Bläddra bland kategorier

Ateljébygge

0 I kategorin Ateljébygge

En övning i att motarbeta perfektionism

Nu lägger jag golv för glatta livet. Alltså faktiskt, det här kan bli min död. Åtminstone min ryggs. Jä-vlar, vad tungt det är. Långa, breda, tjocka, tunga plank, som jag bär in, måttar, bär ut, sågar, bär in, måttar, bär ut… Men om ryggen bara håller så går jag i mål snart, och vet ni vad – då kan jag ju flytta in i ateljén! I fredags ansökte jag om slutbesked från kommunen. Det måste man ha för att få ta en byggnad i bruk. Och som jag ska ta den i bruk!

Men först ska golvet läggas färdigt, alltså. Det tar nog en dag till. Många vinklar och detaljer att få till, det tar sin tid. Det är en nyttig övning för mig att stå ut med att golvet kommer ha skavanker. Att vinklarna inte kan bli perfekta. Det är förstås det som är charmen med ett kilsågat plankgolv från 1800-talet. Ville jag ha ett dansbaneperfekt golv, så hade jag beställt ett på bygghandeln. Men det är svårt ändå, att slita sig från en inte helt tight gerning och acceptera skavankerna. Nyttig träning för själen.

När det icke-perfekta golvet är på plats ska jag bygga klart det stora skåp som ska sluka allt mitt målerimaterial. Icket en pinal ska behöva ligga framme i brist på plats att kalla sin. Och så återstår lite golvsocklar, några lister, en del målning, och så småningom den inte helt oväsentliga detaljen att installera en kamin. Men en sådan kräfva bygganmälan, så det är ett senare kapitel. Kanske kommer den på plats först till våren. Ett fint eldstadsplan ska jag göra åt den, emellertid. Klinker blir det. Ni ska få se.

Men nu, helg. Ledig helg. Nåja, kalendern är sprängfull med sådant där man inte hinner med under veckorna. Roliga helgnöjen som besök på återvinningscentralen, förrådsstädning och sådant. I bästa fall lyckas vi klämma in ett besök på badhuset. Min golvläggarrygg skulle bli glad av lite simning och bastubad.

Ha det gott så länge!

0 I kategorin Ateljébygge/ Konstnärsliv

Lumppapp uppåt väggarna

Jag bygger vidare på min ateljé och de senaste dagarna har jag gjort en spurt med att få innerväggarna i ordning. Det första steget var att faktiskt spika upp väggar. En god start. Jag körde med råspont, efter en del funderande kring för-och nackdelar med brädväggar kontra olika skivmaterial. Till slut vägde argumentet ”jag har ju ändå en hög brädor liggande här” tyngst och då var det bara att greppa hammaren och sätta igång. Med väggarna på plats var det dags för nästa steg: tapetsering med grålumppapp.

Som med alla andra materialval, ligger det en del tankearbete och efterforskningar bakom valet att använda lumppapp. Målade brädväggar, målade skivväggar, vanliga tapeter eller målning på omönstrad papperstapet var andra alternativ. Men lumppappen har flera fördelar: den är billig, tjock och har fin struktur. Den har en smula isolerande effekt och det faktum att den är gjord av återvunna tygfibrer gör att den ger en skönt mjuk känsla i rummet. Akustiken blir lite dämpad och rummet känns ombonat.

Nästa övervägande gällde om jag skulle tapetsera hela våder eller på 1700-talsvis riva ca 50×60 centimeters bitar att klistra upp. Jag velade in i det sista. Stora våder kanske skulle vara svåra att få upp, åtminstone på egen hand. Och jag vill gärna åstadkomma en lite gammaldags känsla i ateljén. Få frossa lite i min hembygdsgårdsestetikvurm. Tja, egentligen skulle jag väl helst knyta på mig ett huckle och bosätta mig i en tjärdoftande stuga på Skansen.
Men.
Rutor på väggen kändes ändå inte helt rätt. I sista stund valde jag att testa hela våder – och det gick utmärkt!

Eftersom det kanske finns fler som jag, som ägnar alltför sena kvällar åt att googla sådant som ”lumppapp+tapetsera”, ”lumppapp+vägg”, eller ”lumppapp+hela våder”, så tänkte jag att jag kunde bjussa på en beskrivning av hur jag bar mig åt för att få upp pappen på väggarna. Här kommer den.

