Publicerad den av — Lämna en kommentar

Botanisk illustration – vildflor

2022 läste jag kursen “Botanisk illustration – vildflor” vid Göteborgs universitet. Ett intresse jag haft länge, och som det var härligt att ta mig tid att fördjupa mig i.

Som avslutande examination målade jag de här två blomstren: en skogsklöver, Trifolium medium och en käringtand, Lotus corniculatus. Till illustrationerna hade jag i uppdrag att skriva en reflektion om botanisk illustration. Det här är vad jag skrev:

Jag har målat mycket akvarell genom åren, men aldrig tidigare botaniska illustrationer. Jag märker att det är väsentligt annorlunda än fritt måleri: det är både svårare och enklare. Svårare på grund av kravet på exakthet. Samtidigt enklare, tack vare att syftet är så tydligt: det gäller att kommunicera ett innehåll. Här är betraktaren, inte målaren, huvudrollsinnehavare.

Målet med den färdiga akvarellen är inte målarens kreativa uttryck, utan att betraktaren ska förstå växten. Jag uppskattar att få lämna egot åt sidan och befinna mig inom en striktare ram, med en tydlig mottagare. Samtidigt finns alltid utrymme, hur tydlig ramen än är, för personlig gestaltning. Det är till och med oundvikligt att göra konstnärliga val, även inom en strikt tradition. Vi är, för att låna Simone de Beauvoirs ord, ”dömda till frihet”.

Valet startar redan när jag sitter på huk och tittar på vilken planta jag ska plocka med mig till målarbordet. Ska jag välja ett exemplar som är så perfekt som möjligt, och kanske till och med försköna det ytterligare för att illustrera en idealversion av växten – eller ska jag ta ett som råkat ut för ett och annat under sin livsbana? Insektsnagg i bladkanterna, kanske någon blomma som börjat vissna? I den här uppgiften valde jag det senare, i någon slags ambition av ärlighet. Så ser ju naturen ofta ut – vacker i sin kantstötthet.

Det innebär också att jag överlämnar en del ansvar åt betraktaren. Jag litar på att den som ser illustrationerna fyller i skavankerna och för sitt inre öga kan föreställa sig hur perfekta versioner av växterna hade sett ut. Betraktaren och målaren skapar på så sätt bilderna tillsammans. Det är en tanke som tilltalar mig.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

The Art of Watercolour Magazine

I nummer 54/2024 av den europeiska tidskriften “The Art of Watercolour” kan du läsa ett reportage om mitt konstnärskap.

Jag berättar om Nobeluppdraget, om vikten av att begå många misstag i akvarellmåleriet och om värdet av att förhålla sig fritt till regler inom konsten.

Tidskriften finns att beställa här! (Numret där jag är intervjuad är #54 2024)

Publicerad den av — Lämna en kommentar

30-årsjubileum! Bilder och minnen från tre decennier som akvarellist

Om du läser mitt akvarellbrev har du kanske hängt med i den djupdykning i arkiven som jag ägnat mig åt under det här året. Jag firar nämligen trettio år som akvarellist! Nu tänkte jag att jag kunde visa också här på bloggen vilka historiska fynd jag dammat av.

Gör dig beredd på rutiga 90-talsbyxor, klipp från den kolorerade veckopressen och en lång resa in i konstnärskapet.

Köksbordsstarten och kurs med konstnärsförebild

Jag började måla akvarell 1994. Jag var elva år gammal och hade önskat mig en färglåda i julklapp. Varför jag ville prova akvarellmåleri minns jag inte riktigt – kanske var det helt enkelt för att det var en konstform som rymdes att utöva på köksbordet? Jag blev mycket glad för lådan, hursomhelst. Den var av blå och vit plast och jag vill minnas att den rymde en uppsättning prisvärda så kallade studiofärger av märket Lukas.

1996: en tidig akvarellövning från kurs med Barbro Frimodig.

Året därpå hade jag turen att få gå kurs! Konstnären Barbro Frimodig, som bodde i närheten av den västerbottniska by där jag växte upp, ordnade bildverkstad i studiecirkelform för bygdens barn. Jag spetsade öronen extra under akvarellinstruktionerna. Barbro var min första akvarellförebild och det var mer än värdefullt att få spendera den här tiden med henne.

