Publicerad den 8 kommentarer

Jobba till reapris – hur bör man som konstnär förhålla sig?

En konstnärskollega ställde en fråga i min facebookgrupp “Akvarellister emellan” om hur man kan förhålla sig när en bekant ber en att illustrera någonting, i detta fall en bok, till låg betalning. Jag väljer att svara här på bloggen eftersom det här är en vanligt förekommande fråga som jag länge velat skriva någonting om. 

Mitt korta svar är: man tackar nej.

Det mycket, mycket, mycket längre svaret är detta:

För det första – målar du som hobby eller professionellt?

Måleri är knepigt, på så vis att det kan vara både-och. Många andra aktiviteter är mer tydligt åtskilda, men att måla akvarell kan både vara någonting en person gör på sin fritid och någonting en annan gör som försörjning. Det är möjligt att den som vill ha sin bok illustrerad inte har funderat särskilt mycket på vad skillnaden mellan hobbymåleri och professionellt måleri är. Det kan ibland märkas på resonemang som “det här är väl ändå någonting du älskar att göra”? 

Den som försörjer sig, helt eller delvis, på att vara konstnär behöver precis som vilken anställd eller egenföretagare som helst få intäkter och utgifter att gå ihop. Om man dessutom hyser fantasier om lyxigheter som semester eller pension, behöver det finnas ett överskott. Så banal är en del av konstnärens vardag. Där finns räkningar och bokföring och behov av nya vinterstövlar till ungarna.

Men är det inte bra marknadsföring åtminstone?

Ärligt talat: oftast inte. Så krasst måste man nog tyvärr se på de flesta erbjudanden om att jobba gratis eller billigt. Ta fallet med boken det är fråga om här. Om inte författaren kan budgetera för att ge konstnären skäligt betalt – då ser jag lite som talar för att det är en blivande bästsäljare vi har att göra med. Sannolikt är det här en bok som kommer säljas i mycket få exemplar – och det är inget fel med det! Jag planerar också att skriva böcker som kommer säljas till få läsare. Det tycker jag är toppen. Fler borde skriva böcker som få läser, för skrivande har ett stort egenvärde. Men särskilt bra marknadsföring är det ju inte.

Det finns dessutom ett problem med marknadsföringsargumentet, nämligen att man kan hamna i en loop av gratisarbete, där man jobbar för att få eventuella framtida jobb, som också de är underbetalda, med samma argument: “bra marknadsföring”. När i kedjan ska konstnären få betalt?

Marknadsföring är svårt och viktigt. De flesta konstnärer behöver lägga en hel del arbetstid på det. Desto viktigare då att det just är bra marknadsföring man gör, och inte gratisarbete under falskt flagg.

Men är det inte bättre att överhuvudtaget få betalt, än att inte få betalt alls?

Det här är ett vanligt resonemang och ett utmärkt exempel på en så kallad falsk dikotomi. Frågan utgår ifrån att konstnären bara har två alternativ: att ta det lågbetalda uppdraget eller att inte få någon intäkt alls. Men varför skulle det vara så?

Den som arbetar professionellt som konstnär behöver balansera flera saker i sin yrkesutövning. En sak är att ta hand om sin kreativitet, så att den är stor och kraftfull och genererar bra, intressant konst. En annan sak är att få in pengar så att hon kan betala de ovan nämnda barnstövlarna, med mera. Det finns en romantisk sida och en mycket oromantisk, om man så vill. Den realiteten gör att konstnären behöver arbeta smart och konstruktivt med att få in pengar. Många gör det genom att ha ett brödjobb som säkrar försörjningen, andra genom att på möjliga och omöjliga sätt hitta vägar att få in pengar genom konstnärskapet. Nästan ingen kan unna sig lyxen att inte ha tillräckliga intäkter. Det finns, såvitt jag vet, få mecenater som står på kö för att försörja konstnärer (om jag har fel och du vill betala mina räkningar – maila!).

Det kan vara svårt att navigera i detta när vänner och bekanta ber en att måla utan eller till låg betalning. Å ena sidan vill du såklart vara schysst. Å andra sidan är din tid begränsad. När du tar ett uppdrag där du får för lite betalt, så måste du avstå att måla något som kan ge dig en skälig inkomst. Det går inte att göra två saker samtidigt. Rent matematiskt innebär det underbetalda jobbet att du går med på att ha ett antal tusenlappar mindre att röra dig med i slutet av månaden. 

Att vända på frågan kan göra det ännu tydligare. Om uppdragsgivaren istället för att fråga “kan du jobba billigt åt mig?” helt enkelt skulle säga: “kan du ge mig femtusen kronor?” – skulle du överväga det då?

Men ska man bara tänka på pengar?

Jag har hobbies. Till exempel odlar jag grönsaker och blommor i min trädgård, utan att få en enda krona för det. Faktum är att det kostar mig ganska mycket pengar. Det är helt i sin ordning. Jag skulle inte vilja vända på pengaflödet, för då vore de där timmarna jag lägger på att rensa ogräs och snickra komposter ju plötsligt arbetstid. Det förändrar upplevelsen. Jag vill att min hobby ska kosta både pengar och tid. Men så ser jag inte på mitt måleri. Det är glädjefyllt, ja. Meningsfullt. Men det är inte min hobby. Det är någonting jag gör på allvar. Om jag ska ta i skulle jag kunna säga att det i stor utsträckning är vad mitt liv handlar om. Till skillnad från de lustigt formade morötter jag åstadkommer i mitt trädgårdsland.

Att måla kan och bör i många fall vara en hobby, eftersom det är underbart att hålla på med vid sidan av. Så även att skriva en bok. Två vänner som skriver och illustrerar en bok tillsammans – med delade utgifter och utan förväntan om ekonomisk vinning – det är också någonting underbart. Hatten av för alla som gör sådana kärleksprojekt. Men det är inte riktigt vad det är frågan om här. 

Men finns det inga undantag?

Man kan tänka på det som en lök. Längst in finns den lilla lökklumpen som är ens allra närmaste. Där finns i mitt fall till exempel en sexåring som ideligen ber mig arbeta gratis. “Måla en T-rex, mamma!”, säger han. “Måla en till! Och en var-ull!”. Jag målar var-ullar för glatta livet. Jag gör dem så läskiga jag kan, för min lön är min sons glädje över att mamma kan måla sådana otäckheter. I lökens kärna hittar vi också min sambo, som sällan vill ha några var-ullar målade, men emellanåt någonting illustrerat till något projekt han gör på sitt jobb. Det gör jag också gladeligen. I gengäld hjälper han ibland mig med någonting som rör mitt jobb, eller så tar han disken medan jag målar. Där finns en ömsesidighet. Inga pengar behöver byta ägare.

Nästa lager i löken är nära vänner. De, har jag noterat, ber mig aldrig att måla någonting alls. Kanske är de så nära att de ser att mitt jobb faktiskt är ett jobb? Ibland köper de någon målning av mig, och då prutar de aldrig.

Längre ut i lökens lager finns bekanta. Härifrån kommer ibland, som i frågeställarens fall, frågor om att sänka priser, jobba billigt eller jobba gratis. Jag tror inte att det handlar om illvilja. Jag tror att det handlar om att den bekante ifråga har ett projekt att genomföra och en att-göra-lista att pricka av. Projektet kan till exempel vara “hitta en tavla att hänga ovanför nya soffan i vardagsrummet”, eller “ge ut en bok”. På att göra-listan i det senare fallet finns punkter som: att skriva boken, att korrläsa, att hitta en förläggare eller ett tryckeri. Och så illustrationerna. 

Men en enda gång spelar väl ingen roll?

Nejdå. Men det handlar inte om en enda gång. Den som ställer frågan om att få rabatt är varken den förste eller siste att komma på den idén.

Personen som skriver på boken och har kommit till punkten “illustrationer” på att-göra-listan är som sagt inte illvillig. Han är bara fokuserad. Drömmen att hålla sin bok i handen hägrar. Att få känna hur trycksvärtan luktar och hur det känns att öppna den för första gången. Personen ifråga missunnar inte konstnären att köpa nya stövlar till barnen – han har inte tänkt på stövlarna alls. Han vill bara ha sin bok klar. Till ett pris han finner vettigt.

Den som ska köpa ny tavla till vardagsrumsväggen och kommer att tänka på sin gamla arbetskamrat – “målade inte hon?” – och googlar och finner att minnet stämde och slänger iväg en fråga om man inte kunde tänka sig lite rabatt, gamla arbetskamrater emellan – det är heller ingen illvillig person. Hon är inte ute efter att skada konstnärens möjlighet till framtida pension, utan drog bara iväg en chansning. Det vore fint med en målning, men soffan var ju så himla dyr. 

Så där kommer det att fortsätta så länge du målar. Man skulle kanske kunna önska att alla lyfte blicken från sina bokprojekt och soffprojekt och såg saken ur konstnärens perspektiv istället, men så kommer det aldrig att bli, för var och en har så mycket med sitt. Och det gör ingenting. För att någon frågar, betyder ju inte att konstnären måste svara ja. 

Vad är konst värt?

Men, kan vän av ordning nu invända: det blir ju så dyrt! Projektet är så litet och illustrationerna så dyra och det går ju bara inte.

Jag känner med författaren, det gör jag. Men det finns alltså ekonomiska realiteter att ta hänsyn till. Även om jag önskar att jag kunde låta alla köpa mitt arbete till det pris de vill, så får jag inte sedan motsvarande rabatt på min matkasse eller min hemförsäkring eller min elräkning. Pengar ut, pengar in. Så trist vuxenlivet är.

En annan aspekt på frågan om värde, är vad de här illustrationerna ger boken. Om de inte är värda att betala för, kanske de inte alls behövs? Det finns ju böcker utan bilder. Om de däremot är väldigt värdefulla för boken – då kanske det också är rimligt att betala för dem?

Men finns det verkligen, verkligen inga undantag?

Jo, det gör trots allt det. Det stavas möjligheten att köpa rätten att använda redan existerande bilder. Ett illustrationsuppdrag till en konstnär bör kosta en rimlig slant, för det är ett tidskrävande arbete det handlar om – som ger ett mervärde till det som illustreras. Men många konstnärer har ju redan skapat bilder som skulle kunna passa att använda, även om de inte var gjorda för just det ändamålet. Då kan man komma överens om en lägre prisnivå än vad ett särskilt uppdrag skulle kosta, och betala för rätten att använda bilden. 

Jag och tusentals andra konstnärer är medlemmar i föreningen Bildupphovsrätt i Sverige. Det är en organisation som sköter avtal och hanterar betalningen för rätten att använda bilder till exempelvis böcker, hemsidor, informationsmaterial och liknande. De har en fast prislista för olika typer av publikationer. Dit kan den vända sig, som vill använda någons bilder som illustrationer. Då blir avtal korrekt skrivna och betalningen för upplåtelse av konstnärens upphovsrätt skälig.

Vad bör en illustration kosta?

Jag kan inte ge ett svar i kronor och ören, men jag kan berätta hur jag sätter pris. Jag börjar i stövel-änden, så att säga. Hur mycket behöver jag ha i månadsinkomst för att kunna försörja mig? Jag vill ha en vettig månadslön. Den är inget att skriva hem om, men den är i alla fall en bit högre än de 14 000 kronor före skatt som den genomsnittliga heltidsarbetande bildkonstnären tjänar per månad (en siffra att ha i åtanke innan man ber konstnärer sänka sina priser…). Utifrån den summan räknar jag på hur lång tid uppdraget kommer ta, inklusive skiss- och eventuellt efterarbete, och försöker hitta en rimlig nivå att föreslå uppdragsgivaren. Om priset inte ryms i beställarens budget tar jag inte det personligt. Ibland får jag uppdraget, ibland inte. Det är helt i sin ordning om någon väljer ett billigare alternativ – så gör jag ju själv när jag köper saker. Ibland är kvalitet viktigt, ibland pris, ibland någonting mittemellan. Om jag får ett nej, så gör jag någonting annat med min arbetstid. Det är ganska odramatiskt.

Låt oss hjälpas åt

Om det känns obehagligt att tacka nej till uppdrag eller att ta skäligt betalt – och tro mig, jag har också känt så – så kan det kanske vara till nytta att veta att du hjälper konstnärskollegor om du försöker hålla dina priser, och din inkomst, skäliga. Det finns säkert många orsaker till att bildkonstnärers genomsnittliga månadsinkomst är 14 000 kronor brutto, men en är tveklöst den mycket svåra konkurrenssituation vi sätter varandra i när vi dumpar priserna “för marknadsföringens skull” eller för att det känns olustigt att neka någon som vill pruta. 

Så resonerar jag om frågor om lågprisarbete. Jag hoppas att det kan vara till stöd i din process. Lycka till.

Publicerad den 4 kommentarer

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. “Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, “Jaha, du ska bli hemmafru?”, “Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). “If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. “Hej”, sade personen på andra sidan tråden, “jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall
Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar “Elisabeths akvarellskola“. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé
Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga “bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

“Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

Publicerad den Lämna en kommentar

Var snäll – för kreativitetens skull

Jag har sådan målarenergi just nu, att oj. För någon dag sedan kom jag på mig själv med att s p r i n g a upp för trappan till mitt arbetsrum, trots att jag hade avslutat arbetet för dagen, för att jag hade fått en idé om en teknik jag ville prova.

Mitt arbetsrum ser helt galet ut, färgtuber och halvfärdiga akvareller överallt. Jag målar fem åt gången nu. Medans en torkar, jobbar jag på en annan. Har knappt ro att äta lunch.

Akvarell av Elisabeth Biström

Skälet till den här arbetsglädjen är enkelt: jag är snäll mot mig själv. Jag hade vernissage för ett par veckor sedan och det är alltid en kraftansträngning att få ihop en utställning, och en slags urladdning att ha vernissage och träffa en massa människor som tittar på och bedömer arbetet jag lagt ner. Alla som kom på vernissagen var förvisso väldigt vänliga och uppmuntrande, men likafullt. Jag blir hemskt trött efteråt.

Många gånger förut har jag blivit förbannad på tröttheten och begärt av mig själv att jobba på som vanligt. Som en okänslig chef, som behandlar anställda som robotar. Men det har jag lagt av med nu. Veckan efter vernissagen tog jag nästan ledigt. Jag planerade i förväg att inte ta emot någon beställning den veckan och att inte kräva något av mig själv i ateljén. Jag målade lite halvhjärtat och skötte lite administration, men tog det annars varligt.

Belöningen kommer nu, när återhämtningen låtit energinivåerna stiga och målarlusten slår i taket.

Kontentan? Var snäll mot dig själv. Då blomstrar kreativiteten. Myten om den lidande konstnären är död.

Publicerad den 4 kommentarer

Svacka

Otroligt lågt arbetssjälvförtroende nu. Jag tycker inte att jag har fått till någonting bra på veckor. Det blir en självuppfyllande profetia, jag hör som en viskning när jag sätter penseln till papperet: “det där kommer inte bli bra”. Kämpar med att acceptera läget. Det är min miljonte svacka och de tar alltid slut, till slut. Jag önskar att jag visste hur det går till, så att jag kunde skynda på processen. Nu får jag istället sitta där och måla den ena halvmesyren efter den andra. Vänta på bättre tider.

Varje bild går till såhär: jag startar med påklistrad entusiasm, och den där viskningen i bakgrunden: “- Det kommer inte bli bra” “-JODÅ!”. Skissen blir okej. Jag vet att en okej skiss aldrig är okej – en skiss behöver vara riktigt bra för att vara okej. Men energin att göra om fattas. Så jag lurar mig själv att det duger. Första lagret färg funkar hyfsat. Jag prickar inte riktigt in stämningen. Tvekar och velar. Halvvägs in ser det för jäkligt ut, men det gör det alltid. Alla akvareller har en rejält ful fas vid någon tidpunkt, åtminstone mina. Så jag intalar mig att nästa färglager ska råda bot. Det gör det inte, men jag mobiliserar alla mina 25 års träning och kommer till slut ut på andra sidan med något som ser hyggligt ut på håll.

Dag ut och dag in.

Publicerad den Lämna en kommentar

En vecka med högt och lågt

Måndag. Jag målade en båt. Sedan fick jag magsjuka. Fy fan.

Tisdag och onsdag. Var hemma med mitt barn för att inte sprida smitta.

Torsdag. Tillbaka på banan! Firades genom att få en rolig överraskning: inbjudan att ställa ut på Nordiska Akvarellsällskapets och Akvarellkonstföreningen i Finlands jubileumsutställning.

Fredag. Uppskjuten arbetslust resulterade i att jag tog tag i en administrativ surdeg (lättnaden!) och målade tre bilder på en och samma gång. Det ska bli flott att inleda nästa arbetsvecka med att färdigställa dem.

Nu blir det helgledigt med familj och vänner. God fredag på er!

Publicerad den Lämna en kommentar

Arbetsveckan som gått

Den gångna veckan var min första som akvarellmålare på heltid. Stort! Hela 2017 var jag till största del föräldraledig, även om jag ju trappade upp måleriet mer och mer under året, började måla på beställning, till exempel. Ja, ni som läser bloggen har ju kanske hängt med. Men först nu är jag alltså igång i princip på heltid, för i början av januari fick vi nämligen förskoleplats och nu är plutten inskolad och klar. Det är en ny fas i livet. Igen. Hela småbarnslivet är ett ständigt välkomnande av nya faser. Man får koncentrera sig för att hänga med.

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om hur den här arbetsveckan sett ut.

Måndag

Efter förskolelämning åkte jag in till Norrtälje och hämtade tillbaka ett par tavlor från julsalongen, där jag ställde ut över jul- och nyårshelgerna. Jag bor ett par mil utanför stan, så det var ett snabbt avklarat ärende. Efter en snabb mikrovärmd lunch av tvivelaktig kvalitet, satte jag mig i ateljen och målade i ett par timmar. Jag filmade och redigerade ihop det hela till ett enminuts speedpaint-klipp. Jag tycker att såna är så fascinerande, så jag har gjort ett par stycken och lagt upp på min Youtubekanal. Haha, “kanal” skriver jag, som om det fanns en helt fullmatad tablå där. Tre klipp innehåller den, än så länge. Jag tänker mig att jag kanske kan göra lite instruktionsfilmer där, så småningom. Vore det intressant, tro?

Så här blev i alla fall måndagens enminutsfilm:

Tisdag

Det var länge sedan jag målade något med lite ordentligare ambitionsnivå och storlek, så i tisdags kavlade jag upp ärmarna och plockade fram ett 35×50 centimeter stort ark och ett motiv jag fotograferade på väg hem från Norrtälje i måndags. På vintrarna när temperaturen ligger en bit under nollan är det inomhusmåleri som gäller, för det mesta och då samlar jag motiv med kameran. Jag är verkligen ingen fotograf, men jag tycker om att experimentera med kameran efter bästa förmåga. Jag tar ofta flera bilder av samma motiv, med variationer i exponering, slutartid osv. Jag har funnit att det triggar målarlusten mer än att försöka få till ett enda bra foto. Det är ju inte fotogtafiet jag är ute efter, utan färg och form som stöd för minnet och sinnet.

Jag hann en bit på bilden och dokumenterade processen på instagram. Det krävs lite mod för mig att göra så, att visa upp bilder som är under arbete. Jag vet ju inte hur slutresultatet kommer att bli. Även om jag målat i över 20 år, så händer det titt som tätt att ett arbete hamnar i soptunnan och då tar det förstås emot att visa upp det. Men samtidigt är det ibland kul att bjuda in människor i den där helt o-tillrättalagda, ärliga, i stunden-processen. Därför visade jag bland annat det här på instagram:

https://www.instagram.com/p/BeApUkbHXsR/?taken-by=elisabethbistrom

Onsdag

På onsdagen fortsatte jag jobba med med den stora bilden. Motivet är som sagt från en grannby. Jag målar mig fram genom landskapet här, liksom för att förstå var jag har hamnat. Det är ett sätt för mig att bli hemma och skapa mig ett sammanhang.

Jag fick kämpa en del med bilden. Det ville sig inte riktigt och efter torkning visade det sig att pigmenten över himmelen hade gått bananas. Många skrev uppmuntrande kommentarer på instagram om den här himlen, men jag valde ändå att gå över hela bilden med en rätt tjock lasyr av Paynes grey.

Torsdag

När jag målar med mycket vatten, så vet jag ofta inte vad jag har att vänta när jag kommer tillbaka till den torkade bilden. Ibland har det hänt någonting bra och ibland. Tja – inte. Så på torsdagmorgonen var det lite nervöst att se hur bilden hade utvecklat sig. Men jag kunde andas ut: den var helt okej. Det var roligt att fortsätta måla.

