Den är en bra mössa, men med två stora brister: den är för kort och resåren är för vid. Hade jag provat mössan på en mössbutik hade jag valt en annan modell. Men det här är ingen dussinmössa. Jag har gjort den själv, så gott jag kunnat, med ett mönster min mormor lärde mig. Sådant har ett annat värde.
När jag provade mössan och fann att den var både för liten
och för stor på samma gång, stod jag inför ett val. Antingen kunde jag gräma
mig över min misslyckade stickning, eller så kunde jag uppskatta de kvaliteter den
fick mig att få syn på. Det senare verkade mer intressant, och därför skrev jag
ner de tre saker jag lärde mig av mössan:
Recept är överskattat
Jag har aldrig följt ett recept. Ibland har jag försökt, men
en inre, oemotståndlig kraft har alltid övertygat mig om att göra en ändring i
slutet. ”He i russin”, kan den säga. ”He blir godare!” (För den som inte delar
min inre rösts dialekt kommer här en förklaring: ordet ”he” används i norra Sverige
i två betydelser. Det betyder dels ställa/hälla/lägga – jämför med engelskans ”put”,
och dels ”det”. Här skulle översättningen alltså bli ”Häll i russin. Det blir
godare!”)
Jag har slarvat lika mycket med receptet i livet i stort.
Hoppat lite hit och dit. Fattat snabba beslut. Fattat konstiga beslut. Fattat osäkra
beslut. Styrt enligt en kompass som jag inte alltid själv kunnat läsa eller
förklara, men som ändå har pekat ut en tydlig riktning.
Jag googlade efter stickmönster, men vek av någonstans längs vägen och tänkte ”äh, det där kan jag komma på allteftersom.” Den sladdriga resåren är en påminnelse om att jag njuter av att hitta mina egna vägar. Även om resultatet blir lite annorlunda än en köpemössa.
Perfektionism är poänglöst
Jag står ofta inför två möjliga val: att göra någonting perfekt,
eller att göra det. Jag väljer i allt högre grad det senare.
”Hur får du så mycket gjort?” frågar folk mig ibland. Jag
gör det halvdant. Slarvigt. Halvklart. Lär mig medans jag håller på. Accepterar
att det blir ganska bra, men inte perfekt.
Det är inte en fråga om läggning, utan en fråga om övning. Det
har tagit mig mycket tid och mycket träning att stå ut med att göra saker
icke-perfekt. Och det har gjort allting i mitt liv bättre.
Tålamod är tricket
Jag påbörjade mössan i november 2019. Ja. Det tog mig
fjorton månader att färdigställa den. När min son var fjorton månader hade han:
fötts, lärt sig se skarpt, lärt sig äta, lärt sig prata, lärt sig krypa, lärt
sig stå, lärt sig gå – och börjat på förskolan. Vissa saker går snabbt, andra
saker går sakta. Hastigheten är inte viktig – det är att man fortsätter, börjar
om, håller ut, gnetar på.
Då får man sig en mössa till slut. Och några livsläxor på köpet.
Jag tycker om hur årsskiften uppmuntrar reflektion, summering och framtidstankar, så jag roar mig med ett nyårsinlägg till, i form av Underbaraclaras årssammanfattning, som jag lånat frågeformatet från.
Njäe, mest av allt försökte jag få till en stabil och bra vardagslunk med balans mellan jobb, vila, familj och lättsamheter.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ett par stycken. Jätteroligt!
Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas?
Jag lägger inte så många datum på minnet, men min pojkes treårsdag var väldigt fin. Han var i en dinosaurieperiod och vi åkte till Naturhistoriska riksmuséet med hans mormor och farmor och tittade på stora dinosaurieskelett.
Dog någon som stod dig nära?
Tack och lov inte.
Vilka länder besökte du?
Det var ingen medelhavstemperatur i Bottenviken sommaren -19. Men jag längtade ingen annanstans.
Inga. Däremot västkusten och Västerbotten. Det räckte utmärkt. Mest vill jag vara hemma.
Bästa köpet?
Jag klippte till på en hushållsassistent på rea och tack vare den bakar jag bröd riktigt ofta. Receptet är 25 gram torrjäst, 5 dl vätska, en tesked salt, en skvätt sirap, cirka 4 dl vetemjöl, 5 dl grahamsmjöl och en näve frön och russin. Jäs i kylen över natten och grädda frallor till frukost. Så bra start på dagen!
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Massor med tillfällen med min familj, oftast helt vardagliga. Och så den fina responsen på årets utställningar.
Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?
Jag prioriterade att lägga mycket tid på ateljébygget under hösten, så nu längtar jag efter mer tid att måla.
Jag försökte komma igång med mer träning, men lyckades inte få till några ordentliga rutiner. Det ska jag få ordning på i år.
Ett växthus står på önskelistan också. Jag hoppas lyckas slänga upp ett till sommaren.
Vad önskar du att du gjort mer?
Jag tycker att jag använde tiden på ett bra sätt, utifrån förutsättningarna. Det skulle möjligen vara att skrapa ihop några halvtimmar i veckan för att ge mig ut och springa eller lyfta lite vikter.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Surat över banaliteter som städning. Livet är för kort och viktigt för sådant.
Favoritserier från året som gått?
Game of Thrones, trots viss besvikelse över ett alltför abrupt slut.
The Crown.
Hundra procent bonde.
Bästa boken du läst i år?
En intressant läsning var The Righteous Mind, av Jonathan Haidt. Den handlar om olika typer av moral och hur man lättare kan förstå andra, som har andra moraliska grundfundament än en själv.
Största musikaliska upptäckten?
Jag gör nästan aldrig några sådana, utan lyssnar på samma gamla favoritartister år ut och år in. Det blir gubbig musik och country mestadels.
Vad var din största framgång på jobbet 2019?
Att jag fick bättre rutin på att måla mycket, frimodigt och i god tid till utställningar. Ett hållbart arbetssätt.
Lite under radarn målade jag en hel del på beställning också. Jag lägger sällan upp bilder på beställningsmålningar, för de känns ofta alltför personliga för den som beställt. Dumt ur något slags marknadsföringsperspektiv säkert, så jag är glad att folk ändå lyckas luska reda på att de kan beställa av mig. Särskilt roligt med ett par återkommande köpare.
En annan sak som gladde mig mycket, var att jag fick träffa så många som jag fått kontakt med via bloggen och mina andra kanaler. Sociala medier kan ibland kännas som ytliga och flyktiga sätt att träffas, men så tycker jag inte att det är i mina små tillhåll på nätet. Ni är många som tagit kontakt, ställt frågor, skickat uppmuntran, kommit till kurser och utställningar eller skrivit till mig – riktiga postlådebrev, till och med, bara en sådan sak! Jag uppskattar det verkligen. Att det finns riktiga människor bakom konton och kommentarer. Verkliga möten.
Största framgång på det privata planet?
Att jag tagit itu med flera dåliga och djupt rotade vanor och tankemönster. Svårt och viktigt.
Största misstaget?
Inga allvarliga, såvitt jag kan bedöma just nu.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare och mer jämnmodig. Skönt.
Vad spenderade du mest pengar på?
Husrenovering.
Något du önskade dig och fick?
Ett fint badrum. Vi renoverade det slitna, igengrodda 1970-talsbadrummet och fick till ett enkelt rum med lite 1950-talsretrovibbar istället. Jag blir glad varje gång jag går in där nu.
Nytt badrum i vardande.
Något du önskade dig och inte fick?
Ingenting som inte kan vänta.
Vad gjorde du på din födelsedag 2019?
Jag var med min son hemma hos mina föräldrar.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Lite mer sommarledighet hade varit trivsamt. I år har jag skrivit in två lediga veckor i kalendern.
Vad fick dig att må bra?
Familj, vänner, målande, byggande, odlande.
Vem saknade du?
Nära och kära som bor långt borta.
De bästa nya människorna du träffade?
Många nya, fina bekantskaper på mina kurser och utställningar.
Och Ulf Elfving, inte att förglömma.
Mest stolt över?
Att jag tar mig an svåra utmaningar och inte ger upp när det tar emot.
Högsta önskan just nu?
Att 2020-talet blir ett mer varmt och hoppfullt decennium än 10-talet var. I världen och samhället och mänskligheten och sådär.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Släppa garden mer, våga vara mer sårbar och bristfällig, ha roligare och bli ännu bättre på att lägga energin på sådant som är meningsfullt i livet.
Nu har jag givit mig ut på osäkert vatten. Jag har svårt att bjuda på mig själv, på sätt och vis. Det kanske inte verkar så, eftersom jag till exempel delar mycket bilder på instagram och skriver här om mina kreativa processer och annat personligt. Men saken är att jag nästan bara visar sådant som är färdigt och som jag tycker är bra nog. Det är en fråga om självkänsla, antar jag. Om sårbarhet.
