Kategori: Akvarellmåleri

Jag läste härom dagen att sociala medie-giganten Meta hotar att stänga ner Instagram och Facebook i Europa om de inte får tillgång till ännu mer av vår användardata för att kunna göra ännu mer riktade annonser.

Min första tanke: skönt. Hoppas de trycker på av-knappen.

Jag har i grund och botten dubbla känslor för Facebook och Instagram. Å ena sidan är jag förstås innerligt glad för kontakten jag har där med alla er som följer mitt arbete via dem. Å andra sidan är det någonting i grunden olustigt med att ett nätbolag sitter på så mycket information och makt. Dessutom slog det mig för ett tag sedan hur ohållbart det är att bygga stora delar av mitt kontaktnät på de här tjänsterna.

Jag kom att tänka på MySpace. Har du varit där mycket på sistone? Eller på, säg, ISQ? Laddat ner någon bra musik från Napster? Film från Pirate Bay? Hängt något på Yahoo?

Nätet förändras, ibland långsamt, ibland dramatiskt. Jättarna, som ena dagen känns odödliga och självklara, går till slut under. Eller så förändras de. Och jag är inte säker på att jag är beredd att lova Mark Zuckerberg att jag vill följa med i varje vändning han har lust att göra på sina sajter. Det behöver inte handla om ondskefulla eller ens smågiriga förändringar – men säg att Meta skulle komma fram till att de får in mer annonspengar om Instagram blir helt videobaserat? Konstigare saker har hänt på den vida webben.

Drygt 5 000 personer följer mitt konto på Instagram. Gud, så många. Men också: oj, så skört. Om Meta (mot förmodan) skulle göra allvar av att stänga ner appen i Europa, så är kontakten med alla er bruten. Alla bilder borta. Alla filmklipp jag delat av min måleriprocess, alla samtal vi haft. Poff.

Jag vill inte vara i händerna på plattformar jag inte har något inflytande över. Jag kan inte bygga ett eget akvarell-universum som kan ersätta Facebook, men jag bestämde mig för några månader sedan för att gräva där jag står och åtminstone göra den här hemsidan till ett ställe som fyller några av funktionerna jag tidigare helt förlitat mig på att sociala medier ska fylla. Som att ha egna kontaktvägar, som inte i grund och botten styrs av en nätjättes lust att få in annonspengar. Där inga algoritmer står emellan dig och det innehåll du vill ta del av. Utan blippande notiser, beroendeframkallande hjärtsymboler att samla på hög, eller statistik att hålla reda på.

De tre största förändringarna jag gjorde här på hemsidan var:

En portfolio – där du kan se mina akvareller. Var så god att bläddra runt, botanisera, inspireras, vad du vill. Jag kommer att fortsätta lägga upp bilder där allteftersom. Här hittar du portfolion.

En butik – för att även du som inte har möjlighet att komma på ateljébesök eller på någon av mina utställningar ska ha möjlighet att köpa mina originalmålningar och konsttryck. Butiken finns här.

Ett akvarellbrev – mitt nyhetsbrev som kommer till din e-post ett par gånger i månaden, där du kan läsa om mitt kreativa arbete och om utställningar, kurser och annat som är på gång. Här delar jag också med mig av nya målningar innan de finns tillgängliga i butiken eller visas någon annanstans. Vill du bli akvarellbrevvän, så kan du anmäla dig här.

Jag hoppas att vi håller kontakten. Vill du nå mig finns jag här. Du är alltid välkommen.

Att lära sig läsa och skriva är svårt. Det tar massor med tid och ansträngning. Min femåring är mitt i processen. Han klurar på bokstäver och kämpar ivrigt och intensivt med att deschiffrera dem.
“Är det här ‘b’ eller ‘d’, mamma?”
“Hur många streck är det på ett E?”
“Hur ritar man den där pinnen på G:et?”
Jag sitter bredvid och leker och utmanar och lotsar och skriver tillsammans med honom. Vi kommer hålla på i flera månader innan det lossnar. Så ser processen ut, för de allra flesta. Långsam och arbetsam.

Ändå lär sig nästan alla att läsa.

Att teckna är svårt. Någonstans runt tioårsåldern går de flesta barn ifrån att rita enkla symboler – öga-öga-näsa-mun – till att lägga märke att objekt i verkligheten inte ser ut som de figurer de ritat under småbarnsåren. Pappa ser inte ut som en boll med två bollögon, strecknäsa och halvmånemun. De kommer till utvecklingsstadiet realism, där de jämför sina streck med de linjer och ytor de faktiskt ser omkring sig och upptäcker att bilderna inte stämmer överens. Där blir tecknandet för första gången svårt och ansträngande.

Och där lämnar vi dem därhän, för det mesta. För att vuxenvärlden har kommit överens om att tecknande alls inte är som läsande. Att läsa förväntar vi oss att alla ska lära sig och vi stödjer barnen tills de kan det. Men teckna? Det säger vi till barnen, är något som bara vissa kan. Det är en “medfödd talang.” Antingen har du den, eller så inte. Och så lämnar vi de allra flesta barn med känslan att de råkade vara en av dem som bara inte inte hade det i sig.

Det är därför de flesta vuxna, sedemera, ritar som tioåringar.

Tänk om vi skulle behandla läsning på samma sätt.

Nyckeln till akvarellmåleri ligger inte i att komma på något magiskt, tekniskt knep, utan i att lära sig förlåtelse. Det handlar om att stå ut med sina egna misstag och sin otillräcklighet. Gång på gång. År ut och år in. Det är en svår och fantastisk process, med generös potential att spilla över på livet i stort. Tveklöst värd att ägna sig åt.