Publicerad den 4 kommentarer

Måla med bebis – fyra sätt att få det att fungera (någorlunda)

Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.

Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.

Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att ”bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.

Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.

Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.

Ni vet uttrycket ”det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.

Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:

Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.

Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:

Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.

Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.

Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.

DELA DETTA MED EN VÄN: