Publicerad den Lämna en kommentar

2017 på instagram

“Varför skaffar du inte en lajk-app?”, frågade en elvaårig bekant mig en gång. Hon hade tittat igenom mitt instagramkonto och funnit att där var skamligt tunt med gillamarkeringar. Men hon visste råd: om jag skaffade en app som genererar falska gillningar, så skulle jag se mer populär ut. Enkelt! 

Vi pratade en stund om det där. Om att vara gillad eller framstå som gillad och varför det är viktigt, eller inte viktigt. Om att vara bedömd och hur det känns. Både-och tycker jag. Jag följde hursomhelst inte rådet om en sådan där app. 

Så, här är mina mest gillade nio bilder från instagram under 2017, klickade av alldeles riktiga människor som generöst bjudit på glada hejarop, varma kommentarer och en massa röda hjärtan, som gjort mig både uppmuntrad och glad. Tack!

En äppelskörd i akvarell. Kvällssol från Västerbotten. Mitt lilla torp i vinterskrud. En akvarellversion av ett gammalt foto av min farfar. Ett porträtt av min son, och ett av mig själv. En ladugård från grannbyn. En beställningsbild under arbete. Och så de där äpplena igen. Jo. Det var visst mitt instagram-2017 i ett nötskal.

Publicerad den Lämna en kommentar

Räven raskar över ritblocket

Igår satt jag vid köksfönstret och tittade på den myriad av småfåglar som hänger i vår trädgård om dagarna. Jag har kokat ihop lyxmat åt dem – kokosfett med jordnötter – och sambon har snickrat ett fågelhus som vi fyllt med frön, så de trivs och frodas.

Förutom småfåglar har vi massor med både flygande och fyrbenta djur runt knutarna. Rådjur, älgar, vildsvin, rävar, ugglor, allt möjligt. Jag fick lust att dokumentera vilka sorter vi har sett sedan vi flyttade in i våras, så jag högg en liten skissbok och satte igång. Så här blev bilderna:

Publicerad den Lämna en kommentar

Blått från bortom havet

"Sillhällorna", akvarell av Elisabeth Biström

Jag tycker att det är roligt att ta reda på hur det kommer sig att jag har just de färger jag har på paletten. Det finns ofta intressanta historier bakom tillkomsten av ett visst färgpigment och hur det tog sig till Sverige. För många pigment har gjort en lång resa innan de landade i en akvarellåda i en svensk konstnärsbutik.

Ta till exempel den blå färgen ultramarin. På 1300-talet började europeiska handelsresande importera det ljuvligt vackra ultramarinpigmentet från Afghanistan. Ultra marin betyder “bortom havet”, och namnet syftar på dess, från vår horisont, fjärran ursprung. I gruvor i bergen i norra Afghanistan bröts stenen lapis lazuli, som maldes till fint stoft. Fint – och dyrt. Europeiska konstnärer skuldsatte sig för att ha råd att använda det och på 1800-talet utvecklades därför en syntetsisk, billigare kopia: fransk ultramarin. Den hamnar ofta på min palett. Vackert blå med dragning åt det röda, transparent och med en lätt dallrande, krackelerande effekt om den får lösas upp på papperet i mycket vatten.


Här till exempel målade jag skuggorna i förgrunden med fransk ultramarin. Jag tyckte att den kontrasterade fint mot de gula och röda tonerna i stenarna och förstärkte känslan av varmt kvällsljus.


I Sverige blev ultramarin en populär tapetfärg i slutet av 1800-talet. I torpet där jag jag bor finns en liten tapetrest längst in under trappen, klistrad direkt på timmerstockarna, med blå rosor som klättrar upp längs väggarna. Vilken syn det måste ha varit när den sattes upp.

Tack Afghanistan för den!

Publicerad den 10 kommentarer

Akvarellskolan del sex: Nio tips om du kört fast

Akvarellpalett

I den här delen av akvarellskolan får du några tips att testa vid tillfällen då du känner att du står och stampar med målandet eller bara har lust att förnya dig. Konkreta råd för att röra om i repertoaren vid behov.

