Bläddra bland kategorier

Ditt och datt

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Vardagligheter

En titt i min torpträdgård

Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.

Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.

Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.

Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.

I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.

Trädgård hos Elisabeth Biström. Ett trädgårdssland byggs fram.

Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.

Trädgårdsland hos Elisabeth Biström. Juli 2018.

Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.

Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.

Elisabeth Biströms trädgård, en bädd med jordärtskockor som blommar.

Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.

Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.

Mitten av april: det gror!

I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.

I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.

På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.

Jordgubbar i Elisabeth Biströms trädgård.

Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.

Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.

… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.

Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.

Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.

Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.

0 I kategorin Ditt och datt/ Livsfunderingar

Hur en kreativ människa fungerar (tydligen!)

Akvarellmålning, fem fiskar i en hink

Jag såg ett intressant Ted-talk med en organisationspsykolog, Adam Gant, som hade försökt ta reda på vad som kännetecknar kreativa människor. Mot sina egna förväntningar hade han funnit ut att sådana individer ofta skjuter upp viktiga saker, ofta får dåliga idéer och ofta lider av tvivel inför sina projekt. Himla uppmuntrande – jag kände igen mig på pricken!

Resultatet lät konstigt, men förklaringen var att den som skjuter upp saker får tid att tänka efter och komma på nya vinklar. Medan den som effektivt löser sina uppgifter i god tid missar chansen att tänka om och tänka nytt, får prokrastineraren istället möjlighet att komma på något originellt. ”You call it procrastinating; I call it thinking”, summerade Gant.

De många dåliga idéerna en kreativ människa har borgar för att ett och annat guldkorn ska vaskas fram ur mängden. Jag har massor med anteckningar om bilder jag vill måla, tekniker att experimentera med, utställningar att sätta ihop, böcker, trycksaker, arbetsresor, nya kursupplägg, allt möjligt. Sedan jag skaffade mig all den tid jag har nu för att hålla på med konst, formligen forsar det idéer ur mig. Adam Gant kallade det att man är snabb i starten och långsam att komma till avslut. Sådan är jag, och det har jag sett som en kataktärsbrist. Men nu får jag väl lov att omvärdera och istället se min idérikedom som en tillgång – även om de flesta idéer aldrig tar sig från anteckningsblocket till verkligheten. Det behövs vaskas mycket grus för att hitta de där glimmande kornen.

Tvivel är heller inte kreativitetens fiende, så länge det riktar sig mot själva projektet och inte mot jaget. Att tänka ”undra om den här idén håller”, ger en chansen att vrida och vända och förfina tanken. Att däremot fyllas av känslan att man själv inte duger eller håller måttet, det är inget vidare bränsle för kreativiteten. Det är vi nog många som kan skriva under på, tyvärr.

Vill du se, så finns föredraget här.

2 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? ”Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

1 I kategorin Ditt och datt/ Elisabeths akvarellskola/ Tecknande

”Jag kan inte ens rita en streckgubbe”

Barnteckning av Elisabeth Biström

Många människor berättar för mig att de inte kan rita eller måla. ”Inte ens en streckgubbe!” Upplysningen är i stort sett aldrig en följd av att jag efterforskat personen i frågas teckningskunskaper – bikten kommer liksom som ett försvar och det är med lite sorg de informerar: ”Du är så duktig, men jag kan inte alls”.

Jag lyckas sällan svara på ett bra sätt och jag tror att det beror på att det hos de allra flesta finns en föreställning om att tecknande och målande är en medfödd talang, som de beklagar att de föddes utan. Jag å andra sidan, är övertygad om motsatsen: de allra flesta kan lära sig att teckna väl. Det är en fråga om kunskap och övning. Tyvärr har jag funnit att det svaret ofta verkar vara en smula förolämpande, så jag är försiktig med att vräka ur mig det.

Men till dig som är intresserad av hur det går till att lära sig teckna, vill jag rekommendera den här texten, ”du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)” av konstpedagogen och allkreatören Alicia Sievert.

(…) ”Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ’Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.’ Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas?

I ett inlägg i min akvarellskola, ”Skissen som stöd och hjärnträning”, ger jag också en del handfasta tips och övningar till den som vill träna upp tecknarmusklerna.

Alicia Sievert har utlyst en teckningsutmaning under juni månad. Är du en av dem som kämpar med streckgubbarna, men har lust att ge dig själv en chans att faktiskt väcka din slumrande konstnärliga förmåga till liv – varför inte haka på?

Om du kör fast vill få tips på vägen – skriv en kommentar och beskriv vad du tycker är svårt, så ska jag hjälpa dig efter bästa förmåga!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Ditt och datt/ Vardagligheter

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

Elisabeth Biström akvarell på instagram 2018

”Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, ”vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av ”Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Så var året

UnderbaraClara skrev en traditionsenlig årssammanfattning och uppmanade läsare att låna listan till sina bloggar. Sagt och gjort – här kommer en summering av mitt 2017!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Många saker. Slutade lönearbeta för att istället försöka leva på måleriet. Köpte ett litet torp i skogen dit jag flyttade med familjen. Till exempel.

Genomdrev du någon stor förändring? Jodå, se ovan. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Flera! Det råder babyboom i bekantskapskretsen.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? Jag minns nästan aldrig datum. Men den 6 oktober firade vi i alla fall familjens minstings allra första födelsedag och det var såklart väldigt fint.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men det var väldigt sorgligt att Hans Rosling dog. En viktig röst som tystnade.

Vilka länder besökte du? Åland, på födelsedagsresa med min mamma.

Bästa köpet? Vårat hem, fina lilla Sjöängstorpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Faktiskt är jag rätt trött och mindre glad än jag skulle vilja vara. Jättetråkigt är det.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? Lite mer nattsömn skulle sitta fint.

Vad önskar du att du gjort mer? Sprungit i skogen. Varje gång jag ger mig ut och springer blir jag gladare, piggare, mer kreativ. Ändå tar det emot som fasen att komma i skorna och ge sig ut. Ett mysterium.

Vad önskar du att du gjort mindre? Det vet jag inte riktigt. 

Favoritserier från året som gått? Jag undrar om jag sett en enda? Kanske var det i våras jag kollade på Stranger things? Eller var det förra vintern? Nå, den var i alla fall bra, om än snudd på för skräckig för mig. Jag är mycket lättskrämd.

Bästa boken du läst i år? Jag har gjort flera försök att ta mig igenom böcker, men gått bet. Finns det bebisföräldrar där ute som lyckas läsa hela böcker? Hör gärna av er med tips om hur man bär sig åt i så fall. Min halvlästa trave är hög nu, men härom veckan chockade jag mig själv med att snabbt plöja igenom Mikael Niemis Koka Björn. Den kan jag rekommendera som spännande och sorglig julhelgsläsning. 

Största musikaliska upptäckten? Jag har kommit över en tidigare avog inställning till jazz. Nu är juliga jazzlåtar en favorit.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag fått mer målarlust än jag någonsin haft. Det känns fantastiskt. Plus att jag kom upp i en halvdräglig inkomstnivå på beställningsmåleriet mot slutet av året. Hoppingivande!

Största framgång på det privata planet? Att varje dag ha förmånen att få förundras över att få ha världens finaste unge i mitt liv. Det är ofattbart.

Största misstaget? Att stressa över saker som inte hinns med. Så meningslöst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? En ateljé! Eller, fick och fick – jag gjorde en. Sen fick jag en fin julklapp i förtid härom veckan. En porslinskanna med mitt favoritmönster, som jag blev väldigt överraskad att min käresta gått och köpt. Tack <3

Något du önskade dig och inte fick? Mer nattsömn och tid. Attans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Det minns jag inte.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Några fler löprundor hade nog varit skönt.

Vad fick dig att må bra? Att måla mycket och att ha skogen alldeles runt husknuten.

Vem saknade du? Nära och kära som bor långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? Mammagruppen som Barnavårdcentralen vänligt drog ihop och som visade sig vara ett gäng fantastiska människor, som blivit goda, nya vänner.

Mest stolt över? Att jag vågade ge konstnärsyrket chansen. Mot mångas avrådan, dessutom. Man får vara stark i sin övertygelse för att lyckas följa sina drömmar.

Högsta önskan just nu? Att #metoo ska göra stor skillnad, att Donald Trump inte ska starta krig och att min son ska trivas på förskolan han börjar på om ett par veckor. Tre stora, om än mycket olika saker.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Träna mer för att ha mer ork och glädje i vardagen. Och blogga mer! Jag gillar att skriva, så det ska bli kul att kunna lägga mer tid på nästa år. 

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Måleri/ Vardagligheter

Räven raskar över ritblocket

Igår satt jag vid köksfönstret och tittade på den myriad av småfåglar som hänger i vår trädgård om dagarna. Jag har kokat ihop lyxmat åt dem – kokosfett med jordnötter – och sambon har snickrat ett fågelhus som vi fyllt med frön, så de trivs och frodas.

Förutom småfåglar har vi massor med både flygande och fyrbenta djur runt knutarna. Rådjur, älgar, vildsvin, rävar, ugglor, allt möjligt. Jag fick lust att dokumentera vilka sorter vi har sett sedan vi flyttade in i våras, så jag högg en liten skissbok och satte igång. Så här blev bilderna:

0 I kategorin Ditt och datt/ Hemma på torpet/ Måleri

Blått från bortom havet

"Sillhällorna", akvarell av Elisabeth Biström

Jag tycker att det är roligt att ta reda på hur det kommer sig att jag har just de färger jag har på paletten. Det finns ofta intressanta historier bakom tillkomsten av ett visst färgpigment och hur det tog sig till Sverige. För många pigment har gjort en lång resa innan de landade i en akvarellåda i en svensk konstnärsbutik.

Ta till exempel den blå färgen ultramarin. På 1300-talet började europeiska handelsresande importera det ljuvligt vackra ultramarinpigmentet från Afghanistan. Ultra marin betyder ”bortom havet”, och namnet syftar på dess, från vår horisont, fjärran ursprung. I gruvor i bergen i norra Afghanistan bröts stenen lapis lazuli, som maldes till fint stoft. Fint – och dyrt. Europeiska konstnärer skuldsatte sig för att ha råd att använda det och på 1800-talet utvecklades därför en syntetsisk, billigare kopia: fransk ultramarin. Den hamnar ofta på min palett. Vackert blå med dragning åt det röda, transparent och med en lätt dallrande, krackelerande effekt om den får lösas upp på papperet i mycket vatten.


Här till exempel målade jag skuggorna i förgrunden med fransk ultramarin. Jag tyckte att den kontrasterade fint mot de gula och röda tonerna i stenarna och förstärkte känslan av varmt kvällsljus.


I Sverige blev ultramarin en populär tapetfärg i slutet av 1800-talet. I torpet där jag jag bor finns en liten tapetrest längst in under trappen, klistrad direkt på timmerstockarna, med blå rosor som klättrar upp längs väggarna. Vilken syn det måste ha varit när den sattes upp.

Tack Afghanistan för den!