Kategori: Ditt och datt

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Däremellan kommer fastan

Jag har tagit för vana att fasta. I år har jag inte tänkt ut någon plan, så jag får ta och göra det under tiden jag skriver detta.

Jag fastar ungefär som jag firar jul: inte för att jag är troende, men för att det ändå tillför mitt ateistiska liv någonting värdefullt. För oss knastertorra icketroende finns det ibland en risk att missa någonting som religion kan bidra med – schemalagda tillfällen att stanna upp och reflektera över aspekter av livet som annars lätt glöms bort i vardagens många göromål. Ritualer som firar, förgyller eller ställer frågor.

Den kristna fastan är fyrtio dagar lång och föregås av semmelfrosseri. Det senare finns inte omnämnt i bibeln, men är mig ändå en kär tradition. Jag åt två igår, med extra mycket mandelmassa. Fastan bryts på söndagar och är slut på påskafton.

Fastan kan fylla många syften. För mig är det en tid att se över mina vanor – lever jag på ett sätt som gör mig och andra gott? Har jag ovanor som sätter käppar i hjulet?

Det är svårt att ändra vanor – det är väl just därför de är vanor – men att göra det under en begränsad tid kan vara mer hanterligt. I bästa fall håller förändringen i sig en tid. Om inte, tja, då får man väl prova igen nästa år.

Så, vad välja att fasta från? Jag har inga svårartade laster. Är varken direkt någon frossare eller missbrukare. Men en sak som seglar upp till ytan är min sorgliga brist på motion. Särskilt om vintrarna är det uselt ställt och under det senaste året då jag varit dels gravid och dels haft en nyfödd bebis har det gått än mer utför. Det knakar i knäna och ilar illavarslande i ryggen. Flåset vet jag inte hur det är, för jag har inte testat det på länge. Än värre: eftersom hjärnan av allt att döma tycks vara en del av kroppen tror jag att den också är i behov av en uppryckning. Jag sover inget vidare. Känner mig lättretlig. Okreativ.

Ja, du hör ju. Jag behöver en tids fasta från ovanan att inte röra tillräckligt på mig.

Klara, färdiga, gå.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Lackeringsdag

Jag lärde mig idag att “vernissage” heter “fernisering” på danska. Snyggt!

Vernissage kallas det när man öppnar en konstutställning. Bakgrunden är att konstnärer förr i tiden brukade ägna dagen före en utställning åt att ge de upphängda konstverken en sista piff med hjälp av ett lager fernissa – “vernis” på franska – alltså en sorts lack som ger färgen ökat djup och lyster. Den fernissadoftande öppningsdagen började sedemera kallas vernissage, både i Frankrike och i Sverige.

Som med alla franska ord kan nog “vernissage” skapa viss distans för alla oss som inte ledigt slänger omkring franska begrepp till höger och vänster. För mig känns franska låneord som att ha clipsörhängen från 80-talet – jag känner mig liksom utklädd. Som att jag försöker göra mig finare än jag är.

Kanske vi skulle ta efter danskarna och översätta vernissage till svenska? Fast å andra sidan låter “Välkommen på lackeringsdag” kanske lite väl oglamouröst? Lagom är ändå bäst.

Här är jag på lackeringsdag för ett par år sedan. Utan örhängen. Salta pinnar och vitt vin är däremot obligatoriska inslag.
Publicerad den av — 1 kommentar

Botar kola i kolan med tristessträning och bokläsning

Jag har känt mig trög i skallen länge nu, ända sedan jag började få graviditetskrämpor ungefär vid den här tiden i fjol. Nu ser min femmånaders dotter till att trögheten består genom att väcka mig ganska frekvent under nätterna. Jag försöker att praktisera tålamod – vad mer kan man. Men jag är samtidigt trött på att vara trött. Så jag läser och skriver för att försöka veva igång hjärnan igen, innan den rostar ihop alldeles.

