Publicerad den Lämna en kommentar

Inställd utställning – men du kan se målningarna ändå

Den 28-29 november skulle jag haft utställning i Stockholm, på galleri Nordic Art. Utställningen skulle varit en del av deras månadslånga julsalong, där fyra konstnärer skulle haft en egen visning under en helg. På grund av coronaläget och de nya restriktionerna ställs helgvisningarna in. Men galleriet håller öppet under sina vanliga tider, och några av mina målningar kommer vara en del av julsalongen som pågår mellan 21 november – 22 december. Öppettiderna är 12-18 tisdagar-fredagar och 12-16 lördagar och söndagar och galleriet ligger på Birkagatan 28. Naturligtvis följer galleriet de viktiga nya restriktionerna för att hejda smittspridningen.

Målningarna kan även ses och köpas via galleriets digitala utställningsplats, www.artfocus.se med start den 21 november.

Ta vara på er och varandra.

Publicerad den 1 kommentar

Min plats

Elisabeth Biströms ateljé

Jag ska få besök i ateljén imorgon och har ägnat förmiddagen åt att städa undan efter de gångna veckornas intensiva målande. Det är härligt att göra fint. Det blir rörigt när jag jobbar, men jag tycker att jag fått till ateljén som jag ville ha den: trivsam att vistas i, även när den är stökig.

Jag byggde ateljén i fjol och hade egentligen tänkt använda den delvis på ett annat sätt vid det här laget, än vad jag gör idag. Planen var att ha den helt färdig nu och börja bjuda in ett och annat besök och ordna små kurser. Två saker satte käppar i hjulen: jag blev tillfälligt trött på att snickra och fixa och ett visst virus dök upp, som kullkastade åtminstone kursidén.

Till våren ska jag göra färdigt allt jag pausat. Det är både stort och smått. Spika lister och måla väggar och snickerier är enkelt och ska bli kul. Det största projektet är att lossa golvplankorna, hyvla ner några av dem för att jämna till golvet – de är gamla handhyvlade tvåtumsplank från ett annat hus, med varierande tjocklek – och sedan spika fast dem en gång för alla. Det blir tungt och kul. Fönstren är ett annat stort åtagande, de behöver skapas, kittas och målas om. Det tar nog tre, fyra veckor att få allt klart. Eller fem. Eller, tja. Det får väl ta den tid det tar.

Vad tror ni, kan man börja tro att coronavaccinet gjort sitt framåt sommaren eller hösten nästa år? Jag hoppas. Det ska bli roligt att lägga sista handen vid allting och bjuda in er som vill komma och titta på målningar eller vara med på kurs. En av många saker att längta till, när vi tagit oss igenom pandemin.

Publicerad den Lämna en kommentar

Reflektion om reflektion

Jag håller emellanåt akvarellkurser, har skrivit en serie inlägg här på hemsidan som jag kallar “Elisabeths akvarellskola och skriver regelbundet på instagram och facebook om hur jag går tillväga och hur jag tänker när jag målar. Jag gör det här av ren lust. Jag gillar att dela tankar och kunskaper med andra. Dessutom bidrar kursverksamheten till min försörjning. Gott så.

Men när jag satt på mitt ateljégolv alldeles nyss och gned bort torkad maskeringsvätska frår en målning i vardande, då slog det mig att allt det här skrivandet – den pedagogiska grenen av min konstnärstillvaro, om du så vill – det ger faktiskt massor till mitt eget måleri.

Ni vet hur man ibland kan bli uppmärksam på sina egna tankar och plötsligt höra dem, som om man hörde ett band som spelades upp. Den briljante fantasyförfattaren Terry Pretchett kallade det “second thought” – tankar som tänker om hur du tänker. Nå, jag hörde plötsligt mina tankar på det sättet och upptäckte att de var i full färd med att formulera ett slags kursprat eller ett akvarellskoleinlägg. Det slog mig att det ofta låter så när jag målar. En del av hjärnan fokuserar på det visuella: att översätta ett motiv till akvarell och styra handen att föra över det till papperet. Och en annan del av hjärnan beskriver vad som händer, för en fiktiv läsare eller kursdeltagare. Ibland kommer det svar eller följdfrågor och så övergår tanken till att bli en utforskande dialog om de konstnärliga och tekniska avvägningar som pågår i måleriprocessen.

