Kategori: Akvarellmåleri

Det sägs att Stephen King ofta får frågan “vilken sorts penna använder du”, när han föreläser om sitt arbete. Som om berättelserna kom ur pennan och inte Kings huvud.

En del berömda konstnärer har låtit penselföretag sätta deras namn på skaften. Det är säkert utmärka penslar, men marknadsföringen antyder mer än så: att det är i penseln konstnärens särskilda stil och skicklighet sitter och att man kan köpa sig en del av den skickligheten genom att införskaffa verktyget.

Lisa Congdon, konstnär och cyklist, berättar i ett avsnitt av sin podd (som för övrigt är utmärkt) att materialet spandex fick sitt genombrott på 80-talet när en Tour de France-vinnare gled över målsnöret i glansiga cykelbyxor av sagda material. Plötsligt ville alla ha samma bralla – som om det var materialet som gjorde segraren och inte hans träning, förberedelser, dagsform.

Visst, det är säkert avsevärt sämre att försöka cykla fort i puffbyxor och dunjacka än i cykelbyxor, men jag tycker mig ofta se en övertro på prylar. Inga jämförelser med Stephen King i övrigt, men jag får också med jämna mellanrum frågor om vilka penslar jag använder. Svaret? Nåt billigt skit. På riktigt.

Min penselfilosofi är i korta drag denna: använd en pensel som vill göra samma sak som du vill. För långa, tunna linjer – använd en lång, tunn pensel. För raka kanter – pensel med rak kant. Pyttesmå detaljer – pytteliten pensel. Mjuka former – mjuk pensel. Stora ytor – stor pensel. Du kan behöva någon pensel som håller formen bra, men lika viktigt kan den väldigt billiga, sladdriga penseln från leksaksavdelningen visa sig vara. Den kan ge dig organiska linjer och former, som en väluppfostrad, dyr mårdhårspensel aldrig kan bidra med.

Vad du än utrustar dig med, är det du som håller i penseln som är det viktiga. Tiden du lägger på måleriet. Ditt hängivna, nyfikna arbete. Lust och uthållighet är hundra gånger viktigare för en akvarellist än aldrig så flotta penslar och prylar.

Jag loggade nyss in på min nyhetsbrevstjänst för att skriva ett “akvarellbrev”, som jag kallar mitt ganska nystartade e-postnyhetsbrev. Där kunde jag se statistik över de brev jag hittills skickat ut. Nästan 90% av akvarellbreven blir öppnade, stod det. När jag undersökte vad som anses vara en hög öppningsfrekvens fick jag reda på att man bör känna sig nöjd om mer än 20% av prenumeranterna öppnar ens brev. Det känns ju helt hisnande! Jag blir så glad att ni som valt att bli akvarellbrevvänner verkligen vill läsa! Vilken ynnest och vilket förtroende.

För någon månad sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag har blivit alltmer trött på de stora sociala medie-plattformarna, och att jag ville skapa andra sätt att hålla kontakt med er som vill följa mitt arbete. Jag är så glad att jag börjat ta de stegen!

I höstas gjorde jag en helrenovering av den här hemsidan. I stort och smått. En hel del tekniska grejer, som inte syns – men som förhoppningsvis märks – till exempel genom att den fungerar snabbare och smidigare. Men också, förhoppningsvis, en del synliga saker som gör det intressantare för den som vill se mitt arbete att komma hit, som en portfolio där jag samlar mina akvareller och en butik där man kan köpa original och tryck. Min idé är att den som vill hitta mina akvareller hellre ska komma hit, än att vända sig till Instagram eller Facebook. Åtminstone på sikt.

I grund och botten handlar det både om självständighet och kvalitet. Jag äger inte nätjätten Meta, som äger Facebook och Instagram. Jag har ingen kontroll över vad de gör med mina bilder och texter. När de vill att jag ska köpa annonsering av dem eller ändra mitt innehåll efter hur de för tillfället vill att användarna ska bete sig, så ser de helt enkelt till att de som valt att följa mig ändå inte kan se mig, om jag inte gör som de vill. De stryper algoritmen. Det får mig att tappa lusten att fylla deras plattformar med innehåll. Det finns någonting manipulativt över själva grundkonstruktionen i deras affärsmodell. Så jag skriver hellre här, eller skickar mail till dem som vill ha kontakt. Utan mellanhänder.

En annan sak jag tycker om med att övergå mer till att kommunicera via akvarellbrev är att kvaliteten blir viktigare än kvantiteten. Facebook och Instagram bygger på snabba och frekventa uppdateringar. Morgonens innehåll är gamla nyheter vid lunchtid. Flödet ska vara konstant fullt och framgång mäts i antal följare, hjärtan, likes, klick. Det tempot passar inte mig. Jag är visserligen väldigt glad över alla kontakter jag haft genom åren genom dem, men jag vet att de är tillfälliga. Inga plattformar finns för alltid på nätet. Någon gång kommer de att förändras eller försvinna. Min egen hemsida och mitt akvarellbrev däremot, de kommer aldrig bli uppköpta eller nedlagda.

Så jag vill säga varmt tack till dig som ger mig förtroendet att få skicka akvarellbrev till dig emellanåt. Jag skriver ett par gånger i månaden och berättar där vad jag arbetar med för stunden, visar nya målningar och berättar om kommande projekt. Tack för att du vill ha den kontakten! Du får gärna svara på något av breven om du har lust och berätta om det finns någonting särskilt du skulle vilja se eller läsa mer om!

Är du ännu inte prenumerant, men vill ha akvarellbrev framöver, så kan du anmäla dig här. Jag ser fram emot att höras!

Välkommen på vernissage på Gamla Tingssalen i Mariestad! Tillsammans med keramiker Margareta Melin ställer jag ut, på inbjudan av Mariestads konstförening. Vernissaget äger rum på fredagen kl. 12.00-16.00 och lördagen kl 12.00-16.00.

Jag ser så mycket fram emot att äntligen få ha ett riktigt vernissage igen och förhoppningsvis träffa många utställningsbesökare. Hoppas att vi ses, om du har möjlighet att komma!

Utställningens öppettider är:
Fredag 20/5 kl. 12.00-16.00 (vernissage)
Lördag 21/5 kl. 12.00-16.00 (vernissage)
Söndag 22/5 kl. 12.00-16.00
Onsdag 25/5 kl. 16.00-19.00
Torsdag 26/5 kl. 12.00-16.00
Fredag 27/5 kl. 16.00-19.00
Lördag 28/5 kl. 12.00-16.00
Söndag 29/5 kl. 12.00-16.00

Arrangör är Mariestads konstförening. Utställningen arrangeras med stöd av Riksförbundet Sveriges Konstföreningar.

_________________________

Vill du ha inbjudningar till kommande utställningar och kurser, se nya målningar och få hälsningar från min ateljé direkt till din mail ett par gånger i månaden? Välkommen att bli akvarellbrevvän! Här kan du läsa mer och anmäla dig som prenumerant.

Jag läste härom dagen att sociala medie-giganten Meta hotar att stänga ner Instagram och Facebook i Europa om de inte får tillgång till ännu mer av vår användardata för att kunna göra ännu mer riktade annonser.

Min första tanke: skönt. Hoppas de trycker på av-knappen.

Jag har i grund och botten dubbla känslor för Facebook och Instagram. Å ena sidan är jag förstås innerligt glad för kontakten jag har där med alla er som följer mitt arbete via dem. Å andra sidan är det någonting i grunden olustigt med att ett nätbolag sitter på så mycket information och makt. Dessutom slog det mig för ett tag sedan hur ohållbart det är att bygga stora delar av mitt kontaktnät på de här tjänsterna.

Jag kom att tänka på MySpace. Har du varit där mycket på sistone? Eller på, säg, ISQ? Laddat ner någon bra musik från Napster? Film från Pirate Bay? Hängt något på Yahoo?

Nätet förändras, ibland långsamt, ibland dramatiskt. Jättarna, som ena dagen känns odödliga och självklara, går till slut under. Eller så förändras de. Och jag är inte säker på att jag är beredd att lova Mark Zuckerberg att jag vill följa med i varje vändning han har lust att göra på sina sajter. Det behöver inte handla om ondskefulla eller ens smågiriga förändringar – men säg att Meta skulle komma fram till att de får in mer annonspengar om Instagram blir helt videobaserat? Konstigare saker har hänt på den vida webben.

Drygt 5 000 personer följer mitt konto på Instagram. Gud, så många. Men också: oj, så skört. Om Meta (mot förmodan) skulle göra allvar av att stänga ner appen i Europa, så är kontakten med alla er bruten. Alla bilder borta. Alla filmklipp jag delat av min måleriprocess, alla samtal vi haft. Poff.

Jag vill inte vara i händerna på plattformar jag inte har något inflytande över. Jag kan inte bygga ett eget akvarell-universum som kan ersätta Facebook, men jag bestämde mig för några månader sedan för att gräva där jag står och åtminstone göra den här hemsidan till ett ställe som fyller några av funktionerna jag tidigare helt förlitat mig på att sociala medier ska fylla. Som att ha egna kontaktvägar, som inte i grund och botten styrs av en nätjättes lust att få in annonspengar. Där inga algoritmer står emellan dig och det innehåll du vill ta del av. Utan blippande notiser, beroendeframkallande hjärtsymboler att samla på hög, eller statistik att hålla reda på.

De tre största förändringarna jag gjorde här på hemsidan var:

En portfolio – där du kan se mina akvareller. Var så god att bläddra runt, botanisera, inspireras, vad du vill. Jag kommer att fortsätta lägga upp bilder där allteftersom. Här hittar du portfolion.

En butik – för att även du som inte har möjlighet att komma på ateljébesök eller på någon av mina utställningar ska ha möjlighet att köpa mina originalmålningar och konsttryck. Butiken finns här.

Ett akvarellbrev – mitt nyhetsbrev som kommer till din e-post ett par gånger i månaden, där du kan läsa om mitt kreativa arbete och om utställningar, kurser och annat som är på gång. Här delar jag också med mig av nya målningar innan de finns tillgängliga i butiken eller visas någon annanstans. Vill du bli akvarellbrevvän, så kan du anmäla dig här.

Jag hoppas att vi håller kontakten. Vill du nå mig finns jag här. Du är alltid välkommen.

Att lära sig läsa och skriva är svårt. Det tar massor med tid och ansträngning. Min femåring är mitt i processen. Han klurar på bokstäver och kämpar ivrigt och intensivt med att deschiffrera dem.
“Är det här ‘b’ eller ‘d’, mamma?”
“Hur många streck är det på ett E?”
“Hur ritar man den där pinnen på G:et?”
Jag sitter bredvid och leker och utmanar och lotsar och skriver tillsammans med honom. Vi kommer hålla på i flera månader innan det lossnar. Så ser processen ut, för de allra flesta. Långsam och arbetsam.

Ändå lär sig nästan alla att läsa.

Att teckna är svårt. Någonstans runt tioårsåldern går de flesta barn ifrån att rita enkla symboler – öga-öga-näsa-mun – till att lägga märke att objekt i verkligheten inte ser ut som de figurer de ritat under småbarnsåren. Pappa ser inte ut som en boll med två bollögon, strecknäsa och halvmånemun. De kommer till utvecklingsstadiet realism, där de jämför sina streck med de linjer och ytor de faktiskt ser omkring sig och upptäcker att bilderna inte stämmer överens. Där blir tecknandet för första gången svårt och ansträngande.

Och där lämnar vi dem därhän, för det mesta. För att vuxenvärlden har kommit överens om att tecknande alls inte är som läsande. Att läsa förväntar vi oss att alla ska lära sig och vi stödjer barnen tills de kan det. Men teckna? Det säger vi till barnen, är något som bara vissa kan. Det är en “medfödd talang.” Antingen har du den, eller så inte. Och så lämnar vi de allra flesta barn med känslan att de råkade vara en av dem som bara inte inte hade det i sig.

Det är därför de flesta vuxna, sedemera, ritar som tioåringar.

Tänk om vi skulle behandla läsning på samma sätt.

Nyckeln till akvarellmåleri ligger inte i att komma på något magiskt, tekniskt knep, utan i att lära sig förlåtelse. Det handlar om att stå ut med sina egna misstag och sin otillräcklighet. Gång på gång. År ut och år in. Det är en svår och fantastisk process, med generös potential att spilla över på livet i stort. Tveklöst värd att ägna sig åt.