Publicerad den av — Lämna en kommentar

170 000 kronor i årsinkomst – nya siffror från KRO sätter Täbyfallet i perspektiv

För ett par veckor sedan skrev jag om den hårresande skulpturtävling som Täby kommun utlyst, där de frångår den mest grundläggande marknadsekonomiska principen: att den som utför arbete ska ha lön för det.

Idag släppte Konstnärernas riksförbund (KRO) en ny del av sin stora kartläggning av konstnärers inkomster och arbetsförhållanden, och resultatet sätter Täbyfallet i mörk dager.

Dystra siffror

“Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.”

KRO genomförde i fjol en undersökning bland yrkesverksamma konstnärer i Sverige för att ta reda på hur det egentligen står till ute i ateljéerna, och på konstnärernas bankkonton.

Den första rapporten, som kom för några månader sedan visade att konstnärers inkomster överlag är katastrofalt dåliga. Medianinkomsten, före skatt och inklusive sidojobb, är 15 036 kronor i månaden.

Delrapporten som kom ut idag visar emellertid att det finns en intressant grupp som har något bättre inkomster: de som har har offentliga gestaltningsuppdrag. Det vill säga uppdrag från kommuner och andra offentliga instanser som ger konstnärer i uppdrag att skapa konstverk tillgänliga för allmänheten, i parker, på förskolor, i bostadsområden och äldreboenden. Eller, som i Täbys fall, på torget utanför kommunhuset.

28% högre inkomster

Medan medianinkomsten bland de konstnärer som inte haft offentliga gestaltningsuppdrag var 170 000 kronor per år (före skatt), visade KRO:s undersökning att konstnärer som nyligen haft offentliga uppdrag hade en medianinkomst på cirka 217 800 kronor per år, en skillnad på 28%.

Man kan fråga sig hur siffrorna hänger ihop; vad som beror på vad. Är det så att de konstnärer som fick offentliga uppdrag är mer väletablerade och därför redan innan uppdraget hade högre inkomster, eller är det de offentliga uppdragen som höjt inkomstnivåerna? Oavsett vilket är offentliga uppdrag en av de få sätt en konstnär kan säkra en inkomst över mer än någon månad i stöten och därför tveklöst viktiga för Sveriges konstliv. Utan dem – sannolikt långt färre professionella konstnärer i vårt land.

“Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag”

I KRO:s undersökning läser vi: “Av de som uppgivit att 100 procent av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har nära hälften, 44 procent, inkomster från gestaltningsuppdrag. Av de som har uppgivit att 75 procent eller mindre av deras förvärvsinkomst år 2023 kom från konstnärlig verksamhet har bara 15 procent inkomster från gestaltningsuppdrag.”

I klartext: för att kunna vara professionell konstnär på heltid är de offentliga uppdragen i många fall avgörande.

Det är mot bakgrund av detta som Täbyfallet blir så allvarligt. Medan seriösa kommuner tillämpar den fundamentala principen att arbete ska ge lön, vill Täbypolitikerna åka snålskjuts på konstnärers ekonomiska desperation och få offentlig konst gratis, på konstnärens bekostnad.

Varför väcker Täbyfallet inte mer debatt?

Offentlig konst blir ofta föremål för diskussion – och ska så bli. Det är en del av dess funktion och ett sundhetstecken i en demokrati att konst debatteras.

“‘Musikalisk lekfullhet’, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit?

Själv växte jag upp i Skellefteå, där torget 1995 pryddes med Bo Holmlunds skulptur “Lyftet”, vars form hos mången Skelleftebo väckte frågan om den var ett uttryck för vad kulturnämndens jury menade var ett “spännande och fantasifullt formspråk” med “musikalisk lekfullhet”, eller i själva verket, kort och gott, en jättestor snopp i granit? Frågan dryftas ännu.

Liknande exempel når etervågorna med jämna mellanrum. Konstverk som anses fula eller stötande skapar rubriker och debatt.

För några år sedan skulle den stora Sara Lidman-tunneln i Umeå invigas, med sitt 170 mater långa glaskonstverk där konstnärerna Ingrid Falk och Gustavo Aguerre hade flätat samman Lidman-citat med fotokonst och ljudinspelningar från a’Sara. Vid invigningen uppstod en stor kontrovers, då en kommunstyrelseledamot beordrat att delar av konstverket skulle tejpas över. Han befarade att Lidmancitatet “Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” skulle förleda, citat, “begåvningshandikappade” medborgare till klotter (ironin blir både uppenbar och flerdimensionell när en politiker vandaliserar ett konstverk för att förebygga vandalisering).

På senare tid har bland annat Klara Kristalovas skiss till konstverket “Hudiksvallstjejen” väckt känslor, och medborgare har gjort en namninsamling för att försöka stoppa uppförandet. Tungviktarna DN, Aftonbladet, SVT och TV4 följer frågan.

Om Täbyfallet är det betydligt tystare. Några lokalmedier och en branschtidning har uppmärksammat – och så KRO, förstås. För mig känns det alldeles upp-och nervänt. Borde det inte åtminstone vara lika nyhetsvärdigt att en av landets rikaste kommuner vill göra konstnärer till gratisarbetare, som när en konstnär gör en skulpturskiss?

Skriv något på väggen

I Sara Lidmans anda vill jag uppmana dig som läser det här att “skriva något på väggen” om saken.

Själv skrev jag som sagt ett inlägg för ett par veckor sedan, ackompanjerat av en skulptur jag kallar “Låt Dem Äta Drömmar”. Många konstnärer och konstvänner hörde av sig med både hejarop och egna berättelser om tröttsamma propåer om gratisarbete de fått genom åren.

Byst i leklera: “Låt Dem Äta Drömmar”, med inspiration från Täbys kommunstyrelseordförande och Marie Antoinette.

Kanske kan du också delta i diskussionen, på din egen blogg eller facebook eller på din lokaltidnings insändarsida?

Vad tänker du om att konstnärer tjänar 15 036 kronor i månaden och att Täbys kommunledning vill att de ska jobba gratis? Jag hoppas få läsa dina tankar om saken.

MER PÅ TEMAT

KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 1: bild och formkonstnärernas inkomster och verksamhet“

KRO: “Utsikt från ateljéerna – Rapport 2: Gestaltningsuppdrag”

Mitt tidigare inlägg om Täbyfallet:

“Vi ser det mer som en donation till kommunen”

Publicerad den av — 2 kommentarer

“Vi ser det mer som en donation till kommunen”

Jag hickade till när jag läste citatet. Det var Täbys kommunstyrelseordförande, Erik Andersson, som svarade på frågan om varför kommunen utlyst en minst sagt udda skulpturtävling.

Innan vi återvänder till citatet backar vi bandet. Ta på dig partyhatten – nu blir det kul, för här kommer en kortkurs i offentlig upphandling:

När kommuner ska låta uppföra offentliga konstverk, brukar de utlysa tävlingar eller upphandlingar. De sätter budget, skriver kriterier och ber konstnärer skicka in CV:n och referensprojekt. Sedan väljs en konstnär ut, som ombes utföra skisser av det tänkta verket. Här brukar ett skissarvode normalt betalas, eftersom det ska läggas ordentligt med tid, kraft och kunskap bakom att göra genomarbetade skisser och processplaner. Så genomför konstnären själva arbetet med verket. Budgeten för hela processen omfattar material och konstnärens lön, samt själva inköpet av verket.

Täbys skambud

Täby kommun har emellertid hittat på en helt egen modell. De har skippat själva biten med betalning och har istället utlyst en tävling för en ny skulptur till torget utanför kommunhuset, där konstnären själv ska stå för kostnaderna för både material och sin arbetstid.

“Men de ska åtminstone köpa in konstverket?”, tänker du kanske nu. Här kommer vår kommunstyrelseordförande Erik tillbaka in i berättelsen: “Vi ser det mer som en donation till kommunen”, säger han till tidningen Mitt i Stockholm. Betalningen är alltså: noll kronor.

Rättare sagt, eftersom konstnären ska stå för hela kostnaden: sannolikt minus många tusen kronor.

Jag tappar hakan.

Gratisarbete är ett systemfel

Som konstnär är det vanligt att få förfrågningar om att göra arbete gratis. Alla konstnärer jag känner får emellanåt sådana propåer. Det kan låta “Vi har ingen budget, men det blir ju bra marknadsföring för dig!”

När sådana förslag kommer från till exempel små föreningar är det ingen stor sak. Man kan tacka ett vänligt nej. Många gör gratisuppdrag emellanåt, om det handlar om något särskilt hjärtevärmande ändamål. En del gör gratisjobb i förhoppningen om att det där med marknadsföringen faktiskt ska stämma (vilket sällan är fallet).

