Kategori: Akvarellmåleri

I den här delen av akvarellskolan får du några tips att testa vid tillfällen då du känner att du står och stampar med målandet eller bara har lust att förnya dig. Konkreta råd för att röra om i repertoaren vid behov.

– Välj en större pensel. Särskilt nyblivna akvarellister jobbar ofta med små penslar. Det är förståeligt, det är lätt att tro att en liten pensel ger dig bättre kontroll. Men ofta är det faktiskt tvärtom, den lilla penseln ställer till fler problem än den löser. Du hinner inte täcka en yta, innan färgen hunnit torka i ena änden. Går du tillbaka och petar blir färgen flammig. Eller så blir bilderna lite ängsligt duttiga, för att du inte får till något schysst flyt. Därför vill jag föreslå att släppa lite på kontrollen och gå upp i penselstorlek, åtminstone för de större ytorna i din bild. Det tar ett tag att vänja sig, men jag törs lova att det är värt det.

Den här är målad med en stor, platt pensel på ett litet ark. Den stora penseln hindrade mig att fastna i detaljer.

– Testa ny gräng. Olika akvarellpapper har olika grovhet i ytan, från helt slätt varmpressat papper där färgen liksom ligger och dansar ovanpå, till så grova varianter att de närmast skulle fungera att sandpappra bort fasadfärgen på ditt hus med. Testa några typer av gräng du inte jobbat med förut – du kanske hittar en ny favorit!

– Begränsa paletten. Utmana dig själv att renodla ditt motiv genom att bara använda tre färger. Eller två. Eller en. Det du förlorar i kulörvariation vinner du i att fokusera på att få ut maximalt av färgernas pigmentegenskaper. En nyttig övning att ofta återkomma till.

Monokroma typer. Till vänster min farfar Napoleon.

– Dubbla vattenmängden. Se vad som händer om du målar med mer vatten än du brukar. Mycket mer vatten. Ibland får det pigmenten att göra ett glädjeskutt. Ibland blir det bara blött. Det är värt några försök för att se vad som händer.

– Jobba med fler verktyg.

Det här motivet försökte jag mig på flera gånger. Det blev inte bra, fastän jag var helt på det klara med hur jag ville ha det. Lösningen var nästan fånigt enkel: skuggan som markerar brädorna på väggen behövde vara knivskarpt raka, men blev vingliga när jag målade på frihand. Så jag rev loss ett par bitar papper och använde som en slags schablonmall. Busenkelt.

Ibland är det något annat än en pensel som behövs för att få fram det du vill i bilden. Ett kontokort, en smörkniv, en ljusstump, dina fingrar, en nypa salt eller en moddlare för 19.90 från järnaffärn istället för de dyra finpenslarna.

– Byt format. Jag springer ibland, i motionssyfte. Det sägs att en nyckel till att bli en bra löpare är att variera löpträningen: man ska kuta både kort och snabbt och långt och uthållighetskrävande, varva intervaller med lugna återhämtningspass. Själv tillämpar jag ungefär motsatt metod. Jag trivs toppenbra i min bekvämlighetszon och springer gärna precis lika långt och i samma tempo pass efter pass, år in och år ut. Det duger bra. Däremot tillämpar jag gärna variationsknepet när det gäller mitt målande. Att byta pappersstorlek är till exempel ett säkert trick när det är något som tar emot. När det stora välförberedda arket i perfekt kondition känns som en alldeles för allvarlig sak att ge sig i kast med, är de anspråkslösa vykortssmå blocken min bästa vän. De begär ingenting. Lovar ingenting. Kräver inte ett lyckat resultat. Ren avkoppling. Ibland är det motsatsen som får det att lossna – ett stort vitt ark, massor med färg och stora penslar att svepa runt med.