Välj en större pensel. Särskilt nyblivna akvarellister jobbar ofta med små penslar. Det är förståeligt, det är lätt att tro att en liten pensel ger dig bättre kontroll. Men ofta är det faktiskt tvärtom, den lilla penseln ställer till fler problem än den löser. Du hinner inte täcka en yta, innan färgen hunnit torka i ena änden. Går du tillbaka och petar blir färgen flammig. Eller så blir bilderna lite ängsligt duttiga, för att du inte får till något schysst flyt. Därför vill jag föreslå att släppa lite på kontrollen och gå upp i penselstorlek, åtminstone för de större ytorna i din bild. Det tar ett tag att vänja sig, men jag törs lova att det är värt det.

Den här är målad med en stor, platt pensel på ett litet ark. Den stora penseln hindrade mig att fastna i detaljer.

Testa ny gräng. Olika akvarellpapper har olika grovhet i ytan, från helt slätt varmpressat papper där färgen liksom ligger och dansar ovanpå, till så grova varianter att de närmast skulle fungera att sandpappra bort fasadfärgen på ditt hus med. Testa några typer av gräng du inte jobbat med förut – du kanske hittar en ny favorit!

Begränsa paletten. Utmana dig själv att renodla ditt motiv genom att bara använda tre färger. Eller två. Eller en. Det du förlorar i kulörvariation vinner du i att fokusera på att få ut maximalt av färgernas pigmentegenskaper. En nyttig övning att ofta återkomma till.

Monokroma typer. Till vänster min farfar Napoleon.

Dubbla vattenmängden. Se vad som händer om du målar med mer vatten än du brukar. Mycket mer vatten. Ibland får det pigmenten att göra ett glädjeskutt. Ibland blir det bara blött. Det är värt några försök för att se vad som händer.

Jobba med fler verktyg.

Det här motivet försökte jag mig på flera gånger. Det blev inte bra, fastän jag var helt på det klara med hur jag ville ha det. Lösningen var nästan fånigt enkel: skuggan som markerar brädorna på väggen behövde vara knivskarpt raka, men blev vingliga när jag målade på frihand. Så jag rev loss ett par bitar papper och använde som en slags schablonmall. Busenkelt.

Ibland är det något annat än en pensel som behövs för att få fram det du vill i bilden. Ett kontokort, en smörkniv, en ljusstump, dina fingrar, en nypa salt eller en moddlare för 19.90 från järnaffärn istället för de dyra finpenslarna.

Byt format. Jag springer ibland, i motionssyfte. Det sägs att en nyckel till att bli en bra löpare är att variera löpträningen: man ska kuta både kort och snabbt och långt och uthållighetskrävande, varva intervaller med lugna återhämtningspass. Själv tillämpar jag ungefär motsatt metod. Jag trivs toppenbra i min bekvämlighetszon och springer gärna precis lika långt och i samma tempo pass efter pass, år in och år ut. Det duger bra. Däremot tillämpar jag gärna variationsknepet när det gäller mitt målande. Att byta pappersstorlek är till exempel ett säkert trick när det är något som tar emot. När det stora välförberedda arket i perfekt kondition känns som en alldeles för allvarlig sak att ge sig i kast med, är de anspråkslösa vykortssmå blocken min bästa vän. De begär ingenting. Lovar ingenting. Kräver inte ett lyckat resultat. Ren avkoppling. Ibland är det motsatsen som får det att lossna – ett stort vitt ark, massor med färg och stora penslar att svepa runt med.

Inspirera dig. Det här passar inte alla. För vissa känns det hämmande att titta på andras mästerliga verk – man tycker man står sig slätt i jämförelse och självförtroendet sviktar. Känns det så, är det helt okej (även om du säkert är bättre än du tror!). Men om du som jag kan bli både lätt andfådd och tårögd av att studera briljant måleri, så rekommenderar jag en stunds botaniserande på Pinterest och Youtube. Kasta till exempel ett öga i min inspirationsmapp på Pinterest om du har lust. På Youtube kan du t.ex. ta en titt på kanalen Colour in your life eller bara söka på “watercolor demo” eller liknande.

– Prova att parafrasera. Lär av någon målare du gillar och använd deras verk som övningsmaterial. Du kanske hittar nya färgskalor eller ett annat sätt att närma dig ett motiv. Du kan till exempel låna färgval från en målning och använda dem på ett helt annat motiv. Att plocka delar och sätta ihop på ett nytt sätt kan ge kreativiteten en skjuts.

Bannlys duttande. Händer det att du fastnar i slutkedet av en målning och fortsätter småpilla lite här och där? Ofta blir det inte bättre, i värsta fall går bildens fräschör förlorad i det där sista duttandet. Om du känner igen problemet, kan du testa att då och då diciplinerat hålla dig till en trelagersprincip: måla först bakgrund, förgrund och de stora dragen i ett enda lager. Låt torka. Lager två består av att förtydliga de viktiga delarna av motivet; få på plats de stora former och linjer som bilden handlar om. Vid lager tre kan du lägga till några viktiga detaljer om det behövs. Det sista finliret Men håll det snabbt och enkelt, fastna inte i duttande utan låt bilden vara när du fått fram det viktiga. Funkar det? Bra. Prova att bara måla två lager nästa gång!

Hoppas att du kan ha nytta av några av tipsen om du någon gång behöver lite draghjälp. Har du några andra knep? Dela gärna med dig i kommentarsfältet!

______________________

Tidigare i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

Del fem: Knep och knåp kring komposition

Publicerad den 2 kommentarer

Akvarellskolan del fem: knep och knåp kring komposition

Jag minns tydligt första gången jag funderade över fenomenet bildkomposition. Det var 1988, jag var fem år och hade fått en prenumeration på tidningen Bamse av mina föräldrar. På baksidan av ett nummer fanns en bild av ett konstverk, en oljemålning. Jag minns inte vad motivet föreställde, men det var målat i grå, beigea och bruna toner och hade en ljus och en mörk fläck. I bildtexten föreslogs läsaren hålla över först den ena och sedan den andra fläcken för att se om bilden förändrades. Jag minns att jag tittade efter många gånger, höll handen över olika delar av bilden, undrade och funderade.

Jag undrar fortfarande vad det är som gör en bra bild bra och i det här avsnittet av akvarellskolan ska jag gå igenom några svar och ledtrådar som jag har hittat.

Varför bildkomposition?

Komposition handlar om hur du placerar de olika delarna i bilden – ytor, färger, linjer – i förhållande till varandra för att uppnå det uttryck du är ute efter att förmedla. Du kanske vill göra en bild som är behaglig och balanserad att se på, eller en som förmedlar rörelse och viss obalans. Bilden kan vara till för att vara dekorativ eller för att väcka känslor – allt detta påverkar rimligen hur du väljer att komponera bildens olika delar.

Det finns en uppsättning klassiska riktlinjer när det gäller bildkomposition, och inte så sällan framställs dessa lite dogmatiskt som regler att följa. Det är dumt och lite bakvänt. Jag menar att du först bör fundera på vad du vill måla – vad du vill förmedla – och därefter välja en komposition som understödjer detta.

Togos flagga och kreditkortet i din plånbok – exempel på klassisk skönhet?

Vad har en nationsflagga och ett kreditkort att göra i akvarellskolan? Jo, de är båda exempel på det så kallade “gyllene snittet”, den kanske mest klassiska kompositionsregeln av dem alla. En bild komponerad efter det gyllene snittet har sedan antikens dagar ansetts vara särskilt vacker och harmonisk, så till pass att snittet har getts närmast religiös innebörd och påstås återfinnas i allt från klassiska konstverk och byggnader till diverse blad och andra företeelser i naturen. Det finns å andra sidan de som hävdar att betydelsen av snittet är kraftigt överdriven. Jag ska låta det vara osagt om det gyllene snittet är ett gudsbevis eller inte, men att det kan vara användbart som riktlinje när du ska komponera ett akvarellmotiv är otvivelaktigt. Beroende på vad du vill med ditt motiv, förstås.

Det gyllene snittet får du fram om du delar en linje i en längre del a och en kortare del b så att hela linjen a + b förhåller sig till a som a förhåller sig till b. Vänta, va? Ja, jag håller med om att det är närmast obegripligt, men så är jag ingen matematiker. Äh, vi tittar på en bild istället:

Ytorna i den här rektangeln är indelade efter gyllene snittet-proportionerna. Vill du använda den i din komposition, förlägger du alltså motivets viktigaste del till skärningspunkten som jag har markerat med rött. Du kan naturligtvis vända på rektangeln. Svårare än så är det inte. Resultatet, om du använder det här som hjälpmedel i din komposition, är att du får en bild som antagligen kommer att uppfattas som välbalanserad och rätt behaglig att titta på, samtidigt som den blir mindre statisk än om du placerar motivet precis i mitten. Och mindre obalanserad än om du placerar motivet närmare bildytans kanter. En gyllene medelväg, om man så vill.

Men det finns förstås fler sätt att komponera en bild.

Riktning, rörelse och balans

Det finns oftast linjer i motivet, som du kan använda för att skapa balans eller rörelse i din bild. Vi kan till exempel titta på horisontlinjen. Oavsett om du målar en faktisk horisont eller t.ex. ett stilleben med ett gäng äpplen på ett bord, så finns där en horisontlinje. Var du placerar den, spelar roll för hur din bild uppfattas. En horisontlinje precis i mitten av en bild skapar en mycket balanserad bild, men ofta så balanserad att bilden upplevs som lite tråkig. Prova att flytta horisontlinjen uppåt eller nedåt för att se hur bilden förändras. Jag lägger ibland horisontlinjen mycket högt eller lågt i en bild, för att jag tycker att det gör bilden intressantare. Ett par exempel:

Dynamiska diagonaler

Du kan också leta efter diagonala linjer i ditt motiv. De skapar ofta dynamik i en bild. Diagonaler kan också användas för att öka djupkänslan i en bild. Det är enkelt att tydligt visa perspektiv med hjälp av diagonaler.

Ett enkelt exempel.

I den här lilla akvarellskissen bildar hästens skugga en diagonal som är viktig för bilden.

Att placera saker framför varandra är ett annat sätt att åstadkomma djupkänsla i en bild. När du letar motiv kan du försöka hitta en vinkel där du får delar av motivet att hamna framför andra. Det är en genväg till tredimensionalitet i bilden.

Blickriktning

Om du målar ett porträtt har ditt motiv blicken riktad åt ett håll; inåt bilden eller ut över bildens kant. Det vanligaste är nog att man placerar motivet så att det har blickriktningen inåt bilden. Men motsatsen kan vara nog så intressant. Jag vill egentligen inte formulera någon regel, utan snarare uppmuntra till att fundera över det här när du komponerar din bild. Åt vilket håll tittar motivet? När det finns en person med i bilden är det enkelt att svara, men jag tycker ofta att föremål också har en slags blickriktning. Ett fönster som bildar husets “blick”, till exempel.

Åt vilket håll tycker du att den här byggnaden tittar?

Scenen och föreställningen

Ett vanligt sätt att bygga upp en bild är att låta den bestå av tre delar: en förgrund, en bakgrund och själva motivet. Du kan tänka dig att för- och bakgrunden är en teaterscen och ditt motiv är föreställningen, eller bildens själva handling. För- och bakgrunden placerar handlingen i ett sammanhang. De behöver ofta inte målas lika exakt som själva motivet, utan kan vara mer löst antydda.

Ett halvbra exempel, kanske. Inte så mycket till förgrund här, men ganska tydligt fokus på det viktiga i motivet, genom att omgivningen är mer löst målad än karaktärerna i bilden.

Du bestämmer!

Ta dig friheter när du väljer motiv och komponerar din bild. Är motivet bra, men saknar något som ger den ordentligt djup? Hitta på en väg som går in i bilden, eller lägg något föremål i förgrunden som visar perspektivet. Får du inte riktigt till det fokus du vill ha? Dämpa färgerna och få ditt motiv att sticka ut genom att det får vara den mest färgstarka delen av bilden, eller prova att måla omgivningen vått- i vått och den del du vill ha i fokus vått på torrt och mer detaljerat. Du behöver i stort sett aldrig förhålla dig till hur det “egentligen” ser ut. Det är din bild och bara du kan välja hur den ska komponeras.

 

___________________________________

Här hittar du de tidigare delarna i akvarellskolan:

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Del fyra: Skissen som stöd och hjärnträning

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Mina olika kanaler

Förutom här på bloggen, publicerar jag en hel del bilder och tankar om bilder på instagram och facebook. I lite olika frekvens och med delvis olika syften.

På instagram hamnar det mesta, stort som smått, skisser och processbilder. Jag tycker det är ett ställe som passar att lägga upp rätt mycket på, även sådant som inte är färdigt eller liksom kvalificerar sig för att hamna på bloggen eller facebooksidan. Här på bloggen blir det inte så mycket att visa det dagliga målandet, utan här försöker jag snarare reflektera över och beskriva mitt kreativa arbete och livet som konstnär. Facebooksidan blir ett ställe att länka ihop alla kanaler. 

Jag tänker att det är bra att finnas lite här och där, eftersom inte alla har eller vill ha instagram eller facebook eller läser bloggar. Genom att skriva och lägga upp bilder på alla tre ställen kommer jag i kontakt med många olika människor och det känns väldans fint.

Om du är en sån som både gillar att läsa blogg och hänger på de andra ställena också, så är du välkommen att följa mig där med. På instagram heter jag @elisabethbistrom och min facebooksida heter “Elisabeth Biström akvarellkonstnär”.

https://www.instagram.com/p/BYkqQIRHuAn/

Publicerad den 12 kommentarer

Akvarellskolan del fyra: skissen som stöd och hjärnträning

Fram med papper och penna, för nu ska vi prata om att skissa!

Jag ser på min tecknar- och målarhjärna som en muskel: den behöver skissträning för att hållas i form. Ju mer jag skissar, desto lättare får jag att se linjer, former, vinklar och perspektiv och förmå min hand att överföra dem till papper. Jag brukar köpa små block i A6-storlek, som är enkla att rymma i väskan eller jackfickan – då kan jag plocka upp block och penna varje gång jag får några minuter över. I bilen, på bussen, i trädgården, en snabb paus på promenaden. Jag använder gärna en vanlig, billig stiftpenna eller med tuschpennor med skönt flöde. Motiven blir vad som finns omkring mig för tillfället; det viktiga är att teckna, inte vad. Under en lång period var pendeltåget till och från jobbet min dagliga skissarbetsplats. Det gav mig nästan två timmars ostörd teckningstid – lyxigt! Dessutom fick jag där motiv som var härligt krävande; med rörliga modeller tvingas du bli snabb och modig med pennan.

Så här kan det se ut.

https://www.instagram.com/p/BAaK4nip9om/?taken-by=elisabethbistrom

https://www.instagram.com/p/7YFU_Hp9tG/?taken-by=elisabethbistrom

https://www.instagram.com/p/BK5ae0XjhbM/?taken-by=elisabethbistrom

För att återkomma till sambandet mellan din hjärna och ditt skissande, vill jag rekommendera boken Teckna med högra hjärnhalvan. Där förklarar konstläraren Betty Edwards att din hjärna består av två halvor som fungerar på fundamentalt olika sätt. (Låt oss för stunden bortse ifrån att modern psykologi och neurovetenskap kommit fram till att hjärnan egentligen är långt mer komplex än den här modellen; vi kan se den som en liknelse, okej?) Alltså: liknelsen är att din vänstra hjärnhalva sköter bland annat språk och analytisk förmåga. Den kan kategorisera, lösa mattetal och tänka logiskt – utmärkta grejer, alltihop! Men den kan inte hjälpa dig att teckna eller måla, tvärtom kan den faktiskt vara i vägen för sådana kreativa aktiviteter. De styrs nämligen å sin sida av den högra hjärnhalvan, där intuitivt tänkande, helheter och förmågan att se på det sätt som krävs för att kunna teckna, håller hus. När du ska teckna behöver du alltså koppla bort den vänstra och aktivera den högra hjärnhalvan. Jag ska strax föreslå några övningar som kan hjälpa till med den uppgiften.

Olika sätt att se

När jag var i tolvårsåldern berättade min kusin Erik, som är konstnär, för mig att jag inte tecknade särskilt bra. Det kom som något av en chock, eftersom alla ditintills påstått motsatsen och jag hade svalt berömmet med hull och hår. Men Erik visade på ett tillnyktrande sätt att proportionerna i mina bilder var fel och följde ett typiskt mönster: jag tecknade inte vad jag såg, utan vad jag trodde jag såg. Problemet var att min vänstra hjärnhalva, den som bland annat kategoriserar och förenklar en komplex verklighet så att den blir mer greppbar för oss, dominerade över min högra. Låt mig visa några exempel i bilder.

Låt säga att vi ska skissa av en gran.

Den vänstra hjärnhalvan vet mycket väl vad en gran är. Den kan ordet “gran” och för att hjälpa oss vill den dessutom gärna visa oss för vårt inre öga hur en gran ser ut såsom den förstår saken. Eftersom vänster hjärnhalva är vass på symboler – det hänger ihop med dess förmåga att kategorisera – levererar den gärna något i den här stilen:

Mer utvecklat kanske min vänsterhjärna skulle kunna åstadkomma något i den här stilen, en slags Piff- och Puff på julafton-gran:

Men, granen vi vill rita av ser inte ut som en symbol. Den ser ut alldeles som sig själv. Den är lite ojämn och skev och har kvistar som faktiskt pekar uppåt, om vi verkligen tittar efter.

Skillnaden mellan att teckna det vi tror vi ser och det vi faktiskt ser kan vara mycket stor och de där symbolbilderna ställer ofta till det. Det gäller alltså att utveckla förmågan att teckna med höger hjärnhalva. Att komma åt det konstnärliga sättet att se. Resonemanget gäller för övrigt både om du vill teckna sådant du ser i din omvärld och sådant du ser för din inre blick.

För att träna på att låta den högra hjärnhalvan styra din hand, utan att den vanligtvis dominerande vänstra kommer in och stör, vill jag föreslå jag ett par teckningsövningar.

Självporträtt upp och ner och upp igen

Plocka fram papper och penna och följ helst instruktionerna ett steg i taget, utan att läsa igenom resten av inlägget i förväg. Det blir roligare så! Övningen är uppdelad i tre bilder, som tar kanske en halvtimma vardera, men du behöver inte göra alla i streck utan det går fint att pausa emellan (men läs då helst inte vidare i instruktionen, förrän du har tid att fortsätta med penna i hand). Okej? Då kör vi.

Ta en selfie. Jag rekommenderar att du ställer dig med sidan åt ett fönster, så du får lite skiftningar mellan ljus och skugga i ansiktet.

Lägg nu mobilen åt sidan så länge.

  • Din första uppgift är att rita ett självporträtt ur minnet. Du har sett dig i spegeln massor med gånger, eller hur? Plocka nu fram minnet av hur du ser ut och sätt det på papper. Var noggrann och gör så gott du kan.

När du är klar vill jag att du lägger minnesporträttet åt sidan så länge.

  • Nästa uppgift är att teckna ett självporträtt utifrån selfien du nyss tog. Rita så bra du kan även den här gången. Skynda inte, låt det gärna ta en halvtimma eller mer. Försök få till proportionerna och detaljerna.

