Kategori: Ditt och datt

Publicerad den av — 2 kommentarer

Hur var det nu med den där Pythagoras?

Någon gång när jag gick i högstadiet förekom en lång diskussion mellan en av mina klasskamrater och matematikläraren: vad skulle det tjäna till att lära sig att mäta omkretsen på en cirkel? “Om du ska steka plättar?”, försökte läraren. Då kanske det vore intressant att veta dessas storlek? Som om plättar inte hade en stekpannas storlek. Så dumt. Jag suckade i kör med frågeställaren.

Själv var jag en halvmotiverad elev på mattelektionerna. Det var segt att tänka så intensivt som matematiken kräver, men häftigt när det då och då gick upp ett ljus.

Om det gick upp ett ljus när läroboken gick igenom Pythagoras sats minns jag inte. Sannerligen minns jag heller inte själva satsen. Men jag inser att jag skulle behöva minnas den nu, för idag sitter jag framför en bädd av grus på vilken jag inom några dagars tid förhoppningsvis har murat en grund till min blivande ateljé och för att denna grund ska ha formen av en rektangel och inte en romb vore det hjälpsamt att ha kryssmätt diagonalerna.

Någonting gånger någonting upphöjt i två gånger hypotenusan?

Äsch.

Jag återkommer när uppgiften är löst.

Publicerad den av — 1 kommentar

“Jag kan inte ens rita en streckgubbe”

Barnteckning av Elisabeth Biström

Många människor berättar för mig att de inte kan rita eller måla. “Inte ens en streckgubbe!” Upplysningen är i stort sett aldrig en följd av att jag efterforskat personen i frågas teckningskunskaper – bikten kommer liksom som ett försvar och det är med lite sorg de informerar: “Du är så duktig, men jag kan inte alls”.

Jag lyckas sällan svara på ett bra sätt och jag tror att det beror på att det hos de allra flesta finns en föreställning om att tecknande och målande är en medfödd talang, som de beklagar att de föddes utan. Jag å andra sidan, är övertygad om motsatsen: de allra flesta kan lära sig att teckna väl. Det är en fråga om kunskap och övning. Tyvärr har jag funnit att det svaret ofta verkar vara en smula förolämpande, så jag är försiktig med att vräka ur mig det.

Men till dig som är intresserad av hur det går till att lära sig teckna, vill jag rekommendera den här texten, “du ritar som en nioåring (och vad du kan göra åt saken)” av konstpedagogen och allkreatören Alicia Sievert.

(…) “Så vad händer om du slutar träna fotboll, piano eller matematik? Du slutar att lära dig nytt, du glömmer bort sånt som du kunnat och du slutar att utvecklas. Det har vi förståelse för, men många vuxna blir frustrerade över vad de åstadkommer med penna och pensel därför att det ser barnsligt ut. ‘Jag är ju vuxen, jag ska inte måla som ett barn.’ Men vilken annan egenskap eller talang utvecklas utan att stimuleras och användas?“

I ett inlägg i min akvarellskola, “Skissen som stöd och hjärnträning”, ger jag också en del handfasta tips och övningar till den som vill träna upp tecknarmusklerna.

Alicia Sievert har utlyst en teckningsutmaning under juni månad. Är du en av dem som kämpar med streckgubbarna, men har lust att ge dig själv en chans att faktiskt väcka din slumrande konstnärliga förmåga till liv – varför inte haka på?

Om du kör fast vill få tips på vägen – skriv en kommentar och beskriv vad du tycker är svårt, så ska jag hjälpa dig efter bästa förmåga!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Hat, kärlek och ett akvarell-tevetips

“Asså, jag haaatar dej!”, brukade jag ofta få höra när vi hade bildlektion i skolan. Nej alltså, det var ingen som var taskig mot mig. Tvärtom, det var en komplimang. Språket var mellanstadiska och uttycket betydde, fritt översatt, “vad duktig du är, jag blir lite avundsjuk faktiskt”.

Det som mina klasskompisar gav uttryck för på barns färgstarka vis kan jag nu i vuxen ålder känna inför mästaren Lars Lerin. Jag är knappast den enda akvarellmålare som då och då jämförs med honom. Han är en sådan referenspunkt att det blir oundvikligt. Som om han målat facit. Jämförelsen är naturligtvis vänligt menad, men gör mig alltid lite skamsen. Vem vill vara en härmapa? Komma lufsande i hans bakhasor och gör sämre versioner av skruttiga ladugårdar och molniga kvällshimlar. Hu! Och samtidigt går det inte att sortera bort alla motiv som har Lerins stämpel på sig. En annan blir ju också vemodigt förälskad i ögonen fort en fallfärdig lada kommer i blickfånget. Svårt läge.

Men för att vara mycket tydlig: jag hatar inte Lars Lerin. Tvärtom faktiskt, vem kan ungdå att älska både akvarellerna och mannen, särskilt efter första avsnittet av “Lerins lärlingar” på SVT. Har ni sett det? Kolla annars på SVT play, för gudars så bra det var. Jag kommer sitta klistrad varje vecka. Mer akvarell-teve åt folket.

Varför denna svada om Lerin, undrar ni? Jo, det var en liten friskrivning bara, för jag håller kanske på just med en sådan där lite rufsig ladugård just nu. Imorgon blir den nog färdig att visas upp, om inte nästa paynes grey-lasyr dränker hela byggnaden i ett blågrått kladd. Vi får se. Tills dess dokumenterar jag processen på instagram. Ta en titt om du har lust. Här finns det senaste inlägget; en akvarell-action i kortfilmsformat:

https://www.instagram.com/p/BeDM_RSnpZf/

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Så var året

UnderbaraClara skrev en traditionsenlig årssammanfattning och uppmanade läsare att låna listan till sina bloggar. Sagt och gjort – här kommer en summering av mitt 2017!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Många saker. Slutade lönearbeta för att istället försöka leva på måleriet. Köpte ett litet torp i skogen dit jag flyttade med familjen. Till exempel.

Genomdrev du någon stor förändring? Jodå, se ovan. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Flera! Det råder babyboom i bekantskapskretsen.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? Jag minns nästan aldrig datum. Men den 6 oktober firade vi i alla fall familjens minstings allra första födelsedag och det var såklart väldigt fint.

Dog någon som stod dig nära? Nej. Men det var väldigt sorgligt att Hans Rosling dog. En viktig röst som tystnade.

Vilka länder besökte du? Åland, på födelsedagsresa med min mamma.

Bästa köpet? Vårat hem, fina lilla Sjöängstorpet.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Faktiskt är jag rätt trött och mindre glad än jag skulle vilja vara. Jättetråkigt är det.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? Lite mer nattsömn skulle sitta fint.

Vad önskar du att du gjort mer? Sprungit i skogen. Varje gång jag ger mig ut och springer blir jag gladare, piggare, mer kreativ. Ändå tar det emot som fasen att komma i skorna och ge sig ut. Ett mysterium.

Vad önskar du att du gjort mindre? Det vet jag inte riktigt. 

Favoritserier från året som gått? Jag undrar om jag sett en enda? Kanske var det i våras jag kollade på Stranger things? Eller var det förra vintern? Nå, den var i alla fall bra, om än snudd på för skräckig för mig. Jag är mycket lättskrämd.

Bästa boken du läst i år? Jag har gjort flera försök att ta mig igenom böcker, men gått bet. Finns det bebisföräldrar där ute som lyckas läsa hela böcker? Hör gärna av er med tips om hur man bär sig åt i så fall. Min halvlästa trave är hög nu, men härom veckan chockade jag mig själv med att snabbt plöja igenom Mikael Niemis Koka Björn. Den kan jag rekommendera som spännande och sorglig julhelgsläsning. 

Största musikaliska upptäckten? Jag har kommit över en tidigare avog inställning till jazz. Nu är juliga jazzlåtar en favorit.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag fått mer målarlust än jag någonsin haft. Det känns fantastiskt. Plus att jag kom upp i en halvdräglig inkomstnivå på beställningsmåleriet mot slutet av året. Hoppingivande!

Största framgång på det privata planet? Att varje dag ha förmånen att få förundras över att få ha världens finaste unge i mitt liv. Det är ofattbart.

Största misstaget? Att stressa över saker som inte hinns med. Så meningslöst.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset.

Något du önskade dig och fick? En ateljé! Eller, fick och fick – jag gjorde en. Sen fick jag en fin julklapp i förtid härom veckan. En porslinskanna med mitt favoritmönster, som jag blev väldigt överraskad att min käresta gått och köpt. Tack <3

Något du önskade dig och inte fick? Mer nattsömn och tid. Attans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Det minns jag inte.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Några fler löprundor hade nog varit skönt.

Vad fick dig att må bra? Att måla mycket och att ha skogen alldeles runt husknuten.

Vem saknade du? Nära och kära som bor långt borta.

De bästa nya människorna du träffade? Mammagruppen som Barnavårdcentralen vänligt drog ihop och som visade sig vara ett gäng fantastiska människor, som blivit goda, nya vänner.

Mest stolt över? Att jag vågade ge konstnärsyrket chansen. Mot mångas avrådan, dessutom. Man får vara stark i sin övertygelse för att lyckas följa sina drömmar.

Högsta önskan just nu? Att #metoo ska göra stor skillnad, att Donald Trump inte ska starta krig och att min son ska trivas på förskolan han börjar på om ett par veckor. Tre stora, om än mycket olika saker.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Träna mer för att ha mer ork och glädje i vardagen. Och blogga mer! Jag gillar att skriva, så det ska bli kul att kunna lägga mer tid på nästa år. 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Räven raskar över ritblocket

Igår satt jag vid köksfönstret och tittade på den myriad av småfåglar som hänger i vår trädgård om dagarna. Jag har kokat ihop lyxmat åt dem – kokosfett med jordnötter – och sambon har snickrat ett fågelhus som vi fyllt med frön, så de trivs och frodas.

Förutom småfåglar har vi massor med både flygande och fyrbenta djur runt knutarna. Rådjur, älgar, vildsvin, rävar, ugglor, allt möjligt. Jag fick lust att dokumentera vilka sorter vi har sett sedan vi flyttade in i våras, så jag högg en liten skissbok och satte igång. Så här blev bilderna:

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Blått från bortom havet

"Sillhällorna", akvarell av Elisabeth Biström

Jag tycker att det är roligt att ta reda på hur det kommer sig att jag har just de färger jag har på paletten. Det finns ofta intressanta historier bakom tillkomsten av ett visst färgpigment och hur det tog sig till Sverige. För många pigment har gjort en lång resa innan de landade i en akvarellåda i en svensk konstnärsbutik.

Ta till exempel den blå färgen ultramarin. På 1300-talet började europeiska handelsresande importera det ljuvligt vackra ultramarinpigmentet från Afghanistan. Ultra marin betyder “bortom havet”, och namnet syftar på dess, från vår horisont, fjärran ursprung. I gruvor i bergen i norra Afghanistan bröts stenen lapis lazuli, som maldes till fint stoft. Fint – och dyrt. Europeiska konstnärer skuldsatte sig för att ha råd att använda det och på 1800-talet utvecklades därför en syntetsisk, billigare kopia: fransk ultramarin. Den hamnar ofta på min palett. Vackert blå med dragning åt det röda, transparent och med en lätt dallrande, krackelerande effekt om den får lösas upp på papperet i mycket vatten.


Här till exempel målade jag skuggorna i förgrunden med fransk ultramarin. Jag tyckte att den kontrasterade fint mot de gula och röda tonerna i stenarna och förstärkte känslan av varmt kvällsljus.


I Sverige blev ultramarin en populär tapetfärg i slutet av 1800-talet. I torpet där jag jag bor finns en liten tapetrest längst in under trappen, klistrad direkt på timmerstockarna, med blå rosor som klättrar upp längs väggarna. Vilken syn det måste ha varit när den sattes upp.

Tack Afghanistan för den!