– Inspirera dig. Det här passar inte alla. För vissa känns det hämmande att titta på andras mästerliga verk – man tycker man står sig slätt i jämförelse och självförtroendet sviktar. Känns det så, är det helt okej (även om du säkert är bättre än du tror!). Men om du som jag kan bli både lätt andfådd och tårögd av att studera briljant måleri, så rekommenderar jag en stunds botaniserande på Pinterest och Youtube. Kasta till exempel ett öga i min inspirationsmapp på Pinterest om du har lust. På Youtube kan du t.ex. ta en titt på kanalen Colour in your life eller bara söka på “watercolor demo” eller liknande.

– Prova att parafrasera. Lär av någon målare du gillar och använd deras verk som övningsmaterial. Du kanske hittar nya färgskalor eller ett annat sätt att närma dig ett motiv. Du kan till exempel låna färgval från en målning och använda dem på ett helt annat motiv. Att plocka delar och sätta ihop på ett nytt sätt kan ge kreativiteten en skjuts.

– Bannlys duttande. Händer det att du fastnar i slutkedet av en målning och fortsätter småpilla lite här och där? Ofta blir det inte bättre, i värsta fall går bildens fräschör förlorad i det där sista duttandet. Om du känner igen problemet, kan du testa att då och då diciplinerat hålla dig till en trelagersprincip: måla först bakgrund, förgrund och de stora dragen i ett enda lager. Låt torka. Lager två består av att förtydliga de viktiga delarna av motivet; få på plats de stora former och linjer som bilden handlar om. Vid lager tre kan du lägga till några viktiga detaljer om det behövs. Det sista finliret Men håll det snabbt och enkelt, fastna inte i duttande utan låt bilden vara när du fått fram det viktiga. Funkar det? Bra. Prova att bara måla två lager nästa gång!

Hoppas att du kan ha nytta av några av tipsen om du någon gång behöver lite draghjälp. Har du några andra knep? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

______________________

Tidigare i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

Jag minns tydligt första gången jag funderade över fenomenet bildkomposition. Det var 1988, jag var fem år och hade fått en prenumeration på tidningen Bamse av mina föräldrar. På baksidan av ett nummer fanns en bild av ett konstverk, en oljemålning. Jag minns inte vad motivet föreställde, men det var målat i grå, beigea och bruna toner och hade en ljus och en mörk fläck. I bildtexten föreslogs läsaren hålla över först den ena och sedan den andra fläcken för att se om bilden förändrades. Jag minns att jag tittade efter många gånger, höll handen över olika delar av bilden, undrade och funderade.

Jag undrar fortfarande vad det är som gör en bra bild bra och i det här avsnittet av akvarellskolan ska jag gå igenom några svar och ledtrådar som jag har hittat.

Varför bildkomposition?

Komposition handlar om hur du placerar de olika delarna i bilden – ytor, färger, linjer – i förhållande till varandra för att uppnå det uttryck du är ute efter att förmedla. Du kanske vill göra en bild som är behaglig och balanserad att se på, eller en som förmedlar rörelse och viss obalans. Bilden kan vara till för att vara dekorativ eller för att väcka känslor – allt detta påverkar rimligen hur du väljer att komponera bildens olika delar.

Det finns en uppsättning klassiska riktlinjer när det gäller bildkomposition, och inte så sällan framställs dessa lite dogmatiskt som regler att följa. Det är dumt och lite bakvänt. Jag menar att du först bör fundera på vad du vill måla – vad du vill förmedla – och därefter välja en komposition som understödjer detta.

Togos flagga och kreditkortet i din plånbok – exempel på klassisk skönhet?

Vad har en nationsflagga och ett kreditkort att göra i akvarellskolan? Jo, de är båda exempel på det så kallade “gyllene snittet”, den kanske mest klassiska kompositionsregeln av dem alla. En bild komponerad efter det gyllene snittet har sedan antikens dagar ansetts vara särskilt vacker och harmonisk, så till pass att snittet har getts närmast religiös innebörd och påstås återfinnas i allt från klassiska konstverk och byggnader till diverse blad och andra företeelser i naturen. Det finns å andra sidan de som hävdar att betydelsen av snittet är kraftigt överdriven. Jag ska låta det vara osagt om det gyllene snittet är ett gudsbevis eller inte, men att det kan vara användbart som riktlinje när du ska komponera ett akvarellmotiv är otvivelaktigt. Beroende på vad du vill med ditt motiv, förstås.

