Publicerad den 1 kommentar

“Gör bara ditt bästa”

Så säger folk ibland, särskilt till barn. “Gör bara ditt bästa”, eller “gör bara så gott du kan.”

Vad då “bara”? Det är ju ett helt orimligt, vansinnigt högt ställt krav. Med stora konsekvenser.

Jag försöker absolut göra mitt bästa – ibland. Konsten är att välja tillfällena och att i övrigt göra saker halvdant. Jomen faktiskt. Jag vill dra en lans för att halvfuska sig igenom det mesta.

Att försöka göra sitt bästa på för många plan är antingen en snabbväg till utmattning eller ett på förhand garanterat misslyckande. Det går ju inte. Det är lika omöjligt som att prioritera allt – då har man i själva verket inte prioriterat någonting.

Om jag ska kunna göra mitt bästa i ateljén, behöver jag skapa utrymme för det. I kalendern, i mina energinivåer, i vad jag riktar min uppmärksamhet på. Att göra sitt bästa är inget “bara”, det är hårt, hårt jobb. Och jag älskar att jobba hårt. Jag fylls av livslust när jag får gå på djupet och fokusera på någonting så länge och så bra som jag kan.

Då kan jag inte hålla på och slösa ork på att göra mitt bästa på fler än ett par saker. Måleriet, familjen och några vänner. Det är ungefär vad som ryms i mitt liv. Massor med andra saker får stryka på foten.

Vilka sysslor och områden i livet kan du välja att göra dåligt, för att få mer tid till det du verkligen vill göra bra?

Publicerad den 2 kommentarer

Ett oväntat innehållsrikt 2022

Minnet är säkert användbart på många sätt, men när man behöver komma ihåg någonting, då är det bäst att gå till säkrare källor.

Jag tänkte skriva ett inlägg om vad jag ägnat mig åt under 2022, men avfärdade snabbt idén. Det blir en löjligt kort text, tänkte jag. Något i stil med: “Jag var gravid i nästan ett år. Sedan fick jag en bebis och målade Nobeldiplom.” Så mindes jag det gångna året.

Men så tittade jag efter i kalendern.

Kurser för mig

Precis som en bil behöver bränsle och kroppen behöver näring, behöver huvudet regelbundet fyllas på med nytt tankegods – annars finns det ingenting att bygga nya idéer på. Jag försöker se till att med jämna mellanrum anmäla mig till kurser och vidareutbildningar för att inte få soppatorsk. Det här året blev det några veckor med krokikurs, en onlinekurs om marknadsföring (en del av mitt konstnärsliv som jag inte skriver så ofta om, men som är vansinnigt intressant, kreativt och roligt) och en tremånaders kurs i botanisk illustration via Göteborgs universitet. Den var en fullträff. Precis som jag hade hoppats, öppnades ett helt nytt kunskapsfält för mig. Jag ser fram emot att vidareutveckla det botaniska måleriet under många år framöver.

Kurser för er

I början av året kom graviditetskrämporna. De vanliga, bara – vilket inte är så bara. Jäklar, vilket arbete det är att åstadkomma en bebis. Tröttheten, oj, tröttheten. Och ett antal veckor med ganska handikappande illamående. Målarlusten var obefintlig. Så jag passade på att planera in ett antal kurser istället. Ni är många, många som hör av er och undrar om och när jag håller kurser och det är så fint att ni vill ha mig som lärare. Vanligtvis måste jag avböja – tiden räcker helt enkelt inte till. Jag är noggrann med att prioritera mitt eget måleri, för att inte ateljétiden ska rinna mig ur händerna – det är så lätt hänt. Men nu när jag inte hade kraft att måla passade det perfekt att äntligen få säga ja till kursförfrågningar. Jag arrangerade ett par stycken i min ateljé, men framförallt åkte jag runt till kurser som andra bjöd in mig att leda. Tusen tack till er som organiserade så trevliga kurshelger och alla er som deltog!

Utställningar

Äntligen kunde vi lägga pandemirestriktionerna bakom oss, och göra de utställningar som fått skjutas upp i månader och år. På Lilla K i Norrtälje visade jag nattbilder från Bjuröklubb och i Mariestad ställde jag bland annat ut en jättemålning – två meter lång – som jag arbetat länge med.

I Mariestad ställde jag ut tillsammans med skulptör Margareta Melin. Mariestads-Tidningen skrev om utställningen.

Beställningsmåleri

Jodå, jag målade en del ändå. När de egna idéerna tröt kändes det så fint att få förfrågningar om beställningsmålningar. Hjärtligt tack till er som gav mig förtroendet!

Att måla på beställning är svårt, oändligt mycket svårare än att måla på egna idéer. När jag målar åt mig själv är pressen mycket mindre – misslyckas jag så är det ingen stor sak. Men när jag lovat någon någonting, då behöver jag ju uppfylla löftet. Jag måste klara av att göra en bra målning, och i tid. För mig tog det många år att förstå vilka förutsättningar jag behöver skapa för att kunna göra beställningsmåleri på ett sätt som blir bra både för köparen och mig. Det allra viktigaste är att begränsa mig. Jag ser alltid till att ha gott om tid till varje uppdrag – jag tar alltså på mig mycket få. Det får aldrig bli tidspress och det behöver alltid finnas tid att misslyckas och börja om. Då blir måleriet lekfullt och njutbart.

Skiss till ett av beställningsuppdragen. Den färdiga målningen ska bli ett bokomslag.

Oro

När energin var lägre än vanligt fick jag prioritera bort sådant jag annars hinner med. Jag satte måleriet och kurserna i första hand – allt annat fick stryka på foten. Det ekade tomt på hemsidan och i mina sociala medier. Det kändes lite oroligt, ett tag. Skulle någon ens komma ihåg mig efter en lång graviditet och föräldraledighet? Existerar en människa ens om hon inte uppdaterar sin Instagram åtminstone på veckobasis? Filosofiska frågor att grunna över i vår tid.

Ibland behöver man stanna upp för att upptäcka om någonting rör sig eller inte. I vanliga fall är jag ganska utåtriktad. Jag visar gärna upp vad jag arbetar med och har kontakt med den som är intresserad av att ta del av mitt måleri. Det är svårt att veta om kontakten dör ut om jag tystnar ett tag. Stannar rörelsen alldeles av, om jag stannar upp? Nu fick jag svaret.

Ni hörde av er! Mailade och frågade saker, gav mig uppdrag och köpte tavlor. Det rörde på sig, trots att jag vissa veckor mest låg som en fisk på land och kippade efter luft. Ni ska veta att det betydde mycket.

Medlemskap i KRO

Att få bli medlem i Konstnärernas Riksorganisation är ingen självklarhet när man gått en annan väg till konstnärskapet än via konsthögskola. Jag blev stolt och glad att bli invald och skrev om det här.

Akvarellevent

Jag har länge tänkt att jag borde spela in en digital kurs. Men jag vet inte hur man gör. Och att ta reda på hur man gör tar mycket tid, och tid är bland det värdefullaste som finns, så att.

Tack och lov att andra kan saker man själv inte kan. Under våren fick jag en fråga från Beatrice Jansson om att delta som en av tiotalet konstnärer i ett akvarellevent hon skulle arrangera. En fullmatad helg med digitala workshops – proffsigt inspelat och arrangerat. Ja tack.

Att döma av responsen i eventets slutna Facebookgrupp var Akvarellevent 2022 en stor succé! Det var oerhört fint att se hur ni tog er an mina två motiv – jag är lika imponerad av er som deltog som av Beatrice som organiserade allting. Om det blir ett Akvarellevent 2023? Jodå! Jag kommer att delta med en workshop även nästa år. Om ni som prenumererar på mitt akvarellbrev kommer få fin rabatt på biljetten? Absolut. (Här kan du också bli akvarellbrevprenumerant).

