Publicerad den 2 kommentarer

Värdet av villovägar

Under ett par års tid, det är väl en sju, åtta år sedan nu, läste jag bibeln mycket intensivt. Jag är inte alls troende, jag ville bara se vad som stod där. Men jag fick snart ett problem: jag kunde läsa orden, men förstod inte mycket av innebörden. Jag behövde alltså utöver själva bibelläsandet läsa böcker som förklarade vad jag läste. Eftersom det är snårigt att reda ut möjliga betydelser av tusentals år gamla texter, upptäckte jag att det för varje förklaring jag läste fanns en till som gav ett annat perspektiv, ibland i konflikt med det första. Någonstans vid någon detalj kring någon dispyt rörande något gammalhebreiskt begrepp slog jag till slut igen böckerna, nöjd med att ha tagit mig nästan hela vägen igenom skriften och åtminstone begripit någonting. 

När jag tittade upp från mina bokhögar och skisserade bibliska tidsaxlar undrade jag vad nyttan med det hela egentligen varit. Det var inte första gången jag snöade in sådär. Fråga mig till exempel vad som helst om Elvis Presley. 

Det är inte alltid glasklart vad jag ska ha själva faktakunskaperna till, men när jag har skrivit på boken om kreativitet som jag håller på med, har jag funderat på om det inte finns någon nyttig metafunktion med att bli sådär förlorad i någonting. Alldeles oavsett ämne.

Att kreativitet är en övningssak verkar de flesta som forskat om saken vara överens om. Det är en förmåga man behöver jobba på, inte något magiskt som vissa bara föds med. Jag undrar om inte en underkategori av den där övningen är förmågan att överhuvudtaget intressera sig. Vad man riktar intresset mot kanske inte är så himla noga. Däremot att man låter sig uppslukas och låter det ta tid. Att man väljer bort andra aktiviteter under en period för att sitta hemma och läsa om gamla testamentets verb eller för att se timtals av dokumentärer om kungen av rock. Själva uppslukandet kanske är en byggkloss i den bredare kreativitetsförmågan – som sedan kan riktas mot något annat ämne.

Någonting som sådana här djupdykningar också tränar upp är förmågan att orka vara udda. När omgivningen fnyser eller fnissar, så gäller det att ha sjunkit så långt ner med fötterna i ämnet, att du står pall mot den sociala pressen att bete dig som folk. Det kommer du ha nytta av när andra plikter pockar på när du vill ta dig ett par timmar med dina vattenfärger, istället för att göra något som andra tycker vore mer normalt eller nödvändigt.

Alltså: stå på dig. Gå på djupet. Även om det inte är uppenbart vad nyttan är vid första anblick, så tror jag att det gör ditt liv rikare och du kommer med stor sannolikhet kunna göra någonting av dina djupkunskaper som även är till glädje för andra. Det ska bli intressant att se vad det blir.

Elisabeth Biström i ateljén
Publicerad den Lämna en kommentar

Spänning

Vad skiljer en bra låt från intetsägande hissmusik? Samma som skiljer en tavla köpt i en möbelaffär från en intressant målning, tror jag. Att det inte bara är dekoration, inte bara vackert. Att det finns en nerv. Någonting som skaver. Spänning.

Spänning i en akvarell kan till exempel vara en lite oväntad komposition. En färgfläck som skär sig. En kombination av skira lager och råare penseldrag. Eller att låta pigmentegenskaperna ta ordentligt med plats.

Jag försöker måla som pianisten i Buena Vista Social Club spelar. Han ligger precis på gränsen rytmiskt. Leker med de andra bandmedlemmarnas slingor och Omara Portuondos sång. Än ligger han före, än töjer han på tiondelssekunderna och dröjer, släpar efter – tills han släpper på spänningen och kommer ikapp. Det känns i hela kroppen när han gör det. En lättnad över att strängen inte brast. Att allt var på lek.

Det blir också tydligt när jag hör Rubén Gonzáles spela piano, att kvalitet i konst inte kan förenklas ner till några knep. Det måste också finnas skicklighet i utförandet. Konstnären behöver lägga tid på att lära sig sitt instrument. Att en låt går i otakt gör den ju inte per automatik bra.

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett och samma

Ibland framstår det för mig som att allting är samma sak. Att måla en akvarell, skriva en sång, komponera en blomrabatt – allt handlar om lager och komposition och rytm. Ibland kan jag se pigmentvalen i en låt eller höra melodin i en bildväv. Samma försök att uttrycka oss, bara olika material. Det är någonting fint enande över det. Någonting mänskligt.

Elisabeth Biström akvarell
Publicerad den 1 kommentar

Måttet rågat

Vet du vad du har för vilopuls? Hur många minuter djupsömn du fick inatt? Ditt BMI? Hur många följare du har på instagram?

