Författare: Elisabeth Biström

Misslyckanden är sättet akvarellkonst utvecklas på. Det hör till teknikens villkor. En oljemålning kan bearbetas genom många faser och finslipas tills man är nöjd. En akrylmålning kan målas över igen och igen. Men en akvarell är vad den är. Tiden att redigera och rädda är kort och av engångskaraktär. Jo, man kan tvätta ur. Men alla åtgärder lämnar spår. För att bli en bättre akvarellist kan man alltså inte nöta på och dölja skavanker, utan man måste vänja sig vid att börja om och börja om och börja om och lära sig litegrann för varje gång. Det är som en enda lång övning i acceptans.

En sak som varit nyttig för mig med alla dessa misstag – nästa år har jag begått dem i trettio år! – är att det har tvingat fram en nyttig distans mellan min självkänsla och min prestation. Om min känsla av människovärde hängde på att inte misslyckas i ateljén vore jag rökt – eller tvungen att måla mycket försiktigt och fegt. Jag försöker ta med mig den där distansen ut i livet efter bästa förmåga. Det är ganska skönt att inte ta sina förehavanden på så väldigt stort allvar. Att istället ge sig själv lite svängrum. 

Det går ju alltid att prova på nytt.

Det händer att jag försöker förstora texten när jag läser en bok, sådär med ett dubbelt fingergrepp du vet. Som på telefonskärmen. Det känns illavarslande. Både för vad det säger om min skärmtids/bokläsnings-kvot och om min eventuellt sviktande synskärpa.

Det är en jäkla tur att akvarell är analogt. Långsamt. Tålamods-övande. Svårt att redigera. Lagt pigment ligger, det finns ingen knapp att ångra med. Det betyder att jag behöver vara helt närvarande inför papperet.

Jag övade mycket på tristess som barn. Det fanns inte alltid särskilt mycket att göra. Testbilden på teve var inte kul i särskilt många minuter. Jag har hållit i det där rätt bra under åren, att ha tråkigt emellanåt. Hittat på ohyggligt tidskrävande motiv att måla, till exempel. När man kommer över tröskeln är tristess inte längre plågsamt, utan vilsamt och energigivande. Inget skrollande behövs.

Alla har en. Åtminstone alla som är någorlunda normalfuntade. En inre kritisk röst – eller flera – som liksom håller ett vakande öga på en. Jag ser min som en sådan där jobbig klassens ordningsman-typ. Du vet, en sådan som har tagit på sig uppgiften att lägga sig i andras angelägenheter och komma med oombedd kritik och skvallra för fröken.

Det är ingen idé att ge sig in i debatt med kritikern. Den är inte där för att resonera. Den har bara ett enda perspektiv och kommer inte låta sig övertygas eller lugnas.

I grund och botten tror jag att den fyller någon slags överlevnadsfunktion: den vill se till att vi håller oss på mattan så att vi inte blir utestängda från gruppen, utkastade till vargarna. Dess jobb är att vara ängslig och försöka få oss att hålla oss inom socialt acceptabla ramar. Problemet är bara att ramarna ibland är alltför snäva.

Min erfarenhet är att kritikerns ängslan inte svarar på rationella argument och inte är en baksätespassagerare som vi kan slänga ut hur som helst. Helt av allt vill den kasta sig över ratten och trampa hårt på bromsen.

I mina bästa stunder orkar jag ge kritikern plats, utan att ta dess ord som lag. “Tack för synpunkten”, kan jag säga. “Tack för omtanken”. Då ser jag den för vad den är: en rädd figur, som är orolig för att jag ska fatta fel beslut. Den är en viktig del av det inre livet – ibland.

Den kan inte skilja på stort och smått, viktigt och oviktigt. Det är mitt jobb. När jag inser det, kan kritikern få sitta kvar i baksätet och mumla missnöjt, medan jag kör vidare. Ibland åker jag vilse, men det är ingen fara. Så länge jag sitter kvar i förarsätet kan jag alltid hitta rätt igen.

For me, making art heightens the experience of living. When I see the world through my watercolor lens, I discover things that would otherwise pass by unnoticed in my day-to-day life. An insignificant weed by the side of the road that, when you make the effort of looking closely, is actually just as intricate and beautiful as anything you’d grow in your garden. Or the sunset behind some trees on the way to your kid’s school that you drive by every evening without noticing it.

The watercolor lens makes me notice. It shifts my perspective, from “don’t-forget-to-buy-milk-on-the-way-back”, to “holy crap, that’s a burning ball of gas and we’re all sitting on a spec of dirt in space, orbiting it”. And here I am, nearly missing it all. Worrying about a carton of milk.

So that’s why I paint. To remind myself to pay a bit more attention and to remember to enjoy the unlikely ride that we get to be part of for a while.

I en radiointervju – jag önskar att jag kunde hitta den igen – sade Torgny Lindgren någonting i stil med att han på en bra dag fick några ord på pränt, ibland kanske till och med en bra mening. Det där har stannat kvar hos mig: hur tillfreds han lät över sin långsamma skrivprocess. Han var ändå en rätt produktiv författare så kanske överdrev han sävligheten en smula för komisk effekt, ett grepp han ju var mästerlig på, men jag antar att han inte blåljög. Han skrev nog rätt sakta. Eftertänksamt.

Själv tror jag mig ofta ha bråttom och känner ibland att jag borde öka min produktivitet. Det kan kännas produktivt att stressa, men är det knappast. Det blir nog inte särskilt mycket bättre målningar bara för att de blir fler snabbare. Dessutom målar jag ju redan mycket, åtminstone när jag inte är föräldraledig. Det får mig att misstänka att den där känslan av otillräcklighet är något slags kroniskt inre bråte, inte en spegling av mitt faktiska arbete.

Att försöka öka produktiviteten kan också råka bli torrsim. Ett jäkla viftande, men man kommer inte särskilt långt. Torgnyska små steg framåt må kännas ineffektiva, men känslor är inte alltid att lita på. Stegen ackumuleras och när man tittar i backspegeln upptäcker man hur långt man faktiskt kommit. Det gäller bara att stå ut med långsamheten och orka vara nöjd med de små framstegen istället för att ständigt gapa efter mer. n’Torgny visste vad han gjorde.