Hej! Vad roligt att du hittat hit. Jag heter Elisabeth Biström och är akvarellkonstnär. Här på elisabethbistrom.se hittar du min konst och här kan du bli prenumerant på mitt akvarellbrev, där du får förtur till nya målningar och 15 % rabatt på konsttryck. Här kan du läsa mer om akvarellbrevet.
Tveka inte att höra av dig om du har några frågor. Vänligen
/Elisabeth Biström
I april firar den finska akvarellkonstföreningen 20 år (onneksi olkoon!) och firar med en jubileumsutställning, där fem deltagare från vardera av de nordiska länderna samt Estland kommer att delta. Igår fick jag frågan från Nordiska Akvarellsällskapet om jag ville vara en av de fem svenska deltagarna. Så hedrande!
Utställningen äger rum i Helsingfors den 9-27 april. Här kan du läsa mer om den.
Har du hört någon berätta en historia riktigt omständligt, förvirra sig i utvikningar, detaljer och sidospår? Till slut minns du knappt vad berättelsen egentligen skulle handla om, och en potentiellt intressant anekdot har gått förlorad i pladder.
Så kan det ibland bli med bilder också. Man blir så mån om att få med alla detaljer i motivet, att själva handlingen i bilden går förlorad.
När jag målar försöker jag ha modet att bara berätta det väsentligaste för betraktaren. Hela motivet behöver inte målas med samma detaljeringsgrad. Tvärtom träder det intressantaste fram tydligare om till exempel bakgrunden målas mer förenklad.
Så, om du känner att du ibland överarbetar bilder och har svårt att sluta peta och pilla, då är mitt tips att tänka i termer av berättande. Vad är poängen i den historia du målar fram på papperet? Fokusera på den och låt resten stå skrivet mellan raderna. Lita på att betraktaren kommer förstå av sammanhanget vad du vill ha sagt.
Det gör ingenting om delar av bilden är förenklade.
Eller till och med smått obegripliga.
Bitarna faller på plats när man ser helheten.
Virrvarr är okej.
Det räcker att berätta med några lösa penseldrag vad som finns i bakgrunden, till exempel som här: lite himmel och några björkstammar. De spelar inte huvudrollen och då räcker det att antyda dem.
Att försöka få till en balans mellan detaljrikedom och förenkling blir ofta bra, tycker jag. Det ger bilden dynamik och liv.
Det här var det sjunde inlägget i min akvarellskola. De tidigare inläggen är länkade nedanför. Finns det något särskilt du tycker att jag borde skriva om nästa gång? Något jag missat eller som du vill läsa mer om? Tipsa mig gärna i kommentarsfältet!
Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner
Del två: Pigmentens magiska egenskaper
Del tre: I vått och torrt
Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning
Del fem: Knep och knåp kring komposition
Del sex: Nio tips om du kört fast
“Varför skaffar du inte en lajk-app?”, frågade en elvaårig bekant mig en gång. Hon hade tittat igenom mitt instagramkonto och funnit att där var skamligt tunt med gillamarkeringar. Men hon visste råd: om jag skaffade en app som genererar falska gillningar, så skulle jag se mer populär ut. Enkelt!
Vi pratade en stund om det där. Om att vara gillad eller framstå som gillad och varför det är viktigt, eller inte viktigt. Om att vara bedömd och hur det känns. Både-och tycker jag. Jag följde hursomhelst inte rådet om en sådan där app.
Så, här är mina mest gillade nio bilder från instagram under 2017, klickade av alldeles riktiga människor som generöst bjudit på glada hejarop, varma kommentarer och en massa röda hjärtan, som gjort mig både uppmuntrad och glad. Tack!
En äppelskörd i akvarell. Kvällssol från Västerbotten. Mitt lilla torp i vinterskrud. En akvarellversion av ett gammalt foto av min farfar. Ett porträtt av min son, och ett av mig själv. En ladugård från grannbyn. En beställningsbild under arbete. Och så de där äpplena igen. Jo. Det var visst mitt instagram-2017 i ett nötskal.
Igår satt jag vid köksfönstret och tittade på den myriad av småfåglar som hänger i vår trädgård om dagarna. Jag har kokat ihop lyxmat åt dem – kokosfett med jordnötter – och sambon har snickrat ett fågelhus som vi fyllt med frön, så de trivs och frodas.
Förutom småfåglar har vi massor med både flygande och fyrbenta djur runt knutarna. Rådjur, älgar, vildsvin, rävar, ugglor, allt möjligt. Jag fick lust att dokumentera vilka sorter vi har sett sedan vi flyttade in i våras, så jag högg en liten skissbok och satte igång. Så här blev bilderna:
Idag tog jag med mig familjen på utflykt till Norrtälje för att gå på vernissage. Julsalongen på konsthallen invigdes med glögg och tal av Norrtälje konstförenings ordförande och kommunens kulturchef.
Mycket folk!
Längst till höger hänger de tre av mina bilder som juryn valde ut.
Utställningen pågår till den 15 januari. Gå och kolla om du råkar vara i Norrtäljetrakten!
Så här glad blev jag när jag fick veta att juryn valt ut tre av mina akvareller till julsalongen på Norrtälje konsthall!
Om du vill komma och titta är det vernissage den 9 december och utställningen pågår till den 14 januari.
På Norrtälje Konsthalls hemsida kan du läsa mer om julsalongen.
(För den som undrar är självporträttet målat på varmpressat papper. Jag gillar sådant papper mer och mer – det är så märkvärdigt hur färgen liksom inte går ner i arket utan ligger och dallrar ovanpå ytan. Färgen blir lätt att valla runt, torkar snabbt men kan stämplas ur om det blivit fel och papperet får nästan alla pigment att bli kantbitare. Lustigt och väldigt annorlunda. Jag kommer nog ge mer av det här papperet till mig själv i julklapp!)
Jag tycker att det är roligt att ta reda på hur det kommer sig att jag har just de färger jag har på paletten. Det finns ofta intressanta historier bakom tillkomsten av ett visst färgpigment och hur det tog sig till Sverige. För många pigment har gjort en lång resa innan de landade i en akvarellåda i en svensk konstnärsbutik.
Ta till exempel den blå färgen ultramarin. På 1300-talet började europeiska handelsresande importera det ljuvligt vackra ultramarinpigmentet från Afghanistan. Ultra marin betyder “bortom havet”, och namnet syftar på dess, från vår horisont, fjärran ursprung. I gruvor i bergen i norra Afghanistan bröts stenen lapis lazuli, som maldes till fint stoft. Fint – och dyrt. Europeiska konstnärer skuldsatte sig för att ha råd att använda det och på 1800-talet utvecklades därför en syntetsisk, billigare kopia: fransk ultramarin. Den hamnar ofta på min palett. Vackert blå med dragning åt det röda, transparent och med en lätt dallrande, krackelerande effekt om den får lösas upp på papperet i mycket vatten.
Här till exempel målade jag skuggorna i förgrunden med fransk ultramarin. Jag tyckte att den kontrasterade fint mot de gula och röda tonerna i stenarna och förstärkte känslan av varmt kvällsljus.
I Sverige blev ultramarin en populär tapetfärg i slutet av 1800-talet. I torpet där jag jag bor finns en liten tapetrest längst in under trappen, klistrad direkt på timmerstockarna, med blå rosor som klättrar upp längs väggarna. Vilken syn det måste ha varit när den sattes upp.
Tack Afghanistan för den!
