Hej! Vad roligt att du hittat hit. Jag heter Elisabeth Biström och är akvarellkonstnär. Här på elisabethbistrom.se hittar du min konst och här kan du bli prenumerant på mitt akvarellbrev, där du får förtur till nya målningar och 15 % rabatt på konsttryck. Här kan du läsa mer om akvarellbrevet.
Tveka inte att höra av dig om du har några frågor. Vänligen
/Elisabeth BiströmIbland framstår det för mig som att allting är samma sak. Att måla en akvarell, skriva en sång, komponera en blomrabatt – allt handlar om lager och komposition och rytm. Ibland kan jag se pigmentvalen i en låt eller höra melodin i en bildväv. Samma försök att uttrycka oss, bara olika material. Det är någonting fint enande över det. Någonting mänskligt.
Vet du vad du har för vilopuls? Hur många minuter djupsömn du fick inatt? Ditt BMI? Hur många följare du har på instagram?
Jag tog bort någon grej på hemsidan för ett tag sedan och kan sedan dess inte se någon besöksstatistik. Först blev jag lite stressad – sånt ska man ju hålla reda på. Väl? Eller? Fast varför då?
“Vill du att google analytics ska kunna spåra statistiken”, frågar nyhetsbrevstjänsten när jag skickat iväg ett akvarellbrev. Nej för tusan. För det första fattar jag inte vad som menas. För det andra vill jag inte fatta vad som menas.
Jag vet inte vad jag väger. Vikt är en fråga om gravitation. Hur mycket dragningskraft finns det mellan jorden och mig? Jag vet inte varför jag skulle behöva veta det. Det räcker ju att vara lite ungefärlig: kan jag knäppa jeansen eller inte?
För vem ska vi summera alla siffror vi samlar in? Står det någon revisor och väntar i slutet av livet och begär in våra redovisningar? “Maxpuls på hundraåttitvå – utmärkt. Men bara hundrafemtinie följare på instagram? Vafalls.” (Jag vet inte om en maxpuls på hundraåttitvå är bra, eller ens rimligt, men ni fattar).
Det känns upproriskt att inte hålla koll. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men det känns som att någon därute försöker blåsa oss med allt det här räknandet. Medan vi försöker fylla hålen i våra hjärtan och oron i våra själar med låtsashjärtan under bilden av vår lunch, passerar det riktiga livet förbi.
Jag känner mig så omodern när jag skriver det här att jag skäms redan innan jag skrivit klart. Förhandsskäms, för att jag är så efter. Men det är lugnt. Jag kan guppa omkring här, bakom flötet. Det är ljummet i vattnet och jag har ingen brådska någonstans.
Det förefaller mig som att ordet “inspiration” har två delvis olika betydelser. När folk frågar om min inspiration menar de inte alltid samma sak.
Den ena betydelsen är vad jag inspireras av att se, alltså inspiration till olika motiv. Den andra betydelsen hadlar om målarlust – hur gör jag för att vilja och ha tålamod att måla?
Inspiration i den första bemärkelsen får jag från lite vad som helst i den yttre världen. Det spelar inte så stor roll. Några grässtrån. Ljuset på sidan av en tall. En byggnadsställning. Formen på en våg. Den gemensamma nämnaren finns inte där ute, utan i mitt huvud. När jag lyckas vara uppmärksam på vad jag ser, hittar jag motiv överallt. Då lägger jag märke till detaljer, intressanta vinklar, en bra rytm mellan trädstammarna. Jag kallar det att ha akvarellblicken på.
Den andra typen av inspiration – målarlust – får jag av att måla. Det följer den ordningen nästan jämt. Inte lust-målning, utan målning-lust. Jag sätter igång. Ibland går det trögt, ibland lätt, ibland tar det kort tid innan det känns lustfyllt, ibland lång. Jag fäster inte så stor vikt vid hur det känns. Jag vill inte vara i mina känslors våld på det sättet (då är jag rädd att jag mest skulle känna för att ligga på kökssoffan och äta kakor). Jag målar och då får jag ibland inspiration, som lön för mödan. Oavsett blir det någonting på papperet och det är det viktiga.
