Kategori: Akvarellmåleri

Publicerad den av — 6 kommentarer

Konsten att bli mer kreativ: Del 7. Gör plats för din skaparlust

De första 22 åren av mitt akvarellmåleri ägde rum på köksbordet. Var själva bordet stod ändrades över tid: först bodde det i byn i Västerbotten där jag växte upp och i sjuttonårsåldern stod det i min första hyresetta i Skellefteå. Sedan flyttade köksbordet till Umeå, därefter vidare till min och min sambos lilla lägenhet i Solna.

Platsen (och de fysiska borden) varierade, men att bordsytan var belamrad med penslar, färgkoppar och papper var konstant. Det var opraktiskt, och nödvändigt.

Först för några år sedan gjorde jag min sista flytt (ta i trä) och byggde mig en ateljé på bakgården, där min målarutrustning och resultaten av den kan ta plats permanent, utan att nämnvärt störa vardagslivet.

Kreativ verksamhet behöver plats – fysisk, mental och tidsmässig

En vis man sade en gång: “we covet what we see everyday”. Vi får lust på det vi ser varje dag. Även om jag betsämt avråder från att ta till exempel kostråd från Hannibal Lector, kan vi ta till oss detta citat som en viktig insikt om vår lust att skapa. 

När vårt kreativa projekt ligger prydligt undanstädat och ur sikte har vi höjt tröskeln för att sätta igång. I det ögonblick en liten gnista av lust tänds, behöver vägen från tanke till handling vara kortast möjlig och inte hejdas av besväret att röja plats, leta efter material, stöka ner. Jag undrar hur många viktiga verk som flyter omkring oskapade i idévärlden, på grund av att tanken på att behöva städa upp efteråt tog kål på impulsen att göra verklighet av dem?

Var kan du skapa ditt kreativa utrymme?

För att sänka tröskeln till det kreativa utlopp du vill ägna mer tid åt rekommenderar jag dig alltså att skapa dig ett utrymme där manegen är krattad.

I ditt vardagsliv kanske det inte passar att ständigt ockupera köksbordet. Rikta då din uppfinningsrikedom mot andra möjligheter. Kan du duka upp ett skrivbord med lockande material, så att du enkelt kan slå dig ner när en idé dyker upp? Kan du skaffa en träskiva där ditt projekt kan ligga redo, och enkelt flyttas undan när du är färdig för dagen – och lika enkelt tas fram när du vill skapa någonting? Finns det ett outnyttjat hörn du kan inreda?

Lyxen att ha en ateljé är inte alla förunnad, men alla som vill få in mer kreativitet i livet behöver bereda sig utrymme för det. Helst på en plats där du befinner dig dagligen.

Dina behov är viktiga och det gör både dig och dina närmaste gott att du ger dem tid och utrymme.

Att skapa sig plats för skapande är inte bara en praktisk fråga. Det signalerar också till både dig själv och de eventuella familjemedlemmar du delar ditt vardagsliv med att du tar ditt behov av kreativitet på allvar. Många av oss lever våra liv med stor hänsyn till andra människor. Det är fint, men kan bli obalanserat. Dina behov är viktiga och det gör både dig och dina närmaste gott att du ger dem tid och utrymme.

I vilken miljö trivs din skaparlust bäst?

För mig är estetik långt viktigare än praktiska överväganden som ergonomi och organisering. Visuella intryck påverkar mig starkt och kan hjälpa eller stjälpa min arbetslust. Så jag byggde och inredde ateljén med detta i åtanke.

Jag valde bort plastlådor med prydliga fack och öste istället ner mina färgtuber i ett trätråg. I mina ögon skönt att se på, som en godisskål av möjligheter. Material som trä, glas, keramik och naturliga textilier ger mig arbetsro.

Jag lade, med obeskrivlig möda, in ett gammalt trägolv, som tål både färgstänk och skoavtryck. Jag vill ogärna slösa värdefull ateljétid på att städa, och en bonuseffekt av mina inredningsval är att ateljén är en trevlig arbetsmiljö även när den är stökig. Vackra saker är vackra även huller om buller.

Därför möblerade jag med nötta loppisfynd istället för att välja förnuftiga kontorsmöbler. Ett bord med välanvänd toppskiva, tolvslåstolar som påminner mig om mitt andra hem i Västerbotten. Som paletter använder jag gamla porslinstallrikar och – min favorit – ett fat ägnat att servera sniglar på. (Jag vill påstå att mitt användningsområde är mer aptitligt, men smaken är som baken).

Utgå ifrån dig själv. Hur kan du arrangera en kreativ arbetsplats på ett sätt som känns inbjudande för just dig? Ska där finnas några stearinljus att tända, som en ritual som fysiskt och mentalt signalerar att din kreativa stund har startat? Ska du inreda med energigivande färger, eller trivs du bäst i en mer sober miljö?

Vill du kunna tomglo mot världsrymderna genom ett fönster, eller trivs du bäst i en privat, innesluten hörna?

Har du lust att känna dig fri att stänka färg på en vaxduk, eller ska mormors ärvda finduk hjälpa dig att komma i rätt stämning medan du skissar? Vill du vara omgiven av bilder, eller låta tankarna vandra fritt mot en tom väggyta?

Vill du kunna tomglo mot världsrymderna genom ett fönster, eller trivs du bäst i en privat, innesluten hörna? Vill du att platsen ska dofta på något särskilt sätt? Föredrar du att omges av musik, prat eller tystnad?

Där du trivs, trivs dina idéer.

Enkla lösningar kan ge stor effekt

Ibland kan små förändringar göra stor skillnad. En förbättring av min arbetsmiljö jag nyligen gjorde var att dölja en fulhög, som hade växt fram bortom min kontroll. Hur väl jag än planerade förvaringsutrymmet i min ateljé, kom det med tiden att byggas upp en trave av stora papper, kartonger och stafflier bakom stolen där jag sitter och målar. En syn som distraherade och irriterade mig varje gång jag kom in i ateljén.

Så jag skruvade upp en enkel trähylla på väggen och häftade fast ett stycke tyg som döljer pappershögen. En snabb, billig och enkel lösning, som ökade min dagliga arbetslust med cirka 67,8 procent. God utdelning på en liten arbetsinsats.

Snäll mot morgondagens du

En ritual jag har är att avsluta arbetspassen i ateljén med att ge en gåva till morgondagens jag: när jag målat färdigt arrangerar jag arbetsbordet på det sätt jag vill hitta det dagen därpå. Jag rättar till det pågående projektet eller lägger fram ett rent, vitt ark. Vattnar blommorna, kastar skräpet som ligger på arbetsbordet i papperskorgen. Trettio sekunders insats, som jag nästa dag blir tacksam att upptäcka och som ger mig en mjuk start på nästa målarstund.

Vad kan du göra idag, som en vänlig gest till morgondagens kreativa du? Berätta gärna i kommentarsfältet, så kan vi hjälpa varandra med goda idéer!

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: Del 6. Vad du kan lära om beslutsfattande från David Lynch och min tvååring Alva
Konsten att bli mer kreativ: 5. Ta dig över 82%-tvivlet
Konsten att bli mer kreativ: 4. Disciplin och andra praktiska verktyg
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.



Publicerad den av — Lämna en kommentar

Botanisk illustration – vildflor

2022 läste jag kursen “Botanisk illustration – vildflor” vid Göteborgs universitet. Ett intresse jag haft länge, och som det var härligt att ta mig tid att fördjupa mig i.

Som avslutande examination målade jag de här två blomstren: en skogsklöver, Trifolium medium och en käringtand, Lotus corniculatus. Till illustrationerna hade jag i uppdrag att skriva en reflektion om botanisk illustration. Det här är vad jag skrev:

Jag har målat mycket akvarell genom åren, men aldrig tidigare botaniska illustrationer. Jag märker att det är väsentligt annorlunda än fritt måleri: det är både svårare och enklare. Svårare på grund av kravet på exakthet. Samtidigt enklare, tack vare att syftet är så tydligt: det gäller att kommunicera ett innehåll. Här är betraktaren, inte målaren, huvudrollsinnehavare.

Målet med den färdiga akvarellen är inte målarens kreativa uttryck, utan att betraktaren ska förstå växten. Jag uppskattar att få lämna egot åt sidan och befinna mig inom en striktare ram, med en tydlig mottagare. Samtidigt finns alltid utrymme, hur tydlig ramen än är, för personlig gestaltning. Det är till och med oundvikligt att göra konstnärliga val, även inom en strikt tradition. Vi är, för att låna Simone de Beauvoirs ord, ”dömda till frihet”.

Valet startar redan när jag sitter på huk och tittar på vilken planta jag ska plocka med mig till målarbordet. Ska jag välja ett exemplar som är så perfekt som möjligt, och kanske till och med försköna det ytterligare för att illustrera en idealversion av växten – eller ska jag ta ett som råkat ut för ett och annat under sin livsbana? Insektsnagg i bladkanterna, kanske någon blomma som börjat vissna? I den här uppgiften valde jag det senare, i någon slags ambition av ärlighet. Så ser ju naturen ofta ut – vacker i sin kantstötthet.

Det innebär också att jag överlämnar en del ansvar åt betraktaren. Jag litar på att den som ser illustrationerna fyller i skavankerna och för sitt inre öga kan föreställa sig hur perfekta versioner av växterna hade sett ut. Betraktaren och målaren skapar på så sätt bilderna tillsammans. Det är en tanke som tilltalar mig.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

The Art of Watercolour Magazine

I nummer 54/2024 av tidskriften “The Art of Watercolour” kan du läsa ett reportage om mitt konstnärskap.

Jag berättar om Nobeluppdraget, om vikten av att begå många misstag i akvarellmåleriet och om värdet av att förhålla sig fritt till regler inom konsten.

Tidskriften finns att beställa här. (Numret där jag är intervjuad är #54 2024)

Publicerad den av — Lämna en kommentar

“Jag kan ingenting om konst, men…”

“Jag kan ingenting om konst, men jag gillar verkligen det du gör”. Så säger många som köper mina målningar. Ofta med en ursäktande ton. Men det behöver man aldrig ha inför mig.

Jag fattar. Ibland får man känslan att man skulle behöva vara professor i konstvetenskap för att ens förstå vad ett verk handlar om. Konst kan ofta utesluta.

Därför blir jag så glad av de där orden, för det betyder att jag nått fram till någon som inte känner sig hemma i konstvärlden, men som inte har mindre behov av konst för det.

Det här är min bestämda uppfattning: konst är inte till för några utvalda få, det är en angelägenhet för oss alla.

Vi behöver alla färg och form omkring oss. Vi behöver få se vår värld skildrad. Vi behöver ha bilder omkring oss som väcker associationer, minnen och känslor. Det är därför människan i alla tider har skapat.

Det finns inga inträdeskrav för att uppskatta konst. Man behöver inte kunna några särskilda begrepp eller springa på utställningar för att kvala in.

Om du upplever någonting inför ett konstverk, så räcker det. Ingen förklaring krävs.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vad gör egentligen en akvarellkonstnär?

Med jämna mellanrum upptäcker jag hur insnöad jag är. “Vad jobbar du med”, frågar folk. Jag tar alltid lite sats innan jag svarar, för jag vet att ord som konst och konstnär brukar väcka viss olust. Så jag försöker svara avväpnande och inkluderande. “Jag är akvarellkonstnär – jag målar tavlor”, säger jag.

Så dumt.

För jag förstår nu att det jag trott är allmängods i själva verket är internjargong. Vad då “akvarell”?

Det blir kanske sådär i alla brancher? Man blir så van vid sina ord att man glömmer att de inte är vardagsbegrepp för den som inte har ett specialintresse.

Så, för att tala normalsvenska: jag målar tavlor med vattenfärg, som folk kan köpa och ha hemma på väggen. Det är mitt yrke.

Materialet är viktigt för resultatet

Det handlar inte om den slags vattenfärg som vi alla nog provat på i skolan – du vet, de där stora, runda kakorna som mest blev en kladdig brun nyans på papper som smulade sig. Stora, halvdåligt tvättade penslar av svinborst. Hu, hur bildlektionerna kunde avskräcka bara genom materialvalet!

Akvarellfärg som konstnärer använder är tack och lov en skönare upplevelse. De är fullpackade med pigment och därför dyra som attan. Men färgerna blir därför starka och klara och vackra. Man målar inte på vanligt papper, utan på särskilda, tjocka ark av bomullsfibrer som är preparerade för att tåla mycket vatten.

Akvarellkonst kan se ut på många sätt

En akvarellmålning kan vara hur liten eller stor som helst och föreställa vad som helst. För länge sedan sågs akvarellmåleri som en slags skiss-konst, till skillnad från det riktiga måleriet som gjordes i oljefärg. Men de tiderna är förbi, tack och lov. Idag är akvarellkonst väl ansett och ställs ut i de fina salongerna. Konstnärer som Andrew Wyeth och Lars Lerin har spelat stor roll för att höja akvarellkonstens anseende.

“Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa”

En akvarellmålning kan gå snabbt att göra, men de kan också ta mycket tid. Det beror på konstnären, motivet och tillvägagångssättet. Jag målar på många olika sätt – ibland litet och snabbt. Men allra helst målar jag stort. Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa.

Konstnärsmyter och vardagsliv

Det finns många bilder av hur en konstnär jobbar: att arbetet bara är luststyrt, bygger på “inspiration” eller att det är allmänt rörigt. För mig ser livet inte ut så.

Jag har två barn och en sambo och lever ett gott och ganska vanligt liv. Vi bor på landet, i en liten stuga i skogen utanför Norrtälje. Min son går i ettan och min dotter ska snart börja förskola.

Just nu är jag föräldraledig på halvtid och klämmer in arbetet så gott det går mellan tupplurar och vagnpromenader. Men i vanliga fall har jag normala arbetstider: jag börjar på morgonen och slutar när det är dags att hämta på fritids.

Jag målar oavsett om jag känner mig inspirerad eller inte. Det är stor skillnad från att ha måleriet som en hobby. Jag arbetar oavsett. Ofta infinner sig en glädje över arbetet när jag hållit på någon timma. Ibland tar det emot, ibland går det lätt. Precis som i alla jobb.

Att vara konstnär är också att vara företagare. Att skapa konstverken är bara halva jobbet – sedan måste ju någon få se dem för att jag ska kunna sälja och därmed få möjlighet att måla fler tavlor. Marknadsföring och administrativt arbete tar en hel del tid.

För många konstnärer är utställningar den viktigaste försäljningskanalen, men jag jobbar inte på det sättet. När ett konstverk säljs på galleri går 40-50% av pengarna till galleriet. Det är nog bland annat därför som många konstnärer har svårt att få ihop sin ekonomi (i genomsnitt tjänar bildkonstnärer i Sverige mindre än 15 000 kronor i månaden, före skatt). Så jag säljer framförallt direkt till köpare istället för genom gallerier. Antingen via ateljébesök eller över nätet. Jag säljer i första hand inom Sverige, men även en del utomlands.

Att jag försörjer mig på att sälja utan mellanhänder gör att jag kan fokusera mer på besökaren än på min egen plånbok när jag gör utställningar. Jag slipper tänka på vad som är “säljbart” och kan istället försöka bjuda på en rik konstupplevelse för dem som kommer för att se utställningen. Det är mitt sätt att tacka alla som följer och köper av mig för att ni gör det möjligt för mig att fortsätta vara konstnär.

Fritt måleri och uppdrag

För det mesta målar jag på eget initiativ – jag väljer motiv som jag är intresserad av, och om det blir någonting bra av det så säljer jag målningarna. Men ibland tar jag också på mig beställningar.

Under tre års tid har jag i uppdrag att göra diplomkonstverken till Nobelprisen i kemi och fysik samt ekonomipriset. Där är jag fri att välja motiv, men formatet och tidsramarna är bestämda på förhand.

Jag gör en del bok- och tidningsomslag och illustrationer och jag målar även på uppdrag av privatpersoner. Då handlar det ofta om porträtt eller om att fånga och föreviga platser som betyder någonting alldeles särskilt för den som ska köpa eller få konstverket.

Jag ser det som ett hedersuppdrag att få utföra beställningsmåleri, oavsett om beställaren är Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, en författare eller en privatperson.

Vad kostar min konst?

Precis som all annan konst kan akvarellmålningar kosta alltifrån nästan ingenting till alldeles oerhörda summor. Mina målningar kostar i skrivande stund oftast någonstans mellan 4 000 – 55 000 kronor, beroende på storlek. Sedan jag blev konstnär på heltid för sju år sedan har jag kunnat höja priserna varje år, i takt med att efterfrågan har ökat.

“Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de ‘egentligen inte kan någonting om konst'”

Jag får höra både att jag tar för lite och för mycket betalt. Konst är krångligt på det sättet – för en del har det inget värde alls och för vissa är konsten en viktig del av livet.

Ibland brukar människor ursäkta sig för mig för att de inte köper dyr konst, men det finns det ingen anledning att göra. Jag ber inte om ursäkt till MC-entusiaster för att jag inte är intresserad av att köpa motorcykel – vi är alla olika!

Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de “egentligen inte kan någonting om konst”, men som säger att mina akvareller lockat dem till sitt första konstköp. Det är en fin komplimang!

Tryck gör konsten tillgänglig för fler

Eftersom jag vet att alla inte har möjlighet att köpa originalkonstverk av mig, gör jag också tryck av vissa av mina akvareller. Då tar jag hjälp av en fotograf som gör en närmast perfekt reproduktion av målningen och trycker upp den på bomullspapper. Vanligt papper blir gult med tiden, det är därför jag väljer bomullspapper även till trycken. Jag vill att de ska vara lika hållbara som originalmålningarna. Trycken gör jag bara i några få exemplar, som jag numrerar och signerar. Det är ett sätt att se till att värdet för köparen inte urholkas.

Fråga gärna!

Har du några frågor om min konst? Ställ dem här i kommentarerna eller maila mig på info@elisabethbistrom.se.

MER PÅ TEMAT

Galleri
Akvarellbrev – för dig som vill följa mig på närmare håll
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Måla för målningens skull

Jag har suttit med några målningar i ett par veckor, och haft en liten irritation i kroppen. Någonting har skavt. Målandet har gått bra, så jag har inte riktigt förstått vad skavet handlar om. Förrän nu.

Jag har målat för någonting annat än målandets egen skull. Målat för att imponera, för att sälja, för att visa upp. För att få applåder. Hu.

Men så satt jag nyss och jobbade med en skugga och fick till den. Den är bara en liten, liten del av en ganska stor bild. Knappt märkbar antagligen, för någon annan än mig själv. Men den blev bra och jag jobbade rätt länge med den och jag trivdes. Då klickade det till.

Plötsligt blev målningarna mina. Syftet med dem skiftade, från att vara ett försök att tigga beundran från omvärlden, till att – ja – måla för målningens skull. Alla timmars arbete jag lägger in i den, blir plötsligt njutbara tack vare det skiftet. De blir meditativa. Varje skugga kan få ta en timma om de så vill, för processen är en lika stor del av poängen som resultatet. Och resultatet är inte längre att samla beröm eller pengar eller någonting annat som ju egentligen inte alls har med målandet att göra, utan med något glapp i självkänslan och en ängslan att inte räcka till. Resultatet är istället i all enkelhet att få till bilden. Få kontrasten rätt, få fram en spänning, skapa rätt stämning. Balansen mellan abstrakt och konkret. Att få gå upp i det där.

Målningarna är färdiga när jag gjort allt jag kan för motivet. Vad som händer med dem sedan, är en annan historia. Att inte blanda ihop det ena med det andra är nyckeln till att göra det här arbetet på rätt sätt.

Bäst att skriva ner det här, så att jag kan komma ihåg det nästa gång det börjar skava.

Så. Tillbaka till arbetsbordet nu.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Den fjärde Nobelmålningen

Jag hade i uppdrag att göra diplomkonstverk till tre Nobelpristagare – men jag gjorde fyra målningar.

Utifall att.

Utifall en idé skulle visa sig inte hålla måttet. Utifall jag skulle göra något misstag med penseln. Utifall jag skulle spilla kaffe över en av målningarna dagen innan inlämning. Om inte annat för att ha valmöjligheter, utifall att alla fyra skulle lyckas mig.

Det här är den fjärde målningen.

Jag hade svårt att välja i slutänden. Trots att tiden att åstadkomma diplomkonstverken är knapp, hade jag god marginal sista veckan. Arbetet flöt på fint. Så jag hann färdigställa alla fyra och grunna i ett par dagar på vilka tre jag skulle välja ut.

Till slut bestämde jag mig för de tre som var mest olika varandra. Så blev alltså den här över.

Idag åkte jag och lämnade in den på ramverkstaden i Norrtälje, för den ska snart ta plats på väggen hos en ny ägare. Det känns fint att den blev såld. Att den blev utvald, den också.

The Fourth Nobel Painting

The task was to make three paintings for the diplomas to the three Nobel laureates in physics 2023. But I made four of them.

Just in case.

In case I’d fail. In case I’d make a mistake. In case I’d spill coffee over one of them the day before they were due. If for no other reason: just to have options, in case they’d all turn out well.

This is the fourth painting.

I ended up having a hard time choosing. Even though the time frame to make the diploma paintings is small (the laureates are announced in October and the paintings need to go to the book binder just a few weeks later in order for the diplomas to be ready on Nobel Day, December 10th), I had good margins this year. The work went well from start. So I could finish all four and still have a couple of days left to think hard about which ones to choose.

Eventually I went for the three paintings that were most different from eachother. And so, this one got left out.

Now it’s at the framers, waiting to be delivered to it’s new owner. I’m happy it got sold. That it was also picked, in the end.

Mer om Nobeldiplomen / More about my Nobel Diplomas

Diplom till Nobelpriset i fysik 2023
Nobeldiplom med mina akvareller
Publicerad den av — Lämna en kommentar

På förekommen anledning – en otaktisk plan för en intressant framtid

Jag vet att det hade varit en taktisk fördel att nischa in mig. Men det skulle vara förödande på sikt.

Jag hade kunnat välja att bli “slussenmålare” eller att rikta in mig på havsmotiv eller kanske stillsamma tjärnar. Jag har fått det rådet från sådana som vet något om konstvärldens kommersiella realiteter – välment, säkert. Men jag kommer inte följa det.

Jag har visserligen några motivvärldar som återkommer, decennium efter decennium. Men det kommer sig av en konstnärlig längtan, inte av praktisk-ekonomiska överväganden. Så fort jag kommer till stugan vid Bottenviken, till exempel, sätter jag mig vid stenarna och målar dem och målar havet. För att jag blir lika förundrad varje gång, av det jag ser och hör där. Jag vill måla ljudet av svalp eller brus eller tärnor och jag vill studera krusningar och mjuka vattenrörelser och lekfullt stänk.

“Du skulle tjäna på att satsa på dina mest populära motiv”. Kanske det – men jag tänker inte fatta sådana beslut, för jag vet att på sikt skulle själva meningen skulle gå förlorad.

Vad är meningen med mitt målande? Svårt att sätta ord på, men sökande är ett verb som passar bra. Jag letar efter någonting. Undersöker. Ser hur nära jag kan komma. Jag vet inte exakt vad jag letar efter, men jag är ganska säker att jag behöver söka på många ställen för att hitta det.

Jag har målat i trettio år snart, men känner mig som en nybörjare. Det är inte ett negativt ord här – det betyder att jag skymtar en lång framtid framför mig. Jag hoppas på ytterligare några tiotal år att få fortsätta vara nyfiken. Jag tror att jag kommer måla mig fram till någonting intressant. Jag vågar till och med vara så djärv att påstå att det kan bli intressant för fler än mig. Jag tror jag har någonting att ge.

Om jag kisar tycker jag mig kunna ana konturerna av någonting som jag kommer kunna upptäcka om tio eller trettio år, som jag inte kan föreställa mig i skärpa ännu. Jag kan bara få reda på vad det är om jag målar mig ditåt, så fritt som jag kan förmå.

Förutsättningen är att jag inte begränsar mig. Jag kan inte fortsätta leta, om jag samtidigt ska följa taktiska råd om att smalna av för att bli “mer känd”.

Jag är för övrigt en väldigt vardaglig människa och jag jagar inte berömmelse. Jag skjutsar till fotbollsträning och steker köttbullar. Jag strävar inte efter att bli ett namn – jag strävar efter att få åka skridskor med min unge eller att äta middag med några vänner i mitt kök. Att ha ett bra samtal med min sambo. Att höra min ettåring lära sig uttala sin storebrors namn. Och, för all del, att måla någonting som får mig att fokusera ordentligt.

När jag hade varit på Nobelmingel härförledens tog jag bussen hem, kom fram till min stuga och fick ta ett stort kliv över den hög av stövlar som mina barn lämnat åt mig på hallmattan. Jag hade mina glittrigaste kläder och var glad över festligheterna och över Nobeluppdraget – men viktigast i världen är de där små skorna. Alltid på hallmattan, aldrig på skohyllan. Och så spåren på köksbordet efter julpyssel som hade pågått medan jag var iväg på fest. En tomtenisse med stirriga ögon, noggrant färglagd och utklippt, som hälsade mig välkommen hem.

Jag målar inte för att “bli” någonting särskilt och jag har inga dyra vanor att försörja. Jag behöver inte mer än att kunna betala räkningarna, lägga undan till pensionen och kunna fortsätta köpa färgpennor till mina barn.

Så jag väljer att måla hav och skog och människor och blommor och byggställningar, allting om vartannat. På nära håll är allting för övrigt egentligen ett och samma: ytor, linjer, nyanser, pigment som kan göra magiska saker om de får lösa upp sig själva i vatten.

En del målningar blir bra, många blir experiment som läggs på hög. Men alla leder framåt, så länge jag håller mig till de okända stigar som lovar nya upptäkter, små och stora, bakom nästa krön.