Jag vill vara mer modig än så och dessutom bryta mönstret att sociala medier ofta bara speglar de mest välputsade delarna av våra liv. Jag gillar att ta del av verkliga människors verkliga tankar och gärningar. Känna igen mig i brister, skavanker och strävanden, likväl som framsteg och uppnådda mål. Det är utvecklande och intressant. Så jag bestämde mig för att göra ett litet projekt i den andan.
Varje dag (med brasklapp för att livet kan komma emellan) lägger jag upp ett kort klipp där jag dokumenterar hur det går med mitt nyårslöfte att lära mig spela gitarr. Det kan, med rätta, tyckas vara ett litet steg för mänskligheten – men för mig är det rejält läskigt att dela någonting sådant här. Alldeles oredigerat, oövat och bristfälligt. Sådan som jag är.
Jag brukar inte hålla mig med nyårslöften, men jag har lust att göra ett par saker och eftersom det snart är nyår, så kan de ju lika gärna få den titeln.
Det första är att lära mig spela gitarr. Jag vill minnas att jag inte var helt kass på musiklektionerna i det svunna 1990-talet. En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam. Så vill jag minnas att strängarna hette, till exempel.
En god vän gav vårt hushåll en gitarr för något år sedan. Igår gav jag den en ärlig chans och dammade av de gamla musiklektionsackorden. Idag försökte jag mig på lite fingerplock. Det gick faktiskt hyfsat, kolla:
Jag vill inte egentligen ha det här spelandet till någonting särskilt. Mest vill jag bara lära mig någonting svårt och nytt, för att träna huvudet lite. Jag tror att det är nyttigt och viktigt att göra det då och då, lära sig någonting nytt. Så att hjärnan inte stelnar till.
Det andra löftet är att fortsätta på inslagen bana med att sänka mina perfektionskrav på mig själv. Ett sätt kan vara att skriva mer. Jag har säkert trettio halvskrivna blogginlägg – varav flera nya delar till min akvarellskola – som jag aldrig kommit till skott med att publicera, för att jag fastnar i att fila och fila på dem. Helt onödigt, egentligen. Tror jag att det ska dyka upp någon sträng människa med rödpenna, som ska markera stavfel och felsyftningar? Och om så vore – vad skulle det ens göra?
“Done is better than good”, skriver författaren Elizabeth Gilbert i sin bok “Big magic – creative living beyond fear”. Det får bli mitt ledord för 2020.
Visste ni att vi har Thanksgiving Day även i Sverige? Ja alltså, här heter den inte så förstås, utan tacksägelsedagen. Den inträffar idag och även om den är en aningens liten smula mindre uppmärksammad än den amerikanska motsvarigheten, tycker jag ändå att den är värd att skriva några rader om.
För visste ni en annan grej? Att det finns forskning som visar att man blir lyckligare av att praktisera tacksamhet. Alltså av att regelbundet och aktivt reflektera över och uttrycka vad man är tacksam över i sitt liv. Jag övar numera frekvent på det.
För mig känns det som att tacksamhet fungerar som ett motgift mot alla möjliga irritationer i vardagen. Att påminna mig om saker jag är glad över i livet, stora som små, gör att jag allt oftare lyckas sätta motgångar och brister i proportion. Det är inte så att dåliga saker aldrig händer – jag aspirerar inte på någon fantasitillvaro – men jag slukas inte upp av dem. Det kan låta flummigt, men för mig är det här viktigt. Sedan jag aktivt började nöta in tacksamhet som ett spår i min hjärna ser jag märkbart ljusare på livet. Hanterar misstag bättre, lyckas släppa förorätter snabbare. Känner mig mer balanserad. Tidigare har jag ofta snarare förstorat upp problem och tagit de goda delarna i livet för självklara. Raka motsatsen till tacksamhet alltså, och tro mig: allt annat än en väg till levnadslädje.
Så, jag firar numera tacksägelsedagen. Förvisso inte i kyrkan och heller inte bara idag, utan nu och då, i stort sett dagligen.
Just idag är jag särskilt tacksam över min fina vän Katarina, som jag fick vara med några timmar idag. Vi for på utflykt till stället på bilden. Höstmarknad i överraskande vacker miljö. En perfekt oktoberförmiddag, som låg och väntade bara ett sms och några kilometer bort. Tack, tack, tack.
