4 I kategorin Akvarellmåleri/ Inlägget innehåller reklam för min egen verksamhet/ Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Sociala medier/ Vardagligheter

Mitt första år som konstnär; en (lång) summering

Elisabeth Biström, akvarellkonstnär

Årsskiftet närmar sig och så har alltså mitt första år som konstnär på heltid passerat. För er som inte ids läsa en hel, lång historia om saken kommer här en sammanfattning: det har varit ett himla bra år! För dig som orkar läsa mer tänkte jag summera året och resonera om svårigheter, enkelheter och vad som har gått bra och dåligt. Det blir lite tillbakablickar på vad jag har ägnat mig åt och några tankar om nästa års verksamhet.

I begynnelsen var Rutinen

Jag startade året med ett dussin vaga idéer och ett behov av att hitta på en alldeles ny vardag. En regelbunden vardag med reguljära arbetstider och fasta rutiner. Jag lever inte på något sätt som den dammiga bilden av hur en konstnärstillvaro ser ut, den där konstnären drar runt i målarrock och hetsjobbar närhelst passionen griper en, ni vet. Nä, jag jobbar nio till fyra till vardags och har ledigt på helgerna. När jag släckt ateljélampan för dagen är det förskolehämtning, middagslagning, ett par avsnitt Greta Gris, sagoläsning och nattning som gäller. Det funkar helt enkelt inte att gå loss med ett klichéartat konstnärsliv med en tvååring i familjen, åtminstone inte om man vill undvika att anlägga en föråldrad machogubbjättebebisstil på föräldraskapet. Så ramarna för arbetsdagarna fick jag liksom gratis i och med förskoletiderna och sedan gällde det bara att fylla dem med relevant innehåll.

En sak som kan låta självklar, men som faktiskt inte är det, är att jag bestämde mig för att det viktigaste jag kan göra om dagarna är att ägna mig åt mitt eget måleri. Vad gör annars en konstnär, tänker du? Ptja, hon bokför, marknadsför, planerar kurser, håller kurser, utvärderar kurser, fakturerar, målar beställningar, researchar, packar, bygger ateljé, sköter hemsida och så vidare. Det är faktiskt smått ofattbart hur enkelt tiden skulle kunna gå åt till allt möjligt kringarbete, om jag inte är noggrann med principen om att Måleriet Är Viktigast.

Om jag ska utvärdera hur väl jag hållit mig till principen, så ger jag mig själv en stark trea i betyg på en femgradig skala. Framförallt tog mitt ateljébygge riktigt mycket tid från målandet under sommaren och hösten. Men det är ju tid som jag investerar för att ha en arbetsplats för sisådär resten av livet, så det var en väl vald omprioritering.

När jag har prioriterat målandet har det visat sig att jag har en god arbetsdiciplin. Det kunde jag inte riktigt veta på förhand, jag har ju alltid ägnat mig åt måleriet vid sidan av studier och annat arbete förut och det är inte jämförbart med hur jag jobbar nu. Alls. Så det är med glädje och en smula lättnad jag kan konstatera att jag har fått till de där arbetsrutinerna och att det visar sig fungera bra för mig att måla på schemalagda tider.

Jag har alltså inte för vana att måla på så kallad inspiration – då skulle det inte bli mycket gjort – utan en vanlig arbetsdag är just alldeles vanlig. Jobb, kaffepaus, jobb, lunch och mera jobb tills familjelivet tar vid framåt eftermiddagen. Sov, vakna, upprepa. Det fungerar utmärkt. Jag jobbar fram, snarare än väntar in inspiration.

Ris, ros och vem man ska lyssna på

När jag tillkännagav för bekanta att jag skulle bli konstnär på heltid, fick jag en hel del nedslående reaktioner. ”Ska du alltså inte tjäna några pengar ALLS?”, ”Jaha, du ska bli hemmafru?”, ”Nå, du kan ju skaffa ett jobb vid sidan om”, lät det från faktiskt överraskande många håll.

Mitt råd till dig som ska bli konstnär eller något liknande är därför att överväga att hålla det hemligt. Eller åtminstone att utrusta dig med en mental gås-attityd. Det kommer sägas mycket dumt, som du gör bäst i att låta rinna av. En klok amerikanska som heter Brené Brown, som forskar om mod och sårbarhet, ger i sin utmärkta bok Daring Greatly rådet att inte lyssna på råd från någon som inte själv vågar göra det du gör (här finns en video där hon förklarar varför). ”If you’re not in the arena, also getting your ass kicked, I’m not interested in your feedback”, konstaterar hon krasst och klokt. Hear, hear.