Därför vill jag säga: Tack ska ni ha, ni som läser och hör av er och kommer på mina kurser! Tack för att ni styrt in mina tankebanor på det här reflekterande spåret. Det är intressant och jag är övertygad om att det hjälper mig i ateljén.

På tal om kurser är ni många som mailar och frågar om jag har några på gång, digitala eller fysiska. Svaret är att jag avvaktar. Digitala kurser tror jag inte att jag kommer ha – jag har inte de tekniska kunskaperna och vill inte prioritera bort målandet för att lära mig. För tillfället i alla fall. Men allt kan ju ändras. Fysiska kurser har jag på paus ännu ett slag, tills smittläget är mer under kontroll. Vill du få inbjudan till kurser, så maila till elisabeth.bistrom@gmail.com, så sätter jag upp dig på inbjudningslista. Jag är lite långsam på att svara på mail just nu, för jag får lite fler än jag hinner med. Tack för att ni är tålmodiga med mig. Jag uppskattar så att ni läser och hör av er!

Publicerad den Lämna en kommentar

Vernissage för vägkantsutställning

Vid vägen mellan min by och närmsta tätorten Edsbro finns ett litet, litet kalhygge. En vid första anblick oansenlig plats, som vore lätt att missa (på väg 280 går det ofta snabbare än de sjuttio kilometer i timmen som vägskyltarna föreslår). Jag råkade få syn på den här platsen genom bilrutan någon gång när vi precis hade flyttat till trakten för tre år sedan. Det var något med ljuset, hur det föll på backen, på den mörka granskogen och på de gängliga stolpar till träd som står kvar efter avverkningen. Jag stannade och tittade. Sedan gjorde jag det igen. Och igen. Och igen.

När jag skulle börja måla till en stundande utställning i Rimbo, kom jag att tänka på det där kalhygget. Jag tänkte att jag nog hade tagit några bilder, och mycket riktigt. Närmare ett hundratal. I alla tänkbara årstider, ljus, stämningar och väder.

Då bestämde jag mig för att se om det är möjligt att göra en hel utställning med bara ett enda motiv. Och inte något storslaget från någon exotiskt del av världen, utan tvärtom ett mycket nära och lågmält. Kanske för att påminna mig själv om att det är värdefullt att ibland lätta på gaspedalen, titta upp och upptäcka som finns alldeles runt knuten. Eller på andra sidan diket vid väg 280.

Välkommen på vernissage lördag den 3 oktober, kl. 11.00-14.30 på Café Chocolate i Rimbo. Utställningen pågår till den 5 november.

Publicerad den 3 kommentarer

Ett pågående samtal

Jag hade vernissage igår. Sedan en tid tillbaka har de tillställningarna börjat präglas av att det kommer fram varma, vänliga människor som berättar att de följer mig i sociala medier och vill säga hej. Det är så fint. Igår slog det mig hur de här relationerna som uppstår i sociala medier och som ibland får möjlighet att bli till tillfällen att träffas i fysisk gestalt blir så speciella, för de skapar liksom ett pågående samtal, där det finns massor med gemensamma referenser att mötas kring. Det blir snarare som att träffa gamla vänner än nya, okända personer. Vi har redan påbörjat någonting genom att utbyta tankar och erfarenheter, frågor och hejarop åt varandra på blogg, instagram eller i en facebookgrupp och när vi sedan träffas för första gången, så känns det ju alls inte som den första. För det är ju faktiskt inte det.

Sociala medier har tveklöst baksidor, och kritiseras ibland för att göra relationer ytliga och fragmentiserade, och jodå, absolut. Men där finns också potential till meningsfulla möten, som aldrig annars hade kunnat uppstå. Jag tror att vi har möjlighet att aktivt välja vad vi vill göra sociala medier till. Skrytyta eller mötesplats. Det är upp till oss.

