Kategori: Akvarellmåleri

Här kommer ett till poddtips! Hanna Grahm och Alexandra Walsh samlade in frågor om hur jag går tillväga när jag målar och resultatet blev detta:

Vi pratar favoritfärger, material, motivtips och mycket mer. Ta gärna en titt!

Mellan 24 juni-7 augusti hänger ett litet urval av mina akvareller på Galleri Magasin i Norra Grundsund utanför Lysekil. Galleriet delar lokal med restaurang Skaldjursmagasinet som har öppet varje dag kl. 13.00-22.00. Välkomna att titta förbi!

Jag har fått många förfrågningar om att erbjuda akvarellkurser digitalt, men har aldrig kommit till skott eftersom jag inte behärskar konsten att filma, klippa och redigera. Tur då att man har vänner med kunskaper man själv saknar! Nu har jag spelat in en digital workshop, där jag står för måleriet och ett proffsigt produktionsbolag skött tekniken.

Workshopen är en del av ett stort akvarellevent som konstnären och kursledaren Beatrice Jansson arrangerar den 11-13 november. Där medverkar tio svenska konstnärer med varsin online-workshop och jag är så glad att att vara en av dem!

I min workshop visar jag hur jag målar två akvareller: ett havsmotiv och ett skogsmotiv. Jag går igenom hela processen från skiss till färdig målning steg för steg, så att du ska kunna följa med och måla tillsammans med mig.

Nu har jag fått möjlighet att erbjuda dig som prenumererar på mitt akvarellbrev en fin rabatt på deltagaravgiften. Med min rabattkod får du hela 30% rabatt om du köper biljett i juni, 25% rabatt om du köper biljett i juli och 20% om du köper biljett i augusti. Rabatten gäller oavsett om du köper bas-paketet eller vip-paketet.

Akvarellbrevet är mitt nyhetsbrev som kommer till din e-post ett par gånger i månaden. Där får du se vad jag jobbar med i ateljén och du får först av alla se nya målningar jag gjort. Akvarellbrevet är min direktkontakt med er som vill följa mitt arbete lite närmare. Naturligtvis kostar det ingenting att prenumerera, och du kan avsluta prenumerationen närsomhelst.

Imorgon bitti skickar jag ut ett nytt akvarellbrev, där du bl.a. hittar instruktioner till hur du får rabatterat pris på akvarelleventet. Här anmäler du dig för att bli akvarellbrevprenumerant.

För att läsa mer om eventet, besök akvarellevent.se

…………………………………………………………….

*I betalt samarbete med akvarellevent.se*

Jag stod och blängde omkring i köket idag, på odiskad disk och ohanterade klädhögar. Men så slog det mig. Det är ju den där disken, de där högarna, traven med kartonger som inte blivit tagna till återvinningsstationen och allt skrot som samlats på hallbyrån som gjorde att jag hade tid att åka till Mariestad och ha vernissage den gångna helgen. Båda delar gick inte – jag var tvungen att välja mellan städning eller utställning. När jag tittar mig omkring ser jag att jag gjorde rätt val.

För några år sedan kom jag på att det svåra inte är att prioritera, utan att prioritera bort. Det är ju där det börjar skava, eller hur? Det är enkelt att göra en lista över prioriteringar. Där ryms allt möjligt viktigt och vackert. Men på baksidan av lappen behöver det finnas en lika lång lista, över vad som ska skippas för att priolistan faktiskt ska bli av istället för att vara en ouppnåelig fantasi. Det går inte att prioritera allting – då har man i själva verket inte prioriterat alls, utan antagligen bara hopat sysslor och krav på varandra som man aldrig kommer orka med i längden.

Därför: här är dagens finaste bilder. Tre små påminnelser om att jag – för det mesta – prioriterar på ett sätt som gör att jag hinner med de saker som är viktiga för mig.

Jag öppnade nyss min e-post och högst upp läste jag rubriken “Välkommen som medlem i Konstnärernas Riksorganisation”. Mailet fortsatte: “Vår jury har nu haft sitt möte och din ansökan till oss har nu blivit beviljad”.

Konstnärernas riksorganisation (KRO) är en organisation bestående av professionella konstnärer, som arbetar för konstnärlig frihet och för bättre villkor för bild- och formkonstnärer. Att vara medlem där innebär att man har ett stödjande nätverk i ryggen och man får möjlighet till rådgivning, fortbildning och andra medlemsförmåner. Värdefullt.

Det är inte alldeles enkelt att komma med i KRO. Har man en konstnärlig högskoleexamen är man automatiskt kvalificerad. Det har inte jag. Jag sökte istället in på meriter, som en jury skulle granska. Det handlar om utställningar och andra konstprojekt man genomfört under ett antal år plus en bedömning av den konstnärliga kvaliteten i ens arbete. Det känns som en hedersbetygelse att ha passerat nålsögat.

Jag tar det också som ett kvitto på att det går att välja olika vägar i livet än den gängse. Vi har ett välordnat samhälle. Det finns i många fall upptrampade stigar att följa, rutiner att rätta sig in i. Jag har ofta vinglat litegrann utanför de stigarna. Ibland av nyfikenhet, ibland av otålighet, ibland för att jag tyckt mig se en bättre, intressantare väg framåt. Det för ibland med sig baksidor. Saker kan ta längre tid och andra människor kan bli irriterade – det finns alltid de som vill att man ska rätta in sig. Som det skaver för, när någon gör på annat sätt än det förutbestämda.

Samtidigt kan baksidorna i slutänden visa sig vara förtjänster. Jag gick aldrig konstskola – för att jag som ung inte vågade söka. Det berodde till hälften på rädsla att bli avvisad och var till hälften ett resultat av att ha vuxit upp utan särskilt mycket pengar och socialt trygghetsnät. Jag vågade inte gå en utbildning som inte ledde till en trygg, fast anställning med säkrat lönekuvert varje månad. Det tog mig många år att våga prova en annan väg. Jag var trettiofem år när jag sade upp mig från det där fasta, trygga, för att istället bli konstnär. Utan garantier. Utan snitslad bana.

I slutänden är jag glad att det tog tid. För under de många år då jag jobbade med annat och läste en annan utbildning (till bildlärare) samlade jag på mig erfarenheter som jag aldrig skulle vilja vara utan nu. Nog hade jag lärt mig mycket av att gå konstskola. Men det finns alltid fler sätt att lära sig och jag tror att omvägarna ibland leder längre. De har fördelen av att man får se saker ur fler perspektiv, gå på djupet inom vissa områden och samtidigt skaffa bredare kontaktytor och erfarenheter än den gängse banan kanske skulle lett till.

Det är svårt att planera livet. Man är ju liksom ständigt nybörjare. Jag närmar mig 40 och det är nytt för mig. Hur bör man leva sitt fjärde decennium? Det vet jag, i bästa fall, först i efterhand. Men med åren blir det samtidigt lättare att navigera, inte efter karta, men efter kompass. Kartan – det vill säga idén om att planera sitt liv – går att rita upp först efter att man utforskat territoriet. Kompassen däremot, kan man ställa in på några grundläggande värden som är viktiga. Exakt hur stigarna sedan går, vilka hindren är och vad man behöver göra för att navigera runt dem, det får visa sig med tiden. Min kompassnål är inställd på saker som att omge mig med bra människor både privat och professionellt, att ha tid och att ha mod att prova nya, intressanta idéer.

En kompassnål har två sidor. Det handlar lika mycket om att välja bort som att välja till. Saker jag valt bort är sociala statusmarkörer och ekonomisk trygghet. Båda delar är ibland svåra, men jag är glad att jag prioriterar som jag gör.

De flesta konstnärer har det ekonomiskt tufft. Bild- och formkonstnärers genomsnittsinkomst ligger omkring 13 000 kronor i månaden. Före skatt. Jag kände till det när jag beslutade mig för att bli konstnär, och insåg att det skulle innebära att jag behövde välja bort saker som många andra i min ålder tar för givet. Samtidigt valde jag det liv jag vill leva. För mig kan ingenting vara mer värdefullt.
(Jag förstår att en och annan undrar – och jo, jag ligger en bit ovanför genomsnittsinkomsten numera. Det går långsamt men stadigt åt ett tryggare håll).

När jag ansökte om medlemskap i KRO gjorde jag det med förhoppningen om att få bli medlem, naturligtvis, men samtidigt med vissheten om att ingenting står och faller med saken. Är det bra att ha en viss utbildning – absolut, men ofta går det att navigera sig fram på andra sätt. Är det positivt att vara med i sin yrkeskårs intresseorganisation – tveklöst. Men jag har varit konstnär i flera år utan medlemskapet, och det går också fint. Vi lägger stor vikt vid diplom, symboler och dokument. Kanske för att de är enklare att bedöma än det är att försöka skaffa en uppfattning om de sammantagna kunskaper en människa har utvecklat på brokigare sätt. För min del har utbildning alltid varit något jag värdesatt för egen del, men aldrig trott varit synonymt med kapacitet eller intellekt. Mina föräldrar gick ut grundskolan, sedan började de arbeta heltid. De är två av de mest skärpta personer jag känner. Kanske är det också den bakgrunden som gett mig modet att röra mig utanför ramarna – jag vet att det inte är stämplar på papper som avgör kunskaper och förmågor. Stämplarna är en genväg, inte ett kriterium.

Nu kan jag stämpla “KRO-medlem” i mina papper och det är jag både glad och stolt över. Men ännu gladare är jag när jag tittar ut genom fönstret och ser min ateljé, där tre målningar nu lockar mig att färdigställas. Ateljén som jag själv byggde – fastän andra tyckte jag var märkligt omständlig: “det är väl bara att köpa en färdig?”, på platsen jag och min familj sakta gör till vår alldeles egna. Hit pekade min kompassnål. Jag ångrar inte ett steg på vägen.

Det sägs att Stephen King ofta får frågan “vilken sorts penna använder du”, när han föreläser om sitt arbete. Som om berättelserna kom ur pennan och inte Kings huvud.

En del berömda konstnärer har låtit penselföretag sätta deras namn på skaften. Det är säkert utmärka penslar, men marknadsföringen antyder mer än så: att det är i penseln konstnärens särskilda stil och skicklighet sitter och att man kan köpa sig en del av den skickligheten genom att införskaffa verktyget.

Lisa Congdon, konstnär och cyklist, berättar i ett avsnitt av sin podd (som för övrigt är utmärkt) att materialet spandex fick sitt genombrott på 80-talet när en Tour de France-vinnare gled över målsnöret i glansiga cykelbyxor av sagda material. Plötsligt ville alla ha samma bralla – som om det var materialet som gjorde segraren och inte hans träning, förberedelser, dagsform.

Visst, det är säkert avsevärt sämre att försöka cykla fort i puffbyxor och dunjacka än i cykelbyxor, men jag tycker mig ofta se en övertro på prylar. Inga jämförelser med Stephen King i övrigt, men jag får också med jämna mellanrum frågor om vilka penslar jag använder. Svaret? Nåt billigt skit. På riktigt.

Min penselfilosofi är i korta drag denna: använd en pensel som vill göra samma sak som du vill. För långa, tunna linjer – använd en lång, tunn pensel. För raka kanter – pensel med rak kant. Pyttesmå detaljer – pytteliten pensel. Mjuka former – mjuk pensel. Stora ytor – stor pensel. Du kan behöva någon pensel som håller formen bra, men lika viktigt kan den väldigt billiga, sladdriga penseln från leksaksavdelningen visa sig vara. Den kan ge dig organiska linjer och former, som en väluppfostrad, dyr mårdhårspensel aldrig kan bidra med.

Vad du än utrustar dig med, är det du som håller i penseln som är det viktiga. Tiden du lägger på måleriet. Ditt hängivna, nyfikna arbete. Lust och uthållighet är hundra gånger viktigare för en akvarellist än aldrig så flotta penslar och prylar.

Jag loggade nyss in på min nyhetsbrevstjänst för att skriva ett “akvarellbrev”, som jag kallar mitt ganska nystartade e-postnyhetsbrev. Där kunde jag se statistik över de brev jag hittills skickat ut. Nästan 90% av akvarellbreven blir öppnade, stod det. När jag undersökte vad som anses vara en hög öppningsfrekvens fick jag reda på att man bör känna sig nöjd om mer än 20% av prenumeranterna öppnar ens brev. Det känns ju helt hisnande! Jag blir så glad att ni som valt att bli akvarellbrevvänner verkligen vill läsa! Vilken ynnest och vilket förtroende.

För någon månad sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag har blivit alltmer trött på de stora sociala medie-plattformarna, och att jag ville skapa andra sätt att hålla kontakt med er som vill följa mitt arbete. Jag är så glad att jag börjat ta de stegen!

I höstas gjorde jag en helrenovering av den här hemsidan. I stort och smått. En hel del tekniska grejer, som inte syns – men som förhoppningsvis märks – till exempel genom att den fungerar snabbare och smidigare. Men också, förhoppningsvis, en del synliga saker som gör det intressantare för den som vill se mitt arbete att komma hit, som en portfolio där jag samlar mina akvareller och en butik där man kan köpa original och tryck. Min idé är att den som vill hitta mina akvareller hellre ska komma hit, än att vända sig till Instagram eller Facebook. Åtminstone på sikt.

I grund och botten handlar det både om självständighet och kvalitet. Jag äger inte nätjätten Meta, som äger Facebook och Instagram. Jag har ingen kontroll över vad de gör med mina bilder och texter. När de vill att jag ska köpa annonsering av dem eller ändra mitt innehåll efter hur de för tillfället vill att användarna ska bete sig, så ser de helt enkelt till att de som valt att följa mig ändå inte kan se mig, om jag inte gör som de vill. De stryper algoritmen. Det får mig att tappa lusten att fylla deras plattformar med innehåll. Det finns någonting manipulativt över själva grundkonstruktionen i deras affärsmodell. Så jag skriver hellre här, eller skickar mail till dem som vill ha kontakt. Utan mellanhänder.

En annan sak jag tycker om med att övergå mer till att kommunicera via akvarellbrev är att kvaliteten blir viktigare än kvantiteten. Facebook och Instagram bygger på snabba och frekventa uppdateringar. Morgonens innehåll är gamla nyheter vid lunchtid. Flödet ska vara konstant fullt och framgång mäts i antal följare, hjärtan, likes, klick. Det tempot passar inte mig. Jag är visserligen väldigt glad över alla kontakter jag haft genom åren genom dem, men jag vet att de är tillfälliga. Inga plattformar finns för alltid på nätet. Någon gång kommer de att förändras eller försvinna. Min egen hemsida och mitt akvarellbrev däremot, de kommer aldrig bli uppköpta eller nedlagda.

Så jag vill säga varmt tack till dig som ger mig förtroendet att få skicka akvarellbrev till dig emellanåt. Jag skriver ett par gånger i månaden och berättar där vad jag arbetar med för stunden, visar nya målningar och berättar om kommande projekt. Tack för att du vill ha den kontakten! Du får gärna svara på något av breven om du har lust och berätta om det finns någonting särskilt du skulle vilja se eller läsa mer om!

Är du ännu inte prenumerant, men vill ha akvarellbrev framöver, så kan du anmäla dig här. Jag ser fram emot att höras!