Förberedelser

Först klistret. Ett paket tapetklisterpulver à 200 gram, vilket jag blandade med sex liter vatten, räckte till fyra våder i mitt fall. Jag har inte så väldigt högt i tak, och brädväggen jag klistrade på var inte så starkt sugande. Det är faktorer som påverkar åtgången. Efter att ha satt upp fyra våder, fanns en slatt klister kvar i hinken – den använde jag också upp, men det återkommer jag till. Klistret var vanligt pulver för papptapeter. Jag blandade med skruvdragare med blandarvisp, men det går säkert bra att blanda för hand, om man har lite muskelkraft och tålamod.

Medans klistret svällde mätte jag upp och klippte ut det antal våder jag behövde. Lumppappen är tjock och ganska trög att klippa i, men med en stor sax gick det fint. Eftersom jag skulle sätta upp tak- och golvlister ovanpå kunde jag klippa ganska ungefärligt.

Sedan var det dags att limma. Med en roller strök jag ut klister mycket flödigt. Det går åt mycket lim – inte värt att snåla på. Sedan vek jag våden på samma sätt som man gör vid tapetsering med papperstapet: först ett cirka 30 centimeters vik upptill och sedan vek jag upp nederkanten så att över- och nederkant möttes. Det här steget var viktigt för att senare kunna hantera de tunga och ömtåliga våderna.

Lumppapp förberett för tapetsering
En våd klistrad och vikt.

När en våd var bestruken med klister och ihopvikt, klistrade och vek jag ytterligare en. Medan jag jobbade med den andra, fick den första ligga och svälla i kanske tio minuter. Då bedömde jag att det var läge att få upp den på väggen.

Uppsättning

Lumppapp liknar akvarellpapper i viss mån, så hanteringen kändes relativt bekant för mig. Ett akvarellpapper ska blötas med vatten och ligga och svälla en stund, innan det fästs upp på en skiva. Även akvarellpapper är gjort av textilfibrer och det beter sig ganska likt lumppappen i blött tillstånd. Med skillnaden att lumppappen är mycket, mycket skörare. Därför gäller det att hålla lite koll på tiden och på hur pappen beter sig när den ligger och drar in klistret. Låter man den svälla för kort tid, så blir det sannolikt ett knöligt resultat i slutänden. Tanken är att pappen ska expandera, så att den sedan stramas upp när den torkar på väggen. Men, låter man den ligga blöt för länge så kan den bli så skör att den lätt går sönder när man ska få upp den. Tio minuters svälltid var lagom i mitt fall, men då var det ganska hög luftfuktighet i rummet. Jag tror att det kan påverka, precis som det brukar göra med akvarellpapper. Tapetserar du inomhus i ett uppvärmt hus på våren, så är pappen sannolikt mycket torrare och behöver mer tid att absorbera klistret. Det är mitt stalltips.

Alltså: rejält med klister, tio minuters svälltid och sedan dags att få upp pappen på väggen. Jag började i ett hörn av rummet för att ha en rak kant att starta vid. Jag vek försiktigt upp den övre vikta delen av våden och lyfte sedan hela våden så att den kom upp i ungefär rätt höjd under taket. Det gick inte att bara lyfta i hörnen – då lossnade de och jag blev stående med två blöta små lappar mellan fingrarna och en ihopvikt klump mellan fötterna. Jodå, så gick det vid första försöket. Det gäller alltså att lyfta hela schabraket på en gång och sedan med en hand få överkanten någorlunda på plats. När de översta 30 centimetrarna sitter på väggen, då kan de bära upp tyngden av våden och då kan man justera placeringen, så att våden hamnar rätt och rakt. Sedan viker man lika försiktigt fram de nedre hörnen och lirkar ner hela våden.

När våden hänger någorlunda rätt, kan man – återigen försiktigt – justera den. Om den behöver rätas upp, lossar man nästan hela våden nerifrån och fäster ena långsidan så att den blir rak. Lossa sedan i överkant, så att du kan släta ut eventuella veck.

Stryk fast våden med tapetborste. Stryk från mitten och utåt.

