Publicerad den 13 kommentarer

Alla mina Slussenmålningar och hur de kom sig

Jag brukar få frågan varför jag målar ombyggnationen av Slussen i Stockholm . Varför ett sådant udda motiv? Svaret är coronapandemin.

Våren 2020 kom pandemirestriktionerna och de innebar att alla de utställningar jag hade planerat hängde löst. Plötsligt var kalendern tom i månader framöver. En intressant upplevelse. Det slog mig då hur styrande utställningar dittills hade varit för mig; hur begränsande.

Att boka in en utställning är att lova att till ett visst datum ha ett tjog eller två med färdiga målningar att visa upp. Av det följer att utställningsmåleri behöver hålla sig inom ramarna för vad jag redan behärskar. Att prova någonting nytt, som per definition kan misslyckas, skulle kunna betyda att väggarna gapar tomma på vernissadedagen. Det skulle ju se ut.

Så när alla utställningar skjöts på framtiden passade jag på att göra någonting som ingen hade efterfrågat och som jag inte visste om jag skulle klara av. Slussenmålningarna.

I skrivande stund har jag gjort ett tiotal Slussenakvareller. Byggnadsställningar, lyftkranar och intrikat arbete med stålbalkar och rördragningar kors och tvärs. Ett tredimensionellt pussel, som avslöjar hur komplex en stad är under ytan. Och så de människor som gör själva jobbet, i sina neongröna varseljackor. Bärande, gående, svetsande, tänkande, släpande, körande, byggande. Emellanåt välbehövligt vilande.

Många har undrat om jag ska göra en utställning av Slussenserien och i backspegeln önskar jag att jag hade planerat så från start. Men de har sålts så fort färgen torkat. Attans. Sådant är svårt att förutse. En enda målning hänger kvar i min ateljé, och så ligger ett par stycken och väntar på att färdigställas.

Hursomhelst är jag glad i dem. Allra särskilt de stora målningarna, där jag fått ägna dagar åt bara att maskera upp motivet. Streck för streck, timma för timma, några millimeter åt gången. Det är en besynnerlig värld att kliva in i, där tiden slutar att fungera normalt. Jag får ibland beröm för mitt tålamod, men det är helt oförtjänt. Det skulle aldrig fungera för mig att göra de här motiven om jag behövde uppbåda tålamod; om det fanns ett motstånd. Tvärtom – arbetet är rent luststyrt.

När min föräldraledighet är slut, efter årsskiftet, ser jag fram emot att komma igång med Slussenserien igen. Det har hänt en del sedan sist. Många nya vinklar att skildra.