Det här inslaget av kanske-betalt-någongång-i-framtiden-av-någon-annan är ett av systemfelen som gör att konstnärsyrket är så lågbetalt. Konstnärernas Riksorganisation gjorde i fjol en stor undersökning bland sina medlemmar och kom fram till att medianinkomsten bland bildkonstnärer är 15036 kronor i månaden – före skatt, och inklusive de sidojobb som många konstnärer har för att klara försörjningen.

När föreningar och andra mindre aktörer ber folk jobba gratis är det som sagt ingen stor grej. Men en kommun är inte en liten, harmlös organisation. Det är en offentlig instans, som nu vill åsidosätta en av de mest grundläggande principerna i vår samhällsekonomi: att den som utför ett arbete ska ha lön för det.

Betalar Andersson även frisören i drömmar och luft?

Det här kan vara “chansen för någon att få förverkliga en dröm”, säger kommunstyrelseordförande Andersson, när han ska förklara kommunens tilltag. Det är just den slags argumentation konstnärer ständigt får höra när de ges skambud på uppdrag. Jag undrar om Andersson resonerar likadant när han går till frisören? “Du tycker ju att det är kul att klippa hår, så jag betalar inte – se det som en chans att förverkliga din dröm!”

Kanske skulle Andersson rentav kunna avstå sitt eget arvode – är det inte en dröm för honom att få ha ett så fint politiskt uppdrag? Jättebra marknadsföring, dessutom!

Varsågod, Täby – en donation från mig

Nåväl. Ingenting ont som inte för någonting gott med sig. Jag har länge haft lust att återuppta tredimensionellt skapande och Täbyfallet gav mig inspiration till att göra en skulptur.

Det här är en byst av av Erik Andersson, iklädd Marie Antoinettes fjäderprydda hätta och kråskrage, utförd i min 8-årings leklera. Jag kallar den “Låt Dem Äta Drömmar” och ska donera den som gåva till kommunledningen i Täby. Alldeles gratis.

LÄS MER

170 000 kronor i årsinkomst – nya siffror från KRO sätter Täbyfallet i perspektiv

Här har Konstnärernas Riksorganisation och Skulptörförbundet skrivit om Täbyåphittet.

Här kan du läsa intervjun med Erik Andersson i Mitt i Stockholm.

Även MagasinK har lyft frågan.

Här finns tävlingen på Täby kommuns hemsida.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

“Handen börjar i hjärnan” – om skeva grytlappar, smörklumpar och självförtroende

Göran Lundborg, professor i handkirurgi, har skrivit en bok om någonting jag funderat länge på – kopplingen mellan hand och hjärna.

När jag målar känner jag sambandet i kroppen; ibland är det tanken som leder, ibland styr handen på egen hand och hjärnan försöker hänga med och tolka det som händer på papperet. Just så fungerar det, om jag läser Lundborg rätt. “Handen börjar i hjärnan”, skriver han och berättar om hur synapser formas när vi utför intrikata rörelser med händerna.

Ibland luftas idén att “vissa är bra med händerna, andra med huvudet”. Jag ser framför mig huvudlösa kroppar som på något mirakulöst sätt förväntas kunna arbeta – gärna med någonting förment “enkelt”, som hantverks- eller serviceyrken. Jag tänker att de som föreställer sig den här uppdelningen knappast själv arbetat särskilt mycket med händerna – då skulle de knappast få för sig att det ena fungerar utan det andra. 

Göran Lundborgs bok är en uppmaning att uppvärdera hand-tänkandets roll bland annat i skolan, där digitala verktyg ersatt mycket av de uppgifter min och tidigare generationer fick traggla med. Han berättar om forskning som visar att handskrivande hjälper hjärnan att minnas bokstävers form: “Handens rörelser över papperet skapar minnesspår inom samverkande motoriska  och sensoriska delar av hjärnan som är viktiga för att minnas det handen skriver ner – minnesbilden stärks och blir förkroppsligad av handens rörelser.”

Självförtroende och föräldrafrustration

Slöjdlärare har länge uppmärksammat att den finmotoriska nivån hos våra elever har sjunkit. “Det är en märkbar skillnad på hur elever exempelvis klarar av att sätta fast mönsterdelar på tyg med knappnålar. Som tydligast blir det när de ska hålla i en virknål eller stickor och försöka jobba med båda händerna samtidigt. Det är för många en omöjlig uppgift”, berättar slöjdläraren Annika Österlind i tidningen Vi Lärare. 

Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.

“Nostalgiskt”, suckar en del. Vi lever i en digitaliserad värld och att barn får skärmkompetens är viktigare än att kunna virka sneda grytlappar. Jag tror att det missar den viktiga poängen: hand och tanke är inte åtskilda. “Handskrivning tränar finmotoriken i handen, och en god finmotorik är en stark prediktor för framgång i skolan, både vad gäller läsning och matematik”, skriver Göran Lundborg. Grytlappsvirkningen konkurrerar inte med multiplikationen, den understödjer den.

För egen del tänker jag ofta på det här i min föräldraroll. Hur mycket skärmtid är för mycket? Mina barn – två och åtta år – har inte telefoner eller plattor, men de ser förstås på teve och en portion av deras tid i skola och förskola är digitaliserad. Hemmavid försöker jag balansera upp. Pennor och papper ligger alltid framme, enkla att hitta när en idé dyker upp. När min son vill googla bilder av något av veckans specialintressen (just nu Harry Potter), får han låna min telefon – och så lägger jag fram papper och penna intill honom. Jag behöver inte uppmana eller tjata: hans impuls att vilja översätta det han ser till egna bildäventyr på papperet kommer automatiskt, bara materialet finns tillgängligt. Jag tror att de små, vardagliga och ofta förekommande tillfällena är de viktigaste. Att låta tvååringen bre sin macka själv, även om det tar fyra, långa minuter (en evighet för en morgonstressad mor, emellanåt) och projektet slutar med en smörklump i mitten av en söndermosad brödskiva. Hon äter den glatt, stolt över att kunna själv.

Att klara av saker med sina händer är också fråga om självförtroende och självkänsla. När jag följer åttaåringen till hans träningar, startar passen med att samtliga barn slänger upp fötterna i luften i väntan på att få hjälp att knyta skorna. Det väcker ett minne till liv. Jag var fem år och hade en kompis som var åtta. Hon kunde knyta själv. Jag minns hur jag trasslade och övade för att lära mig, och hur stort det kändes att till sist bemästra rosetten. Min son suckar åt mig när jag uppmanar honom att göra det själv, precis som många suckar åt curlingföräldrar som hjälper sina barn för mycket. Jag förstår båda parter och försöker hålla balansen, någonstans mitt emellan. 

Det är en tuff uppgift att vara förälder. Det är lätt hänt att vilja ta den kortaste vägen från start till mål, när man har hundra bollar i luften. Att knyta skon och ta fram skärmen – inte av illvilja, utan för att få vardagen att rulla. Jag navigerar i samma farvatten. Men vad jag upptäckt är att det ofta handlar om att orka med korta stunder av frustration, för att komma över till andra sidan. Där de kan bre mackan, få ihop dragkedjan, knyta träningsskorna, vända bokstäverna åt rätt håll och känna självförtroendet av att lyckas få hjärna och hand att samarbeta. 

Det är en ovärderlig kompetens att erövra. För barn och vuxna, idag och imorgon.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Leriga skor och kaxiga kråkor

Tre saker jag är tacksam för idag:

Snubbelfällan på hallmattan

Mina barn är två och åtta år gamla, och enligt rykten jag hört från alla som har äldre eller vuxna barn, kommer de alldeles strax vara 32 och 38 år och antagligen ställa skorna i prydliga rader på en ändamålsenlig skohylla. I en annan farstu än vår nuvarande, gemensamma. 

Varje gång jag kommer hem och suckar över högen av leriga stövlar på hallmattan påminner jag mig om att jag då kommer titta på den tomma mattan och inget hellre önska än att få snubbla över en hög 23:or och 35:or, bara en gång till. 

Tack för att ni finns.

Sju minuters omställning

Småbarnslivet är på samma gång underbart och påfrestande. Jag är rätt sliten. Tvååringen är väldigt… tvåårig.

Hon kan själv. Allting kan hon själv och det är en imponerande attityd, men också ganska tids- och tålamodsprövande för en mor som gärna någon gång skulle vilja få dra på ett par galonbyxor lite raskt och effektivt när det är bråttom på morgonen.

Jag biter mig i tungan, sneglar på klockan och låter henne hållas. