Kategori: Vardagligheter

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Däremellan kommer fastan

Jag har tagit för vana att fasta. I år har jag inte tänkt ut någon plan, så jag får ta och göra det under tiden jag skriver detta.

Jag fastar ungefär som jag firar jul: inte för att jag är troende, men för att det ändå tillför mitt ateistiska liv någonting värdefullt. För oss knastertorra icketroende finns det ibland en risk att missa någonting som religion kan bidra med – schemalagda tillfällen att stanna upp och reflektera över aspekter av livet som annars lätt glöms bort i vardagens många göromål. Ritualer som firar, förgyller eller ställer frågor.

Den kristna fastan är fyrtio dagar lång och föregås av semmelfrosseri. Det senare finns inte omnämnt i bibeln, men är mig ändå en kär tradition. Jag åt två igår, med extra mycket mandelmassa. Fastan bryts på söndagar och är slut på påskafton.

Fastan kan fylla många syften. För mig är det en tid att se över mina vanor – lever jag på ett sätt som gör mig och andra gott? Har jag ovanor som sätter käppar i hjulet?

Det är svårt att ändra vanor – det är väl just därför de är vanor – men att göra det under en begränsad tid kan vara mer hanterligt. I bästa fall håller förändringen i sig en tid. Om inte, tja, då får man väl prova igen nästa år.

Så, vad välja att fasta från? Jag har inga svårartade laster. Är varken direkt någon frossare eller missbrukare. Men en sak som seglar upp till ytan är min sorgliga brist på motion. Särskilt om vintrarna är det uselt ställt och under det senaste året då jag varit dels gravid och dels haft en nyfödd bebis har det gått än mer utför. Det knakar i knäna och ilar illavarslande i ryggen. Flåset vet jag inte hur det är, för jag har inte testat det på länge. Än värre: eftersom hjärnan av allt att döma tycks vara en del av kroppen tror jag att den också är i behov av en uppryckning. Jag sover inget vidare. Känner mig lättretlig. Okreativ.

Ja, du hör ju. Jag behöver en tids fasta från ovanan att inte röra tillräckligt på mig.

Klara, färdiga, gå.

Publicerad den av — 4 kommentarer

Synas och finnas

Att använda sociala medier påverkar mig mer än jag skulle önska. De stressar mig. Dels för att jag jämför mig, mitt liv, mina prestationer med sociala medie-versioner av andra människor (även om jag på ett logiskt plan förstår att de versionerna är högst tillrättalagda och saknar den komplexitet som varje människas liv rymmer), och dels för att de får mig att känna mig otillräcklig.

De stora sociala medie-plattformarna bygger på att framkalla känslan av otillräcklighet, det är därför de har funktioner som att räkna och visa följarantal och mängden hjärtan och tumme upp-markeringar. Det är meningen att man hela tiden ska längta efter fler och mer, för då fortsätter man att fylla plattformarna med innehåll och då fortsätter man locka sig själv och varandra att spendera mer och mer tid på dem. Varför de vill att vi ska spendera så mycket tid där? För att vi användare är produkten som plattformarna säljer till annonsörerna som de får sina intäkter ifrån. Vår tid och uppmärkamhet är varan de säljer till annonsörerna.

Jag känner mig också otillräcklig inför dem, er, dig som följer mig på till exempel instagram. Känslan följer mig in i ateljén. Jag kan sitta djupt försjunken i en målning och plötsligt ryckas upp till ytan av tanken “borde jag instagramma det här?” Det dödar omedelbart den känsla av magi jag är beroende av för att göra ett bra arbete. Jag tappar fokus och flow. Ibland för någon minut, ibland för resten av dagen. Vad det gör med mig på lång sikt vet jag inte. Ännu.

Ändå avslutar jag inte mina konton, trots att det vore så lätt. Ett par knapptryck bara. För ingenting är ju enkelt, eller hur?

Eller? Jag vet uppriktigt sagt inte riktigt.