Om du har lust att delta på akvarelleventet och har önskemål om vilken typ av motiv jag ska visa – tipsa mig gärna i kommentarsfältet här!

Boken

Har jag ens nämnt Boken här tidigare? Eller är det bara mina akvarellbrevprenumeranter som känner till den? Hursomhelst – jag skriver på en. Det är ingen akvarellhandbok (en sådan har jag också idéer om, men jag måste för guds skull hejda mig), utan en bok om hur kreativitet går till. Några av er har hjälpt till genom att svara på mina nyfikna frågor om era kreativa processer. Så värdefullt och intressant.

Hur det går med skrivandet? Ptja, det är som att äta upp en elefant: en tugga i taget. Jag tuggar vidare. Den kommer, törs jag ogenerat lova, bli bra.

Barnet

I slutet av sommaren kom äntligen Alva till vår familj. Dotter och lillasyster. Jordens nya mittpunkt.

Jag är en bra mamma på det hela taget, men inget vidare på att hantera de där första, sköra veckorna. Den svårbegripliga känslan av att inte få någonting gjort, men ändå vara helt slut. Stillasittandet. Ha ont, vara trött – och samtidigt omåttligt rastlös. Jag hade ett sådant behov av att komma igång att jobba. Tack och lov kom…

… Nobeluppdraget

Det känns fortfarande en smula overkligt att ha fått hedersuppdraget att göra diplomen åt de Nobelpristagare som Kungliga Vetenskapsakademien utser. 2022 var det kemipristagarna jag fick måla åt och de kommande två åren blir det Nobelpriset i fysik och ekonomipriset.

Med min nyfödda flicka som ljuvligt (och inte hundra procent okomplicerat) sällskap spenderade jag några intensiva veckor i ateljén.

Det här blev resultatet.

Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström │Calligrapher: Marianne Pettersson Soold │Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB │Photo reproduction: Lovisa Engblom│© The Nobel Foundation 2022

Avslutningen

Årets sista veckor har mest varit fyllda av familjeliv. Jag och min sexåring har glatts åt den snörika vintern och hoppat på längdskidorna så ofta vi kunnat. I skrivande stund är jag i Västerbotten – mitt andra “hemma”. Här ska jag spendera en del tid nästa år.

Asch, nästa år, säger jag. I år, menar jag förstås. Det tar alltid ett tag att få på den tanken att fästa sig. Att vi skriver 2023 numera.

Grovt skisserat har jag några uppdrag under våren och sommaren, Nobeldiplom i höst och därutöver ska jag prioritera eget måleri och bokskriveri. Ja, och så bebis förstås: jag ska vara föräldraledig på halvtid.

Jag känner mig förväntansfull och rik på idéer. Det blir ett bra år det här. Jag hoppas på detsamma för dig. Gott nytt år!

Publicerad den 4 kommentarer

Nobeldiplom med mina akvareller

Den som tilldelas ett Nobelpris får ta emot en prissumma, en guldmedalj och ett personligt utformat diplom där ett originalkonstverk ingår. Diplomkonstnärerna utses av Kungliga Vetenskapsakademin och i år hade jag den stora äran att måla konstverken till Nobelpristagarna i kemi.

Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022
Artist: Elisabeth Biström
Calligrapher: Marianne Pettersson Soold
Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB
Photo reproduction: Lovisa Engblom
© The Nobel Foundation 2022

Nobelpriset i kemi gick i år till K. Barry Sharpeless, Carolyn R. Bertozzi och Morten Meldal för utveckling av klickkemi och bioortoginal kemi.

Klickkemi handlar om ett flexibelt och effektivt sätt att sammanfoga molekyler, där man åstadkommer en reaktion för att få molekyler, som tidigare var mycket svåra att sammanfoga, att “klicka i” varandra – inte helt olikt ett molekylärt lego. I uppdraget att måla konstverken till diplomen till pristagarna tog jag fasta på klickreaktionen som idé.

Akvarellerna i de tre kemipristagarnas diplom utgör varsin del av en triptyk med skogsmotiv. En triptyk är ett konstverk uppdelat i tre bilder, som vanligtvis endast kan sammanfogas på ett enda sätt om motivet som helhet ska bli begripligt. I den här triptyken kan man emellertid kombinera målningarna på vilka sätt som helst – de kan, så att säga, “klickas” ihop.

Uppdraget att göra konstverk till Nobeldiplomen är treårigt och jag kommer de kommande två åren göra konstverken till ekonomipriset samt till Nobelpriset i fysik.

Vill du se hur Nobelmålningarna växte fram?

Som prenumerant på mitt akvarellbrev får du titta in bakom kulisserna i min ateljé genom nyhetsbrevet som jag skickar till din e-post ett par gånger i månaden. I akvarellbrevet får du se hur diplomakvarellerna kom till, från förfrågan till färdiga målningar.


In English

The Nobel Prize in chemistry – with my watercolours as diploma artwork

When you are awarded a Nobel Prize you recieve a prize sum, a gold medal, and a diploma decorated with a piece of original art. The Royal Swedish Academy of Sciences assigns the artists, and this year I had the great honour of painting the artwork for the diplomas for the Nobel Prize in chemistry.

The Nobel Prize laureates in chemistry 2022 are K. Barry Sharpeless, Carolyn R. Bertozzi and Morten Meldal – “for the development of click chemistry and bioorthogonal chemistry”. Click chemistry is a flexible and effective way of connecting molecules, and when I was assigned to make the artwork for the diplomas for the laureates, I wanted to somehow reflect that idea. So I made a triptych, with a Swedish forest scenery, that works in an unusual way.

A triptych is one artwork, divided into three parts. Usually those three parts can only be put together in one specific order. If you assemble the triptych in any other way, the image will not work. The Nobel Prize diplomas-triptych is different, in that it can be assembled in any order and still function as an image – just as if it would have been “clicked” together.

The assignment to make artwork for the Nobel diplomas stretches over three years and the coming two years I will make the paintings for the Prize in Economic Sciences and for the Nobel Prize in physics.


Läs mer:

Publicerad den Lämna en kommentar

Från skiss till bokomslag

En nykomling i skogen, av Matts Lindbladh. Omslag illustrerat av Elisabeth Biström

I februari fick jag ett mail från Matts Lindbladh, professor i skogsekologi vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Han var i färd med att färdigställa en bok, “En nykomling i skogen – så erövrade granen Sverige”, som han undrade om jag ville illustrera omslaget till. Det ville jag gärna! Igår hittade jag den färdiga boken i brevlådan. Det är något visst med att se sitt arbete i tryck!

Jag har illustrerat några böcker genom åren. Det är roliga uppdrag, för det ger så tydliga ramar att förhålla sig till. Format, tema, plats för omslagets övriga layout. Det utmanar kreativiteten mer än vad ett vitt ark man är fri att göra vad man vill med gör. Jag tycker om dialogen också, att försöka synka sig med vad författaren är ute efter.

Så här såg processen med omslagsmålningen ut.

Skiss, Elisabeth Biström
Skiss påbörjad. Jag ritade in bokens format och gjorde en bildkomposition som skulle ge plats för rubriker och baksidestext. Det gäller att komma ihåg att en bok är tredimensionell. I bokhyllan syns bara bokryggen, och baksidan ska ju locka till läsning – viktigt att inte lägga krutet bara på framsidan, alltså.
Skiss till bokomslag, Elisabeth Biström
Skissen färdig. Den är ungefär i storlek 16×12 cm.
Akvarell till bokomslag för boken "En nykomling i skogen". Författare Matts Lindbladh och illustration Elisabeth Biström
Och den färdiga målningen. 53×35 cm. När akvarellen var färdig fotograferade jag den och redigerade det digitala originalet till tryckmässig kvalitet. Klart!
Publicerad den 8 kommentarer

Att vara nygammal

Elisabeth Biström vid sin atelje

En svår sak med att byta bana en bit in i livet är att det blir en slags obalans. Man har den vuxna människans erfarenheter av utbildning, arbete, relationer och, tja, livet i stort. Men plötsligt är man också en färsking. Ny på arenan. Okänd, oprövad och antagligen också lite osäker. På hal is, men på erfarna ben. Det blir en konstig både-och-tillvaro.

När jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag har åldrats påtagligt de senaste åren. Snart fem år av svajig sömn relaterad till småbarnsliv är förmodligen orsaken, förutom att åren ju helt enkelt går och jag närmar mig 40-strecket. Jag ser rynkor. Grå slingor i håret. Men jag märker att en del personer jag ska samarbeta med inte ser samma sak som jag. De tror att jag är ung, och behandlar mig därefter. Det känns besynnerligt.

Jag är inte ung och jag är inte ny i måleriet. Det har gått 23 år sedan jag hade min första galleriutställning. Men det tog mig många år att bestämma mig för att satsa uteslutande på konstnärskapet. Det hade egentligen inte att göra med självförtroende eller någonting sådant eteriskt, utan berodde på att jag kan räkna.

En genomsnittlig heltidskonstnär i Sverige tjänar mindre än 14 000 kronor i månaden före skatt. You do the math, som det heter.

Jag är glad – nej, överlycklig – att jag tog klivet. Mot de krassa oddsen, går det bra. Jag hittar långsamt en bana, i okänd terräng. Går ibland på nitar, lär mig. Träffar fantastiska människor och känner mig upprymd. Träffar en och annan som får mig att vända på klacken och skapa mig ett annat spår. Allt på alltmer erfarna, och allt mindre osäkra ben.

Jag har varit konstnär på heltid i drygt tre år nu och börjar hitta min väg. Jag har passerat den där låga genomsnittsinkomsten – en betryggande milstolpe – och siktar djärvt mot att kunna kamma in en genomsnittlig LO-lön. Men framförallt har jag hittat mina kreativa arbetsformer och kontaktytor och lärt mig vad jag vill säga ett vänligt men välgrundat nej till – och vad jag vill göra mer av.

Att göra någonting nytt är obekvämt för att det innebär att man måste stå ut med att vara dålig på saker man vant sig vid att behärska. Man måste backa några steg på ett plan för att kunna utvecklas inom det nya området. Det är inte gratis, men det är tveklöst värt det.

Publicerad den 3 kommentarer

Lerinskalan

Det här är några av de vanligaste fraserna på ett akvarellvernissage:

– “Lite som Lerin”
– “Inte riktigt som Lerin, ändå?”
– “Vad tycker du om Lerin?”
– “Du vet, Lars Lerin?”
– “Hur förhåller du dig till Lerin?”

Som en dörröppnare och en måttskala, är svaret på den sista frågan. Jag förhåller mig till Lars Lerin som en makalös konstnär som banat väg och öppnat dörrar för akvarellister, som annars hade förblivit stängda. En generös, imponerande människa och målare. Men framförallt förhåller jag mig till honom som en måttenhet. För jag tror inte att fraserna “som Lerin”, eller “inte som Lerin, ändå” handlar om huruvida något man målat egentligen faktiskt liknat något som Lars Lerin har målat, utan det är mest ett sätt att ge en komplimang på språket akvarelliska. En mängdbestämd komplimang, som löper längs skalan “lite som Lerin” till “precis som Lerin”.

Rätt coolt, att bli ett mått. Centimeter, kilogram, Lerin.

Det har han gjort sig förtjänt av.