För att vara tydlig: jag tror inte att folk ger oroliga synpunkter av illvilja, utan just av oro. Men det gör dem inte mer hjälpsamma.

Vad jag har funnit är att det däremot finns tjogtals med människor som står beredda med varma klappar på axeln och uppmuntrande tillrop på sociala medier. Av någon anledning har jag haft turen att hamna i de vänligaste tänkbara kretsar på facebook och instagram, där jag får ynnesten att dela med mig, inspirera och inspireras, samtala och involvera en massa människor i mitt arbete. Det har visat sig oväntat värdefullt. Vardagarna blir ibland ensliga när jag sitter här hemma i torpet i skogsgläntan utan en granne inom synhåll och då och då kan jag känna att jag får en alltför introvert tillvaro. Då är det ett bra botemedel att fota eller filma min arbetsprocess precis som den är där och då och bjuda in folk att digitalt hänga med mig i ateljén. I somras tog jag det ett steg längre, då jag dag för dag publicerade tillkomsten av den stora tvåmetersakvarellen jag arbetade med då. Det var både nervöst och intressant att dela med mig så mycket av en process med en bild. Jag fick mersmak och kommer nog göra mer i den stilen nästa år.

Akvarellen

Att visa upp mitt arbete

Vid sidan av att själv visa vad jag gör via mina sociala mediekonton, så deltog jag i en handfull utställningar och var med i ett par tidningsreportage under året. Jag fick börja med att sondera terrängen för att hitta potentiella utställningsmöjligheter. Jag bor, för den som inte är långvarig läsare av den här bloggen, i en liten by utanför Norrtälje sedan våren 2017. Hit flyttade jag med min sambo och son lite vind för våg, utan någon egentlig anknytning till platsen. Så det var och är ett litet detektivarbete att luska fram sammanhang att verka i och platser att ställa ut på.

I telefonens anteckningsbok påbörjade jag därför en lista på platser där jag skulle vilja ställa ut under de kommande åren. En särskilt rolig händelse var ett telefonsamtal jag fick i somras. ”Hej”, sade personen på andra sidan tråden, ”jag ringer från Hallstaviks konsthall och undrar om du skulle vilja ställa ut hos oss”. Det var en av platserna på min lista, och nyligen avslutade jag den fina utställningen som Häveröbygdens konstförening hjälpte mig att arrangera där.

Reportage i Norrtelje tidning om Elisabeth Biströms utställning på Hallstaviks konsthall

Norrtelje Tidning besökte och recenserade min utställning

En annan överraskande förfrågan kom från Björn Bernström, som undrade om jag ville vara en av de fem utvalda konstnärer som skulle representera Sverige på den jubileumsutställning som Nordiska akvarellsällskapet och Finska akvarellkonstföreningen skulle arrangera i Helsingfors. Jo, man tackar!

Förutom de utställningarna, var jag med på ett hörn på Lions vårsalong i Rimbo och på Sättralundsfesten, som är en kulturfestival som en granne till mig arrangerar, bokstavligen ett stenkast härifrån.

Inför nästa år har jag ett par vagt planerade utställningar i kikaren. Jag ska berätta om dem i sinom tid.

Kurser, beställningar och en liten butik

Vid sidan av mitt egna måleri, så har jag under året byggt upp en verksamhet med att hålla kurser och att måla på beställning. Jag kommer fortsätta med båda delar under nästa år. Hittills har jag planerat att ha tre kurser, två i maj och en i augusti. När jag kommit längre med planeringen ska jag skriva mer om dem.

På tal om kurser, ser jag att ganska många klickar sig fram till den webkurs jag skrivit och publicerat här på hemsidan, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Jättekul! Läs och sprid gärna, och skriv en kommentar om det är något ni vill veta mer om.

Vid sidan av akvarellkurserna är beställningsmåleri min största sidoverksamhet. Jag har tagit ett tjugotal beställningar under året och hittat en arbetsform för det som fungerar väldigt bra.

Jag får en del frågor om hur jag ser på att måla på beställning. Är det att sälja ut sin konstnärssjäl? Jo, det är det väl. Men till köpare som ger mig förtroendet att måla motiv som är djupt personliga och betyder mycket för dem. Det säljer jag mig gärna till. Vill du läsa om hur det går till att beställa en akvarell med eget motiv av mig, så kan du läsa här.

I början av året snickrade jag också ihop en sida som jag kallar galleri och butik. Där lägger jag upp bilder till försäljning, både originalakvareller och konsttryck som jag fick hjälp av en grafiker att göra i våras. Nästa år ska jag arbeta mer aktivt med att lägga upp nya alster där.

Ateljébygget – ett drama i tusen akter

När jag blundar ser jag ofta en tydlig bild framför mig, av en röd stuga där jag tittar in genom de vidöppna pardörrarna och ser ett öppet rum med ljusa väggar och ett slitet plankgolv. Under en rad gamla fönster står ett arbetsbord och på alla väggar hänger akvareller, många, många.

När jag öppnar ögonen, står jag framför samma stuga. Pardörrarna finns där och de antika fönstren är på plats. Men ännu återstår att lägga det där golvet, spika upp de där väggarna och hänga upp tavlorna.

Elisabeth Biströms ateljé

Ritningen jag gjorde till ansökan om att få bygga ateljén

I maj påbörjade jag det smått galna projektet att själv bygga en egen ateljé. Jag säger galet, för jag kunde ingenting om att bygga innan jag startade. Nu kan jag tillräckligt mycket för att äntligen känna mig säker på att ateljén kommer stå färdig någon gång nästa år. Här, här och här kan du läsa om hur bygget fortskred under sommaren.

Nu under de kallaste vintermånaderna har jag bestämt mig för att pausa, men har börjat se fram emot att bygga klart efter årsskiftet. Något invigningsdatum törs jag inte sikta på, men när allt är på plats ska jag bjuda in till kalas.

Planen är sedan att använda ateljén som daglig arbetsplats, men dessutom ha den som min permanenta utställningslokal och ha öppet hus då och då för dem som vill komma och titta på mitt arbete. Kanske kommer jag också ordna något slags sociala, kreativa arrangemang där, så småningom. Formerna får ta form allteftersom.

Först ska väggar, tak och golv komma på plats.

En klapp på min egen axel

Jag får ganska ofta höra fina komplimanger om vad jag gör. Om mitt måleri och om att jag törs och klarar av olika saker. För det mesta svarar jag något mumlande om att det väl inte är något särskilt. Om jag ska ha något nyårslöfte så borde det vara att skärpa mig när det kommer till att ta emot vänligheter, istället för att förgås av genans.

För när jag summerar året såhär, så ser jag ju att det inte är ingenting, det jag gör. Så avslutningsvis ska jag ge mig själv en ordentlig ryggdunkning och säga ”bra gjort!” Banne mig, om jag inte får ihop det här livet. Bygger en arbetsplats, ordnar kurser, driver en hemsida, marknadsför, bokför, gör utställningar och levererar beställningar. Och målar en och annan rätt bra bild, dessutom. Det är faktiskt inte kattskit. Men vet ni vad jag egentligen är mest stolt över, när jag tittar tillbaka på året som gått? Det är inte de här konkreta resultaten, utan det är att jag tog beslutet att göra dem. Att jag vågade.

Ibland när jag drabbas av bävan och undrar vad i helvete jag håller på med, så läser jag upp ett citat för mig själv i huvudet. Det summerar allting för mig, och det får bli det som sätter punkt för det här året och den här årskrönikan. Citatet kommer från Sara Lidmans roman Hjortronlandet och sägs av den kloka gumman Anna till barnbarnet Klaodätte, som har svårt att hitta sin plats i tillvaron. Hon säger:

”Har man en gång fått klart för sig vad ens liv handlar om då ska man vara där och kämpa. Med allt sitt väsen. Inte fuska i det som inte angår en.”

Amen.

4 Kommentarer

  • Svara
    Christina Kjellgren
    28 december, 2018 at 17:53

    Så underbart! Tack för att du skrev om detta. Och jag vill gärna sälla mig till skaran som peppar och ryggdunkar – bravo!
    Christina Kjellgren

  • Svara
    Astrid Klavins Sköldebring
    28 december, 2018 at 21:27

    Så fantastiskt bra och underhållande skrivet…! Du är inte bara bildkonstnär, du är ordkonstnär, också! Lycka till med allt…! Jag har också ställt ut i Hallstavik, en mycket angenäm upplevelse. Astrid, Norrtälje

    • Svara
      Elisabeth Biström
      28 december, 2018 at 20:32

      Men oj, så snällt sagt! Jag känner mig alltid lite exponerad när jag skriver, så jag blir väldigt glad för dina ord. Tack!

    Skriv en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

    %d bloggare gillar detta: