Publicerad den Lämna en kommentar

Måla för målningens skull

Jag har suttit med några målningar i ett par veckor, och haft en liten irritation i kroppen. Någonting har skavt. Målandet har gått bra, så jag har inte riktigt förstått vad skavet handlar om. Förrän nu.

Jag har målat för någonting annat än målandets egen skull. Målat för att imponera, för att sälja, för att visa upp. För att få applåder. Hu.

Men så satt jag nyss och jobbade med en skugga och fick till den. Den är bara en liten, liten del av en ganska stor bild. Knappt märkbar antagligen, för någon annan än mig själv. Men den blev bra och jag jobbade rätt länge med den och jag trivdes. Då klickade det till.

Plötsligt blev målningarna mina. Syftet med dem skiftade, från att vara ett försök att tigga beundran från omvärlden, till att – ja – måla för målningens skull. Alla timmars arbete jag lägger in i den, blir plötsligt njutbara tack vare det skiftet. De blir meditativa. Varje skugga kan få ta en timma om de så vill, för processen är en lika stor del av poängen som resultatet. Och resultatet är inte längre att samla beröm eller pengar eller någonting annat som ju egentligen inte alls har med målandet att göra, utan med något glapp i självkänslan och en ängslan att inte räcka till. Resultatet är istället i all enkelhet att få till bilden. Få kontrasten rätt, få fram en spänning, skapa rätt stämning. Balansen mellan abstrakt och konkret. Att få gå upp i det där.

Målningarna är färdiga när jag gjort allt jag kan för motivet. Vad som händer med dem sedan, är en annan historia. Att inte blanda ihop det ena med det andra är nyckeln till att göra det här arbetet på rätt sätt.

Bäst att skriva ner det här, så att jag kan komma ihåg det nästa gång det börjar skava.

Så. Tillbaka till arbetsbordet nu.

DELA DETTA MED EN VÄN
Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.