Jag läste ut den första boken på evigheter härom veckan. Under det senaste året har jag nog påbörjat ett tiotal titlar, men kroknat halvvägs varje gång. Det blir inte  så väldigt roligt när man knappt minns vad man läste igår. Men nu så. Jag känner hur hjärnkapaciteten långsamt, långsamt är på väg tillbaka. Lämpligt nog handlade boken jag äntligen tuggat mig igenom just om hjärnkapacitet. “Deep Work” heter den, och är skriven av en karl som heter Cal Newport. Den handlar om perspektiv och strategier man kan ta till för att få mer tid och ork till “djuparbete”, alltså sådant arbete som kräver mycket koncentration. Tidpunkten att fundera över djuparbete är, med tanke på ovan nämnda nattsuddarbebis, kanske sisådär väl vald. Jag får vara nöjd med det arbete jag överhuvudtaget får till, grunt eller djupt. Men några av bokens idéer har jag i alla fall börjat tillämpa redan nu. Som att öva några gånger om dagen på att göra ingenting, utan distraktioner. Känns välgörande.

Näst på min läslista står “The Myth of Normal” av Gabor Maté.

Har du läst någonting bra på sistone? Tipsa gärna!

Publicerad den av — 1 kommentar

Måttet rågat

Vet du vad du har för vilopuls? Hur många minuter djupsömn du fick inatt? Ditt BMI? Hur många följare du har på instagram?

Jag tog bort någon grej på hemsidan för ett tag sedan och kan sedan dess inte se någon besöksstatistik. Först blev jag lite stressad – sånt ska man ju hålla reda på. Väl? Eller? Fast varför då?

“Vill du att google analytics ska kunna spåra statistiken”, frågar nyhetsbrevstjänsten när jag skickat iväg ett akvarellbrev. Nej för tusan. För det första fattar jag inte vad som menas. För det andra vill jag inte fatta vad som menas.

Jag vet inte vad jag väger. Vikt är en fråga om gravitation. Hur mycket dragningskraft finns det mellan jorden och mig? Jag vet inte varför jag skulle behöva veta det. Det räcker ju att vara lite ungefärlig: kan jag knäppa jeansen eller inte?

För vem ska vi summera alla siffror vi samlar in? Står det någon revisor och väntar i slutet av livet och begär in våra redovisningar? “Maxpuls på hundraåttitvå – utmärkt. Men bara hundrafemtinie följare på instagram? Vafalls.” (Jag vet inte om en maxpuls på hundraåttitvå är bra, eller ens rimligt, men ni fattar).

Det känns upproriskt att inte hålla koll. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men det känns som att någon därute försöker blåsa oss med allt det här räknandet. Medan vi försöker fylla hålen i våra hjärtan och oron i våra själar med låtsashjärtan under bilden av vår lunch, passerar det riktiga livet förbi.

Jag känner mig så omodern när jag skriver det här att jag skäms redan innan jag skrivit klart. Förhandsskäms, för att jag är så efter. Men det är lugnt. Jag kan guppa omkring här, bakom flötet. Det är ljummet i vattnet och jag har ingen brådska någonstans.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kritik mot kritik

Jag kan komma på två tillfällen då jag verkligen utvecklats av kritik. Båda gångerna kom den från skickliga akvarellister, som kunde peka på konkreta misstag jag konsekvent begick i mitt måleri. Inte bara det; de förstod också vad det var jag hade försökt åstadkomma och de kunde förklara vad det var som gjort att jag hade hamnat snett. Den typen av kritik är oändligt värdefull. Den är inte nödvändigtvis enkel att ta emot – sådant som är sant gör ofta lite ont – men den ger kunskaper och perspektiv som leder framåt.

Jag kan också komma på en bunt gånger då kritik naggat mitt självförtroende i kanten, utan att åstadkomma ett dugg skillnad i mitt måleri. Kanske har det berott på oförmåga att ta till mig, men det kan minst lika gärna bero på att den inte haft något meningsfullt att bidra med. All kritik är inte bra kritik.

Bra kritik öppnar en ny väg mot det mål man försöker nå. Dålig kritik är sällan mer än ett uttryck för kritikerns tycke och smak: “sådär hade inte jag gjort”. Den senare varianten kan vem som helst leverera och den finns att få i rikliga mängder. Bra kritik är sällsynt och värd att leta efter.

Kritik är överskattat. Många slänger sig med uppfattningen att kritik är utvecklande, men det tror jag är en alltför förhoppningsfull inställning. Den kan vara allt ifrån meningsfull, till meningslös, till direkt skadlig. Kritik är svårt. Den kräver både kunskaper och empati. Inte empati som i snällhet, utan empati som i förmågan att kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Ju längre ifrån ens egna estetiska preferenser, desto svårare. Empatin yttrar sig också som en skicklighet i att bedöma tidpunkt. Nybörjaren och den erfarna målaren har som regel inte nytta av samma sorts kritik.

Alla kan ge kritik, men få kan göra det bra. Den som tar på sig rollen av kritiker gör klokt i att ta den på allvar.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Rapport från ett vab-kök

Onsdag. Vab för åttonde dagen. En lätt stress under huden. Å ena sidan har jag det mysigt med min knappt-förkylda fyraåring, å andra sidan: känslan att inte få någonting gjort. Vetskapen om utställningsförberedelser som väntar. Målningar jag vill sätta igång med. Allting på paus. Coronareglerna på förskolan är strikta: ingen snuva tillåten. Jag förstår, absolut. Helt rätt. Och men ändå. Förkylningen är borta men näsdroppet fortsätter – hur länge? Dropp, dropp, dagarna tickar på.

Vi åker och badar varje dag. Sjön är 29 grader varm. Han vågar simma långt med armpuffar nu, och bubbla med munnen under ytan. 

Jag försöker jobba något litet. Måla går inte – det är svårt nog när jag är ensam. I sällskap med en fyraåring med en fyraårings tålamodsspann, omöjligt. Jag försöker bokföra istället, med öronproppar, några minuter i taget. Sedan “titta koja”. Sedan “mamma, törstig”. Sedan, “mamma, kolla på mej”. Ett verifikat i taget.

Jag får dåligt samvete när han får titta för mycket på teve, men jag behöver få litegrann gjort. Förlåt, förlåt. Han trivs framför sommarlovsprogrammet, ropar ut rapporter om vad som händer. Sommarskuggan har gjort ett skuggslem-moln! Oj!

“Ha marginaler. Ha för tusan marginaler.”

Pappan? Han kan inte komma ifrån jobbet just nu. Vab-timingen är sällan smidig på det sättet, kommer nästan alltid vid en krånglig tidpunkt. Jag försöker ha det i åtanke och lägga upp mitt jobb så att det finns utrymme för sådant här. Jag skickar mig själv tacksamma tankar för att jag satte en tidig deadline för kommande utställningar; de är färdiga och inlämnade på ramverkstan. Puh! Notering till mig själv: fortsätt så. Ha marginaler. Ha för tusan marginaler. Livet anpassar sig inte till fantasifullt fyllda kalendrar.

Pappan-sambon kommer med pizza och matkasse på kvällarna. Diskar undan, leker, nattar, tar över. Efter nattningen kollar vi på teve, en halv film per kväll. Lyx med en ensamtimme tillsammans.

Jag har det fint, men längtar till ateljén också. 

Såhär brukar mina jobbdagar se ut: lämnar på förskola, kommer tillbaka, går till ateljén, som är en liten stuga jag byggt på vår tomt. Klickar igång någonting att lyssna på, något som tar upp halva min uppmärksamhet. Det distraherar bort allt vardagligt. Med halva tanken i podden och halva i måleriet tittar jag på gårdagens halvfärdiga målning. Förstår vart jag är på väg. Tittar en stund till, överväger alternativ. Kanske visar jag något av processen på nätet. Sedan måla. Det tar inte lång tid innan tiden blir flytande. Det går tio minuter eller tre timmar. 

Ni vet hur man ibland kan känna att man vaknar, liksom att man stiger till ytan ur en dröm? Den känslan kommer till slut och då är det dags för lunch. Jag tar gårdagens rester i köket, kanske direkt ur kastrullen, kanske värmda, kanske direkt ur kylen. Lunchrast ensam intresserar mig inte särskilt mycket, så det får gå fort. Jag passar på istället att ta en runda i trädgården. Vattnar något, drar lite ogräs. Skönt att använda kroppen efter stillasittande arbete.

Tillbaka till ateljén. Jag bläddrar bland målningar, har oftast några igång samtidigt. Väljer någon att fortsätta på. Skriver kanske något mellan varven. Jag har tusen idéer i anteckningar i telefonen. En del blir akvarellskoleavsnitt. En del ska bli en bok, eller tre. En del blir ingenting mer än en tanke som får lite mer stuns om jag tar mig tiden att skriva ner den. Konstnärslivet är överraskande mycket skrivande. Jag trodde att det skulle vara måla, måla, måla, men det är minst lika mycket tänka, tänka, och för att tänka behöver jag skriva. 

Så småningom dags att hämta på förskolan. Kram och lunchrapport – han åt tre fiskpinnar, bra, bra. De har gått till återvinningen, de har lekt i skogen, han har ett skrubbsår på knät, men har fått plåster. På hemvägen berättar han om vem som petat på vem med hur lång pinne, och jag låter ateljétankarna falla i vila tills nästa dag. Vill vara närvarande i berättelsen, i hans värld, som är ett drama om en pinne. Det känns tryggt att de stora händelserna i hans liv ännu är så små.

Men idag är en annan sorts dag. Några verifikat till ska jag få in i bokföringen, sedan åker vi till sjön. Sedan tvätt. Sedan trolldeg. Sedan mellis. Sedan rita, äta, leka, sova. Måleriet kan vänta ett par dagar till. Idag ska jag öva på att släppa det som behöver släppas. Det blir en bra dag det här.

Publicerad den av — 3 kommentarer

Lerinskalan

Det här är några av de vanligaste fraserna på ett akvarellvernissage:

– “Lite som Lerin”
– “Inte riktigt som Lerin, ändå?”
– “Vad tycker du om Lerin?”
– “Du vet, Lars Lerin?”
– “Hur förhåller du dig till Lerin?”

Som en dörröppnare och en måttskala, är svaret på den sista frågan. Jag förhåller mig till Lars Lerin som en makalös konstnär som banat väg och öppnat dörrar för akvarellister, som annars hade förblivit stängda. En generös, imponerande människa och målare. Men framförallt förhåller jag mig till honom som en måttenhet. För jag tror inte att fraserna “som Lerin”, eller “inte som Lerin, ändå” handlar om huruvida något man målat egentligen faktiskt liknat något som Lars Lerin har målat, utan det är mest ett sätt att ge en komplimang på språket akvarelliska. En mängdbestämd komplimang, som löper längs skalan “lite som Lerin” till “precis som Lerin”.

Rätt coolt, att bli ett mått. Centimeter, kilogram, Lerin.

Det har han gjort sig förtjänt av.

Publicerad den av — 5 kommentarer

Glad att få bidra

I förmiddags betalade jag in min moms för 2020 och det fick mig att tänka på vad jag fick för skattepengarna i fjol. Det var så mycket. Ovärderligt mycket.

I fjol överlevde en av mina närmaste två dödliga sjukdomar tack vare fantastiska läkare och sköterskor, som utför mirakel på arbetstid. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick min unge till förskolan varje dag med förväntan att få kramar och kunskaper av vuxna han är trygg med och timtals av lek med andra barn. Experiment, sagovila, sångsamling och mellis – därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick mitt företag – trots pandemin – bra. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

Det finns hundra anledningar till, säkert. Jag sågade mig i tummen och blev ihopsydd och jag åkte lokalbuss och mina sopor blir hämtade. Jag fick vägen plogad och ett coronatest hemskickat (det var negativt). Vi får vaccin. Äntligen vaccin. Redan vaccin! Tänk så fort det gick, när det fanns vilja och pengar. Tänk hur många sjukdomar vi skulle kunna göra oss av med om vi gjorde så igen.

Den här texten har inte så mycket med akvarellmåleri att göra. Fast det har den visst. Hade det inte varit för den där förskolan, så hade jag inte kunnat arbeta som konstnär.

Därför är jag tacksam över att få betala skatt.