Vad skiljer en bra låt från intetsägande hissmusik? Samma som skiljer en tavla köpt i en möbelaffär från en intressant målning, tror jag. Att det inte bara är dekoration, inte bara vackert. Att det finns en nerv. Någonting som skaver. Spänning.
Spänning i en akvarell kan till exempel vara en lite oväntad komposition. En färgfläck som skär sig. En kombination av skira lager och råare penseldrag. Eller att låta pigmentegenskaperna ta ordentligt med plats.
Jag försöker måla som pianisten i Buena Vista Social Club spelar. Han ligger precis på gränsen rytmiskt. Leker med de andra bandmedlemmarnas slingor och Omara Portuondos sång. Än ligger han före, än töjer han på tiondelssekunderna och dröjer, släpar efter – tills han släpper på spänningen och kommer ikapp. Det känns i hela kroppen när han gör det. En lättnad över att strängen inte brast. Att allt var på lek.
Det blir också tydligt när jag hör Rubén Gonzáles spela piano, att kvalitet i konst inte kan förenklas ner till några knep. Det måste också finnas skicklighet i utförandet. Konstnären behöver lägga tid på att lära sig sitt instrument. Att en låt går i otakt gör den ju inte per automatik bra.