Bläddra bland kategorier

Konstnärsliv

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Mitt 2019 i bilder

Jag inledde 2019 med ett åttonde inlägg i min onlinekurs, som jag kallar ”Elisabeths akvarellskola”. Den här gången skrev jag om hur man kan analysera vad som känns fel i sin målning. Under 2020 har jag lust att färdigställa fler delar av akvarellskolan. Jag har många på lut.

I början av året kom jag också igång med en målning som jag skrev om hur jag målade här på bloggen. Den blev starten på några riktigt bra målarmånader. Så vill jag starta det här året också, med många timmar av koncentrerat ateljéarbete.

Det är sällan jag saknar en målning jag sålt, men den här var det någonting särskilt med.

På tal om ateljé, så kom jag igång igen med mitt ateljébygge under senvintern. Det kändes lite motigt till en början. Utsidan av bygget var färdigt men på insidan återstod allt att göra och jag skrev: ”När jag sitter här på en hög råspont och tittar på fönstret som ska ge mig bra arbetsljus när jag sitter där framför och målar så småningom, så känns det just nu en smula oöverstigligt. Men så kändes det många gånger i höstas också. Som att äta en elefant. Man får ta en tugga i taget.”

Om ateljébygget till en början kändes en gnutta överväldigande, så fanns det mycket annat som lyfte humöret. På våren blev jag till exempel antagen till den nationella akvarellsalongen på Edsviks konsthall.

Och så hade jag några riktigt fina kurser. Kursverksamheten har kommit att bli betydelsefull för mig, för där får jag träffa så många varma, kreativa människor att dela tankar och erfarenheter med. Så värdefullt. 2020 kommer jag bland annat att ha två kurser på Sanda gård här i byn, i maj och september.

Fångad in action på kurs i Uppsala. Foto: Petra Reichler-Holmberg.

Livet i mitt lilla torp består också av en hel del praktiskt, vardagligt arbete, som snöskottning, renoveringar och reparationer i husen, trädgårdsarbete och vedhuggning. Om vårarna brukar vi fälla ett par träd att kapa, klyva och stapla inför kommande vintrar. Det är ett kärt vårtecken. Smältande snödrivor och doften av trä.

Under våren hade jag fortfarande bra flyt vid målarbordet. Den här skrev jag en steg-för-steg-beskrivning av hur jag målade. Jag lade också upp bilder och filmklipp på instagram under processen. För mig har instagrammandet blivit en intressant integrerad del av måleriet. Jag tycker om att dela mina arbetsprocesser i realtid där. Att måla är annars en ensamsyssla, men genom instagram kan jag ha jag en dialog och formulera mig om det jag gör under arbetets gång och det ger en extra dimension till processen. Ett tips är att följa mig där, om du vill se mer av hur mina akvareller växer fram.

Ända sedan jag, min sambo och vår son flyttade hit till Sjöängstorpet, har jag försökt mejsla fram ett nytt sätt att leva. Med mindre stress och noggrannare omsorg om de delar av livet som faktiskt spelar roll. Jag skrev ett inlägg om det: ”Rensar bland borden.”

En vardag där en vab-dag inte är en katastrof. Det är jag tacksam över att ha åstadkommit.

Att lämna storstaden och flytta hit var det ett av de viktigaste besluten jag har fattat. Ingenting är sig likt. Jag är oåterkalleligt förändrad. Mina prioriteringar, värderingar, värdemätare och vardagliga vanor är helt annorlunda, och jag kommer långsamt men stadigt vidare emot att bottna i mig själv. Leva så som jag vill.

I maj kunde man läsa litegrann om det här nya livet i Allers, som gjorde ett fint hemma-hos reportage här på torpet.

I juni firade jag att jag kommit i mål med måleriet inför sommarens utställning, och lyckats lämna in hela 30 akvareller för inramning. Paj och kaffe på konditoriet i Alunda markerade högtidsdagen.

Själva utställningen blev en av sommarens höjdpunkter. En solig helg i Lysekil, med fint vernissage, nya vänskaper och härligt resesällskap.

Utöver målandet, så uppskattar jag att skriva. Under 2019 var mina två huvudsakliga prioriteringar att måla till årets utställningar och bygga på ateljén, så skrivandet fick stå tillbaka. Men några texter blev det ändå, bland annat den här där jag reflekterar över vilka förhållningssätt vi kan ha för att uppmuntra och stödja barns kreativitet. Läs den gärna, om du själv har barn, jobbar med barn eller bara är intresserad. Och skriv gärna en kommentar om hur du själv ser på de här sakerna.

Sensommaren och hösten fylldes med två saker: trädgård och ateljébygge. Som jag odlade! Potatis, zucchini, pumpor, morötter, sockerärter, spenat, bönor, kronärtskocka, jordärtskocka, kål och tomater, tomater, tomater. Ljuvligt!

Framåt hösten började ateljén ta form, och jag målade inför nästa utställning.

101×75 centimeter akvarell.
Ateljén fick innertak, väggar, golv. Och vilket golv sen.

Jag avslutade konstnärsåret med utställning i Umeå, på inbjudan av Umeå konstförening. Ännu ett fint vernissage med många goda möten, och en uppmuntrande recension i lokaltidningen.

Privat spenderade jag årets sista veckor och dagar med besök hos familjen hemma i Västerbotten, jul med min lilla familj i torpet och nyårsafton med goda vänner. Enkelt och värdefullt. Så hoppas jag att 2020 också fortsätter.

Gott nytt år, allesammans.

0 I kategorin Ditt och datt/ Konstnärsliv/ Livsfunderingar

Två kreativa nyårslöften

Jag brukar inte hålla mig med nyårslöften, men jag har lust att göra ett par saker och eftersom det snart är nyår, så kan de ju lika gärna få den titeln.

Det första är att lära mig spela gitarr. Jag vill minnas att jag inte var helt kass på musiklektionerna i det svunna 1990-talet. En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam. Så vill jag minnas att strängarna hette, till exempel.

En god vän gav vårt hushåll en gitarr för något år sedan. Igår gav jag den en ärlig chans och dammade av de gamla musiklektionsackorden. Idag försökte jag mig på lite fingerplock. Det gick faktiskt hyfsat, kolla:

Jag vill inte egentligen ha det här spelandet till någonting särskilt. Mest vill jag bara lära mig någonting svårt och nytt, för att träna huvudet lite. Jag tror att det är nyttigt och viktigt att göra det då och då, lära sig någonting nytt. Så att hjärnan inte stelnar till.

Det andra löftet är att fortsätta på inslagen bana med att sänka mina perfektionskrav på mig själv. Ett sätt kan vara att skriva mer. Jag har säkert trettio halvskrivna blogginlägg – varav flera nya delar till min akvarellskola – som jag aldrig kommit till skott med att publicera, för att jag fastnar i att fila och fila på dem. Helt onödigt, egentligen. Tror jag att det ska dyka upp någon sträng människa med rödpenna, som ska markera stavfel och felsyftningar? Och om så vore – vad skulle det ens göra?

”Done is better than good”, skriver författaren Elizabeth Gilbert i sin bok ”Big magic – creative living beyond fear”. Det får bli mitt ledord för 2020.

Har du några nyårslöften på lut?

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Media/ Utställning

Recension i Västerbottens-Kuriren

Recension I Västerbottens Kuriren av Elisabeth Biströms utställning 2019

”Hela årscykeln finns också fint representerad i de verk som Elisabeth Biström ställer ut, där uppväxtmiljöerna i norra Västerbottens kustland skildras med stor lyhördhet för naturens skiftningar, ljus och stämningslägen. Midvinterns bleka ljus över kustbandet, glittret i vattenytan av sommarens högt stående sol, vårens vattensjuka marker och höstens mättade färgskala, just innan naturen sluter sig – allt målas fram med säker blick och hand.”

Så fint skrev Sara Meidell i Västerbottens-Kuriren om min utställning i Umeå, som jag avslutade idag. Tack för de fina orden och tack till alla er som besökte utställningen! Det var fantastiskt roligt att träffa så många på vernissagen och så fint att läsa alla värmande hälsningar i gästboken. Jag känner mig överväldigad och väldigt glad.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ Utställning

Utställning i Umeå i december

Den 2 december är jag i Umeå för att ha vernissage för min utställning som pågår fram till den 15 december. Jag bodde i Umeå under flera år, så jag hoppas förstås få träffa många gamla bekanta. Halva min släkt finns där dessutom. Ni förstår att jag längtar!

Utställningen görs i Umeå konstförenings regi och äger rum på Folkets Hus.

Välkomna!

6 I kategorin Ateljébygge/ Konstnärsliv

Lumppapp uppåt väggarna

Jag bygger vidare på min ateljé och de senaste dagarna har jag gjort en spurt med att få innerväggarna i ordning. Det första steget var att faktiskt spika upp väggar. En god start. Jag körde med råspont, efter en del funderande kring för-och nackdelar med brädväggar kontra olika skivmaterial. Till slut vägde argumentet ”jag har ju ändå en hög brädor liggande här” tyngst och då var det bara att greppa hammaren och sätta igång. Med väggarna på plats var det dags för nästa steg: tapetsering med grålumppapp.

Som med alla andra materialval, ligger det en del tankearbete och efterforskningar bakom valet att använda lumppapp. Målade brädväggar, målade skivväggar, vanliga tapeter eller målning på omönstrad papperstapet var andra alternativ. Men lumppappen har flera fördelar: den är billig, tjock och har fin struktur. Den har en smula isolerande effekt och det faktum att den är gjord av återvunna tygfibrer gör att den ger en skönt mjuk känsla i rummet. Akustiken blir lite dämpad och rummet känns ombonat.

Nästa övervägande gällde om jag skulle tapetsera hela våder eller på 1700-talsvis riva ca 50×60 centimeters bitar att klistra upp. Jag velade in i det sista. Stora våder kanske skulle vara svåra att få upp, åtminstone på egen hand. Och jag vill gärna åstadkomma en lite gammaldags känsla i ateljén. Få frossa lite i min hembygdsgårdsestetikvurm. Tja, egentligen skulle jag väl helst knyta på mig ett huckle och bosätta mig i en tjärdoftande stuga på Skansen.
Men.
Rutor på väggen kändes ändå inte helt rätt. I sista stund valde jag att testa hela våder – och det gick utmärkt!

Eftersom det kanske finns fler som jag, som ägnar alltför sena kvällar åt att googla sådant som ”lumppapp+tapetsera”, ”lumppapp+vägg”, eller ”lumppapp+hela våder”, så tänkte jag att jag kunde bjussa på en beskrivning av hur jag bar mig åt för att få upp pappen på väggarna. Här kommer den.

Förberedelser

Först klistret. Ett paket tapetklisterpulver à 200 gram, vilket jag blandade med sex liter vatten, räckte till fyra våder i mitt fall. Jag har inte så väldigt högt i tak, och brädväggen jag klistrade på var inte så starkt sugande. Det är faktorer som påverkar åtgången. Efter att ha satt upp fyra våder, fanns en slatt klister kvar i hinken – den använde jag också upp, men det återkommer jag till. Klistret var vanligt pulver för papptapeter. Jag blandade med skruvdragare med blandarvisp, men det går säkert bra att blanda för hand, om man har lite muskelkraft och tålamod.

Medans klistret svällde mätte jag upp och klippte ut det antal våder jag behövde. Lumppappen är tjock och ganska trög att klippa i, men med en stor sax gick det fint. Eftersom jag skulle sätta upp tak- och golvlister ovanpå kunde jag klippa ganska ungefärligt.

Sedan var det dags att limma. Med en roller strök jag ut klister mycket flödigt. Det går åt mycket lim – inte värt att snåla på. Sedan vek jag våden på samma sätt som man gör vid tapetsering med papperstapet: först ett cirka 30 centimeters vik upptill och sedan vek jag upp nederkanten så att över- och nederkant möttes. Det här steget var viktigt för att senare kunna hantera de tunga och ömtåliga våderna.

Lumppapp förberett för tapetsering
En våd klistrad och vikt.

När en våd var bestruken med klister och ihopvikt, klistrade och vek jag ytterligare en. Medan jag jobbade med den andra, fick den första ligga och svälla i kanske tio minuter. Då bedömde jag att det var läge att få upp den på väggen.

Uppsättning

Lumppapp liknar akvarellpapper i viss mån, så hanteringen kändes relativt bekant för mig. Ett akvarellpapper ska blötas med vatten och ligga och svälla en stund, innan det fästs upp på en skiva. Även akvarellpapper är gjort av textilfibrer och det beter sig ganska likt lumppappen i blött tillstånd. Med skillnaden att lumppappen är mycket, mycket skörare. Därför gäller det att hålla lite koll på tiden och på hur pappen beter sig när den ligger och drar in klistret. Låter man den svälla för kort tid, så blir det sannolikt ett knöligt resultat i slutänden. Tanken är att pappen ska expandera, så att den sedan stramas upp när den torkar på väggen. Men, låter man den ligga blöt för länge så kan den bli så skör att den lätt går sönder när man ska få upp den. Tio minuters svälltid var lagom i mitt fall, men då var det ganska hög luftfuktighet i rummet. Jag tror att det kan påverka, precis som det brukar göra med akvarellpapper. Tapetserar du inomhus i ett uppvärmt hus på våren, så är pappen sannolikt mycket torrare och behöver mer tid att absorbera klistret. Det är mitt stalltips.

Alltså: rejält med klister, tio minuters svälltid och sedan dags att få upp pappen på väggen. Jag började i ett hörn av rummet för att ha en rak kant att starta vid. Jag vek försiktigt upp den övre vikta delen av våden och lyfte sedan hela våden så att den kom upp i ungefär rätt höjd under taket. Det gick inte att bara lyfta i hörnen – då lossnade de och jag blev stående med två blöta små lappar mellan fingrarna och en ihopvikt klump mellan fötterna. Jodå, så gick det vid första försöket. Det gäller alltså att lyfta hela schabraket på en gång och sedan med en hand få överkanten någorlunda på plats. När de översta 30 centimetrarna sitter på väggen, då kan de bära upp tyngden av våden och då kan man justera placeringen, så att våden hamnar rätt och rakt. Sedan viker man lika försiktigt fram de nedre hörnen och lirkar ner hela våden.

När våden hänger någorlunda rätt, kan man – återigen försiktigt – justera den. Om den behöver rätas upp, lossar man nästan hela våden nerifrån och fäster ena långsidan så att den blir rak. Lossa sedan i överkant, så att du kan släta ut eventuella veck.

Stryk fast våden med tapetborste. Stryk från mitten och utåt.

Om, eller när, det går en smula snett och pappen går sönder, så kan man helt enkelt limma ihop bitarna på plats på väggen. För egen del tycker jag att de små skavankerna som syns om man tittar noga bara är charmiga. Pappen har en lite grov och oregelbunden struktur, så små misstag kamoufleras på ett generöst vis och blir inte alls iögonfallande när allt är färdigt.

Jag satte våderna med någon centimeters överlappning, men jag har sett andra som sätter dem precis kant i kant. En smaksak.

Efter varje uppsatt våd klistrade och vek jag en ny, så att en alltid låg och svällde och blev färdig för uppsättning medans jag satte upp den förra.

Mindre bitar, som ovanför dörrar och under fönster, gjorde jag på samma sätt med: klistrade och lät svälla. De var naturligtvis mycket mer lätthanterliga. Vid dörr och fönster gick det bra att skära bort överflödig papp med en vanlig morakniv efter att jag hade klistrat upp pappen. Det blev inget snyggt, rakt snitt, men eftersom det ska sitta foder över, spelade det ingen roll. Behöver du göra helt raka snitt, t.ex intill befintliga foder, så rekommenderar jag att du mäter upp och klipper ut våderna i rätt bredd i förväg.

Efterarbete

Jag blandade alltså sex liter klister åt gången och när fyra våder var uppsatta fanns en slatt kvar i spannen. Den blandade jag ut med lite extra vatten och så rollade jag ut limvattnet på de uppsatta våderna. Genom att grunda pappen på detta sätt, kan man spara färg i nästa steg. Lumppappen är tjock och porös och kan suga upp mycket färg. Bättre då att mätta den med billigt tapetklister i förväg, än att slösa dyr färg.

Lumppapp uppsatt på vägg och grundad med limvatten
Här är de första våderna uppsatta och strukna med limvatten.

Målning

Jag använde en ekologisk väggfärg av märket Auro när jag målade väggarna. Du som målat med vanlig, vattenlöslig plastfärg (alltså det som kort och gott brukar heta ”väggfärg” i färgbutiken eller bygghandeln) skulle knappast märka någon större skillnad om du testade Aurofärgen. Den är lätt att måla med och täcker bra. Att den inte luktar någonting och är miljövänlig är en skön bonus.

Jag penselmålar väggarna eftersom jag vill ha lite liv i ytan, men det hade gått snabbare att rolla. Jag upplevde inte att pappen sög särskilt mycket färg, men ett litet besvär var att pappen ännu efter en helgs väntan inte var helt torr. Jag är övertygad om att den hade torkat om jag hade haft rummet uppvärmt, men eftersom ateljén ännu saknar el rådde rått och svalt oktoberklimat därinne. Inte optimalt, men vad tusan. Jag gjorde en kalkylerad chansning och målade, trots att det fanns lätt fuktiga partier kvar på väggarna. Auros färg är så kallat diffussionsöppen, vilket betyder att den släpper igenom luft och fukt. Den ”andas”, så att säga. Hade jag använt en plastfärg, som är tät och alltså inte släpper igenom fukt, hade jag inte målat förrän väggarna var helt torra.

Målning påbörjad.

Det behövdes två färglager i mitt fall. Det kan variera mellan olika typer av färg hur många lager som behövs, men två till tre är inte ovanligt.

På lumppapp har man traditionellt använt olika färgtyper såsom linoljefärg, äggoljetempera eller limfärg. Jag vågar gissa att i stort sett vilken sorts färg som helst fungerar. Jag har även sett folk som använder lumppapp under vanliga tapeter, till exempel för att släta ut ojämna väggar.

Nu återstår bara lite ytterligare penselarbete innan väggarna är färdiga. Jag lovar att återkomma med bilder när målandet är klart.

Så här kan det gå när man försöker köpa färg på nätet – den grå färgen på bröstningen visade sig vara… babyblå. Attans.

Hoppas du får nytta av mina tips om du kom hit via lumppappsgoogling, eller att du provar lumppapptapetsering om du har en lämplig väggyta att bekläda. Det var roligt att göra tapetseringen och väggarna verkar bli precis så fina som jag hade hoppats på. Om du undrar något om tapetseringen, fråga i kommentarerna så ska jag svara efter bästa förmåga.

0 I kategorin Ateljébygge/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv

Ateljé inom synhåll

Jag började bygga i fjol somras och nu kan jag skymta slutet. Snart är innerväggarna klara. Taket är uppspikat – det tog tid. ”Ska du inte köpa en spikpistol?”, undrade sambon. Nej, svarade jag, utan att kunna förklara mig. Det är någonting med att göra det själv, att lägga ner möda på varje spik. Jag älskar det där taket nu.

Förra veckan beställde jag tak- och väggfärg. Det kändes som en milstolpe. Väggarna blir ljusa, nästan vita, med en ljusgrå bröstning och stänkmålning upptill. Stänkmålningen kommer att dölja de många spìkhål jag kommer göra, när jag hänger upp och flyttar omkring tavlor år ut och år in. Många spikhål blir det, många målningar.

Ibland ska jag ha öppet hus, och visa upp de där målningarna.

Jag har vuxit med det här bygget. När jag började var jag ohändig med virke och verktyg. Faktiskt rent klumpig. Sågade krokigt och spikade snett. Det var oerhört frustrerande. Såhär i efterhand är jag själv lite undrande inför beslutet att bygga ateljen själv. Var kom det självförtroendet ifrån? Nå, jag får tacka den hybris som varit min eviga livskamrat – den här gången var du till hjälp!

Nu är jag händig. Jag upplever det som en slags kroppslig intelligens; händerna vet hur de ska ta sig an en mängd nya uppgifter. Huvudet kan lösa nya problem. Det känns ovärderligt. Jag blir friare och gladare av det. En bonuseffekt är att det påverkar min relation med min sambo: vi blir mer jämlika. Jag behöver aldrig be honom genomföra någon av mina idéer hemma. Vill jag ha något gjort, så gör jag det. Vill han ha någonting gjort, så kan jag göra det också. Det blir en bättre dynamik.

Den sista svåra utmaning som återstår blir att lägga golvet. Jag har köpt ett gammalt, kilsågat brädgolv och jag vete fan hur det ska gå att pussla ihop. Det ligger i en hög mitt i rummet nu. Vi sneglar på varandra, jag och högen: ska vi klara det?

Jag har utvecklat en metod under tiden jag byggt: när någonting känns för svårt, så bryter jag ner det till sin minsta beståndsdel. En bräda i taget. Ett mått. En skruv. Jag litar på att jag kommer lösa golvet på det sättet också. En planka åt gången.

Innan vintern siktar jag på att vara inflyttningsklar.

4 I kategorin Konstnärligt företagande/ Konstnärsliv/ Sociala medier/ Vardagligheter

Kontorstid

Jag har ett dåligt mönster av att kolla av jobbgrejer på mobilen när som helst på dygnet. Det är inte bra, varken för kreativiteten eller livsglädjen. Jag märker av stresstecken, som att jag får ett irritationspåslag när jag får en notifiering från någon av mobilens appar, ”vad är det nu då?!”. Jag tappar koncentrationen och arbetsron.

Nu är det dags att göra något åt saken. Det här är mina tre nya arbetsrutiner:

1. Jag kollar mailen – som i stort sett uteslutande handlar om jobbgrejer – under arbetstid på vardagar, men inte på kvällar och helger. För att inte bli stressad av att inte svara under helgerna, gör jag det till en fredagsrutin att avsluta arbetsveckan med att slå igång ett autosvar. Jag ska försöka göra det till en ritual, som markerar en tydligare skillnad för mig själv mellan jobb och ledighet.

2. Jag avsätter samlad tid för att sköta administrativa jobbuppgifter, istället för att göra dem lite då och då. För att de här uppgifterna – som egentligen inte är särskilt betungande – inte ska kännas som små måsten som surrar i bakhuvudet och smittar ner hela arbetsdagarna, ska jag göra dem vid datorn i köket, istället för att hantera dem i mobilen därhelst jag råkar befinna mig. På så sätt kan jag hålla ateljén befriad från annat arbete än det kreativa. För mig blir saker lätt laddade med stämning och innebörd. Om jag ofta får påminnelser om att göra ditt och datt när jag sitter i ateljén, så förknippar jag känslomässigt den platsen med känslan som påminnelserna frambringar. Så är det väl för alla, antar jag? Jag störs ganska mycket av det, så jag ska vara noggrannare med att hålla vissa platser, och tider, fredade.

3. Jag använder mobilen bara för privat bruk under kvällar och helger. Alltså bara för typ att lyssna på ljudböcker och umgås med familj och vänner. Vid sängdags lägger jag telefonen utanför sovrummet.

Jag ger det en månad, sedan ska jag försöka utröna om det gjort någon skillnad.

Är det någon mer än jag som har svårt att hantera den ständiga kontaktbarheten, uppkopplingen och möjligheten att ”bara kolla mailen lite snabbt”? Har ni några bra tips på förhållningssätt och strategier?

2 I kategorin Konstnärsliv/ Livsfunderingar/ Vardagligheter

Just keep swimming

"Sista vilan", akvarell av Elisabeth Biström

Har ni sett ”Hitta Nemo”? Barnfilmen som kom för kanske 15 år sedan, alltså. I den finns en karaktär, spelad av Ellen DeGeneres, som heter Dory och som är en fisk som drabbats av allvarlig korttidsminnesförlust. Trots sin åkomma har hon ett beundransvärt driv, hon ger inte upp när hon stöter på problem utan fortsätter oförtrutet framåt i tillvaron, trall-nynnandes på sin egenkomponerade livets signaturmelodi: ”just keep swimming, just keep swimming…”

Den där melodin dyker upp i mitt huvud då och då. Faktiskt är den, sin banalitet till trots, förvånansvärt hjälpsam. När något projekt går i stå, en målning inte fungerar, eller jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till, så dyker den upp i huvudet. Just keep swimming, just keep swimming.

”Gör någonting bra och konstruktivt. Fastna inte i grubbel. Jobba på med någonting. Du vet kanske inte vart allt ska leda, men så länge du gör någonting framåtsyftande och lägger ner kraft och hjärta i det, så kommer du framåt.” Ungefär den idén ryms i den där lilla melodislingan för mig.

Jag läser just nu om Elizabeth Gilberts ”Big Magic – creative living beyond fear”, som jag varmt rekommenderar alla som vill utveckla någonting kreativt i sina liv. Jag fastnade nyss vid en anekdot om hur hon tidigt i sin författarbana fått en novell refuserad av en tidskrift och i refuseringsbrevet hade chefredaktören motiverat beslutet med att slutet av berättelsen tyvärr inte höll måttet. Några år senare hade Gilberts agent meddelat att novellen skulle publiceras – i den tidskrift som tidigare refucerat den. När författaren fick tillfälle att prata med chefredaktören som tidigare ratat berättelsen, hade hon frågat vad den senare tyckte om slutet. Chefredaktören svarade att hon älskade det.

Lärdomen Gilbert drog från händelsen var att man aldrig ska ge upp. ”Ödet kan ta mirakulösa vändningar om man envisas med att komma igen och komma igen”.

Just keep swimming.

4 I kategorin Akvarellmåleri/ Hemma på torpet/ Konstnärsliv/ Vardagligheter

Vardagsglad på höstkanten

Nu har vardagen startat på riktigt igen. Det där är lite flytande i min tillvaro, skillnaden mellan vardag, helg, ledighet. Framförallt är det resten av familjens rutiner som blir till rutiner även för mig. Förskolestart för sonen och semesterslut för sambon markerar att dagarna ska se annorlunda ut nu. För mig betyder det tid att måla.

När min pojke är hemma om dagarna – han är snart tre år – då målar jag ingenting. Jo, ibland vid köksbordet med honom förstås. Då blir det mest lejon och dinosaurier. ”Måla en ’T-resk’, mamma!” Men mitt eget måleri står på paus under somrar och andra ledigheter. Akvarellmåleri är för oförlåtande. Det kräver extremt noggrann timing och påpassning. Väntan på precis rätt grad av fukt i papperet – då måste nästa penseldrag sitta. Det tar tid och uppmärksamhet. Går inte att kombinera med den tid och uppmärksamhet som ett barn behöver.

Det gör mig ingenting. Sommaren har varit fin.

Men nu känns det gott att sitta vid målarbordet igen. Just nu jobbar jag med en beställning och nästa vecka blir det en till. Sedan ska jag ägna hösten åt att bygga färdigt min ateljé och åt att hålla kurs. Det sistnämnda pågår bara över en långhelg, men förberedelserna tar en hel del tid.

Det blir en bra höst tror jag. Jag börjar få rutin nu, på det här livet. På att skapa mig en lunk och en rytm i arbetet, över året och dag för dag. En innehållsrik, men ändå ganska lugn vardag. Jag är så omåttligt glad över att vi tog beslutet att flytta och göra om livet. Bryta upp och börja om. Göra rätt.

0 I kategorin Akvarellmåleri/ Konstnärsliv/ På resande fot/ Utställning

Min vernissagehelg i Lysekil

Elisabeth Biström galleri tint 2019

I fredags packade jag bilen full med konst och körde tillsammans med en god vän tvärs över landet, till Lysekil på västkusten, för att ha utställning på Galleri Tint. Det blev en fantastisk helg!

Elisabeth Biström, utställning på galleri tint 2019

På fredagskvällen hängde vi utställningen.

Elisabeth Biström, utställning på galleri tint 2019

På lördagen var det dags för vernissage. Särskilt fint var att få träffa flera andra akvarellmålare jag blivit bekant med via sociala medier. Och inte minst att få lära känna Richard Vakil, en av ägarna till galleriet, som jag länge följt och beundrat. Ta en titt på hans hemsida, så förstår ni varför. Han visade sig vara en fantastiskt varm, rolig och generös människa, dessutom. Det är ibland ensamt att ha konstnärskapet som yrke. Då betyder det mycket att få en kollega och vän att dela tankar med.

Elisabeth Biström galleri tint 2019

Under helgen pågick festligheter på torget och jag fick en pratstund med Ulf Elfving, som gjorde direktsänd radio utanför galleriet.

Elisabeth Biström galleri tint 2019

Fina möten med vernissagebesökare.

Att avsluta kvällen med nya vänskaper vid en ljummen vik i den bohuslänska skärgården: inte helt fel. Inte alls.

Vill du besöka utställningen, så har du möjlighet till och med den 9 augusti. Galleri Tint har öppet varje dag klockan 12.00-18.00.