Det gyllene snittet får du fram om du delar en linje i en längre del a och en kortare del b så att hela linjen a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b. Vänta, va? Ja, jag håller med om att det är närmast obegripligt, men så är jag ingen matematiker. Äh, vi tittar på en bild istället:

Ytorna i den här rektangeln är indelade efter gyllene snittet-proportionerna. Vill du använda den i din komposition, förlägger du alltså motivets viktigaste del till skärningspunkten som jag har markerat med rött. Du kan naturligtvis vända på rektangeln. Svårare än så är det inte. Resultatet, om du använder det här som hjälpmedel i din komposition, är att du får en bild som antagligen kommer att uppfattas som välbalanserad och rätt behaglig att titta på, samtidigt som den blir mindre statisk än om du placerar motivet precis i mitten. Och mindre obalanserad än om du placerar motivet närmare bildytans kanter. En gyllene medelväg, om man så vill.

Men det finns förstås fler sätt att komponera en bild.

Riktning, rörelse och balans

Det finns oftast linjer i motivet, som du kan använda för att skapa balans eller rörelse i din bild. Vi kan till exempel titta på horisontlinjen. Oavsett om du målar en faktisk horisont eller t.ex. ett stilleben med ett gäng äpplen på ett bord, så finns där en horisontlinje. Var du placerar den, spelar roll för hur din bild uppfattas. En horisontlinje precis i mitten av en bild skapar en mycket balanserad bild, men ofta så balanserad att bilden upplevs som lite tråkig. Prova att flytta horisontlinjen uppåt eller nedåt för att se hur bilden förändras. Jag lägger ibland horisontlinjen mycket högt eller lågt i en bild, för att jag tycker att det gör bilden intressantare. Ett par exempel:

Dynamiska diagonaler

Du kan också leta efter diagonala linjer i ditt motiv. De skapar ofta dynamik i en bild. Diagonaler kan också användas för att öka djupkänslan i en bild. Det är enkelt att tydligt visa perspektiv med hjälp av diagonaler.

Ett enkelt exempel.

I den här lilla akvarellskissen bildar hästens skugga en diagonal som är viktig för bilden.

Att placera saker framför varandra är ett annat sätt att åstadkomma djupkänsla i en bild. När du letar motiv kan du försöka hitta en vinkel där du får delar av motivet att hamna framför andra. Det är en genväg till tredimensionalitet i bilden.

Blickriktning

Om du målar ett porträtt har ditt motiv blicken riktad åt ett håll; inåt bilden eller ut över bildens kant. Det vanligaste är nog att man placerar motivet så att det har blickriktningen inåt bilden. Men motsatsen kan vara nog så intressant. Jag vill egentligen inte formulera någon regel, utan snarare uppmuntra till att fundera över det här när du komponerar din bild. Åt vilket håll tittar motivet? När det finns en person med i bilden är det enkelt att svara, men jag tycker ofta att föremål också har en slags blickriktning. Ett fönster som bildar husets “blick”, till exempel.

Åt vilket håll tycker du att den här byggnaden tittar?

Scenen och föreställningen

Ett vanligt sätt att bygga upp en bild är att låta den bestå av tre delar: en förgrund, en bakgrund och själva motivet. Du kan tänka dig att för- och bakgrunden är en teaterscen och ditt motiv är föreställningen, eller bildens själva handling. För- och bakgrunden placerar handlingen i ett sammanhang. De behöver ofta inte målas lika exakt som själva motivet, utan kan vara mer löst antydda.

Ett halvbra exempel, kanske. Inte så mycket till förgrund här, men ganska tydligt fokus på det viktiga i motivet, genom att omgivningen är mer löst målad än karaktärerna i bilden.

Du bestämmer!