Jag sitter framför teven i rummet vi kallar “kammarn”. Det är inte riktigt ett vardagsrum, men heller inte bara sovrum. Jag bor med familjen i ett torp av vanligaste snitt: en enkelstuga med farstu, stuga och ja, kammare. Ordningen på rummen blir lite annorlunda än upplägget i moderna hus. Man får stoppa in funktionerna där de ryms. Både säng och teve i kammarn, således.
Sonen tittar på Musse Pigg och dottern sover i mitt knä. Själv borde jag pallra mig ut till ateljén och packa några målningar som snart ska bege sig ut i världen till nya ägare. Men jag drar mig för att resa mig upp.
Vi körde hem från Västerbotten (mitt ursprungshem) igår och avverkade 75 mil i bil. Det gick bra, men det vore också skönt med en riktigt slö dag idag. Men vi lyxade till det med ett par extra dagar där uppe, så nu har några uppgifter trängt ihop sig i den här veckans sista kalenderdagar. Så jag borde komma igång nu, inte sitta här och agera sovplats för bebis och skriva blogg.
Jag upplever att det nästan inte spelar någon roll hur mycket tid jag har – jag hinner ändå inte riktigt med. Listan på saker att göra är alltid längre än vad som ryms i mina dagar och veckor. Börjar misstänka att det finns någon psykisk orsak som spökar här… Skit också. Sådant är ju alltid knepigare att få ordning på än det är att rumstrera om i almanackan.
Får du tid och ork att räcka till de saker du behöver och vill göra? Hur i jösse namn bär du dig åt, i så fall?
Det kan se ut som att konstnärens arbete är att göra konst, men åtminstone för mig har det visat sig bestå av tre delvis överlappande, men ändå distinkt olika delar:
Ganska givet. Ändå inte i praktiken självklart – det är förvånansvärt lätt hänt att låta andra uppgifter nagga ateljétiden i kanten. Många nagg små blir plötsligt en halvdag här och där och det spelar roll, för måleriet kräver obrutna sjok av tid för att riktigt lyfta.
Visst kan jag åstadkomma någonting även på korta stunder då och då – men för de svåra, intressanta och utvecklande projekten behöver jag sammanhållen, ostörd tid där jag hinner prova mig fram och misslyckas, lära mig, prova igen. Alltså är arbetsuppgift nummer två:
Fysiska förutsättningar – en plats. Den behöver inte vara så avancerad, men eftersom jag ville ha svängrum byggde jag mig en egen ateljé. Den är en liten, röd stuga med oömt plankgolv och en bra dagsljuslampa ovanför ett gammalt klaffbord. Där finns plats för stora ark och jag behöver inte städa.
Det är viktigt att inte städa för mycket, för tid är som sagt en avgörande förutsättning. Varje gång städimpulsen, eller andra idéer om att göra distraherande sidouppgifter, dyker upp frågar jag mig: är detta viktigare än att måla?
En annan förutsättning, som kräver både tid och energi, är att hålla skallen i någorlunda form. Det är ju där själva arbetet utförs, inte i händerna eller i penseln. Allt pekar på att kreativitet är en slags muskelmassa: den behöver träning, vila och näring, både i form av mat och intressanta sinnesintryck för att hållas i form.
Jag skulle måla oavsett om någon såg det eller inte; det har jag jämt gjort. Det gör jag fortfarande. Det finns högvis med teckningar och målningar, som alls inte är något att se, eller som jag gjort bara för att det ville målas.
Men det bleve nog inget vidare konstnärskap om allt jag gjorde hamnade i de där högarna. Ett och annat verk bör ju komma i ljuset och delas med dig som har lust att titta.