När du känner dig färdig tycker jag att du ska jämföra de två bilderna.
Anledningen att jag bad dig rita ett porträtt ur minnet, är att den övningen ofta avslöjar hur din vänstra hjärnhalva fungerar och beter sig när du tecknar. Vi tar Betty Edwards till hjälp för att analysera bilderna:

“Att teckna en person ur minnet frambringar en inlärd uppsättning symboler, som du har övat in gång på gång under barndomen. När du tecknade ur minnet, märkte du då att din hand tycktes ha en egen vilja? Du visste att bilden inte blev som du ville att den skulle bli, men du kunde inte hejda din hand att rita de där förenklade symbolerna – av kanske näsans form, till exempel. (…) Jämför nu ditt självporträtt med din minnesteckning. Ser du symbolerna upprepade i båda bilderna – alltså, liknar ögonen (eller näsan eller munnen) varandra till formen, eller är de till och med identiska? Om det är så, är det en indikation på att ditt symbol-tänkande styrde din hand även när du observerade de faktiska formerna i spegeln.” (Min översättning)

Betty Ewdards bok riktar sig till nybörjare och det är mycket möjligt att du som läser det här är en van tecknare som kommit långt förbi stadiet hon talar om. Men du kanske ändå känner igen problematiken från tiden innan du knäckte teckningskoden?

  • Sista steget. Vänd nu mobilen upp och ner och rita ditt självporträtt ytterligare en gång, upp och nervänt. Än en gång: var noggrann.

Jämför bilderna på nytt. Blev det någon skillnad?

En till upp och ner-övning
Vi fortsätter på samma tema. Jag ska strax ge dig en bild att rita av. Syftet med övningen är att träna hjärnan och målet är att lyckas aktivera den högra hjärnhalvan och få den vänstra att koppla av en stund. För att underlätta vill jag att du ska anstränga dig medan du tecknar att undvika att benämna vad du ser. Din högra hjärnhalva kommer i all välmening att försöka meddela dig medan du tecknar, vad den tittar på. “En hand!”, kommer den ropa. “Finger! Jag ser ett finger! En tumme!” Din uppgift är nu att vänligt men bestämt ignorera de här utropen, genom att istället koncentrera dig på linjer, ytor och proportioner. När vänsterhjärnhalvan gapar “Jag ser en fot!”, kan du istället säga till dig själv: “Vilken vinkel är det på den här linjen? Hur lång är den i jämförelse med den vita ytan intill? Var möts de här två linjerna?”, och liknande i den stilen. Om din vänstra hjärnhalva är svårartat hjälpsam och vägrar tystna, kan du ge den en chans att vila genom att helt enkelt dölja de delar av motivet som får den att gå igång. Poängen med att motivet är upp och ner är att det inte ska vara så enkelt för vänster hjärnhalva att identifiera vad den ser och därigenom börja leverera förenklingar och symboler till din hand. Behöver du göra det ännu svårare för den genom att hålla för delar av motivet den lätt känner igen, så gör det.

Du ska strax få börja teckna. Låt mig bara, likt en övertaggad vänsterhjärnhalva, få säga några ord till om det tillstånd jag hoppas att den här övningen ska få dig att uppnå.

Har du någon gång varit med om att du suttit och tecknat och målat, för att efter ett tag inse att tiden har runnit iväg utan att du har märkt det? Förvånad sträcker du på dig och rätar på nacken som stelnat till och du undrar hur en timma kunde kännas så kort. Om Betty Edwards har rätt, beror det här på att du lyckats förlägga det mesta av hjärnaktiviteten till din högra hjärnhalva – och den har en annan tidsuppfattning än din vänstra. Den kan inte klockan, så att säga. Teckning/målning och meditation verkar ligga varandra nära, upplevelsemässigt. Fascinerande tycker jag. Men nu ska vi inte dröja längre. Nu ska vi få tyst på pratet och istället se om vi kan uppleva det hela genom tecknandet.

Ta fram papper och penna. Sätt dig bekvämt – även det här får gärna ta en halvtimma eller mer.

Här är bilden jag vill be dig rita av.

Rita av den linje för linje, yta för yta. Som ett pussel som du långsamt klarar ut och lägger på ditt eget papper.

Det skulle vara oerhört roligt att se din teckning när du är färdig med den, om du har lust att visa! Du kanske kan lägga upp den på instagram med hashtaggen #akvarellskola, eller posta den på min facebooksida?