Vi har så fina dagar nu. Jag hade min pojke hemma från förskolan igår, han var förkyld, och vi spenderade nästan hela dagen ute. Strosade omkring, vattnade grönsaker, kollade på maskar. Så mysigt. Jag avslutade dagen med en ensam stund i trädgården. Njöt av häggdoft och fotade lite i kvällssolen.
Så här ser det ut här runt torpet nu i maj. Om man kryper riktigt nära, kan man se små potatisblad titta upp ur grästäcket. Lovande! Under de vita nät-tälten bor spetskål- och broccoliplantor som jag längtar efter att provsmaka.
Mellan bäddarna i trädgårdslandet har jag lagt kartong eller tidningar och sedan träflis från den lokala sågen. Snabbfixat, billigt och fint.
I fjol hittade jag några rejäla rabarberplantor som växte liksom lite i smyg, i ett brant snår fullt av taggiga rosor och brännässlor. Igår flyttade jag dem till en mer skördevänlig plats och passade på att ta några stjälkar till ett första riktigt sommarfika. Jag kokade rabarbern mjuk och rörde i socker. Så stekte jag ett knäckigt smul av smör, sirap, havregryn. Smaksatte med lite salt och kardemumma och serverade med vaniljsås. Ramlade nästan av stolen, så gott blev det. Prova!
Jag lägger träflis även under nyplanterade bärbuskar och här under rabarbern. Då syns de lite bättre och risken att små eller stora fötter ska råka snubbla över plantorna minskar. Dessutom håller det lite av den konkurrerande växtligheten borta.
I en bädd planterade jag lite olika bär i fjol. Trädgårdsblåbär, bocktörne (även känt som gojibär), krusbär, smultron och så ett par plantor av allåkerbär. De hann inte sätta frukt i fjol, så jag ser fram emot att smaka. De är en större och mer lättodlad variant av vanliga åkerbär, som ju är världens godaste.
Så skönt det är för ögonen att ha lite grönt att vila på, efter många månader av vitt och brunt. Klorofyllet går rakt in i hjärnan.
Ytan på västra sidan av huset gjorde jag i ordning i fjol höstas. Den var en konstig, fyrkantig plätt med djup mossa som gjorde gräsklippning omöjlig. Och vad ska man med en liten gräsplätt till hursomhelst, om man istället kan odla något gott?
Här växer spenat, ruccola och bondbönor för fullt. I bäddarna finns också små spirande plantor av mangold, trädgårdsmålla, vintersallat, ringblomma och gul- och rödbetor. I kanterna planterade jag dessutom jordgubbar i fjol. En jordgubbsplanta höll på att stryka med när en hare smet in i höstas, men resten har etablerat sig fint så jag hoppas på bra skörd i år. Den harätna plantan kämpar också på.
Inne i köket står ett gäng toarullar där jag och tvååringen har hjälpts åt att så sojabönor och de ska jag plantera ut här när det har blivit varmt nog. På den höga portalen ska det få klättra rosenbönor. Vid den lilla stenmuren som skymtas i bakkant har jag planterat ut en festlig sorts sockerärt som heter Lokförare Bergfeldts Jätteärt. Den ska visst få osannolikt stora ärtskidor. Blir kul att se.
Mot muren ska även några solrosor få växa. Fyra meter höga ska de visst kunna bli. Det verkar utmärkt knäppt.
En sak som har överraskat mig är hur odlandet förändrar hur jag upplever årstiderna. Vintern blir mycket mer hoppfull när det står små plantor och gror i hallen. Våren blir längre och sommaren på sätt och vis mindre viktig. Det är ju bara maj och redan har vi börjat äta en massa bladgrönsaker och gräslök som står skördeklara på friland. Sommaren har smygstartat, månaderna går in i varandra mer sömlöst och jag slipper undan den där känslan av att året mest går ut på att längta till juni, juli och augusti. Den avskyr jag. Jag vill inte genomleva nio av tolv månader i otålig väntan. Livet blir så kort då. Jag vill mer. Det hjälper odlingen mig med.
Sedan vi flyttade hit till torpet har mitt odlingsintresse vaknat till ordentligt. Jag har egentligen alltid varit sugen på att odla. När jag var fem år byggde min pappa en lekstuga åt mig och utanför den anlade jag en egen trädgård, bestående av en liten röd vinbärsbuske och en rabatt med blå och rosa akelejor och gullvivor. Jag skötte den noggrant. Tror jag. Minnen är inte alltid att lita på. Men jag kommer i alla fall ihåg att jag tyckte mycket om att rensa ogräs och kanta odlingen med runda stenar.
Jag tycker fortfarande om att rensa ogräs. Men nu har jag, efter två år här på torpet, byggt ut odlingsytan så pass att det inte är görligt att rensa allt. Så jag täckodlar istället. Det kväver ogräs och är dessutom bättre för näringssammansättningen och fukthalten i jorden, än att ha bar jord framme mellan plantorna.
Trädgården är både ett kreativt utlopp och ett ställe där jag kopplar av och hämtar energi. Hur kan arbete vara så återhämtande? Märkligt.
Vi flyttade hit våren 2017 och det första året gjorde jag i stort sätt inget annat runt tomten än att rensa upp en igenvuxen kryddplantering och slå lite gräs. Jag ville se vad som växte här och hur platsen såg ut under en hel säsong, innan jag gjorde några förändringar.
I fjol satte jag igång med att göra om baksidan av huset från ogräsyta till trädgårdsland. Jag lät mig inspireras av Sara Bäckmo och valde att inte gräva bäddar, utan istället anlägga dem direkt på gräset, med kartong och dagstidningar i botten, träflis i gångarna och bäddar som jag successivt fyllt med gräsklipp och annat organiskt material som fått förmultna på plats. I fjol fick jag i dessa bäddar fram lite morötter, rödbetor, potatis, bärbuskar, jordärtskocka, ärtskidor och piplök – torkan till trots.
Före. Så här såg baksidan, södersidan av torpet ut i fjol våras. Jag lade ut kartong och byggde bäddar.
Efter. Trädgårdslandet ett par månader senare. Det växte i alla fall litegrann, trots den hemska torkan.
Hittills i år har jag sått morötter, palsternacka, sockerärter, spenat och piplök i bäddarna. En del sådde jag redan i november, annat nu på vårkanten, när trädgårdslandet precis tinat fram. Jordärtskockor har också kommit i backen, efter att jag skördade fjolårets omgång i mars. De blommar i gult, och ser ut som små solrosor.
Jordärtskockorna är så fina när de blommar. Och fantastiska i en soppa ett halvår senare! Jag lät dem stå kvar i landet över vintern och grävde upp dem i slutet av mars.
Jag roar mig med att experimentera i trädgården. Jag vill att den ska vara lek för mig, inte bli ett allvarsamt projekt, där jag måste göra rätt jämt. Det enda som står på spel är lite fröer, tänker jag. Därför är det roligt att så på vintern, bara för att se vad som kommer upp.
Mitten av april: det gror!
I mars sådde jag till exempel den här bädden med spenat, ruccola, rödbetor och ringblommor och planterade ut spenat som jag hade förkultiverat i vår kalla farstu. Jag vattnade och lade på fiberduk. Det blev smällkallt och har kommit både regn, hagel och snö, men jag oroar mig inte för sådant. Mitt mål i år är att se vad som växer här, i odlingszon 3/4. Få en känsla för när och hur man kan så och plantera. Spenat går tydligen bra i mars, i alla fall. Bra att veta.
I år ska jag försöka odla mycket sommarblommor. Min dröm är att tappa andan när jag går ut i trädgården, av allt grönt och blommeri. Solrosor, rosenskära, sommarslöja, tagetes, slingerkrasse och petunior, huller om buller med majsstängler, kronärtskockor och pumpaplantor.
På några års sikt ska jag satsa mer på perenner och buskar. Jag vill ha stora snår av nyponrosor och massor av bärbuskar och fruktträd. Tomten är nästan en hektar stor och ungefär hälften är odlingsbar, resten skog. Så jag räds inte att plantera sådant som blir stort och vildvuxet. Här finns gott om plats.
Men viktigast av allt är att det finns mycket gott att äta. Jag planterade tre sorters jordgubbar i fjol. Köpte kanske femton plantor och tog sedan ett fyrtiotal sticklingar av dem, som jag spred runt i hela trädgården. I ett eget jordgubbsland, som kantväxt i grönsaksbäddar, under äppelträd och buskar. I år hoppas jag att det ska ploppa upp små röda gubbar här och där, som min tvååring kan få upptäcka.