Om, eller när, det går en smula snett och pappen går sönder, så kan man helt enkelt limma ihop bitarna på plats på väggen. För egen del tycker jag att de små skavankerna som syns om man tittar noga bara är charmiga. Pappen har en lite grov och oregelbunden struktur, så små misstag kamoufleras på ett generöst vis och blir inte alls iögonfallande när allt är färdigt.

Jag satte våderna med någon centimeters överlappning, men jag har sett andra som sätter dem precis kant i kant. En smaksak.

Efter varje uppsatt våd klistrade och vek jag en ny, så att en alltid låg och svällde och blev färdig för uppsättning medans jag satte upp den förra.

Mindre bitar, som ovanför dörrar och under fönster, gjorde jag på samma sätt med: klistrade och lät svälla. De var naturligtvis mycket mer lätthanterliga. Vid dörr och fönster gick det bra att skära bort överflödig papp med en vanlig morakniv efter att jag hade klistrat upp pappen. Det blev inget snyggt, rakt snitt, men eftersom det ska sitta foder över, spelade det ingen roll. Behöver du göra helt raka snitt, t.ex intill befintliga foder, så rekommenderar jag att du mäter upp och klipper ut våderna i rätt bredd i förväg.

Efterarbete

Jag blandade alltså sex liter klister åt gången och när fyra våder var uppsatta fanns en slatt kvar i spannen. Den blandade jag ut med lite extra vatten och så rollade jag ut limvattnet på de uppsatta våderna. Genom att grunda pappen på detta sätt, kan man spara färg i nästa steg. Lumppappen är tjock och porös och kan suga upp mycket färg. Bättre då att mätta den med billigt tapetklister i förväg, än att slösa dyr färg.

Lumppapp uppsatt på vägg och grundad med limvatten
Här är de första våderna uppsatta och strukna med limvatten.

Målning

Jag använde en ekologisk väggfärg av märket Auro när jag målade väggarna. Du som målat med vanlig, vattenlöslig plastfärg (alltså det som kort och gott brukar heta ”väggfärg” i färgbutiken eller bygghandeln) skulle knappast märka någon större skillnad om du testade Aurofärgen. Den är lätt att måla med och täcker bra. Att den inte luktar någonting och är miljövänlig är en skön bonus.

Jag penselmålar väggarna eftersom jag vill ha lite liv i ytan, men det hade gått snabbare att rolla. Jag upplevde inte att pappen sög särskilt mycket färg, men ett litet besvär var att pappen ännu efter en helgs väntan inte var helt torr. Jag är övertygad om att den hade torkat om jag hade haft rummet uppvärmt, men eftersom ateljén ännu saknar el rådde rått och svalt oktoberklimat därinne. Inte optimalt, men vad tusan. Jag gjorde en kalkylerad chansning och målade, trots att det fanns lätt fuktiga partier kvar på väggarna. Auros färg är så kallat diffussionsöppen, vilket betyder att den släpper igenom luft och fukt. Den ”andas”, så att säga. Hade jag använt en plastfärg, som är tät och alltså inte släpper igenom fukt, hade jag inte målat förrän väggarna var helt torra.

Målning påbörjad.

Det behövdes två färglager i mitt fall. Det kan variera mellan olika typer av färg hur många lager som behövs, men två till tre är inte ovanligt.

På lumppapp har man traditionellt använt olika färgtyper såsom linoljefärg, äggoljetempera eller limfärg. Jag vågar gissa att i stort sett vilken sorts färg som helst fungerar. Jag har även sett folk som använder lumppapp under vanliga tapeter, till exempel för att släta ut ojämna väggar.

Nu återstår bara lite ytterligare penselarbete innan väggarna är färdiga. Jag lovar att återkomma med bilder när målandet är klart.

Så här kan det gå när man försöker köpa färg på nätet – den grå färgen på bröstningen visade sig vara… babyblå. Attans.

Hoppas du får nytta av mina tips om du kom hit via lumppappsgoogling, eller att du provar lumppapptapetsering om du har en lämplig väggyta att bekläda. Det var roligt att göra tapetseringen och väggarna verkar bli precis så fina som jag hade hoppats på. Om du undrar något om tapetseringen, fråga i kommentarerna så ska jag svara efter bästa förmåga.