Att skissa inför en målning

Så har vi kommit till skissandet många av oss gör innan vi sätter igång med en akvarellmålning. Det finns förstås akvarellister som inte drar ett streck innan de sätter penseln till papperet och det finns de som gör en så noggrann blyertsskiss att målandet närmast liknar en “paint by numbers”-övning. Inget av det är mer rätt än något annat. Själv rör jag mig över en ganska stor del av den skalan: ibland räcker det att markera ut de viktigaste linjerna och formerna och ibland vill jag ha en noggrann skiss att luta mig emot. Motivet och känslan för dagen avgör. Det viktiga är egentligen inte hur detaljerad skissen är, utan att det man skissar – oavsett om det är sparsmakat eller utförligt – blir ett bra stöd i målandet.

De här frågorna försöker jag besvara i mitt skissande inför en målning:

  • Vad är viktigast i bilden? Vad är själva motivet, handlingen? Den delen skissar jag upp mest omsorgsfullt.
  • Finns det någon/några helt raka linjer i ditt motiv? En rak horisont, en lyktstolpe, en byggnad med raka väggar och tak? En linje som borde vara rak, men som råkat bli lite svajig stör ögat rejält. Därför skissar jag även sådana linjer med omsorg.
  • Finns det människor i motivet? Då lägger jag en del vikt vid att få deras proportioner i ordning. Det stör lätt ögat om en bild befolkas av människor med alldeles fel proportioner. Koppla på bildblicken du tränade på i upp- och nerövningen och jämför linjerna som skapar gestaltens konturer och ytor.
  • Vilka är de övriga viktiga formerna i motivet? Finns där några relevanta horisontella och vertikala linjer? Några betydelsefulla cirklar, trianglar eller andra ytor? Dem skissar jag upp i grova drag, med lätt hand. Här behöver inte varje detalj komma med – det ordnar jag med penseln efterhand, i den utsträckning det behövs.

Så. Det här blev ett långt och mångordigt inlägg och det är dags att avrunda. Jag hoppas att övningarna kan vara till nytta och att du framförallt njuter av tecknandet. Vi avslutar med en liten behind the scenes från en av mina senaste akvareller. Från ax till limpa, så att säga.

Lycka till med ditt skissande och skriv gärna en rad i kommentarsfältet om du har frågor eller tankar att dela med dig av!

********

Tidigare avsnitt av akvarellskolan

Intro: Får det lov att vara en liten akvarellskola?

Del ett: Den som har flest prylar när han dör vinner

Del två: Pigmentens magiska egenskaper

Del tre: I vått och torrt

Publicerad den Lämna en kommentar

Ynnesten att längta

Under många år har jag spenderat hela mina semestrar hemma i Västerbotten. Mycket av tiden har gått till att måla. Förutsättningarna här är perfekta: lediga dagar, vackra omgivningar med oändligt många inspirerande motiv, bra väder. I år har västerbottenssommaren i och för sig till stor del bestått av femton grader och snålblåst, men det duger gott som målarväder.

Baksidan med att ha sådana fina somrar har varit att det varit enormt tungt att behöva återvända till Stockholm. Att från den ena dagen till den andra byta ut morgonkaffe till havsutsikt mot att blicka ut över ett grått torg. Det har effektivt tagit kål på målarlusten, varje höst. Jag gav storstaden nio år och den gav mig väldigt mycket tillbaka; goda vänner, framförallt. Men den blev aldrig hemma.

I år är allting annorlunda. I morgon åker vi härifrån och det känns som alltid vemodigt att säga hejdå till nära och kära, men för första gången känner jag samtidigt en längtan till mitt andra hem, mitt nya hem, vårt lilla torp i Roslagen. Till grusvägen, skogsstigarna, hästhagarna och stundande höstfärger runt husknuten. I år kommer inte målarlusten att dö för att semestern är över. Jag kan inte beskriva hur glad jag är över det. Det är en sådan ynnest.

Hemma i torpet.