Till lunch värmde jag en djupfryst lasagne. Inte särskilt god. Jag borde göra storkok och ha till lunch, istället för smaklös färdigmat. Borde, borde. Finns det något tråkigare ord?

Efter att ha höjt lunchupplevelsen med lite starkt kaffe, kavlade jag upp ärmarna och tog tag i en drös förbättringar av min hemsida. Mest bakom kulisserna-fix, som att namnge bilder och skriva metabeskrivningar av sidor och inlägg (mnjäe, faktiskt inte så tråkigt som det låter), men också en del synliga och mer uppenbart matnyttiga saker. Som den här sidan där jag berättar om hur du gör om du vill boka in en akvarellkurs eller workshop med mig!

Fredag

På morgonen cirklade jag på nytt som en misstänksam katt runt ladugårdsbilden. Den kändes inte okej. Jag kunde inte sätta fingret på det, men det var något i den som sänkte mitt självförtroende.

Så jag började på en ny akvarell, med ett motiv som ligger tryggt i centrum av min bekvämlighetszon. Det är ett knep jag ibland tar till, när det låser sig för mig (vill du se fler sådana trix, så skrev jag om det i min akvarellskola för ett tag sedan: “Nio tips om du kört fast“). Har ni hört uttrycket “a comfort zone is a wonderful place, but nothing ever grows there”? Dumheter, tycker jag. Att göra sådant man känner sig bekväm med är ju utmärkt gödning för självförtroendet.

Medan det första steget i bekvämlighetsbilden torkade, tog jag ett djupt andetag och gjorde färdigt det stora motivet. Det behövdes bara några avslutande, lite modiga drag med grått och svart. Men för att göra modiga drag, måste man ju ha laddat upp, så strategin att pausa och ägna mig åt en annan bild ett tag lönade sig.

Så här blev resultatet.

Helgen spenderade jag med familjen. Vi gjorde just ingenting särskilt. Det var skönt.

Jag hoppas att din vecka också varit bra!

Publicerad den 2 kommentarer

Reportage om mig i Norran idag

Norran är lokaltidningen i norra Västerbottten, där jag kommer från. När jag var uppe och besökte familjen över nyår, kom journalisten Inger Ödebrink och fotografen Jeanette Lövgren på besök och gjorde ett reportage om min nya bana som akvarellkonstnär. Idag kan man läsa reportaget. Ingressen går såhär:

“I en tvårummare i Solna bodde en gång en konstnär som längtade efter att finna en plats som åtminstone liknade barndomens Västerbotten. Nu bor hon i eget hus i en liten by utanför Norrtälje. Börjar så sakteliga förstå att åldrade ekar och vitsippsbackar kan kännas lika hemtama som höga furor och blommande rallarrosor.” 

Reportage i Norran om Elisabeth Biström, akvarellkonstnärTyvärr ligger reportaget bakom betalvägg på Norrans hemsida, men för 15 kr kan man köpa dagens nummer av tidningen här.

Publicerad den Lämna en kommentar

2017 på instagram

“Varför skaffar du inte en lajk-app?”, frågade en elvaårig bekant mig en gång. Hon hade tittat igenom mitt instagramkonto och funnit att där var skamligt tunt med gillamarkeringar. Men hon visste råd: om jag skaffade en app som genererar falska gillningar, så skulle jag se mer populär ut. Enkelt! 

Vi pratade en stund om det där. Om att vara gillad eller framstå som gillad och varför det är viktigt, eller inte viktigt. Om att vara bedömd och hur det känns. Både-och tycker jag. Jag följde hursomhelst inte rådet om en sådan där app. 

Så, här är mina mest gillade nio bilder från instagram under 2017, klickade av alldeles riktiga människor som generöst bjudit på glada hejarop, varma kommentarer och en massa röda hjärtan, som gjort mig både uppmuntrad och glad. Tack!

En äppelskörd i akvarell. Kvällssol från Västerbotten. Mitt lilla torp i vinterskrud. En akvarellversion av ett gammalt foto av min farfar. Ett porträtt av min son, och ett av mig själv. En ladugård från grannbyn. En beställningsbild under arbete. Och så de där äpplena igen. Jo. Det var visst mitt instagram-2017 i ett nötskal.