Ta dig friheter när du väljer motiv och komponerar din bild. Är motivet bra, men saknar något som ger den ordentligt djup? Hitta på en väg som går in i bilden, eller lägg något föremål i förgrunden som visar perspektivet. Får du inte riktigt till det fokus du vill ha? Dämpa färgerna och få ditt motiv att sticka ut genom att det får vara den mest färgstarka delen av bilden, eller prova att måla omgivningen vått- i vått och den del du vill ha i fokus vått på torrt och mer detaljerat. Du behöver i stort sett aldrig förhålla dig till hur det “egentligen” ser ut. Det är din bild och bara du kan välja hur den ska komponeras.

 

___________________________________

Här hittar du de tidigare delarna i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

 

I den här delen av akvarellskolan ska vi prata om vatten.

Vattnet frigör pigmenten och är en förutsättning för att vi ska kunna måla med akvarellfärg. Men vätan kan också ställa till problem, om man inte har den någorlunda under kontroll. Vatten på fel ställe eller vid fel tidpunkt kan effektivt förstöra din bild. Mycket av akvarellmåleriet handlar därför om att få grepp om vattnet. Att få känsla för hur fuktigt papperet är, hur länge en färg behöver torka innan du kan måla över den och hur mycket vatten du har i penseln.

Men låt oss börja från början. Redan innan du börjar skissa bör du dyka ner i vattenburken, för att få ditt papper i bästa möjliga skick att måla på.

Att spänna upp ett papper

Den noggranna akvarellmålaren startar arbetet med att väta sitt papper och spänna upp det på en skiva så att det slätas ut och blir i optimal kondition. Akvarellpapper kan vara av olika kvalitet i sig själva, men du får ut papperets fulla potential först om du väter arket, spänner upp det med klisterremsor och låter det torka innan målningen. Jag vill dock erkänna att jag själv ofta hoppar över det här steget. Fördelen med att begå en sådan synd är att det är så enkelt att bara öppna ett akvarellblock, doppa penseln och sätta igång. Nackdelen är att ett torrt papper inte är helt optimalt att måla på. Färgen sugs inte in i papperet på samma sätt som i ett uppspänt papper och papperet brukar tendera att bukta sig mer om du målar utan att spänna det. Prova gärna båda sätten och bedöm själv hur stor skillnaden är. I många fall fungerar det fullt tillräckligt bra att bara ta fram ett papper och sätta igång.

För de tillfällen du vill förbereda papperet, går du tillväga så här.

1. Ta fram ett papper och en skiva att spänna upp papperet på. Plywood är ett lämpligt material, eller något annat som håller formen när det blir blött. Plexiglas, tjock foamboard, lackad masonit. I många år använde jag en gammal skjutlucka från en kasserad bokhylla – allt som är plant och tål vatten duger.

Plocka även fram klisterremsor, en burk vatten och en bred, platt pensel. Det kan vara en akvarellpensel eller en moddlare av enklast tänkbara kvalitet, det är inte så noga.

2. Lägg papperet plant på skivan och vät det, jämnt över hela ytan. Låt sedan papperet ligga en stund och dra in vattnet. En del doppar hela arket i vatten, blöter det i duschen eller fuktar på baksidan. Alla alternativ fungerar. Poängen är att papperet ska dra in vatten så att det sväller upp.

3. Riv av fyra klisterremsor, tillräckligt långa för att kunna fästas längs papperets sidor.

4. När papperet sugit in vattnet en stund (hur lång “en stund” är beror på hur mycket vatten du använt och vilken luftfuktighet som råder där du befinner dig, men låt oss för enkelhetens skull säga att det kan handla om 10-30 minuter) är det dags att klistra upp papperet på skivan. Kanterna på papperet ska ha torkat något. Pappersytan ska inte vara blöt, utan ha blivit sidenmatt. Efter att ha genomfört proceduren ett par gånger kommer du ha fått kläm på vad jag menar.

Lägg papperet så plant det låter sig göras (knöligheten kommer försvinna när papperet klistrats fast och torkat ytterligare), vät en klisterremsa i taget och klistra fast papperet på din skiva.

5. Låt nu papperet ligga tills ytan är torr. När vattnet dunstar krymper arket och spänns därmed ut.

Har allt gått som det ska, är arket nu alldeles slätt och i perfekt kondition att målas på. Även om ytan har torkat är papperets kärna en aning fuktig och därför kommer färgen när du lägger på den att sugas rakt ner i papperet på ett sätt som ger bästa möjliga förutsättningar att lyckas med ditt målande.

Återigen, om du vill strunta i det här momentet och måla direkt i ett akvarellblock – kör hårt! Jag lovar att inte skvallra.

Vått på torrt och vått i vått

Det finns två grundläggande sätt att måla akvarell: vått på torrt och vått i vått.

Vått på torrt innebär att du målar på torrt papper – antingen på tidigare omålat papper eller ovanpå en annan färg som fått torka helt innan du målar över den med ett nytt färgskikt.

Vått i vått betyder att du målar på en redan våt yta. Antingen våt av rent vatten, eller våt av vatten och färg.

Oftast består akvareller av kombinationer av de två teknikerna, och mycket av målandet består av att avväga när det lämpar sig med det ena eller andra och att avgöra hur våta eller torra de olika delarna av din bild för tillfället är. En stor del av tiden du lägger på att måla en bild är väntan på lagom nivå av torkning.

Låt oss testa teknikerna genom ett par övningar.

Vått på torrt: Välj tre färger och måla tre fläckar, ungefär 5×5 centimeter stora. Låt dem torka.

Vått i vått: Måla ytterligare tre fläckar. Var inte snål med pigment och vatten. Skölj rent penseln och välj ut tre nya färger. Ta gärna färger med distinkt olika pigmentegenskaper (se förra delen i akvarellskolan). Medan fläckarna fortfarande är våta, målar du med vardera av de nya färgerna under de tre fläckarna. Låt färgerna mötas och flyta ihop med varandra – vått i vått.

Vänta nu tills alltihopa har torkat.

När dina vått på torrt-fläckar är helt torra: måla med lätt hand på en ny färg, omlott över den första färgen, som på bilden nedan. Om det första skiktet var helt torrt, ska det kunna målas över utan att lösas upp av den nya färgen. Eftersom akvarellfärg är transparent (vissa pigment förvisso mer än andra), kan du på det här sättet blanda färger i tunna skikt ovanpå varandra. Tekniken kallas lasering.

Har dina tvåfärgade vått i vått-fläckar torkat nu? Blev de vackra, intressanta? Förstärktes eller dämpades de olika färgegenskaperna i dina olika kombinationer? (I akvarellskolan del två kan du läsa mer om pigmentens egenskaper).

Genom att experimentera på det här sättet kan du hitta användbara blandningar till framtida motiv. Spara arken och notera vilka färger du använde, så att du kan ha dem som provkartor senare.

Ett testmotiv

Nu vill jag föreslå att du testar att måla ett motiv där du behöver måla både vått i vått och vått på torrt. Du kan förstås måla vilket motiv du vill, men har du inget för handen kan du använda bilden nedan. Den har jag valt för att den passar bra för att öva på de två teknikerna.

Så här skulle jag gå tillväga för att måla det här motivet (ursäkta de oskarpa bilderna – jag åkte på semester utan min kameraladdare…):

Först skissar jag med lätt hand och en hård blyertspenna upp de olika delarna av motivet som jag vill ha med i min bild. Jag flyttar ner horisontlinjen litegrann och är noggrann med att få öarna på en helt rak linje; det syns direkt om en horisont är svajig. Jag flyttar lite på personerna i bilden och försöker ge dem rätt proportioner. I övrigt är det inte så noga att varje sten hamnar rätt – du behöver inte göra en exakt avbildning av förlagan. I ett kommande inlägg kommer jag skriva mer om skissande och komposition.

