Att lära sig läsa och skriva är svårt. Det tar massor med tid och ansträngning. Min femåring är mitt i processen. Han klurar på bokstäver och kämpar ivrigt och intensivt med att deschiffrera dem.
“Är det här ‘b’ eller ‘d’, mamma?”
“Hur många streck är det på ett E?”
“Hur ritar man den där pinnen på G:et?”
Jag sitter bredvid och leker och utmanar och lotsar och skriver tillsammans med honom. Vi kommer hålla på i flera månader innan det lossnar. Så ser processen ut, för de allra flesta. Långsam och arbetsam.
Ändå lär sig nästan alla att läsa.
Att teckna är svårt. Någonstans runt tioårsåldern går de flesta barn ifrån att rita enkla symboler – öga-öga-näsa-mun – till att lägga märke att objekt i verkligheten inte ser ut som de figurer de ritat under småbarnsåren. Pappa ser inte ut som en boll med två bollögon, strecknäsa och halvmånemun. De kommer till utvecklingsstadiet realism, där de jämför sina streck med de linjer och ytor de faktiskt ser omkring sig och upptäcker att bilderna inte stämmer överens. Där blir tecknandet för första gången svårt och ansträngande.
Och där lämnar vi dem därhän, för det mesta. För att vuxenvärlden har kommit överens om att tecknande alls inte är som läsande. Att läsa förväntar vi oss att alla ska lära sig och vi stödjer barnen tills de kan det. Men teckna? Det säger vi till barnen, är något som bara vissa kan. Det är en “medfödd talang.” Antingen har du den, eller så inte. Och så lämnar vi de allra flesta barn med känslan att de råkade vara en av dem som bara inte inte hade det i sig.
Det är därför de flesta vuxna, sedemera, ritar som tioåringar.
Tänk om vi skulle behandla läsning på samma sätt.