Publicerad den Lämna en kommentar

Inspiration eller inspiration?

Det förefaller mig som att ordet “inspiration” har två delvis olika betydelser. När folk frågar om min inspiration menar de inte alltid samma sak.

Den ena betydelsen är vad jag inspireras av att se, alltså inspiration till olika motiv. Den andra betydelsen hadlar om målarlust – hur gör jag för att vilja och ha tålamod att måla?

Inspiration i den första bemärkelsen får jag från lite vad som helst i den yttre världen. Det spelar inte så stor roll. Några grässtrån. Ljuset på sidan av en tall. En byggnadsställning. Formen på en våg. Den gemensamma nämnaren finns inte där ute, utan i mitt huvud. När jag lyckas vara uppmärksam på vad jag ser, hittar jag motiv överallt. Då lägger jag märke till detaljer, intressanta vinklar, en bra rytm mellan trädstammarna. Jag kallar det att ha akvarellblicken på.

Den andra typen av inspiration – målarlust – får jag av att måla. Det följer den ordningen nästan jämt. Inte lust-målning, utan målning-lust. Jag sätter igång. Ibland går det trögt, ibland lätt, ibland tar det kort tid innan det känns lustfyllt, ibland lång. Jag fäster inte så stor vikt vid hur det känns. Jag vill inte vara i mina känslors våld på det sättet (då är jag rädd att jag mest skulle känna för att ligga på kökssoffan och äta kakor). Jag målar och då får jag ibland inspiration, som lön för mödan. Oavsett blir det någonting på papperet och det är det viktiga.

Publicerad den Lämna en kommentar

Mitt jobb är tre jobb

Det kan se ut som att konstnärens arbete är att göra konst, men åtminstone för mig har det visat sig bestå av tre delvis överlappande, men ändå distinkt olika delar:

Att måla

Ganska givet. Ändå inte i praktiken självklart – det är förvånansvärt lätt hänt att låta andra uppgifter nagga ateljétiden i kanten. Många nagg små blir plötsligt en halvdag här och där och det spelar roll, för måleriet kräver obrutna sjok av tid för att riktigt lyfta.

Visst kan jag åstadkomma någonting även på korta stunder då och då – men för de svåra, intressanta och utvecklande projekten behöver jag sammanhållen, ostörd tid där jag hinner prova mig fram och misslyckas, lära mig, prova igen. Alltså är arbetsuppgift nummer två:

Att skapa förutsättningar för att måla

Fysiska förutsättningar – en plats. Den behöver inte vara så avancerad, men eftersom jag ville ha svängrum byggde jag mig en egen ateljé. Den är en liten, röd stuga med oömt plankgolv och en bra dagsljuslampa ovanför ett gammalt klaffbord. Där finns plats för stora ark och jag behöver inte städa.

Det är viktigt att inte städa för mycket, för tid är som sagt en avgörande förutsättning. Varje gång städimpulsen, eller andra idéer om att göra distraherande sidouppgifter, dyker upp frågar jag mig: är detta viktigare än att måla?

En annan förutsättning, som kräver både tid och energi, är att hålla skallen i någorlunda form. Det är ju där själva arbetet utförs, inte i händerna eller i penseln. Allt pekar på att kreativitet är en slags muskelmassa: den behöver träning, vila och näring, både i form av mat och intressanta sinnesintryck för att hållas i form.

Att visa vad jag målat

Jag skulle måla oavsett om någon såg det eller inte; det har jag jämt gjort. Det gör jag fortfarande. Det finns högvis med teckningar och målningar, som alls inte är något att se, eller som jag gjort bara för att det ville målas.

Men det bleve nog inget vidare konstnärskap om allt jag gjorde hamnade i de där högarna. Ett och annat verk bör ju komma i ljuset och delas med dig som har lust att titta.

Arbetet med att visa är mångfacetterat och roligt. Det är allt ifrån att åstadkomma småsnuttar och glimtar på sociala medier (vilket jag i och för sig börjat tröttna på, men det är ett tema för ett eget inlägg), till att göra den här hemsidan, till akvarellbrev och utställningar. Det är gallerikontakter, ateljébesök och tidningsintervjuer. Allt det här tar också tid, så det gäller att välja så noggrant som möjligt vad som är mest meningsfullt. Hur når jag bäst dig som vill se vad jag gör? Hur blir upplevelsen av min konst rikast för dig? Hur balanserar jag tid att måla med tid att visa?

Samtidigt gäller det att inte bli så ängslig över de där avvägningarna att de i sig börjar ta för mycket tid från måleriet eller tankekraft från kreativitetsmuskeln i skallen. Allt hänger, som sagt, ihop. Alla val har en kostnad i någon ände. Det är ett komplext pussel, utan givet facit. Bilden ändras allteftersom jag lägger till och tar bort bitar.

I slutänden hoppas jag, helt enkelt, att det mynnar ut i bra måleri. Då har jag lagt pusslet väl.

Publicerad den 2 kommentarer

Ett oväntat innehållsrikt 2022

Minnet är säkert användbart på många sätt, men när man behöver komma ihåg någonting, då är det bäst att gå till säkrare källor.

Jag tänkte skriva ett inlägg om vad jag ägnat mig åt under 2022, men avfärdade snabbt idén. Det blir en löjligt kort text, tänkte jag. Något i stil med: “Jag var gravid i nästan ett år. Sedan fick jag en bebis och målade Nobeldiplom.” Så mindes jag det gångna året.

Men så tittade jag efter i kalendern.

Kurser för mig

Precis som en bil behöver bränsle och kroppen behöver näring, behöver huvudet regelbundet fyllas på med nytt tankegods – annars finns det ingenting att bygga nya idéer på. Jag försöker se till att med jämna mellanrum anmäla mig till kurser och vidareutbildningar för att inte få soppatorsk. Det här året blev det några veckor med krokikurs, en onlinekurs om marknadsföring (en del av mitt konstnärsliv som jag inte skriver så ofta om, men som är vansinnigt intressant, kreativt och roligt) och en tremånaders kurs i botanisk illustration via Göteborgs universitet. Den var en fullträff. Precis som jag hade hoppats, öppnades ett helt nytt kunskapsfält för mig. Jag ser fram emot att vidareutveckla det botaniska måleriet under många år framöver.

Kurser för er

I början av året kom graviditetskrämporna. De vanliga, bara – vilket inte är så bara. Jäklar, vilket arbete det är att åstadkomma en bebis. Tröttheten, oj, tröttheten. Och ett antal veckor med ganska handikappande illamående. Målarlusten var obefintlig. Så jag passade på att planera in ett antal kurser istället. Ni är många, många som hör av er och undrar om och när jag håller kurser och det är så fint att ni vill ha mig som lärare. Vanligtvis måste jag avböja – tiden räcker helt enkelt inte till. Jag är noggrann med att prioritera mitt eget måleri, för att inte ateljétiden ska rinna mig ur händerna – det är så lätt hänt. Men nu när jag inte hade kraft att måla passade det perfekt att äntligen få säga ja till kursförfrågningar. Jag arrangerade ett par stycken i min ateljé, men framförallt åkte jag runt till kurser som andra bjöd in mig att leda. Tusen tack till er som organiserade så trevliga kurshelger och alla er som deltog!

Utställningar

Äntligen kunde vi lägga pandemirestriktionerna bakom oss, och göra de utställningar som fått skjutas upp i månader och år. På Lilla K i Norrtälje visade jag nattbilder från Bjuröklubb och i Mariestad ställde jag bland annat ut en jättemålning – två meter lång – som jag arbetat länge med.

I Mariestad ställde jag ut tillsammans med skulptör Margareta Melin. Mariestads-Tidningen skrev om utställningen.

Beställningsmåleri

Jodå, jag målade en del ändå. När de egna idéerna tröt kändes det så fint att få förfrågningar om beställningsmålningar. Hjärtligt tack till er som gav mig förtroendet!

Att måla på beställning är svårt, oändligt mycket svårare än att måla på egna idéer. När jag målar åt mig själv är pressen mycket mindre – misslyckas jag så är det ingen stor sak. Men när jag lovat någon någonting, då behöver jag ju uppfylla löftet. Jag måste klara av att göra en bra målning, och i tid. För mig tog det många år att förstå vilka förutsättningar jag behöver skapa för att kunna göra beställningsmåleri på ett sätt som blir bra både för köparen och mig. Det allra viktigaste är att begränsa mig. Jag ser alltid till att ha gott om tid till varje uppdrag – jag tar alltså på mig mycket få. Det får aldrig bli tidspress och det behöver alltid finnas tid att misslyckas och börja om. Då blir måleriet lekfullt och njutbart.

Skiss till ett av beställningsuppdragen. Den färdiga målningen ska bli ett bokomslag.

Oro

När energin var lägre än vanligt fick jag prioritera bort sådant jag annars hinner med. Jag satte måleriet och kurserna i första hand – allt annat fick stryka på foten. Det ekade tomt på hemsidan och i mina sociala medier. Det kändes lite oroligt, ett tag. Skulle någon ens komma ihåg mig efter en lång graviditet och föräldraledighet? Existerar en människa ens om hon inte uppdaterar sin Instagram åtminstone på veckobasis? Filosofiska frågor att grunna över i vår tid.

Ibland behöver man stanna upp för att upptäcka om någonting rör sig eller inte. I vanliga fall är jag ganska utåtriktad. Jag visar gärna upp vad jag arbetar med och har kontakt med den som är intresserad av att ta del av mitt måleri. Det är svårt att veta om kontakten dör ut om jag tystnar ett tag. Stannar rörelsen alldeles av, om jag stannar upp? Nu fick jag svaret.

Ni hörde av er! Mailade och frågade saker, gav mig uppdrag och köpte tavlor. Det rörde på sig, trots att jag vissa veckor mest låg som en fisk på land och kippade efter luft. Ni ska veta att det betydde mycket.

Medlemskap i KRO

Att få bli medlem i Konstnärernas Riksorganisation är ingen självklarhet när man gått en annan väg till konstnärskapet än via konsthögskola. Jag blev stolt och glad att bli invald och skrev om det här.

Akvarellevent

Jag har länge tänkt att jag borde spela in en digital kurs. Men jag vet inte hur man gör. Och att ta reda på hur man gör tar mycket tid, och tid är bland det värdefullaste som finns, så att.

Tack och lov att andra kan saker man själv inte kan. Under våren fick jag en fråga från Beatrice Jansson om att delta som en av tiotalet konstnärer i ett akvarellevent hon skulle arrangera. En fullmatad helg med digitala workshops – proffsigt inspelat och arrangerat. Ja tack.

Att döma av responsen i eventets slutna Facebookgrupp var Akvarellevent 2022 en stor succé! Det var oerhört fint att se hur ni tog er an mina två motiv – jag är lika imponerad av er som deltog som av Beatrice som organiserade allting. Om det blir ett Akvarellevent 2023? Jodå! Jag kommer att delta med en workshop även nästa år. Om ni som prenumererar på mitt akvarellbrev kommer få fin rabatt på biljetten? Absolut. (Här kan du också bli akvarellbrevprenumerant).

Om du har lust att delta på akvarelleventet och har önskemål om vilken typ av motiv jag ska visa – tipsa mig gärna i kommentarsfältet här!

Boken

Har jag ens nämnt Boken här tidigare? Eller är det bara mina akvarellbrevprenumeranter som känner till den? Hursomhelst – jag skriver på en. Det är ingen akvarellhandbok (en sådan har jag också idéer om, men jag måste för guds skull hejda mig), utan en bok om hur kreativitet går till. Några av er har hjälpt till genom att svara på mina nyfikna frågor om era kreativa processer. Så värdefullt och intressant.

Hur det går med skrivandet? Ptja, det är som att äta upp en elefant: en tugga i taget. Jag tuggar vidare. Den kommer, törs jag ogenerat lova, bli bra.

Barnet

I slutet av sommaren kom äntligen Alva till vår familj. Dotter och lillasyster. Jordens nya mittpunkt.

Jag är en bra mamma på det hela taget, men inget vidare på att hantera de där första, sköra veckorna. Den svårbegripliga känslan av att inte få någonting gjort, men ändå vara helt slut. Stillasittandet. Ha ont, vara trött – och samtidigt omåttligt rastlös. Jag hade ett sådant behov av att komma igång att jobba. Tack och lov kom…

… Nobeluppdraget

Det känns fortfarande en smula overkligt att ha fått hedersuppdraget att göra diplomen åt de Nobelpristagare som Kungliga Vetenskapsakademien utser. 2022 var det kemipristagarna jag fick måla åt och de kommande två åren blir det Nobelpriset i fysik och ekonomipriset.

Med min nyfödda flicka som ljuvligt (och inte hundra procent okomplicerat) sällskap spenderade jag några intensiva veckor i ateljén.

Det här blev resultatet.

Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022

Avslutningen

Årets sista veckor har mest varit fyllda av familjeliv. Jag och min sexåring har glatts åt den snörika vintern och hoppat på längdskidorna så ofta vi kunnat. I skrivande stund är jag i Västerbotten – mitt andra “hemma”. Här ska jag spendera en del tid nästa år.

Asch, nästa år, säger jag. I år, menar jag förstås. Det tar alltid ett tag att få på den tanken att fästa sig. Att vi skriver 2023 numera.

Grovt skisserat har jag några uppdrag under våren och sommaren, Nobeldiplom i höst och därutöver ska jag prioritera eget måleri och bokskriveri. Ja, och så bebis förstås: jag ska vara föräldraledig på halvtid.

Jag känner mig förväntansfull och rik på idéer. Det blir ett bra år det här. Jag hoppas på detsamma för dig. Gott nytt år!

Publicerad den 4 kommentarer

Nobeldiplom med mina akvareller

Den som tilldelas ett Nobelpris får ta emot en prissumma, en guldmedalj och ett personligt utformat diplom där ett originalkonstverk ingår. Diplomkonstnärerna utses av Kungliga Vetenskapsakademin och i år hade jag den stora äran att måla konstverken till Nobelpristagarna i kemi.

Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022

Nobelpriset i kemi gick i år till K. Barry Sharpeless, Carolyn R. Bertozzi och Morten Meldal för utveckling av klickkemi och bioortoginal kemi.

Klickkemi handlar om ett flexibelt och effektivt sätt att sammanfoga molekyler, där man åstadkommer en reaktion för att få molekyler, som tidigare var mycket svåra att sammanfoga, att “klicka i” varandra – inte helt olikt ett molekylärt lego. I uppdraget att måla konstverken till diplomen till pristagarna tog jag fasta på klickreaktionen som idé.

Akvarellerna i de tre kemipristagarnas diplom utgör varsin del av en triptyk med skogsmotiv. En triptyk är ett konstverk uppdelat i tre bilder, som vanligtvis endast kan sammanfogas på ett enda sätt om motivet som helhet ska bli begripligt. I den här triptyken kan man emellertid kombinera målningarna på vilka sätt som helst – de kan, så att säga, “klickas” ihop.

Uppdraget att göra konstverk till Nobeldiplomen är treårigt och jag kommer de kommande två åren göra konstverken till ekonomipriset samt till Nobelpriset i fysik.

Vill du se hur Nobelmålningarna växte fram?

Som prenumerant på mitt akvarellbrev får du titta in bakom kulisserna i min ateljé genom nyhetsbrevet som jag skickar till din e-post ett par gånger i månaden. I akvarellbrevet får du se hur diplomakvarellerna kom till, från förfrågan till färdiga målningar.