Arbetet med att visa är mångfacetterat och roligt. Det är allt ifrån att åstadkomma småsnuttar och glimtar på sociala medier (vilket jag i och för sig börjat tröttna på, men det är ett tema för ett eget inlägg), till att göra den här hemsidan, till akvarellbrev och utställningar. Det är gallerikontakter, ateljébesök och tidningsintervjuer. Allt det här tar också tid, så det gäller att välja så noggrant som möjligt vad som är mest meningsfullt. Hur når jag bäst dig som vill se vad jag gör? Hur blir upplevelsen av min konst rikast för dig? Hur balanserar jag tid att måla med tid att visa?
Samtidigt gäller det att inte bli så ängslig över de där avvägningarna att de i sig börjar ta för mycket tid från måleriet eller tankekraft från kreativitetsmuskeln i skallen. Allt hänger, som sagt, ihop. Alla val har en kostnad i någon ände. Det är ett komplext pussel, utan givet facit. Bilden ändras allteftersom jag lägger till och tar bort bitar.
I slutänden hoppas jag, helt enkelt, att det mynnar ut i bra måleri. Då har jag lagt pusslet väl.
Ibland är det svårt att få till tid att måla. Många gånger har deltagare på mina kurser berättat att de tagit paus under alla de år de haft barn i huset.
Jag har också ibland svårt att få tiden att kännas tillräcklig. Nu, med en bebis i familjen, är det särskilt påtagligt, även om jag ser till att pussla ihop ateljétid så gott det går.
En sak jag gör som hjälper mig att ändå hålla igång det kreativa tänkandet är att fotografera mycket. Det tar just ingen tid, jag griper tillfällena i flykten.
Med en stor bildbank är det enkelt att hitta referensmaterial som kortar startsträckan när det väl finns tid att måla. Det håller också igång idéarbetet: jag ser hur olika teman växer fram till kommande utställningar eller böcker. Dessutom gör fotograferandet att jag har akvarellblicken aktiverad. När jag målar mycket ser jag motiv överallt och kan aktivera någon slags funktion som översätter det jag ser till hur det skulle fungera som akvarell. När jag fotograferar verkar den förmågan hållas igång.
Så säger folk ibland, särskilt till barn. “Gör bara ditt bästa”, eller “gör bara så gott du kan.”
Vad då “bara”? Det är ju ett helt orimligt, vansinnigt högt ställt krav. Med stora konsekvenser.
Jag försöker absolut göra mitt bästa – ibland. Konsten är att välja tillfällena och att i övrigt göra saker halvdant. Jomen faktiskt. Jag vill dra en lans för att halvfuska sig igenom det mesta.
Att försöka göra sitt bästa på för många plan är antingen en snabbväg till utmattning eller ett på förhand garanterat misslyckande. Det går ju inte. Det är lika omöjligt som att prioritera allt – då har man i själva verket inte prioriterat någonting.
Om jag ska kunna göra mitt bästa i ateljén, behöver jag skapa utrymme för det. I kalendern, i mina energinivåer, i vad jag riktar min uppmärksamhet på. Att göra sitt bästa är inget “bara”, det är hårt, hårt jobb. Och jag älskar att jobba hårt. Jag fylls av livslust när jag får gå på djupet och fokusera på någonting så länge och så bra som jag kan.
Då kan jag inte hålla på och slösa ork på att göra mitt bästa på fler än ett par saker. Måleriet, familjen och några vänner. Det är ungefär vad som ryms i mitt liv. Massor med andra saker får stryka på foten.
Vilka sysslor och områden i livet kan du välja att göra dåligt, för att få mer tid till det du verkligen vill göra bra?
Minnet är säkert användbart på många sätt, men när man behöver komma ihåg någonting, då är det bäst att gå till säkrare källor.
Jag tänkte skriva ett inlägg om vad jag ägnat mig åt under 2022, men avfärdade snabbt idén. Det blir en löjligt kort text, tänkte jag. Något i stil med: “Jag var gravid i nästan ett år. Sedan fick jag en bebis och målade Nobeldiplom.” Så mindes jag det gångna året.
Men så tittade jag efter i kalendern.
