Publicerad den Lämna en kommentar

Rapport från ett vab-kök

Onsdag. Vab för åttonde dagen. En lätt stress under huden. Å ena sidan har jag det mysigt med min knappt-förkylda fyraåring, å andra sidan: känslan att inte få någonting gjort. Vetskapen om utställningsförberedelser som väntar. Målningar jag vill sätta igång med. Allting på paus. Coronareglerna på förskolan är strikta: ingen snuva tillåten. Jag förstår, absolut. Helt rätt. Och men ändå. Förkylningen är borta men näsdroppet fortsätter – hur länge? Dropp, dropp, dagarna tickar på.

Vi åker och badar varje dag. Sjön är 29 grader varm. Han vågar simma långt med armpuffar nu, och bubbla med munnen under ytan. 

Jag försöker jobba något litet. Måla går inte – det är svårt nog när jag är ensam. I sällskap med en fyraåring med en fyraårings tålamodsspann, omöjligt. Jag försöker bokföra istället, med öronproppar, några minuter i taget. Sedan ”titta koja”. Sedan ”mamma, törstig”. Sedan, ”mamma, kolla på mej”. Ett verifikat i taget.

Jag får dåligt samvete när han får titta för mycket på teve, men jag behöver få litegrann gjort. Förlåt, förlåt. Han trivs framför sommarlovsprogrammet, ropar ut rapporter om vad som händer. Sommarskuggan har gjort ett skuggslem-moln! Oj!

”Ha marginaler. Ha för tusan marginaler.”

Pappan? Han kan inte komma ifrån jobbet just nu. Vab-timingen är sällan smidig på det sättet, kommer nästan alltid vid en krånglig tidpunkt. Jag försöker ha det i åtanke och lägga upp mitt jobb så att det finns utrymme för sådant här. Jag skickar mig själv tacksamma tankar för att jag satte en tidig deadline för kommande utställningar; de är färdiga och inlämnade på ramverkstan. Puh! Notering till mig själv: fortsätt så. Ha marginaler. Ha för tusan marginaler. Livet anpassar sig inte till fantasifullt fyllda kalendrar.

Pappan-sambon kommer med pizza och matkasse på kvällarna. Diskar undan, leker, nattar, tar över. Efter nattningen kollar vi på teve, en halv film per kväll. Lyx med en ensamtimme tillsammans.

Jag har det fint, men längtar till ateljén också. 

Såhär brukar mina jobbdagar se ut: lämnar på förskola, kommer tillbaka, går till ateljén, som är en liten stuga jag byggt på vår tomt. Klickar igång någonting att lyssna på, något som tar upp halva min uppmärksamhet. Det distraherar bort allt vardagligt. Med halva tanken i podden och halva i måleriet tittar jag på gårdagens halvfärdiga målning. Förstår vart jag är på väg. Tittar en stund till, överväger alternativ. Kanske visar jag något av processen på nätet. Sedan måla. Det tar inte lång tid innan tiden blir flytande. Det går tio minuter eller tre timmar. 

Ni vet hur man ibland kan känna att man vaknar, liksom att man stiger till ytan ur en dröm? Den känslan kommer till slut och då är det dags för lunch. Jag tar gårdagens rester i köket, kanske direkt ur kastrullen, kanske värmda, kanske direkt ur kylen. Lunchrast ensam intresserar mig inte särskilt mycket, så det får gå fort. Jag passar på istället att ta en runda i trädgården. Vattnar något, drar lite ogräs. Skönt att använda kroppen efter stillasittande arbete.

Tillbaka till ateljén. Jag bläddrar bland målningar, har oftast några igång samtidigt. Väljer någon att fortsätta på. Skriver kanske något mellan varven. Jag har tusen idéer i anteckningar i telefonen. En del blir akvarellskoleavsnitt. En del ska bli en bok, eller tre. En del blir ingenting mer än en tanke som får lite mer stuns om jag tar mig tiden att skriva ner den. Konstnärslivet är överraskande mycket skrivande. Jag trodde att det skulle vara måla, måla, måla, men det är minst lika mycket tänka, tänka, och för att tänka behöver jag skriva. 

Så småningom dags att hämta på förskolan. Kram och lunchrapport – han åt tre fiskpinnar, bra, bra. De har gått till återvinningen, de har lekt i skogen, han har ett skrubbsår på knät, men har fått plåster. På hemvägen berättar han om vem som petat på vem med hur lång pinne, och jag låter ateljétankarna falla i vila tills nästa dag. Vill vara närvarande i berättelsen, i hans värld, som är ett drama om en pinne. Det känns tryggt att de stora händelserna i hans liv ännu är så små.

Men idag är en annan sorts dag. Några verifikat till ska jag få in i bokföringen, sedan åker vi till sjön. Sedan tvätt. Sedan trolldeg. Sedan mellis. Sedan rita, äta, leka, sova. Måleriet kan vänta ett par dagar till. Idag ska jag öva på att släppa det som behöver släppas. Det blir en bra dag det här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.