Det sägs att Stephen King ofta får frågan “vilken sorts penna använder du”, när han föreläser om sitt arbete. Som om berättelserna kom ur pennan och inte Kings huvud.
En del berömda konstnärer har låtit penselföretag sätta deras namn på skaften. Det är säkert utmärka penslar, men marknadsföringen antyder mer än så: att det är i penseln konstnärens särskilda stil och skicklighet sitter och att man kan köpa sig en del av den skickligheten genom att införskaffa verktyget.
Lisa Congdon, konstnär och cyklist, berättar i ett avsnitt av sin podd (som för övrigt är utmärkt) att materialet spandex fick sitt genombrott på 80-talet när en Tour de France-vinnare gled över målsnöret i glansiga cykelbyxor av sagda material. Plötsligt ville alla ha samma bralla – som om det var materialet som gjorde segraren och inte hans träning, förberedelser, dagsform.
Visst, det är säkert avsevärt sämre att försöka cykla fort i puffbyxor och dunjacka än i cykelbyxor, men jag tycker mig ofta se en övertro på prylar. Inga jämförelser med Stephen King i övrigt, men jag får också med jämna mellanrum frågor om vilka penslar jag använder. Svaret? Nåt billigt skit. På riktigt.
Min penselfilosofi är i korta drag denna: använd en pensel som vill göra samma sak som du vill. För långa, tunna linjer – använd en lång, tunn pensel. För raka kanter – pensel med rak kant. Pyttesmå detaljer – pytteliten pensel. Mjuka former – mjuk pensel. Stora ytor – stor pensel. Du kan behöva någon pensel som håller formen bra, men lika viktigt kan den väldigt billiga, sladdriga penseln från leksaksavdelningen visa sig vara. Den kan ge dig organiska linjer och former, som en väluppfostrad, dyr mårdhårspensel aldrig kan bidra med.
Vad du än utrustar dig med, är det du som håller i penseln som är det viktiga. Tiden du lägger på måleriet. Ditt hängivna, nyfikna arbete. Lust och uthållighet är hundra gånger viktigare för en akvarellist än aldrig så flotta penslar och prylar.