Jag tog bort någon grej på hemsidan för ett tag sedan och kan sedan dess inte se någon besöksstatistik. Först blev jag lite stressad – sånt ska man ju hålla reda på. Väl? Eller? Fast varför då?

“Vill du att google analytics ska kunna spåra statistiken”, frågar nyhetsbrevstjänsten när jag skickat iväg ett akvarellbrev. Nej för tusan. För det första fattar jag inte vad som menas. För det andra vill jag inte fatta vad som menas.

Jag vet inte vad jag väger. Vikt är en fråga om gravitation. Hur mycket dragningskraft finns det mellan jorden och mig? Jag vet inte varför jag skulle behöva veta det. Det räcker ju att vara lite ungefärlig: kan jag knäppa jeansen eller inte?

För vem ska vi summera alla siffror vi samlar in? Står det någon revisor och väntar i slutet av livet och begär in våra redovisningar? “Maxpuls på hundraåttitvå – utmärkt. Men bara hundrafemtinie följare på instagram? Vafalls.” (Jag vet inte om en maxpuls på hundraåttitvå är bra, eller ens rimligt, men ni fattar).

Det känns upproriskt att inte hålla koll. Jag är inte konspiratoriskt lagd, men det känns som att någon därute försöker blåsa oss med allt det här räknandet. Medan vi försöker fylla hålen i våra hjärtan och oron i våra själar med låtsashjärtan under bilden av vår lunch, passerar det riktiga livet förbi.

Jag känner mig så omodern när jag skriver det här att jag skäms redan innan jag skrivit klart. Förhandsskäms, för att jag är så efter. Men det är lugnt. Jag kan guppa omkring här, bakom flötet. Det är ljummet i vattnet och jag har ingen brådska någonstans.

Publicerad den Lämna en kommentar

Inspiration eller inspiration?

Det förefaller mig som att ordet “inspiration” har två delvis olika betydelser. När folk frågar om min inspiration menar de inte alltid samma sak.

Den ena betydelsen är vad jag inspireras av att se, alltså inspiration till olika motiv. Den andra betydelsen hadlar om målarlust – hur gör jag för att vilja och ha tålamod att måla?

Inspiration i den första bemärkelsen får jag från lite vad som helst i den yttre världen. Det spelar inte så stor roll. Några grässtrån. Ljuset på sidan av en tall. En byggnadsställning. Formen på en våg. Den gemensamma nämnaren finns inte där ute, utan i mitt huvud. När jag lyckas vara uppmärksam på vad jag ser, hittar jag motiv överallt. Då lägger jag märke till detaljer, intressanta vinklar, en bra rytm mellan trädstammarna. Jag kallar det att ha akvarellblicken på.

Den andra typen av inspiration – målarlust – får jag av att måla. Det följer den ordningen nästan jämt. Inte lust-målning, utan målning-lust. Jag sätter igång. Ibland går det trögt, ibland lätt, ibland tar det kort tid innan det känns lustfyllt, ibland lång. Jag fäster inte så stor vikt vid hur det känns. Jag vill inte vara i mina känslors våld på det sättet (då är jag rädd att jag mest skulle känna för att ligga på kökssoffan och äta kakor). Jag målar och då får jag ibland inspiration, som lön för mödan. Oavsett blir det någonting på papperet och det är det viktiga.

Publicerad den Lämna en kommentar

Dagbok från en tillfällig latmask

Jag sitter framför teven i rummet vi kallar “kammarn”. Det är inte riktigt ett vardagsrum, men heller inte bara sovrum. Jag bor med familjen i ett torp av vanligaste snitt: en enkelstuga med farstu, stuga och ja, kammare. Ordningen på rummen blir lite annorlunda än upplägget i moderna hus. Man får stoppa in funktionerna där de ryms. Både säng och teve i kammarn, således.

Sonen tittar på Musse Pigg och dottern sover i mitt knä. Själv borde jag pallra mig ut till ateljén och packa några målningar som snart ska bege sig ut i världen till nya ägare. Men jag drar mig för att resa mig upp.

Vi körde hem från Västerbotten (mitt ursprungshem) igår och avverkade 75 mil i bil. Det gick bra, men det vore också skönt med en riktigt slö dag idag. Men vi lyxade till det med ett par extra dagar där uppe, så nu har några uppgifter trängt ihop sig i den här veckans sista kalenderdagar. Så jag borde komma igång nu, inte sitta här och agera sovplats för bebis och skriva blogg.

Jag upplever att det nästan inte spelar någon roll hur mycket tid jag har – jag hinner ändå inte riktigt med. Listan på saker att göra är alltid längre än vad som ryms i mina dagar och veckor. Börjar misstänka att det finns någon psykisk orsak som spökar här… Skit också. Sådant är ju alltid knepigare att få ordning på än det är att rumstrera om i almanackan.

Får du tid och ork att räcka till de saker du behöver och vill göra? Hur i jösse namn bär du dig åt, i så fall?

Publicerad den Lämna en kommentar

Mitt jobb är tre jobb

Det kan se ut som att konstnärens arbete är att göra konst, men åtminstone för mig har det visat sig bestå av tre delvis överlappande, men ändå distinkt olika delar:

Att måla

Ganska givet. Ändå inte i praktiken självklart – det är förvånansvärt lätt hänt att låta andra uppgifter nagga ateljétiden i kanten. Många nagg små blir plötsligt en halvdag här och där och det spelar roll, för måleriet kräver obrutna sjok av tid för att riktigt lyfta.

Visst kan jag åstadkomma någonting även på korta stunder då och då – men för de svåra, intressanta och utvecklande projekten behöver jag sammanhållen, ostörd tid där jag hinner prova mig fram och misslyckas, lära mig, prova igen. Alltså är arbetsuppgift nummer två:

Att skapa förutsättningar för att måla

Fysiska förutsättningar – en plats. Den behöver inte vara så avancerad, men eftersom jag ville ha svängrum byggde jag mig en egen ateljé. Den är en liten, röd stuga med oömt plankgolv och en bra dagsljuslampa ovanför ett gammalt klaffbord. Där finns plats för stora ark och jag behöver inte städa.

Det är viktigt att inte städa för mycket, för tid är som sagt en avgörande förutsättning. Varje gång städimpulsen, eller andra idéer om att göra distraherande sidouppgifter, dyker upp frågar jag mig: är detta viktigare än att måla?

En annan förutsättning, som kräver både tid och energi, är att hålla skallen i någorlunda form. Det är ju där själva arbetet utförs, inte i händerna eller i penseln. Allt pekar på att kreativitet är en slags muskelmassa: den behöver träning, vila och näring, både i form av mat och intressanta sinnesintryck för att hållas i form.

Att visa vad jag målat

Jag skulle måla oavsett om någon såg det eller inte; det har jag jämt gjort. Det gör jag fortfarande. Det finns högvis med teckningar och målningar, som alls inte är något att se, eller som jag gjort bara för att det ville målas.

Men det bleve nog inget vidare konstnärskap om allt jag gjorde hamnade i de där högarna. Ett och annat verk bör ju komma i ljuset och delas med dig som har lust att titta.

Arbetet med att visa är mångfacetterat och roligt. Det är allt ifrån att åstadkomma småsnuttar och glimtar på sociala medier (vilket jag i och för sig börjat tröttna på, men det är ett tema för ett eget inlägg), till att göra den här hemsidan, till akvarellbrev och utställningar. Det är gallerikontakter, ateljébesök och tidningsintervjuer. Allt det här tar också tid, så det gäller att välja så noggrant som möjligt vad som är mest meningsfullt. Hur når jag bäst dig som vill se vad jag gör? Hur blir upplevelsen av min konst rikast för dig? Hur balanserar jag tid att måla med tid att visa?

Samtidigt gäller det att inte bli så ängslig över de där avvägningarna att de i sig börjar ta för mycket tid från måleriet eller tankekraft från kreativitetsmuskeln i skallen. Allt hänger, som sagt, ihop. Alla val har en kostnad i någon ände. Det är ett komplext pussel, utan givet facit. Bilden ändras allteftersom jag lägger till och tar bort bitar.

I slutänden hoppas jag, helt enkelt, att det mynnar ut i bra måleri. Då har jag lagt pusslet väl.

Publicerad den Lämna en kommentar

Substitut

Ibland är det svårt att få till tid att måla. Många gånger har deltagare på mina kurser berättat att de tagit paus under alla de år de haft barn i huset.

Jag har också ibland svårt att få tiden att kännas tillräcklig. Nu, med en bebis i familjen, är det särskilt påtagligt, även om jag ser till att pussla ihop ateljétid så gott det går.

En sak jag gör som hjälper mig att ändå hålla igång det kreativa tänkandet är att fotografera mycket. Det tar just ingen tid, jag griper tillfällena i flykten.

Med en stor bildbank är det enkelt att hitta referensmaterial som kortar startsträckan när det väl finns tid att måla. Det håller också igång idéarbetet: jag ser hur olika teman växer fram till kommande utställningar eller böcker. Dessutom gör fotograferandet att jag har akvarellblicken aktiverad. När jag målar mycket ser jag motiv överallt och kan aktivera någon slags funktion som översätter det jag ser till hur det skulle fungera som akvarell. När jag fotograferar verkar den förmågan hållas igång.