Precis som en bil behöver bränsle och kroppen behöver näring, behöver huvudet regelbundet fyllas på med nytt tankegods – annars finns det ingenting att bygga nya idéer på. Jag försöker se till att med jämna mellanrum anmäla mig till kurser och vidareutbildningar för att inte få soppatorsk. Det här året blev det några veckor med krokikurs, en onlinekurs om marknadsföring (en del av mitt konstnärsliv som jag inte skriver så ofta om, men som är vansinnigt intressant, kreativt och roligt) och en tremånaders kurs i botanisk illustration via Göteborgs universitet. Den var en fullträff. Precis som jag hade hoppats, öppnades ett helt nytt kunskapsfält för mig. Jag ser fram emot att vidareutveckla det botaniska måleriet under många år framöver.
I början av året kom graviditetskrämporna. De vanliga, bara – vilket inte är så bara. Jäklar, vilket arbete det är att åstadkomma en bebis. Tröttheten, oj, tröttheten. Och ett antal veckor med ganska handikappande illamående. Målarlusten var obefintlig. Så jag passade på att planera in ett antal kurser istället. Ni är många, många som hör av er och undrar om och när jag håller kurser och det är så fint att ni vill ha mig som lärare. Vanligtvis måste jag avböja – tiden räcker helt enkelt inte till. Jag är noggrann med att prioritera mitt eget måleri, för att inte ateljétiden ska rinna mig ur händerna – det är så lätt hänt. Men nu när jag inte hade kraft att måla passade det perfekt att äntligen få säga ja till kursförfrågningar. Jag arrangerade ett par stycken i min ateljé, men framförallt åkte jag runt till kurser som andra bjöd in mig att leda. Tusen tack till er som organiserade så trevliga kurshelger och alla er som deltog!
Äntligen kunde vi lägga pandemirestriktionerna bakom oss, och göra de utställningar som fått skjutas upp i månader och år. På Lilla K i Norrtälje visade jag nattbilder från Bjuröklubb och i Mariestad ställde jag bland annat ut en jättemålning – två meter lång – som jag arbetat länge med.
Jodå, jag målade en del ändå. När de egna idéerna tröt kändes det så fint att få förfrågningar om beställningsmålningar. Hjärtligt tack till er som gav mig förtroendet!
Att måla på beställning är svårt, oändligt mycket svårare än att måla på egna idéer. När jag målar åt mig själv är pressen mycket mindre – misslyckas jag så är det ingen stor sak. Men när jag lovat någon någonting, då behöver jag ju uppfylla löftet. Jag måste klara av att göra en bra målning, och i tid. För mig tog det många år att förstå vilka förutsättningar jag behöver skapa för att kunna göra beställningsmåleri på ett sätt som blir bra både för köparen och mig. Det allra viktigaste är att begränsa mig. Jag ser alltid till att ha gott om tid till varje uppdrag – jag tar alltså på mig mycket få. Det får aldrig bli tidspress och det behöver alltid finnas tid att misslyckas och börja om. Då blir måleriet lekfullt och njutbart.
När energin var lägre än vanligt fick jag prioritera bort sådant jag annars hinner med. Jag satte måleriet och kurserna i första hand – allt annat fick stryka på foten. Det ekade tomt på hemsidan och i mina sociala medier. Det kändes lite oroligt, ett tag. Skulle någon ens komma ihåg mig efter en lång graviditet och föräldraledighet? Existerar en människa ens om hon inte uppdaterar sin Instagram åtminstone på veckobasis? Filosofiska frågor att grunna över i vår tid.
Ibland behöver man stanna upp för att upptäcka om någonting rör sig eller inte. I vanliga fall är jag ganska utåtriktad. Jag visar gärna upp vad jag arbetar med och har kontakt med den som är intresserad av att ta del av mitt måleri. Det är svårt att veta om kontakten dör ut om jag tystnar ett tag. Stannar rörelsen alldeles av, om jag stannar upp? Nu fick jag svaret.
Ni hörde av er! Mailade och frågade saker, gav mig uppdrag och köpte tavlor. Det rörde på sig, trots att jag vissa veckor mest låg som en fisk på land och kippade efter luft. Ni ska veta att det betydde mycket.
Att få bli medlem i Konstnärernas Riksorganisation är ingen självklarhet när man gått en annan väg till konstnärskapet än via konsthögskola. Jag blev stolt och glad att bli invald och skrev om det här.
Jag har länge tänkt att jag borde spela in en digital kurs. Men jag vet inte hur man gör. Och att ta reda på hur man gör tar mycket tid, och tid är bland det värdefullaste som finns, så att.
Tack och lov att andra kan saker man själv inte kan. Under våren fick jag en fråga från Beatrice Jansson om att delta som en av tiotalet konstnärer i ett akvarellevent hon skulle arrangera. En fullmatad helg med digitala workshops – proffsigt inspelat och arrangerat. Ja tack.
Att döma av responsen i eventets slutna Facebookgrupp var Akvarellevent 2022 en stor succé! Det var oerhört fint att se hur ni tog er an mina två motiv – jag är lika imponerad av er som deltog som av Beatrice som organiserade allting. Om det blir ett Akvarellevent 2023? Jodå! Jag kommer att delta med en workshop även nästa år. Om ni som prenumererar på mitt akvarellbrev kommer få fin rabatt på biljetten? Absolut. (Här kan du också bli akvarellbrevprenumerant).
Om du har lust att delta på akvarelleventet och har önskemål om vilken typ av motiv jag ska visa – tipsa mig gärna i kommentarsfältet här!
Har jag ens nämnt Boken här tidigare? Eller är det bara mina akvarellbrevprenumeranter som känner till den? Hursomhelst – jag skriver på en. Det är ingen akvarellhandbok (en sådan har jag också idéer om, men jag måste för guds skull hejda mig), utan en bok om hur kreativitet går till. Några av er har hjälpt till genom att svara på mina nyfikna frågor om era kreativa processer. Så värdefullt och intressant.
Hur det går med skrivandet? Ptja, det är som att äta upp en elefant: en tugga i taget. Jag tuggar vidare. Den kommer, törs jag ogenerat lova, bli bra.
I slutet av sommaren kom äntligen Alva till vår familj. Dotter och lillasyster. Jordens nya mittpunkt.
Jag är en bra mamma på det hela taget, men inget vidare på att hantera de där första, sköra veckorna. Den svårbegripliga känslan av att inte få någonting gjort, men ändå vara helt slut. Stillasittandet. Ha ont, vara trött – och samtidigt omåttligt rastlös. Jag hade ett sådant behov av att komma igång att jobba. Tack och lov kom…
Det känns fortfarande en smula overkligt att ha fått hedersuppdraget att göra diplomen åt de Nobelpristagare som Kungliga Vetenskapsakademien utser. 2022 var det kemipristagarna jag fick måla åt och de kommande två åren blir det Nobelpriset i fysik och ekonomipriset.
Med min nyfödda flicka som ljuvligt (och inte hundra procent okomplicerat) sällskap spenderade jag några intensiva veckor i ateljén.
Det här blev resultatet.
Årets sista veckor har mest varit fyllda av familjeliv. Jag och min sexåring har glatts åt den snörika vintern och hoppat på längdskidorna så ofta vi kunnat. I skrivande stund är jag i Västerbotten – mitt andra “hemma”. Här ska jag spendera en del tid nästa år.
Asch, nästa år, säger jag. I år, menar jag förstås. Det tar alltid ett tag att få på den tanken att fästa sig. Att vi skriver 2023 numera.
Grovt skisserat har jag några uppdrag under våren och sommaren, Nobeldiplom i höst och därutöver ska jag prioritera eget måleri och bokskriveri. Ja, och så bebis förstås: jag ska vara föräldraledig på halvtid.
Jag känner mig förväntansfull och rik på idéer. Det blir ett bra år det här. Jag hoppas på detsamma för dig. Gott nytt år!