Dags att börja måla. Eftersom akvarellfärg är transparent kan man inte måla ljusa färger ovanpå mörka. Du behöver därför planera ditt målande så att du börjar med de ljusa delarna av motivet och sparar de delar som ska vara ljusa eller helt pappersvita omålade. I det här fallet är himlen och havet de ljusaste delarna av motivet. De har blåa och rosa nyanser som går in i varandra – här gäller det alltså att måla sådana nyanser vått i vått, så att färgerna flyter ihop.

Blanda till de färger du vill använda; jag tar ultramarinblå, permanent carmine red och paynes grey och löser upp dem i vatten i varsin grop i min palett. Jag tar ganska mycket vatten och inte så väldigt mycket färg, eftersom motivet är ljust. Ett tips är att blanda till lite mer än du tror att du kommer behöva – ibland har du inte tid att pausa och blanda ny färg när du målar vått i vått, för då kommer färgen på ditt papper hinna torka för mycket och när du börjar måla på nytt sprider den nya, våtare färgen sig in på det halvtorkade området, med rejäla blomningar som följd. Trist, om det som i det här fallet är en jämn yta du är ute efter.

För att få till jämna övergångar mellan de blå och rosa nyanserna, lutar jag min skiva medan jag målar. Jag kommer måla himmel och hav uppifrån och ner, med horisontella drag med penseln.

När jag målar bildas det en lång droppe med våt färg i underkant av den målade ytan. Så länge du har denna droppe “lever” målningen och du kan fortsätta fylla på nedåt med nästa penseldrag. Jag sköljer penseln i rent vatten mellan varje färgbyte.

När jag behöver ljusare färg, målar jag helt enkelt med rent vatten. Då späds pigmenten ut på papperet. Jag målar omväxlande med den röda och blå färgen tills jag kommit ända ner.

Medan färgen ännu är våt tar jag en mindre pensel med lite mer koncentrerad ultramarin, det vill säga mindre vatten och mer pigment, och drar några svep som ska antyda vågrörelser i vattnet. Om du har för mycket vatten i penseln vid det här momentet kommer det att uppstå blomningar allteftersom papperet torkar.

Papperet får fortsätta stå lutat medan det torkar. Om jag lade det ner plant skulle det uppstå blomningar när det våtare partiet längst ner skulle flyta ut mot det mindre våta partiet ovanför.

När det första färgskiktet är helt torrt är det dags att måla resten av motivet. Nu målar vi vått på torrt. Jag målar landtungan vid horisonten med paynes grey – här med ganska mycket pigment och mindre vatten än tidigare, så att färgvalören blir lagom mörk. Akvarellfärg blir ljusare när den torkar, så det är oftast inget problem om den ser för mörk ut medan du målar.

Stenarna i förgrunden målar jag med paynes grey och rå umbra. Ofta tycker jag att det blir bra att begränsa antalet färger i en bild. Det kan vara viktigare att på så sätt få en bild att hänga ihop, än att få fram varje exakt nyans du ser i verkligheten eller på fotot du använder som förlaga. Därför får paynes gray återkomma här, även om stenarna på fotoförlagan är mindre blå än vad den är. Den råa umbran tycker jag funkar bra att måla stenarna med, eftersom den granulerar fint och därigenom hjälper till att ge intryck av sträv stenyta.

Jag målar stenarna vått i vått med de två färgerna. De får flyta ihop ganska fritt, men jag försöker genomgående lägga den råa umbran på stenarnas vänstra sida och paynes grey på den högra, eftersom ljuset i bilden kommer från vänster.

Jag målar ganska flödigt, det vill säga med mycket vatten och pigment. Jag vill att stenarna ska “måla sig själva”, genom att pigmenten får skapa blomningar och kantbitningar. Här och där sparar jag ut konturer av stenar som jag lämnar omålade – de får ta form i nästa steg.

Bildens huvudpersoner målar jag fram med paynes grey spetsat med lite av den svarta färgen neutral tint.

Jag använder även neutral tint till att markera ut de mörkaste skuggorna på och runt stenarna. Fiskarpojkens byxor målar jag med rent vatten och sedan låter jag en droppe paynes grey klättra upp från stövlarna.

När det första färglagret på stenarna har torkat, går jag över dem en gång till och målar de stenar jag tidigare sparade ut. På ett par ställen droppar jag i lite permanent carmine – samma som jag använde till himmel och hav – för att binda ihop bilden färgmässigt.

Några detaljer finputsade och bilden är färdig!

Testa gärna att måla din exempelbild på olika sätt. Du kan till exempel prova vad som händer om du inte vinklar papperet medan du målar bakgrunden – hur rör sig vattnet då och vad händer när färgen torkar? Prova om olika färger med olika pigmentkaraktär är lättare eller svårare att använda till ett sådant här motiv. Prova vad som händer om du pausar målandet mitt i arbetet det första färgskiktet och försöker fortsätta med våt färg i halvtorr färg. Prova att måla hela motivet vått i vått. Experimentera loss och lär känna graden av torrhet och väta.

Hoppsan…

Vatten och pigment är flyktiga saker, ibland dansar de iväg okontrollerat på papperet. Då kan det bli överraskande bra, eller alldeles förstört. Ett vanligt misstag är att man går in med nästa färg för tidigt, innan det förra skiktet hunnit torka helt, med resultatet att istället för de två ytor man ville ha, blandar färgerna sig på ett sätt man inte ville. Då någonting sådant händer, gäller det att rätta till missödet snabbt och så gott det går. Ett sätt är att trycka en tuss hushållspapper på den färgklick du vill ta bort. Tryck rakt ner, så att färgen sugs upp. Om det är mycket färg och lite vatten där du vill korrigera, kan du först försiktigt lägga på mer vatten och vänta några sekunder så att pigmenten löses upp lite mer, innan du trycker med hushållspapperet. Ibland kan du med lätt hand försöka lösa upp färgklicken med penseln innan du trycker till med hushållspapperet. Olika pigment är olika lätta att på det här sättet stämpla eller tvätta ur. En del pigment biter sig snabbt fast och kommer att lämna ett synligt spår, medan andra ger vika och låter sig lyftas bort nästan helt.

  

Prova gärna med dina färger, så att du lär dig att få en känsla för om ett misstag kommer gå att rädda upp eller inte. Ibland får man gilla läget och försöka måla över eller använda misstaget i kompositionen. Var alltid försiktig när du försöker lyfta bort färg från papperet, så att du inte gnuggar och skadar papperets yta.

Lycka till med målandet och skriv gärna en rad i kommentarsfältet om du har frågor eller tips på temat vatten!

Jag har genom åren testat olika tekniker, men alltid kommit tillbaka till akvarellmåleriet. En orsak är akvarellpigmentens speciella egenskaper, som gör dem så intressanta att arbeta med. Rätt hanterade svarar akvarellpigmenten dig i måleriet. Du löser upp dem i vatten, för ut dem över ditt torra eller fuktiga papper och de belönar dig genom att åstadkomma olika effekter alldeles på egen hand. Till skillnad från oljefärgen, som vänligt lägger sig tillrätta där du placerat den på duken, kan akvarellfärgen dansa iväg okontrollerbart över papperet – sprida sig i monumentala blomningar, skapa skarpa kanter runt en form eller klumpa ihop sig till en grynig yta.

Precis de egenskaperna är i och för sig också det som kan göra akvarellmåleriet till en frustrerande kärleksaffär. Du har kämpat för att få till en del av din bild, ska bara rätta till formen liiitegrann i ena hörnet… och vips, så blommar stora nebulosor ut över din fina, släta yta, som visst var en gnutta fuktigare än du hade trott.

Som jag skrev tidigare: det är klokt att ha ett förlåtande förhållningssätt till ditt målande. Pigmenten lever sitt eget liv, och ibland kan det verka som om deras vilja är starkare än din. Men lär du dig att dra nytta av deras egenskaper, kan du få mycket ut av ditt målande.

”Ingen tavla har ju blivit bra för att den är gul”

Citatet är Arne Isacssons, modern akvarellkonsts nestor. Han skrev och undervisade om detta med akvarellpigmentens karaktär och egenskaper, och menade att dessa ofta är intressantare än själva kulören på färgen. Vi ska ta en närmare titt på vad han syftade på.

När man ska beskriva en färg berättar man ofta först vilken kulör färgen har. Den är “blå”. Eller, lite preciserat, “blå med dragning åt grönt”. En annan egenskap är hur mörk eller ljus färgen är – färgens valör. Men akvarellpigmenten har fler egenskaper än kulör och valör.

Jag föreslår att du nu tar fram dina färger, en pensel och akvarellpapper, så att du kan lära känna din paletts många olika karaktärsdrag.

Måla upp färgerna en efter en. Prova att lägga på mycket färg i ganska lite vatten, och lägg efter en stund till mer vatten och dra ut färgen, så du ser hur den ser ut med både mycket och lite vatten. När färgfläckarna har torkat, undersök vilka egenskaper de har och försök sätta ord på dem.

Är färgen till exempel mycket transparent – släpper igenom ljus – eller är färgen mer opak – tjock och ogenomlyslig? Eller kanske både-och, beroende på hur mycket vatten du ger den?

Känns färgen lätt till sin karaktär, eller tung?

Är färgen en pigmentfördelare, det vill säga sprider den sig lätt över ytan, utan att klumpa ihop sig? Eller är den motsatsen – en pigmantanhopare, som vill sprida sig tunt på en del av ytan och klumpa ihop sig tjockare på en annan plats?

Har du att göra med en riktig blommare, som bildar blomliknande nebulosor om du ”stör” den genom att lägga på lite vatten när den har halvtorkat?

Kan färgen göra konststycket att bilda en kant runtom sig själv, som om du hade dragit en mörk, tunn kontur runt den med en mycket smal pensel? I så fall har du att göra med en kantbitare.

Är det en granulerande färg, som samlar sina pigment i pappersytans håligheter och ger ett grynigt intryck?

Flyter färgen snabbt och flyktigt eller rör den sig trögt över papperet?

Rätt färg till rätt motiv

Det är inte så att vissa pigmentegenskaper är bättre än andra. De är bra eller dåliga beroende på vad du vill använda dem till. Pigmentfördelande färger är härliga att måla släta ytor med. En molnfri himmel över en åker: koboltblå och ljusockra. Pigmentanhoparen å andra sidan, med sin tendens att samla ihop pigmenten, kan nyttjas för att t.ex. få en fin skuggning på en rund form. Ljusa, transparenta färger kan passa till delar av motivet som ligger långt bort, medan tyngre, mer opaka pigment ofta gör sig bra till sådant som ligger i motivets förgrund. Granulerande pigment kan på egen hand skildra ytor som har en grövre struktur. Nyckeln är att släppa pigmenten fria i ganska mycket vatten och att försöka hitta den typ av pigment som gör sig bäst till det motiv du arbetar med.

Öva din akvarellblick

Titta gärna framledes på dina motiv med  pigmentegenskaperna i åtanke. Förutom kulörer och valörer, vilka egenskaper har motivets olika beståndsdelar?

Prova gärna att måla olika varianter av samma motiv, men med färger med olika pigmentegenskaper. Det är lärorikt och kan bli överraskande bra.

Se dig omkring på din omgivning och försök benämna egenskaperna på former och ytor du ser. Om du tittar ut genom fönstret just nu, är himmelen målad i en lätt och flyktig antwerpblå, eller ser du kanske en halvtransparent engelskt röd solnedgång? Ser du några trädkronor? Skulle du använda en grynig, lite disig grönjord för att måla dem, eller är det gyllene, solbelysta löv i nyansen green gold du ser? Du kan öva din akvarellblick, genom att så ofta som möjligt översätta det du ser till ditt akvarellvokabulär.

I takt med att du lär känna dina färgers egenskaper, kan du slippa mycket frustration och istället få till ett fint samarbete med pigmenten. En möjlighet till en ny dimension i målandet. Lycka till!

———–

Undrar du något? Välkommen att fråga i kommentarsfältet!