In English

The Nobel Prize in chemistry – with my watercolours as diploma artwork

When you are awarded a Nobel Prize you recieve a prize sum, a gold medal, and a diploma decorated with a piece of original art. The Royal Swedish Academy of Sciences assigns the artists, and this year I had the great honour of painting the artwork for the diplomas for the Nobel Prize in chemistry.

The Nobel Prize laureates in chemistry 2022 are K. Barry Sharpeless, Carolyn R. Bertozzi and Morten Meldal – “for the development of click chemistry and bioorthogonal chemistry”. Click chemistry is a flexible and effective way of connecting molecules, and when I was assigned to make the artwork for the diplomas for the laureates, I wanted to somehow reflect that idea. So I made a triptych, with a Swedish forest scenery, that works in an unusual way.

A triptych is one artwork, divided into three parts. Usually those three parts can only be put together in one specific order. If you assemble the triptych in any other way, the image will not work. The Nobel Prize diplomas-triptych is different, in that it can be assembled in any order and still function as an image – just as if it would have been “clicked” together.

The assignment to make artwork for the Nobel diplomas stretches over three years and the coming two years I will make the paintings for the Prize in Economic Sciences and for the Nobel Prize in physics.


Läs mer:

Publicerad den Lämna en kommentar

Priser 2023

Elisabeth Biström akvarell

Nya priser för originalmålningar

Under ett antal år har mina målningar successivt ökat i pris – så är fallet även inför kommande år.

Några exempel på storlekar och priser:

105 x 75 cm: 27 000 kr (25 000 kr utan ram), inkl. 12% moms
75×56 cm (s.k. helark): 16 000 kr (15 000 utan ram), inkl. 12% moms
56×38 cm: 9 000 kr (8 000 utan ram), inkl. 12% moms
30×20 cm: 4 500 kr (4 000 utan ram), inkl. 12% moms

De nya priserna gäller fr.o.m. 1 januari 2023.

Här kan du köpa min konst

Under 2023 är jag föräldraledig på halvtid och genomför därför inte några utställningar. Det går däremot bra att boka in ett ateljébesök eller köpa konst direkt från butiken här på elisabethbistrom.se.

Det finns även ett urval av originalmålningar hos Galleri Marika Lang (Kullavik) och på Galleri Tint (Lysekil)

Vid förfrågningar, kontakta mig på info@elisabethbistrom.se.

Konsttryck i begränsad upplaga

För dig som inte är ute efter att investera i originalkonst finns konsttryck i fin kvalitet i begränsade, numrerade och signerade upplagor i butiken.

Nya målningar direkt till din e-post

De som prenumererar på mitt akvarellbrev får se nya målningar före alla andra.

Du kan bli akvarellbrevprenumerant direkt genom att fylla i namn och e-postadress, eller läsa mer här.

Välkommen att bli prenumerant!







Publicerad den 4 kommentarer

Måla med bebis – fyra sätt att få det att fungera (någorlunda)

Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.

Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.

Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att “bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.

Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.

Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.

Ni vet uttrycket “det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.

Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:

Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.

Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:

Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.

Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.

Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.

Publicerad den 2 kommentarer

Botaniska illustrationer

Jag passade på att utbilda mig under sommaren. Via Göteborgs universitet läste jag en distanskurs i botanisk illustration. Djupt fascinerande.

Jag har nog alltid haft ett naturintresse. “Nog” skriver jag, för i min barndom var det egentligen ingenting jag ägnade någon närmare tanke åt. Jag var ute bara. Plockade lingon, plockade hjortron, plockade blommor. Tog hem, åt upp och målade av. När jag flyttade till torpet där jag bor för sex år sedan tog jag upp den där tråden igen. Jag började odla trädgården och målade vad jag såg. Förde bok över vårblommor och fågelbesök.

Måleriet känner jag mig trygg i, men botaniken var ny för mig. På en sommar blir man ingen botaniker, men jag är glad att ha satt mig in i grunderna. Nu kan jag fortsätta lära på egen hand.

Jag har ingen bestämd plan för vad jag ska göra av de här nya kunskaperna, men många idéer. Tiden får utvisa vilka som bär framåt.