogansen är ingen akvarellist, som du förstår. Hade hon varit det, så hade hon naturligtvis vetat att det är en värdelös idé att korrigera en akvarellmålning i efterhand. Är skissen dålig blir akvarellen dålig, åtminstone 99 gånger av 100. Men det örat lyssnar hon inte på. Så hon slösar bort en förmiddag på en kass skiss och en ännu sämre målning.

Men det gör ingenting. För idag behövde jag bara komma ut till ateljén. Få bära in ved och tända en brasa. Arrangera om några tavlor på väggarna och slå mig ner för första gången på ett par veckor och testa om jag fortfarande kan måla. Vid försök nummer två gick det vägen. Och utan det dåliga första försöket, hade jag aldrig kommit dit.

Publicerad den av — 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén