Browsing Tag

konstnärskap

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Måleri

Svacka

Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: ”det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.

Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: ”- Det kommer inte bli bra” ”-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.

Dag ut och dag in.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning/ Vardagligheter

En vecka med högt och lågt

Måndag. Jag målade en båt. Sedan fick jag magsjuka. Fy fan.

Tisdag och onsdag. Var hemma med mitt barn för att inte sprida smitta.

Torsdag. Tillbaka på banan! Firades genom att få en rolig överraskning: inbjudan att ställa ut på Nordiska Akvarellsällskapets och Akvarellkonstföreningen i Finlands jubileumsutställning.

Fredag. Uppskjuten arbetslust resulterade i att jag tog tag i en administrativ surdeg (lättnaden!) och målade tre bilder på en och samma gång. Det ska bli flott att inleda nästa arbetsvecka med att färdigställa dem.

Nu blir det helgledigt med familj och vänner. God fredag på er!

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärsliv

Arbetsveckan som gått

Den gångna veckan var min första som akvarellmålare på heltid. Stort! Hela 2017 var jag till största del föräldraledig, även om jag ju trappade upp måleriet mer och mer under året, började måla på beställning, till exempel. Ja, ni som läser bloggen har ju kanske hängt med. Men först nu är jag alltså igång i princip på heltid, för i början av januari fick vi nämligen förskoleplats och nu är plutten inskolad och klar. Det är en ny fas i livet. Igen. Hela småbarnslivet är ett ständigt välkomnande av nya faser. Man får koncentrera sig för att hänga med.

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur den här arbetsveckan sett ut.

Måndag

Efter förskolelämning åkte jag in till Norrtälje och hämtade tillbaka ett par tavlor från julsalongen, där jag ställde ut över jul- och nyårshelgerna. Jag bor ett par mil utanför stan, så det var ett snabbt avklarat ärende. Efter en snabb mikrovärmd lunch av tvivelaktig kvalitet, satte jag mig i ateljen och målade i ett par timmar. Jag filmade och redigerade ihop det hela till ett enminuts speedpaint-klipp. Jag tycker att såna är så fascinerande, så jag har gjort ett par stycken och lagt upp på min Youtubekanal. Haha, ”kanal” skriver jag, som om det fanns en helt fullmatad tablå där. Tre klipp innehåller den, än så länge. Jag tänker mig att jag kanske kan göra lite instruktionsfilmer där, så småningom. Vore det intressant, tro?

Så här blev i alla fall måndagens enminutsfilm:

Tisdag

Det var länge sedan jag målade något med lite ordentligare ambitionsnivå och storlek, så i tisdags kavlade jag upp ärmarna och plockade fram ett 35×50 centimeter stort ark och ett motiv jag fotograferade på väg hem från Norrtälje i måndags. På vintrarna när temperaturen ligger en bit under nollan är det inomhusmåleri som gäller, för det mesta och då samlar jag motiv med kameran. Jag är verkligen ingen fotograf, men jag tycker om att experimentera med kameran efter bästa förmåga. Jag tar ofta flera bilder av samma motiv, med variationer i exponering, slutartid osv. Jag har funnit att det triggar målarlusten mer än att försöka få till ett enda bra foto. Det är ju inte fotogtafiet jag är ute efter, utan färg och form som stöd för minnet och sinnet.

Jag hann en bit på bilden och dokumenterade processen på instagram. Det krävs lite mod för mig att göra så, att visa upp bilder som är under arbete. Jag vet ju inte hur slutresultatet kommer att bli. Även om jag målat i över 20 år, så händer det titt som tätt att ett arbete hamnar i soptunnan och då tar det förstås emot att visa upp det. Men samtidigt är det ibland kul att bjuda in människor i den där helt o-tillrättalagda, ärliga, i stunden-processen. Därför visade jag bland annat det här på instagram:

View this post on Instagram

Jag målar ofta mina akvareller i tre, fyra lager, som delvis får torka emellan, och därefter avslutar jag med lite detaljer om det behövs. Det gäller att hela tiden försöka veta vilka delar av bilden som är lagom våt/torr för att fortsätta målas. Här är jag med dagens bild just nu: precis klar med det första lagret färg. När det nu torkar kan många saker hända, som står utom min kontroll. De blötaste delarna kommer att söka sig mot de torrare. När det händer kan allt gå åt skogen eller så bjuder pigmenten på effekter som jag aldrig hade kunnat måla dit med vilje. Det är det fina med akvarelltekniken, att pigmenten möter upp på det sättet. I akvarellskolan på min blogg utvecklar jag det här, om du vill läsa mer. . . . This is where I'm at with todays painting: just finished the first wash of paint. Now I have to wait until it dries. During it's drying, the pigments will make all kinds of effects. Either disasterous ones or great ones that I would never be able to paint on purpose. Watercolour painting is all about that, trying to figure out just when it's time to let some parts of the painting dry and when to add water and pigment. Takes a certain form of relaxed concentration which is a great state of mind to be in. . . . #akvarell #watercolor #watercolour #akvarellmuseet #instaart #wip #akvarellskola

A post shared by Elisabeth Biström (@elisabethbistrom) on

Onsdag

På onsdagen fortsatte jag jobba med med den stora bilden. Motivet är som sagt från en grannby. Jag målar mig fram genom landskapet här, liksom för att förstå var jag har hamnat. Det är ett sätt för mig att bli hemma och skapa mig ett sammanhang.

Jag fick kämpa en del med bilden. Det ville sig inte riktigt och efter torkning visade det sig att pigmenten över himmelen hade gått bananas. Många skrev uppmuntrande kommentarer på instagram om den här himlen, men jag valde ändå att gå över hela bilden med en rätt tjock lasyr av Paynes grey.

Torsdag

När jag målar med mycket vatten, så vet jag ofta inte vad jag har att vänta när jag kommer tillbaka till den torkade bilden. Ibland har det hänt någonting bra och ibland. Tja – inte. Så på torsdagmorgonen var det lite nervöst att se hur bilden hade utvecklat sig. Men jag kunde andas ut: den var helt okej. Det var roligt att fortsätta måla.

Till lunch värmde jag en djupfryst lasagne. Inte särskilt god. Jag borde göra storkok och ha till lunch, istället för smaklös färdigmat. Borde, borde. Finns det något tråkigare ord?

Efter att ha höjt lunchupplevelsen med lite starkt kaffe, kavlade jag upp ärmarna och tog tag i en drös förbättringar av min hemsida. Mest bakom kulisserna-fix, som att namnge bilder och skriva metabeskrivningar av sidor och inlägg (mnjäe, faktiskt inte så tråkigt som det låter), men också en del synliga och mer uppenbart matnyttiga saker. Som den här sidan där jag berättar om hur du gör om du vill boka in en akvarellkurs eller workshop med mig!

Fredag

På morgonen cirklade jag på nytt som en misstänksam katt runt ladugårdsbilden. Den kändes inte okej. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något i den som sänkte mitt självförtroende.

Så jag började på en ny akvarell, med ett motiv som ligger tryggt i centrum av min bekvämlighetszon. Det är ett knep jag ibland tar till, när det låser sig för mig (vill du se fler sådana trix, så skrev jag om det i min akvarellskola för ett tag sedan: ”Nio tips om du kört fast”). Har ni hört uttrycket ”a comfort zone is a wonderful place, but nothing ever grows there”? Dumheter, tycker jag. Att göra sådant man känner sig bekväm med är ju utmärkt gödning för självförtroendet.

Medan det första steget i bekvämlighetsbilden torkade, tog jag ett djupt andetag och gjorde färdigt det stora motivet. Det behövdes bara några avslutande, lite modiga drag med grått och svart. Men för att göra modiga drag, måste man ju ha laddat upp, så strategin att pausa och ägna mig åt en annan bild ett tag lönade sig.

Så här blev resultatet.

Helgen spenderade jag med familjen. Vi gjorde just ingenting särskilt. Det var skönt.

Jag hoppas att din vecka också varit bra!

2 I kategorin Konstnärsliv/ Media/ På resande fot

Reportage om mig i Norran idag

Norran är lokaltidningen i norra Västerbottten, där jag kommer från. När jag var uppe och besökte familjen över nyår, kom journalisten Inger Ödebrink och fotografen Jeanette Lövgren på besök och gjorde ett reportage om min nya bana som akvarellkonstnär. Idag kan man läsa reportaget. Ingressen går såhär:

”I en tvårummare i Solna bodde en gång en konstnär som längtade efter att finna en plats som åtminstone liknade barndomens Västerbotten. Nu bor hon i eget hus i en liten by utanför Norrtälje. Börjar så sakteliga förstå att åldrade ekar och vitsippsbackar kan kännas lika hemtama som höga furor och blommande rallarrosor.” 

Reportage i Norran om Elisabeth Biström, akvarellkonstnärTyvärr ligger reportaget bakom betalvägg på Norrans hemsida, men för 15 kr kan man köpa dagens nummer av tidningen här.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Måleri/ Sociala medier

2017 på instagram

”Varför skaffar du inte en lajk-app?”, frågade en elvaårig bekant mig en gång. Hon hade tittat igenom mitt instagramkonto och funnit att där var skamligt tunt med gillamarkeringar. Men hon visste råd: om jag skaffade en app som genererar falska gillningar, så skulle jag se mer populär ut. Enkelt! 

Vi pratade en stund om det där. Om att vara gillad eller framstå som gillad och varför det är viktigt, eller inte viktigt. Om att vara bedömd och hur det känns. Både-och tycker jag. Jag följde hursomhelst inte rådet om en sådan där app. 

Så, här är mina mest gillade nio bilder från instagram under 2017, klickade av alldeles riktiga människor som generöst bjudit på glada hejarop, varma kommentarer och en massa röda hjärtan, som gjort mig både uppmuntrad och glad. Tack!

En äppelskörd i akvarell. Kvällssol från Västerbotten. Mitt lilla torp i vinterskrud. En akvarellversion av ett gammalt foto av min farfar. Ett porträtt av min son, och ett av mig själv. En ladugård från grannbyn. En beställningsbild under arbete. Och så de där äpplena igen. Jo. Det var visst mitt instagram-2017 i ett nötskal.