Så, tack till alla er som tittar in här och läser och kommenterar och vill vara med i mitt kreativa liv. Ni betyder mycket för mig. Och när ni kommer på mina utställningar eller kurser, så att vi får chans att stå intill varandra som riktiga, livs levande människor och ta upp tråden där vi senast talades vid, då gör ni att jag känner mig som en del i någonting bra och viktigt. Jag är själv i ateljén om dagarna, men känner mig aldrig ensam. Tack vare er. Tack ska ni ha.

(Utställningen pågår till den 17 september och äger rum på Galleri Nordic Art på Birkagatan 28B i Stockholm).

Publicerad den Lämna en kommentar

Himlar och hav på Hallstaviks konsthall i höst

Häveröbygdens konstförening arrangerar en samlingsutställning på Hallstaviks konsthall den 2/9-16/12 och de var vänliga nog att bjuda in mig att delta med fyra akvareller.

Dessa har jag målat till utställningen:

Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020
Akvarell av Elisabeth Biström 2020

Vill du se målningarna livs levande, kan du besöka konsthallen måndagar kl 12.00-19.00, tisdag-torsdagar 12.00-17.00 eller lördagar 11.00-14.00. Vernissage uteblir på grund av coronaepidemin.

Hjärtligt välkomna!

Publicerad den Lämna en kommentar

Utställning på galleri Nordic Art i september

Elisabeth Biström akvarell

Jag ställer ut tillsammans med Richard Vakil, Stefan Gadnell, Niklas Gustafsson och Benny Stigsson på galleri Nordic Arts “Tema Akvarell” i Stockholm den 12-17 september.

Här är ett smakprov på några av målningarna jag har gjort till utställningen.

https://www.instagram.com/p/CDwGtNbnW5Q/?igshid=1uhc690atp8b6

Välkomna på vernissage kl. 12.00-17.00 den 12 september, Birkagatan 28. Hoppas vi ses!

Publicerad den Lämna en kommentar

Vad står på spel?

Saker som INTE kommer i första rummet när jag målar:

  • Att ha en ren palett.
  • Exakt vilket papper eller pensel jag tar. Eller ens färg; ibland får det duga att ta “nåt mörkt”, om jag inte vill avbryta för att hämta rätt tub.
  • Rent vatten (tro mig; man kan pusha gränsen för vad som duger)
  • Bekväm arbetsställning.

Ofta tycker jag att råd om akvarellmåleri handlar så mycket om teknikaliteter. Rentav städning, i värsta fall. Sitt si, tejpa så, ha ditt trasa eller datt svamp eller den och den utrustningen.

Äsch! Det viktiga är målningen. Alla knep är i bästa fall verktyg, i värsta fall tidsslöseri. Inget av det är konst. Tjorva inte till det.

Det går att måla med en bit kol ur grillen. Fingrarna duger som redskap. Grottmålningar gjordes med tuggade pigment som spottades ut.

Jag menar inte att spotta kol är facit, heller. Jag vill bara säga: kör! Gör som du vill. Det är bara papper. Det viktiga är vad du får dit – inte hur. Lek! Följ regler eller bryt regler, det kvittar. Processen är din, bara din. Ingen annan behöver lägga sig i. Ingen annan behöver ens veta.

Akvarellmåleri blir så lätt ansträngt och ängsligt. “Använd inte svart”, “använd inte vitt”, “använd inte grönt”. Som om det skulle ha konsekvenser! Ibland verkar det nästan så – som om det faktiskt skulle ha KONSEKVENSER om vi bröt mot de här dogmerna och “tipsen”. Alltså värre konsekvenser än att ett papper blir bemålat med svart färg, eller vit eller grön. Det låter så ödesmättat. “Blanda inte mer än tre färger, då ser det smutsigt ut”. Jaha? Det låter ju som en utmärkt metod att måla sådant som faktiskt ser smutsigt ut?

Jag låter arg, säkert. Så kan det bli med text. Men jag är inte arg. Jag är upprymd över att veta att jag kan måla hur jag vill.

Det är bara en målning.