Även om jag ogillar plattformarna så är värdet av kontakten jag har med människor där så viktig att jag än så länge upplever att det överväger. Men jag är mån om att successivt försöka minska mitt beroende av den kontaktytan, eftersom den är på lånad mark och jag inte gillar kontraktsvillkoren. Därför skriver jag hellre här, eller i mitt nyhetsbrev som jag kallar Akvarellbrev. Det är en direktkontakt, inte lika blinkande och bländande, men mer hållbar och sund.

Allting kanske inte behöver ske för öppen ridå. Allt behöver inte räknas och visas upp och skrytas med. Kanske har vi vant oss så vid de öppna forumen att det känns som att en konversation två parter emellan inte är lika värdefulla – men kanske är det i själva verket precis tvärt om. När så mycket äger rum i offentligheten blir de privata samtalen än viktigare.

Jag sitter i ateljén just nu. Sex månader in i en föräldraledighet som tvingat mig att vara mindre synlig på sociala medier än annars. Det är både välgörande och ibland lite skrämmande. Glömmer ni bort mig när jag inte vevar runt så mycket på instagram? Borde jag dra till med en dans på tiktok emellanåt? (Lugn: jag har inte något tiktok-konto – någon måtta får det vara).

Nej. Det senaste året visar mig att det faktiskt inte behövs. För utanför jätteplattformarnas strålkastare pågår någonting annat. Jag skriver här. Jag skickar akvarellbrev emellanåt. Ni svarar. En del av er ber mig måla någonting särskilt; just nu sitter jag och arbetar med en målning som ska bli en födelsedagsgåva till en person som står beställaren nära. Sådana arbetsuppgifter ser jag som verkliga hedersuppdrag. Kanske blir den målning jag har framför mig ett viktigt minne av att bli uppmärksammad, firad, älskad. Och det uppdraget fick jag utan att veva loss på tiktok. Det är betryggande.

Tack för att du läste.

Nu ska jag återgå till arbetet.

Publicerad den av — 1 kommentar

Botar kola i kolan med tristessträning och bokläsning

Jag har känt mig trög i skallen länge nu, ända sedan jag började få graviditetskrämpor ungefär vid den här tiden i fjol. Nu ser min femmånaders dotter till att trögheten består genom att väcka mig ganska frekvent under nätterna. Jag försöker att praktisera tålamod – vad mer kan man. Men jag är samtidigt trött på att vara trött. Så jag läser och skriver för att försöka veva igång hjärnan igen, innan den rostar ihop alldeles.

Jag läste ut den första boken på evigheter härom veckan. Under det senaste året har jag nog påbörjat ett tiotal titlar, men kroknat halvvägs varje gång. Det blir inte  så väldigt roligt när man knappt minns vad man läste igår. Men nu så. Jag känner hur hjärnkapaciteten långsamt, långsamt är på väg tillbaka. Lämpligt nog handlade boken jag äntligen tuggat mig igenom just om hjärnkapacitet. “Deep Work” heter den, och är skriven av en karl som heter Cal Newport. Den handlar om perspektiv och strategier man kan ta till för att få mer tid och ork till “djuparbete”, alltså sådant arbete som kräver mycket koncentration. Tidpunkten att fundera över djuparbete är, med tanke på ovan nämnda nattsuddarbebis, kanske sisådär väl vald. Jag får vara nöjd med det arbete jag överhuvudtaget får till, grunt eller djupt. Men några av bokens idéer har jag i alla fall börjat tillämpa redan nu. Som att öva några gånger om dagen på att göra ingenting, utan distraktioner. Känns välgörande.

Näst på min läslista står “The Myth of Normal” av Gabor Maté.

Har du läst någonting bra på sistone? Tipsa gärna!

Publicerad den av — 4 kommentarer

Måla med bebis – fyra sätt att få det att fungera (någorlunda)

Jag ska verkligen inte påstå att jag har hittat någon universallösning, men efter tolv veckor med en ny familjemedlem börjar jag se konturerna av hur vi kan jobba ihop, bebis och jag.

Min dotter Alva föddes i slutet av augusti och livet vändes upp och ner. Alltihop är fantastiskt och mysigt och ansträngande i en enda röra. Logistiken är oändligt mycket krångligare med två barn än den var med ett. Allting tar längre tid. Mycket längre tid.

Jag är föräldraledig på halvtid. Halvan som består av att “bara” ta hand om Alva är ganska okomplicerad. Äta, sova, mysa, byta blöja, repetera. Halvan då jag och Alva ska försöka jobba i ateljén är mer… utmanande.

Varför alls jobba? För att jag blir galen annars. Tro mig, det här upplägget är det bästa för alla parter.

Det svåra är rytmen. Akvarellmåleri och bebisar har det gemensamt att de är ganska bestämda om när saker och ting ska ske. Mycket av akvarellarbetet handlar om timing. Att avgöra när papperet är lagom vått eller torrt för olika interventioner. Ett penseldrag vid fel tidpunkt skapar helt andra effekter än den man hoppades på. Alva är lite likadan. Det går inte gärna att skjuta upp amningen till ett tillfälle som passar akvarellen bättre.

Ni vet uttrycket “det är min bebis”, som en del målare eller författare slänger sig med när det gäller deras bilder eller böcker. Det är nonsens. När jag nu sitter med en målning framför mig och Alva intill ser jag skillnaden mycket tydligt. Den ena kan jag till exempel knöla ihop och börja om med om den misslyckas – den andra: inte. Den ena är förvisso viktig för mig, men den andra är mitt livs kärlek, mitt universums mittpunkt. Det är inte samma sak, papper och bebisar.

Så prioriteringen, när både akvarellen och Alva pockar på uppmärksamhet, är på sätt och vis enkel. Papperet får vänta. Men för att det ändå, alls, ska gå att jobba har jag hittat några strategier. De kanske kan vara till nytta för dig som är i samma situation eller som av annan anledning än bebis är tidsträngd, så här kommer de:

Acceptans. Usch, så jobbigt och präktigt. Och svårt. Men det kan inte hjälpas. Det enda som fungerar är att påminna sig själv om att acceptera det som inte kan ändras. Är bebisen hungrig, så är hon. Behöver blöjan bytas, så – du fattar. Jag kämpar med detta emellanåt. När jag precis kommit in i målandet, börjat känna att det flyter – då är det jobbigt att bryta upp. Men jag övar och lär. Jag tror att det är en kunskap som jag kommer ha glädje av även efter bebistiden.

Realistiska förväntningar. Jag är världsmästare i optimistisk planering. Har jag en timma tom i kalendern fyller jag den gärna med förhoppningar om att hinna städa, diska, handla, beskära äppelträden, göra en målning, hänga en tvätt, läsa en bok, baka en limpa och besikta bilen. Nu är det slut med det. Allting tar tre gånger så lång tid, och det mest realistiska att utgå ifrån är att jag kan måla fem minuter åt gången, som bäst. Det för oss vidare till nästa punkt:

Planering. Akvarell är planeringens konst. Eftersom man inte jobbar med täckande färger behöver en akvarell planeras lite bakvänt, från ljusa till mörka lager. Nu planerar jag dessutom motiven utifrån att de ska fungera med/trots plötsliga avbrott. Här förslår inga stora papper med svåra, jämna färgytor. Små målningar får det bli, med många skikt och små färgfält. Det är intressant att leta sådana motiv. Begränsningar kan ofta vara bra för kreativiteten: man får se saker på ett nytt sätt.

Bärsjal. Den sista punkten är mer konkret. Jag knyter helt enkelt upp Alva i en sjal, så kan hon sitta och sova med mina hjärtslag i örat, medan jag målar eller skriver. Så sitter vi just nu. Vaggande vid tangentbordet, med napp i mun och Wille Nelson i högtalarna. Inte så dumt, ändå. Emellanåt så mysigt att hon sover i en halvtimma eller mer.

Har du jobbat medan du haft bebis? Lämna gärna en kommentar om du har fler tips.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Rapport från ett vab-kök

Onsdag. Vab för åttonde dagen. En lätt stress under huden. Å ena sidan har jag det mysigt med min knappt-förkylda fyraåring, å andra sidan: känslan att inte få någonting gjort. Vetskapen om utställningsförberedelser som väntar. Målningar jag vill sätta igång med. Allting på paus. Coronareglerna på förskolan är strikta: ingen snuva tillåten. Jag förstår, absolut. Helt rätt. Och men ändå. Förkylningen är borta men näsdroppet fortsätter – hur länge? Dropp, dropp, dagarna tickar på.

Vi åker och badar varje dag. Sjön är 29 grader varm. Han vågar simma långt med armpuffar nu, och bubbla med munnen under ytan. 

Jag försöker jobba något litet. Måla går inte – det är svårt nog när jag är ensam. I sällskap med en fyraåring med en fyraårings tålamodsspann, omöjligt. Jag försöker bokföra istället, med öronproppar, några minuter i taget. Sedan “titta koja”. Sedan “mamma, törstig”. Sedan, “mamma, kolla på mej”. Ett verifikat i taget.

Jag får dåligt samvete när han får titta för mycket på teve, men jag behöver få litegrann gjort. Förlåt, förlåt. Han trivs framför sommarlovsprogrammet, ropar ut rapporter om vad som händer. Sommarskuggan har gjort ett skuggslem-moln! Oj!

“Ha marginaler. Ha för tusan marginaler.”

Pappan? Han kan inte komma ifrån jobbet just nu. Vab-timingen är sällan smidig på det sättet, kommer nästan alltid vid en krånglig tidpunkt. Jag försöker ha det i åtanke och lägga upp mitt jobb så att det finns utrymme för sådant här. Jag skickar mig själv tacksamma tankar för att jag satte en tidig deadline för kommande utställningar; de är färdiga och inlämnade på ramverkstan. Puh! Notering till mig själv: fortsätt så. Ha marginaler. Ha för tusan marginaler. Livet anpassar sig inte till fantasifullt fyllda kalendrar.

Pappan-sambon kommer med pizza och matkasse på kvällarna. Diskar undan, leker, nattar, tar över. Efter nattningen kollar vi på teve, en halv film per kväll. Lyx med en ensamtimme tillsammans.

Jag har det fint, men längtar till ateljén också. 

Såhär brukar mina jobbdagar se ut: lämnar på förskola, kommer tillbaka, går till ateljén, som är en liten stuga jag byggt på vår tomt. Klickar igång någonting att lyssna på, något som tar upp halva min uppmärksamhet. Det distraherar bort allt vardagligt. Med halva tanken i podden och halva i måleriet tittar jag på gårdagens halvfärdiga målning. Förstår vart jag är på väg. Tittar en stund till, överväger alternativ. Kanske visar jag något av processen på nätet. Sedan måla. Det tar inte lång tid innan tiden blir flytande. Det går tio minuter eller tre timmar. 

Ni vet hur man ibland kan känna att man vaknar, liksom att man stiger till ytan ur en dröm? Den känslan kommer till slut och då är det dags för lunch. Jag tar gårdagens rester i köket, kanske direkt ur kastrullen, kanske värmda, kanske direkt ur kylen. Lunchrast ensam intresserar mig inte särskilt mycket, så det får gå fort. Jag passar på istället att ta en runda i trädgården. Vattnar något, drar lite ogräs. Skönt att använda kroppen efter stillasittande arbete.

Tillbaka till ateljén. Jag bläddrar bland målningar, har oftast några igång samtidigt. Väljer någon att fortsätta på. Skriver kanske något mellan varven. Jag har tusen idéer i anteckningar i telefonen. En del blir akvarellskoleavsnitt. En del ska bli en bok, eller tre. En del blir ingenting mer än en tanke som får lite mer stuns om jag tar mig tiden att skriva ner den. Konstnärslivet är överraskande mycket skrivande. Jag trodde att det skulle vara måla, måla, måla, men det är minst lika mycket tänka, tänka, och för att tänka behöver jag skriva. 

Så småningom dags att hämta på förskolan. Kram och lunchrapport – han åt tre fiskpinnar, bra, bra. De har gått till återvinningen, de har lekt i skogen, han har ett skrubbsår på knät, men har fått plåster. På hemvägen berättar han om vem som petat på vem med hur lång pinne, och jag låter ateljétankarna falla i vila tills nästa dag. Vill vara närvarande i berättelsen, i hans värld, som är ett drama om en pinne. Det känns tryggt att de stora händelserna i hans liv ännu är så små.

Men idag är en annan sorts dag. Några verifikat till ska jag få in i bokföringen, sedan åker vi till sjön. Sedan tvätt. Sedan trolldeg. Sedan mellis. Sedan rita, äta, leka, sova. Måleriet kan vänta ett par dagar till. Idag ska jag öva på att släppa det som behöver släppas. Det blir en bra dag det här.

Publicerad den av — 8 kommentarer

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

Publicerad den av — 5 kommentarer

Glad att få bidra

I förmiddags betalade jag in min moms för 2020 och det fick mig att tänka på vad jag fick för skattepengarna i fjol. Det var så mycket. Ovärderligt mycket.

I fjol överlevde en av mina närmaste två dödliga sjukdomar tack vare fantastiska läkare och sköterskor, som utför mirakel på arbetstid. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick min unge till förskolan varje dag med förväntan att få kramar och kunskaper av vuxna han är trygg med och timtals av lek med andra barn. Experiment, sagovila, sångsamling och mellis – därför är jag tacksam över att få betala skatt.

I fjol gick mitt företag – trots pandemin – bra. Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

Det finns hundra anledningar till, säkert. Jag sågade mig i tummen och blev ihopsydd och jag åkte lokalbuss och mina sopor blir hämtade. Jag fick vägen plogad och ett coronatest hemskickat (det var negativt). Vi får vaccin. Äntligen vaccin. Redan vaccin! Tänk så fort det gick, när det fanns vilja och pengar. Tänk hur många sjukdomar vi skulle kunna göra oss av med om vi gjorde så igen.

Den här texten har inte så mycket med akvarellmåleri att göra. Fast det har den visst. Hade det inte varit för den där förskolan, så hade jag inte kunnat arbeta som konstnär.

Därför är jag tacksam över att få betala skatt.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Kontaktvägar och tacksamhet

Oj, vad ni skriver fina saker till mig! Ni gör mig överväldigad och väldigt glad! Min hemsida och mina sociala medier svämmar över av varma kommentarer och meddelanden – och nu har jag hamnat i det privilegierade problemet att jag inte hinner svara på allting, eller ens det mesta. Jag är ledsen för det. Det känns trist att inte kunna svara. Så jag vill bara säga att jag uppskattar alla kommentarer, meddelanden och e-post, även om jag inte kan svara på allt. Tusen tack!

En del svar finns här

Jag får en del frågor som återkommer och en del av dem försöker jag besvara i texter här på bloggen, till exempel på akvarellskolan. Jag ska fundera på hur jag kan utveckla det här sättet att fånga upp frågor, och göra det tydligare var man kan hitta sådant jag redan skrivit om olika ämnen. Prova gärna att använda sökfunktionen högst upp på sidan, så länge.

Ett annat bra ställe att både få svar på frågor och utbyta tankar är min facebookgrupp ”Akvarellister emellan” – gå gärna med där om du har lust! Där finns i skrivande stund drygt 4 000 medlemmar och det är en härlig, varm, generös plats med massor av kunniga, kreativa människor att dela akvarellintresset med. Jag är där och deltar i samtalen i mån av tid – det är jättetrevligt!

E-post är säkrast

En baksida av att ha många kontaktytor – blogg, facebooksida, facebookgrupp, messenger, instagram, e-post – är att det är lätt att missa något meddelande – och förstås svårt för dig som vill kontakta mig att veta vilken väg som är bäst att gå. Jag kollar meddelanden på de olika ställena efter bästa förmåga – men vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa. Jag nås på elisabeth.bistrom@gmail.com. Jag har inget telefonnummer man kan ringa, men jag kollar mailen någon gång om dagen och svarar inom ett par dagar.

“Vill du vara säker på att nå mig, till exempel förfrågningar om att köpa konst eller få kursinbjudningar, är e-post det bästa.”

Tack igen!

Jag vill säga det igen: jag uppskattar all respons ni ger. Det är fantastiskt att få dela akvarell-livet med er, och jag ska ta mig tid att se hur jag kan utveckla kommunikationsvägarna framöver.

Ha en trevlig helg, allihopa!