0 I kategorin Ateljébygge/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. ”Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

0 I kategorin Ateljébygge/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Oglädjekalkyl

Igår var det rykande fyrtio grader i solen, idag lyser solen med sin frånvaro och termometern visar ynka fjorton. Jag värmer mig framför vedspisen och laddar för att åka till bygghandeln och köpa mer skumglas, som ska fungera som golvisolering i min ateljéstuga och hålla mina fötter varma i vinter.

Jag köpte fyra kubikmeter av materialet först och visste nog innerst inne att det var en glädjekalkyl. Men jag hade inte riktigt klart för mig hur grunden skulle se ut, så jag chansade. Dumsnålt. Nu får jag tugga i mig att glädjekalkylen visade sig vara en oglädjekalkyl och generera en extra inköpsvända.

Men jag har i alla fall (mestadels) haft roligt och blivit riktigt stark av att skyffla, släpa och välta omkring de där kubikmeterssäckarna, så det blir inte så dumt att få hem ett par till att leka med. Såhär kan det se ut när jag härjar med dem:

Nästa vecka kommer jag få byggstommen, själva skelettet till stugan hemlevererad och monterad. Det är den enda del av bygget jag inte gör själv. Jag vill inte riskera några felräkningar i de viktiga konstruktionsdelarna, så jag överlåter till det proffs. Konstruktionen alltså, inte felräkningarna. Hehe.

När stommen är på plats tar jag hammarn i egna händer igen. Jag siktar på att ha ateljén färdig innan hösten. Drömmen är att skotta mig fram dit i vinter, med vattenflaskor och kaffetermos i ryggsäcken och stänga in mig för långa, koncentrerade målartimmar. Oj, vad jag längtar.

5 I kategorin Ateljébygge/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

En stabil grund att drömma från

Jag har gett mig fan på att göra så mycket av ateljébygget som möjligt själv. Jag vill kunna. Så jag provar mig fram och lär mig undervägs.

Nu är jag halvvägs till mål med grunden. Jag har kört mängder med grus i skottkärra fram och tillbaka över tomten, kånkat murblock, läst på, funderat, vägt, svurit, mätt, gjort om, gjort rätt och nu sitter jag på ett alldeles vågrätt och vinkelrätt lecablock och skådar ut över mitt verk.

Imorgon ska jag blanda bruk och mura ihop härligheten. Jag längtar.

Med grunden utlagd går det att föreställa sig rummet. Jag pausar ibland och provgår in genom den blivande dörren och låtsas hänga av mig jackan på kroken till vänster. Rakt fram hänger månadens arbete på tillfällig utställning. Då och då ska jag ha ateljén öppen för besök, men inte idag. Idag är målardag, arbetsdag. På norr- och västsidan finns en rad fönster – de är en fantastisk gåva från en nyvunnen vän i en grannby (tack, Peter!), och framför norrfönstret står mitt arbetsbord. Det är stort, så att jag kan breda ut mig ordentligt och kanske, kanske till och med bjuda hit ett par, tre besökare på kurs? Under fötterna ligger ett plankgolv av breda tiljor, som tidigare legat på en loge. Det är vackert, men alls inte ömtåligt. Under plankorna har jag skottat ett tjockt lager isolerande skumglas. Det ska hålla golvet torrt och fötterna varma. Vintertid får ett gäng gamla trasmattor hjälpa till med det senare. Väggarna är ljusgrå? Eller varmgråvita? Spontat virke, målat. Eller kanske tapetserade med lumppapp och därefter målade? I fönstren står pelargoner i krukor. Grönska är viktigt för kreativiteten, säger forskare. Nå, grönska saknas inte här på skogstomten alldeles oavsett pelargoner, men man kan aldrig gardera sig nog. Hög takhöjd är också en kreativitetshöjare har jag läst hjärnforskare hävda, men jag tror att det är enklare att isolera ett plant tak än om jag gör det öppet till nock? Den som vet något om saken får gärna lämna en kommentar till vägledning!

Efter några minuters fantiserande om hur det ska bli här i stugan, reser jag mig sakta. Ryggen låter meddela att de senaste dagarnas arbete inte passerat obemärkt förbi. Men rasten är slut.

Tack för att ni tittade förbi. Hoppas vi ses igen snart.