Publicerad den 11 kommentarer

Ett eget rum – utan appar, annonsörer och algoritmer

Elisabeth Biström i ateljén

Jag läste härom dagen att sociala medie-giganten Meta hotar att stänga ner Instagram och Facebook i Europa om de inte får tillgång till ännu mer av vår användardata för att kunna göra ännu mer riktade annonser.

Min första tanke: skönt. Hoppas de trycker på av-knappen.

Jag har i grund och botten dubbla känslor för Facebook och Instagram. Å ena sidan är jag förstås innerligt glad för kontakten jag har där med alla er som följer mitt arbete via dem. Å andra sidan är det någonting i grunden olustigt med att ett nätbolag sitter på så mycket information och makt. Dessutom slog det mig för ett tag sedan hur ohållbart det är att bygga stora delar av mitt kontaktnät på de här tjänsterna.

Jag kom att tänka på MySpace. Har du varit där mycket på sistone? Eller på, säg, ISQ? Laddat ner någon bra musik från Napster? Film från Pirate Bay? Hängt något på Yahoo?

Nätet förändras, ibland långsamt, ibland dramatiskt. Jättarna, som ena dagen känns odödliga och självklara, går till slut under. Eller så förändras de. Och jag är inte säker på att jag är beredd att lova Mark Zuckerberg att jag vill följa med i varje vändning han har lust att göra på sina sajter. Det behöver inte handla om ondskefulla eller ens smågiriga förändringar – men säg att Meta skulle komma fram till att de får in mer annonspengar om Instagram blir helt videobaserat? Konstigare saker har hänt på den vida webben.

Drygt 5 000 personer följer mitt konto på Instagram. Gud, så många. Men också: oj, så skört. Om Meta (mot förmodan) skulle göra allvar av att stänga ner appen i Europa, så är kontakten med alla er bruten. Alla bilder borta. Alla filmklipp jag delat av min måleriprocess, alla samtal vi haft. Poff.

Jag vill inte vara i händerna på plattformar jag inte har något inflytande över. Jag kan inte bygga ett eget akvarell-universum som kan ersätta Facebook, men jag bestämde mig för några månader sedan för att gräva där jag står och åtminstone göra den här hemsidan till ett ställe som fyller några av funktionerna jag tidigare helt förlitat mig på att sociala medier ska fylla. Som att ha egna kontaktvägar, som inte i grund och botten styrs av en nätjättes lust att få in annonspengar. Där inga algoritmer står emellan dig och det innehåll du vill ta del av. Utan blippande notiser, beroendeframkallande hjärtsymboler att samla på hög, eller statistik att hålla reda på.

De tre största förändringarna jag gjorde här på hemsidan var:

En portfolio – där du kan se mina akvareller. Var så god att bläddra runt, botanisera, inspireras, vad du vill. Jag kommer att fortsätta lägga upp bilder där allteftersom. Här hittar du portfolion.

En butik – för att även du som inte har möjlighet att komma på ateljébesök eller på någon av mina utställningar ska ha möjlighet att köpa mina originalmålningar och konsttryck. Butiken finns här.

Ett akvarellbrev – mitt nyhetsbrev som kommer till din e-post ett par gånger i månaden, där du kan läsa om mitt kreativa arbete och om utställningar, kurser och annat som är på gång. Här delar jag också med mig av nya målningar innan de finns tillgängliga i butiken eller visas någon annanstans. Vill du bli akvarellbrevvän, så kan du anmäla dig här.

Jag hoppas att vi håller kontakten. Vill du nå mig finns jag här. Du är alltid välkommen.

11 reaktioner på “Ett eget rum – utan appar, annonsörer och algoritmer

  1. Jag är också ”mellan hötapparna”. Via de digitala kanalerna kan jag numera ha kontakt på ett enkelt sätt med barndomsvänner, släkt och andra som bor långt ifrån mig. Det känns som om man åtminstone hänger med i deras liv lite mer regelbundet. Min son och hans fru bor i London och under dessa pandemiår har det varit avgörande att ofta både ”ses och höras” där. Men …ändras integriteten mkt då ändras vi nog också. Det räcker att de har så mkt insyn som de har från bolagens sida. Och då hittar jag, du och övriga nya vägar att mötas på! Det är jag övertygad om.

    1. Jag tror att du har helt rätt – vi kommer alltid hitta sätt att fylla behovet av kontakt och närhet. Det känns betryggande i en föränderlig värld.

  2. Driver företag, och inser när jag läser din text här att det är Verkligen skört… Har inte alls tänkt på att allt kan vara borta på ett ögonblick – för att någon annan vill det. Tack! Samtidigt är ju fb så smidigt sätt att kommunicera…
    …och tack för att vi får se alla dina fantastiska bilder!! 🙂

    1. Det är nog många som är i din sits – jag med, fram tills för ett tag sedan. Det är nog absolut ingenting att oroa sig för på kort sikt, men det känns ändå tryggt att ha en egen plattform vid sidan av facebook. Det är kreativt och roligt att utveckla sina egna små hörn av nätet, dessutom. Bara fördelar. Varmt lycka till!

  3. Detta är en bra tankeövning. Vad är jag utan mitt konst-insta? För mig är det min enda kontakt med människor som kan tänka sig uppskatta min konst. Det är den uppskattningen jag fått där som lett till att jag våga ha utställning och sälja och tänka ens tanken att någon skulle gilla min konst. Därför är jag såklart väldigt ”beroende” av det. Så vad händer med mitt konst-självförtroende om insta försvinner?

    1. Jag är övertygad om att vi alltid kommer hitta/skapa nya mötesplatser på nätet – men visst är det en intressant tanke? Lättillgängligheten kontra hållbarheten. Ägandet av sitt arbete osv.

  4. Det är inte helt bekvämt att vara i logaritmernas nät. Insta har för många inställningar vilket gör att det dyker upp underliga förfrågningar vilka jag visserligen nekar. FB och Insta är även tidstjuvar av stora mått för många.
    Funderar på att blåsa liv i en hemsidan som fått ligga för fäfot sedan länge. Eller göra något nytt. Hemsidessnickeriet är inte helt simpelt, men det är något som är lättare att styra över själv.

    1. Ja, visst är de tidstjuvar. För mig också. Ibland vet jag inte ens vad det är jag lägger tiden på där – så lätt att bara slentrianbläddra omkring.

      Säg till när du blåst liv i hemsidan – vore roligt att få titta in!

  5. Så häftigt att du skriver om detta just idag. Jag pratade precis om samma sak i en YouTube-video. (https://youtu.be/osv_Tmm3o80) Om vikten av att ha ett eget hem på internet, och att inte förlita sig helt på plattformar som Instagram. Den stora frågan är ju just ”vad ska jag göra istället?”

    Jag har kämpat med Instagram i sååå många år nu, och slutat många gånger. Men särskilt när jag blev konstnär kände jag mig ”tvungen” att använda det, för det kändes nästan obligatoriskt och som det enda självklara valet. FOMO är verkligen en grej med Instagram. Ändå kan jag inte påstå att jag fått ut särskilt mycket av det alls, iallafall inte i proportion till arbetet som krävs. Och jag blir mer och mer frustrerad och ambivalent kring exakt hur jag ska göra istället.

    Men du sätter fingret på det exakt: Hemsida. Emaillista. Och att faktiskt försöka träffa folk mer. Gammal hederligt nätverkande och PR och sånt som konstnärer gjort sedan urminnes tider. Det funkar fortfarande. Kanske bättre än någonsin.

    1. Jeez Louise, vilken stjärna du är. Mycket härligt sammanträffande att vi pratar om samma sak – och så välformulerat du gör det! Jag håller med om allt du säger.

      Det slår mig att jag är så glad att råka vara i den vördnadsfulla ålder jag är, för att jag hann leva hyfsat länge innan sociala medier alls påverkade mitt liv/måleri. Mina första 15-20 akvarellår var fredade från hela den här bekräftelsesoppan. Puh! Jag tror inte att jag hade hanterat like-samlandet väl i den trevande början. Och vilken himla tur att jag gjorde min hemsida innan jag hade kommit på att jag kunde använda facebook/instagram för att visa upp måleriet. Jag minns inte ens vad jag gjorde där då, pokeade kompisar och spelade sten-sax-påse? (Ah, the good ol’ days). Om jag hade hoppat rakt in i att göra ett konst-instagramkonto eller en fb-sida, så hade jag nog inte gjort någon hemsida. Tröskeln till ett instakonto är ju så förrädiskt mycket lägre.

      Har du läst/lyssnat/sett på Seth Godin? Tror du skulle gilla.

      1. Åh, tack.

        Känner likadant! Så tacksam att ha vuxit upp på 90-talet. Både minnas tiden före allt uppkopplat, men också den allra första tiden med ICQ och Lunarstorm och Helgon. TACK OCH LOV att jag inte växte upp med YouTube och TikTok. Jag hade inte pallat det. Och jag fick ingen glädje av att rita och måla på många år just på gång av den här jämförelsesjukan som blir online. Krävdes en rejäl mental omställning för att jag skulle kunna koppla bort det och bara måla för målandets skull.

        Jag har ett förflutet som digital strateg/copywriter/marknadsförare, så känner absolut till Seth Godin. Han är en frisk fläkt i en värld där alla tycks vilja överkomplicera allting.

        På tal om nåt helt annat: Ska och titta på din utställning i Norrtälje i eftermiddag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.