Lokaltidningen Västerbottens Mellanbygd rapporterade från studiecirkelns avslutning. “Att måla akvareller var roligast, tyckte Elisabeth Biström”

Första utställningen – sågad i lokaltidningen, men glad ändå

Ett par år senare hade jag min första galleriutställning. Min högstadiebildlärare Mikael Jonasson drev ett galleri i Skellefteå, där han lät mig ställa ut. Det blev en viktig erfarenhet av arbetet en utställning kräver. Jag lärde mig att välja ut konstverk, skära passepartouter och göra inramningar. Jag fick kunskap om att hänga en utställning och naturligtvis om vikten av att servera vernissagebesökarna rikliga mängder salta pinnar och cider i plastglas.

Jag, 14 år gammal, med min mormor Lina som kom för att delta på vernissagen. Jag var blek av nervositet – det var en plågsamt blyg tonåring som ställde ut akvareller på galleri P.I.M.

Lokaltidningen Norra Västerbotten kom och skrev om utställningen. Det blev en ganska njugg recension, men det bekom mig inte något särskilt. Jag sålde alla målningar och tyckte – vilket överraskade mig själv – helt enkelt att redaktören hade fel. En glimt av självförtroende hos en ung människa som annars för det mesta led av mycket tunn självkänsla. Måleriet var en fristad, där jag kände att jag dög någonting till. Det kunde inte ens en kulturredaktör rubba.

Stora (och inte fullt lika stora) drömmar i veckopressen

En tid efter utställningen kom Allers på besök! Jag visade mina målningar och berättade för reportern Lotta Löthberg om mina ambitioner: jag ville komma in på Konstfack och drömde dessutom om att få ingå i den lokala konstrundan hemma i Lövånger med omnejd. Det gäller att ha stora mål.

Jag berättade också för Allers att jag planerade att läsa Bild- och Formprogrammet på gymnasiet. Så blev det. En bra utbildning, där vi lärde oss grunderna i grafik, analogt foto, digital bild, tredimensionella tekniker, olje- och akrylmåleri – och naturligtvis akvarell. Lars Lidman, en i mitt tycke en av landets skickligaste akvarellister, var en inspirerande lärare.

Jag avslutade gymnasieutbildningen med att bege mig till min mormors vid det laget tomma hus vid den nordnorska kusten för att under ett par veckors tid måla höststormar (jag hade inte tänkt över årstiden riktigt, och fick sitta hukad under ett paraply för att skydda akvarellerna mot hagelskurar medan jag målade). Resultatet av äventyret gjorde jag en utställning av, på Galleri Format i Skellefteå.

Kulturredaktören kom och tittade, och den här gången var han mindre kritisk. “Elisabeth Dypvik Biström har utvecklats ett par klasser som konstnär. Det handlar inte bara om bättre teknik. Tidigare målade hon av landskapen. Punkt och slut. Nu tolkar hon landskapen”, skrev han och gladdes över uppmärksamheten jag fått i “den kolorerade veckopressen”.

Via lärarexamen tillbaka till måleriet

Efter gymnasieutbildningen valde jag att skaffa en bildlärarexamen. Jag vågade aldrig söka mig till Konstfack eller någon annan renodlad konstskola. Det har med min klassbakgrund att göra, skulle jag tro. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan den ekonomiska tryggheten av att ha ett “riktigt jobb”. I efterhand är jag glad för det. Bildlärarutbildningen var rik på ateljétid och bred ifråga om konstnärliga hantverks- och uttrycksformer. Akvarellärare Anita Midbjer gjorde allra djupast intryck, när hon introducerade mig för Arne Isacssons akvarellteori och sitt eget luftiga måleri.

Några år av heltidsarbete följde därefter. Måleriet fick rymmas vid köksbordet igen, på kvällar och lediga stunder. Men kring 2012 blev längtan för stor: jag gick ner till deltidsarbete och började bygga upp min konstnärliga verksamhet på nytt. Jag ordnade några utställningar och knåpade ihop en enkel variant av den här hemsidan. Små steg för att bygga upp någonting större på sikt.

Roslagsrötter och konstnärsvardag på heltid

Vid det här laget hade jag bott i Stockholm i några år, men längtade alltmer intensivt till ett annat slags hem på en annan plats. Jag ville bo i ett litet hus, med natur runt knutarna. Slå rot, på riktigt. Efter lång tids letande hittade jag och min sambo ett torp i Roslagen, dit vi flyttade med vår då halvårsgamla son 2017. Det var då jag klippte de sista säkerhetslinorna och blev konstnär på heltid.

Allers följde upp sin första artikel och besökte mig här i Roslagen för några år sedan. Då var jag i färd med att bygga ateljé och att fundera ut hur en tillvaro som heltidskonstnär skulle se ut.

Konstnärslivet idag – varierat och värdefullt

Idag har jag skapat en vardag som kretsar dels kring min familj, som för ett par år sedan utökades med en liten men mäktig dotter, och dels mitt konstnärliga arbete.

I skrivande stund är jag i startgroparna för att påbörja årets stora projekt: diplomkonstverken till 2024 års Ekonomipristagare. Utöver Nobeluppdraget har jag nu många ben i min verksamhet. Jag målar fritt – ibland till utställningar, ibland direkt till köpare som besöker mig i ateljén eller köper via mina sociala medie-kanaler, hemsidan eller mitt nyhetsbrev. Jag målar på beställning några gånger per år. Jag gör en del illustrationsuppdrag, håller kurser och skriver på vad som mycket väl kan vara Sveriges långsammaste bokprojekt. En del av mina originalkonstverk säljer jag som konsttryck, för att göra mina konstverk tillgängliga för fler. Därutöver gör jag en hel del bakom kulisserna-uppgifter som har med företagandet att göra. Administration, bokföring och arbete med att nå ut, så att du och andra får se vad jag målat.

Konstnärslivet är mångfacetterat, föränderligt, fortfarande lite svårgreppbart och väldigt, väldigt intressant.

Jag trivs. Nej, bättre upp – jag kan inte tänka mig något bättre sätt att spendera mina dagar.

Jag fyllde fyrtioett för ett par månader sedan och det är en hisnande känsla att det redan har gått trettio år sedan jag fick den där lådan med akvarellfärger i julklapp. Jag känner mig inte som någon nybörjare, men det känns ändå som att jag precis kommit igång.

Jag ser oerhört mycket fram emot vad de de kommande trettio åren ska innehålla.

Vill du fortsätta följa mitt arbete?

Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev, där jag visar vad jag gör i ateljén för tillfället och bjuder på bakom-kulisserna-berättelser och bilder som jag inte delar någon annanstans.

Genom att fylla i din e-postadress här får du först ett bekräftelsemail och sedan brev från mig 1-2 gånger per månad.

Prenumerationen är gratis och du avslutar den naturligtvis med ett enkelt knapptryck när du vill.



Publicerad den av — Lämna en kommentar

Intervju i Norran om Nobeluppdrag, misstag och jantelag

När jag nyligen var hemma i Västerbotten kom lokaltidningen Norran på besök. Det blev ett intressant samtal om varför det är roligare att ägna sig åt saker som är svåra och om hur jag hanterar jantelag och skam. Klicka på bilden för att kunna zooma in.

Mer innehåll som detta

Nobeldiplom med mina akvareller
Diplom till Nobelpriset i fysik 2023
Norrtelje Tidning om mitt arbete med Nobeldiplomen
Publicerad den av — Lämna en kommentar

“Jag kan ingenting om konst, men…”

“Jag kan ingenting om konst, men jag gillar verkligen det du gör”. Så säger många som köper mina målningar. Ofta med en ursäktande ton. Men det behöver man aldrig ha inför mig.

Jag fattar. Ibland får man känslan att man skulle behöva vara professor i konstvetenskap för att ens förstå vad ett verk handlar om. Konst kan ofta utesluta.

Därför blir jag så glad av de där orden, för det betyder att jag nått fram till någon som inte känner sig hemma i konstvärlden, men som inte har mindre behov av konst för det.

Det här är min bestämda uppfattning: konst är inte till för några utvalda få, det är en angelägenhet för oss alla.

Vi behöver alla färg och form omkring oss. Vi behöver få se vår värld skildrad. Vi behöver ha bilder omkring oss som väcker associationer, minnen och känslor. Det är därför människan i alla tider har skapat.

Det finns inga inträdeskrav för att uppskatta konst. Man behöver inte kunna några särskilda begrepp eller springa på utställningar för att kvala in.

Om du upplever någonting inför ett konstverk, så räcker det. Ingen förklaring krävs.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vad gör egentligen en akvarellkonstnär?

Med jämna mellanrum upptäcker jag hur insnöad jag är. “Vad jobbar du med”, frågar folk. Jag tar alltid lite sats innan jag svarar, för jag vet att ord som konst och konstnär brukar väcka viss olust. Så jag försöker svara avväpnande och inkluderande. “Jag är akvarellkonstnär – jag målar tavlor”, säger jag.

Så dumt.

För jag förstår nu att det jag trott är allmängods i själva verket är internjargong. Vad då “akvarell”?

Det blir kanske sådär i alla brancher? Man blir så van vid sina ord att man glömmer att de inte är vardagsbegrepp för den som inte har ett specialintresse.

Så, för att tala normalsvenska: jag målar tavlor med vattenfärg, som folk kan köpa och ha hemma på väggen. Det är mitt yrke.

Materialet är viktigt för resultatet

Det handlar inte om den slags vattenfärg som vi alla nog provat på i skolan – du vet, de där stora, runda kakorna som mest blev en kladdig brun nyans på papper som smulade sig. Stora, halvdåligt tvättade penslar av svinborst. Hu, hur bildlektionerna kunde avskräcka bara genom materialvalet!

Akvarellfärg som konstnärer använder är tack och lov en skönare upplevelse. De är fullpackade med pigment och därför dyra som attan. Men färgerna blir därför starka och klara och vackra. Man målar inte på vanligt papper, utan på särskilda, tjocka ark av bomullsfibrer som är preparerade för att tåla mycket vatten.

Akvarellkonst kan se ut på många sätt

En akvarellmålning kan vara hur liten eller stor som helst och föreställa vad som helst. För länge sedan sågs akvarellmåleri som en slags skiss-konst, till skillnad från det riktiga måleriet som gjordes i oljefärg. Men de tiderna är förbi, tack och lov. Idag är akvarellkonst väl ansett och ställs ut i de fina salongerna. Konstnärer som Andrew Wyeth och Lars Lerin har spelat stor roll för att höja akvarellkonstens anseende.

“Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa”

En akvarellmålning kan gå snabbt att göra, men de kan också ta mycket tid. Det beror på konstnären, motivet och tillvägagångssättet. Jag målar på många olika sätt – ibland litet och snabbt. Men allra helst målar jag stort. Mina största målningar är drygt 1×2 meter stora och de tar många veckor att färdigställa.

Konstnärsmyter och vardagsliv

Det finns många bilder av hur en konstnär jobbar: att arbetet bara är luststyrt, bygger på “inspiration” eller att det är allmänt rörigt. För mig ser livet inte ut så.

Jag har två barn och en sambo och lever ett gott och ganska vanligt liv. Vi bor på landet, i en liten stuga i skogen utanför Norrtälje. Min son går i ettan och min dotter ska snart börja förskola.

Just nu är jag föräldraledig på halvtid och klämmer in arbetet så gott det går mellan tupplurar och vagnpromenader. Men i vanliga fall har jag normala arbetstider: jag börjar på morgonen och slutar när det är dags att hämta på fritids.

Jag målar oavsett om jag känner mig inspirerad eller inte. Det är stor skillnad från att ha måleriet som en hobby. Jag arbetar oavsett. Ofta infinner sig en glädje över arbetet när jag hållit på någon timma. Ibland tar det emot, ibland går det lätt. Precis som i alla jobb.

Att vara konstnär är också att vara företagare. Att skapa konstverken är bara halva jobbet – sedan måste ju någon få se dem för att jag ska kunna sälja och därmed få möjlighet att måla fler tavlor. Marknadsföring och administrativt arbete tar en hel del tid.

För många konstnärer är utställningar den viktigaste försäljningskanalen, men jag jobbar inte på det sättet. När ett konstverk säljs på galleri går 40-50% av pengarna till galleriet. Det är nog bland annat därför som många konstnärer har svårt att få ihop sin ekonomi (i genomsnitt tjänar bildkonstnärer i Sverige mindre än 15 000 kronor i månaden, före skatt). Så jag säljer framförallt direkt till köpare istället för genom gallerier. Antingen via ateljébesök eller över nätet. Jag säljer i första hand inom Sverige, men även en del utomlands.

Att jag försörjer mig på att sälja utan mellanhänder gör att jag kan fokusera mer på besökaren än på min egen plånbok när jag gör utställningar. Jag slipper tänka på vad som är “säljbart” och kan istället försöka bjuda på en rik konstupplevelse för dem som kommer för att se utställningen. Det är mitt sätt att tacka alla som följer och köper av mig för att ni gör det möjligt för mig att fortsätta vara konstnär.

Fritt måleri och uppdrag

För det mesta målar jag på eget initiativ – jag väljer motiv som jag är intresserad av, och om det blir någonting bra av det så säljer jag målningarna. Men ibland tar jag också på mig beställningar.

Under tre års tid har jag i uppdrag att göra diplomkonstverken till Nobelprisen i kemi och fysik samt ekonomipriset. Där är jag fri att välja motiv, men formatet och tidsramarna är bestämda på förhand.

Jag gör en del bok- och tidningsomslag och illustrationer och jag målar även på uppdrag av privatpersoner. Då handlar det ofta om porträtt eller om att fånga och föreviga platser som betyder någonting alldeles särskilt för den som ska köpa eller få konstverket.

Jag ser det som ett hedersuppdrag att få utföra beställningsmåleri, oavsett om beställaren är Kungliga Vetenskapsakademien och Nobelstiftelsen, en författare eller en privatperson.

Vad kostar min konst?

Precis som all annan konst kan akvarellmålningar kosta alltifrån nästan ingenting till alldeles oerhörda summor. Mina målningar kostar i skrivande stund oftast någonstans mellan 4 000 – 55 000 kronor, beroende på storlek. Sedan jag blev konstnär på heltid för sju år sedan har jag kunnat höja priserna varje år, i takt med att efterfrågan har ökat.

“Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de ‘egentligen inte kan någonting om konst'”

Jag får höra både att jag tar för lite och för mycket betalt. Konst är krångligt på det sättet – för en del har det inget värde alls och för vissa är konsten en viktig del av livet.

Ibland brukar människor ursäkta sig för mig för att de inte köper dyr konst, men det finns det ingen anledning att göra. Jag ber inte om ursäkt till MC-entusiaster för att jag inte är intresserad av att köpa motorcykel – vi är alla olika!

Det tycks vara två olika typer av människor som köper målningar av mig: de som är erfarna konstsamlare och de som berättar att de “egentligen inte kan någonting om konst”, men som säger att mina akvareller lockat dem till sitt första konstköp. Det är en fin komplimang!

Tryck gör konsten tillgänglig för fler

Eftersom jag vet att alla inte har möjlighet att köpa originalkonstverk av mig, gör jag också tryck av vissa av mina akvareller. Då tar jag hjälp av en fotograf som gör en närmast perfekt reproduktion av målningen och trycker upp den på bomullspapper. Vanligt papper blir gult med tiden, det är därför jag väljer bomullspapper även till trycken. Jag vill att de ska vara lika hållbara som originalmålningarna. Trycken gör jag bara i några få exemplar, som jag numrerar och signerar. Det är ett sätt att se till att värdet för köparen inte urholkas.

Fråga gärna!

Har du några frågor om min konst? Ställ dem här i kommentarerna eller maila mig på info@elisabethbistrom.se.

MER PÅ TEMAT

Galleri
Akvarellbrev – för dig som vill följa mig på närmare håll
Publicerad den av — 11 kommentarer

Ett snällsträngt råd till aspirerande konstnärer: ha en hemsida

Jag lade upp en grej på Instagram igår, några bilder av en målning jag håller på med. Strax efter att de hade publicerats fick jag ett varningsmeddelande: mina bilder bröt eventuellt mot plattformens regler fick jag veta och Instagram skulle därför se till att inlägget inte skulle visas för så många. Idag såg jag den ena förbryllade konstnären efter den andra visa upp bilder som mötts av samma meddelande, eller som plötsligt plockats bort helt och hållet. En glitch i systemet förmodar jag – såtillvida inte landskapsakvareller plötsligt anses stötande.

Det är inte särskilt ovanligt att Instagram beter sig så här. Varje gång det händer sänder jag en tacksam tanke två år bakåt i tiden. Det var då jag gjorde en ordentlig renovering av min hemsida och startade mitt nyhetsbrev, just för att jag hade insett hur bräckligt det är att förlita sig på sociala medier som kontaktyta. Du äger inte plattformen och det händer inte sällan att olika systemfel ställer till det för användarna.

En konstnärsbekant till mig blev plötsligt av med hela sitt Instagramkonto. Hackat. Alla bilder och alla kontakter plötsligt borta. Häromdagen lyssnade jag på en intervju med en australiensisk konstnär, vars Facebooksida hade gått samma öde till mötes. 200 000 följare – upp i rök. Det händer små som stora konton.

Jag vill inte skrämmas, men jag vill ytterst vänligt (och litegrann strängt) uppmana dig som är en aspirerande konstnär att ha en riktig hemsida. Inte bara använda de för tillfället enklaste och populäraste apparna för att visa upp ditt arbete. Dels för att de inte är alldeles pålitliga. Dels för att de faktiskt inte kommer finnas kvar i det långa loppet. Eller kanske ens i det korta loppet! Om någon för bara ett par år sedan hade sagt att Twitter skulle köpas upp och köras i botten av Elon Musk hade det låtit osannolikt. Men saker förändras och även dagens nätjättar har ett bäst före-datum. Har du inte en egen plats på nätet riskerar du att allt ditt bildmaterial och alla som följer ditt arbete försvinner när nästa stora skifte i sociala medie-landskapet sker.

Alltså: gör dig en hemsida. Börja enkelt, om det känns svårt och stort. När jag skapade elisabethbistrom.se år 2012 behövde jag lära mig att koda HTML för att få den någorlunda funktionell. Gissa om det kostade många timmar och mycket tandagnisslan? Gissa också om det var värt mödan.

Numera finns det hemsideplattformar med designmallar, som gör att du kan ha en snygg, fungerande hemsida uppe på några timmar. Investera den tiden – du kommer vara glad att du gjorde det den dagen en Elon eller en Donald eller någon annan glad dollarmiljardär köper upp Instagram och gör om det till ett ställe du inte längre har lust att spendera din dyrbara tid på.

Några tips på vägen:
– Håll designen enkel. Du kan utveckla hemsidan med festliga funktioner senare. Få upp några bilder av din konst och av dig själv, en presentationstext och ett sätt att kontakta dig, så har du en bra start.

– Håll nere bildstorleken. Stora bilder (över sisådär 200 kB) kan göra hemsidan trögladdad och onödigt stor. Du kan justera bildstorleken i telefonens bildredigeringsfunktion.

– Het hela ditt namn. Jag noterar särskilt att många kvinnor bara kallar sig vid förnamn eller använder ett gulligt klingande smeknamn i konstsammanhang. Kanske för att inte väcka anstöt eller för att inte verka ta sig själva på för stort allvar? Jag fattar allt sådant där. Men om du vill att din konst ska tas emot med respekt gör du klokt i att låta hemsidenamnet signalera det. Ett enkelt förnamnefternamn.se fungerar bra. Det behöver inte vara snitsigare än så.

– Tänk på vilken riktning du guidar besökaren att ta. Det är vanligt att hemsidor leder besökare vidare till ägarens sociala mediekonton. Det blir lite som att bjuda hem någon och genast visa gästerna på dörren. Låt istället dina sociala medie-konton leda gästerna till din hemsida. Då jobbar de plattformarna för dig, istället för tvärtom.

– Bara kör! Det är bättre att starta mycket enkelt och sedan bygga vidare, än att göra upp stora planer som inte blir av. En hemsida är lite som en trädgård. Den blir aldrig färdig, utan utvecklas i takt med att kunskaper och idéer växer fram. Det är bara att greppa spaden och börja gräva.

Frågor på det? Ställ dem i kommentarerna så ska jag svara efter bästa förmåga.

MER PÅ SAMMA TEMA:

Ett eget rum – utan appar, annonsörer och algoritmer
Publicerad den av — Lämna en kommentar

Året som gick och hur mitt 2024 kan tänkas bli

Jag tycks alltid bli positivt överraskad när jag tittar tillbaka på ett år som gått. Jag hann ju ändå med en del!

Jag är fortfarande föräldraledig på halvtid – först i maj börjar lilltjejen förskola. Så jag har försökt ha rimliga förväntningar på mitt arbete. För att hitta balansen har jag sagt nej till mycket. Utställningsförfrågningar och workshopinbjudningar har fått vänta. Det har varit en bra övning i att bli bättre på att prioritera.

Nobeldiplom och andra beställningar

Jag har glatts åt att få förfrågningar om beställningsmåleri hela året igenom. Jag tycker verkligen om att måla på det sättet – att få förverkliga någon annans idé. Jag har hittat en bra modell för hur jag går tillväga: ser till att jag har gott om tid på mig och går mentalt in i hur jag vill att mottagaren ska känna sig när han eller hon öppnar paketet och ser målningen. Det ger mig arbetsglädje och flyt i måleriet.

Ett par av beställningarna har varit illustrationsuppdrag: ett bokomslag som kommer ut senare i år och framsidan till det senaste numret av Svensk Botanisk Tidskrift.

Foto: Svenska Botaniska Föreningen

Beställningsarbetet med glitter och guldkant är naturligtvis det jag gör åt Kungliga Vetenskapsakademien, med Nobeldiplomen som jag målar konstverk till. Nu senast fysikpriset, året dessförinnan kemipriset och nästa år ekonomipriset. I början av hösten blev jag intervjuad av Nobelstiftelsen om hur jag arbetar med diplomen. Här kan du se intervjun.

Ett av 2023 års tre diplom till Nobelpriset i fysik.
(Artist: Elisabeth Biström | Calligrapher: Marie A. Györi | Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB | Photo reproduction: Dan Lepp | ©The Nobel Foundation 2023)

Akvarellskolan.com

Mellan måleriet och föräldraskapet fick jag på något sätt till en uppstart av Akvarellskolan.com – en kursplattform för akvarellkurser på nätet – tillsammans med Hanna Grahm. Hanna är en klippa och ett kreativt proffs ut i fingerspetsarna och jag är så glad att ha henne som partner i det här arbetet.

Varmt tack till alla er som deltagit på kurser och träffar i Akvarellskolans regi under 2023. Särskilt Hannas idé om att hålla live-akvarellträffar via zoom har varit en succé! Under 2024 ska vi fortsätta bygga ut Akvarellskolan med fler kurser och fler träffar. Ni var många som kom med goda förslag på kursinnehåll i våras, och vi ska göra vårt bästa för att få med så många som möjligt av önskemålen i vårt kursutbud. Hör gärna av dig om du har fler önskningar om kurser. Vi är idel öra.

Planer för 2024

Inför året som ligger framför oss känner jag stor lust att arbeta vidare med de stadsbyggnadsmotiv jag började göra för ett par år sedan. Under hösten blev jag inbjuden till NCC:s stora projekt i Hagastaden i Stockholm, där de spränger fram en ny tunnelbana. Jag har färdigställt tre målningar därifrån och kommer fortsätta med fler motiv framöver, vid sidan av de målningar jag gör från Slussenbygget i Stockholm. Jag har också en spännande förfrågan på ett liknande tema från en verksamhet norrut i landet – jag ska berätta mer om det i sinom tid.

Akvarell från NCC:s bygge av ny tunnelbana mellan Hagastaden-Solna

Utställning på Rånäs slott i sommar

I ateljén ligger just nu en stor målning och väntar på att jag ska ge den de sista penseldragen. Sedan ska jag hänga upp den på Rånäs slott (Norrtälje), där jag ska ställa ut tillsammans med 19 andra konstnärer i juni-augusti. Konstsommar på Rånäs slott är en fin tradition, som under ledning av curator Maria Duse i fjol drog rekordpublik. Det ska bli roligt att delta där i år!

Rånäs kommer bli årets enda utställning. Men det är inte den enda möjligheten att se min konst. Dels fortsätter jag att bygga ut mitt digitala galleri här på hemsidan, dels kan man komma på ateljébesök hos mig och dels kan man prenumerera på mitt akvarellbrev och där få se allt nytt jag gör, rykande färskt från mitt arbetsbord.

Summa summarum har jag stora förväntningar på 2024. Efter ett och ett halvt års halvtidsföräldraledighet har jag många idéer och massor av lagrad arbetslust. 2024 blir ett handlingens år.