Jag vill inte sprida villfarelsen att allt är snyggt och färdigt här på gården. Utanför uthuset står storsäckar med skumglas och väntar på att skottas upp och få tjänstgöra som golvisolering. Vid väggen har jag förberett byttor för tomatplantering, som står och ser trista och tomma ut. Intill knutarna har vi monterat vattentunnor. Inte vackra, men praktiska. Om sommaren blir torr som i fjol kommer de vara alldeles nödvändiga.
… dessutom är det brunt, brunt och brunt ute just nu. Snyggt i akvareller tycker jag, men det är ju inte världens piggaste trädgårdsfärg. Men nu dröjer det inte många veckor tills det skiftar till grönt. Fint ska det bli.
Jag har god fantasi, så jag ser liksom inte att det står säckar och högar med byggskräp, gamla lastpallar och annat bråte här och där. Jag ser bara hur allt kommer se ut när det grönskar och växer om ett par månader. Tomater som klättrar upp framför uthusväggen och kronärtskockor i bädden framför.
Inomhus är det trångt på sina håll, med plantor som väntar på att få flytta ut. Spetskål, rotselleri, paprika, tomater, lök (mnja, förresten, den ser ut att vara på vippen att dö…), broccoli, rödbetor, gulbetor, kronärtskockor, smultron och ett gäng sommarblommor står på tillväxt.
Ja, och så potatisen förstås. Den längtar jag allra mest efter. Nykokt, med mycket smör.
Jag såg ett intressant Ted-talk med en organisationspsykolog, Adam Gant, som hade försökt ta reda på vad som kännetecknar kreativa människor. Mot sina egna förväntningar hade han funnit ut att sådana individer ofta skjuter upp viktiga saker, ofta får dåliga idéer och ofta lider av tvivel inför sina projekt. Himla uppmuntrande – jag kände igen mig på pricken!
Resultatet lät konstigt, men förklaringen var att den som skjuter upp saker får tid att tänka efter och komma på nya vinklar. Medan den som effektivt löser sina uppgifter i god tid missar chansen att tänka om och tänka nytt, får prokrastineraren istället möjlighet att komma på något originellt. “You call it procrastinating; I call it thinking”, summerade Gant.
De många dåliga idéerna en kreativ människa har borgar för att ett och annat guldkorn ska vaskas fram ur mängden. Jag har massor med anteckningar om bilder jag vill måla, tekniker att experimentera med, utställningar att sätta ihop, böcker, trycksaker, arbetsresor, nya kursupplägg, allt möjligt. Sedan jag skaffade mig all den tid jag har nu för att hålla på med konst, formligen forsar det idéer ur mig. Adam Gant kallade det att man är snabb i starten och långsam att komma till avslut. Sådan är jag, och det har jag sett som en kataktärsbrist. Men nu får jag väl lov att omvärdera och istället se min idérikedom som en tillgång – även om de flesta idéer aldrig tar sig från anteckningsblocket till verkligheten. Det behövs vaskas mycket grus för att hitta de där glimmande kornen.
Tvivel är heller inte kreativitetens fiende, så länge det riktar sig mot själva projektet och inte mot jaget. Att tänka “undra om den här idén håller”, ger en chansen att vrida och vända och förfina tanken. Att däremot fyllas av känslan att man själv inte duger eller håller måttet, det är inget vidare bränsle för kreativiteten. Det är vi nog många som kan skriva under på, tyvärr.
Denna sida använder cookies, för att sidan ska fungera smidigt för dig. Cookies är textfiler som sparas på sidan för att dina preferenser ska kännas igen nästa gång du kommer hit eller när du navigerar omkring på sidan. När du klickar på 'Acceptera' samtycker du till att sidan använder cookies. Om du vill läsa mer eller välja vilka cookies du vill samtycka till och vilka du vill avböja, så kan du gå vidare till 'Cookie-inställningar'.
Den här webplatsen använder cookies för att förbättra din upplevelse. De cookies som är nödvändiga för sidans funktion lagras automatiskt på din webläsare. Övriga cookies kan du avstå genom att ändra cookieinställningarna som du hittar här nedanför. Att avvisa cookies kan innebära att vissa delar av sidan inte längre fungerar. Du kan läsa mer om hur denna sida hanterar cookies och övriga integritetsfrågor här.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. These cookies ensure basic functionalities and security features of the website, anonymously.
Cookie
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy
11 months
The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.
Functional cookies help to perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collect feedbacks, and other third-party features.
Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.
Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.
Advertisement cookies are used to provide visitors with relevant ads and marketing campaigns. These cookies track visitors across websites and collect information to provide customized ads.
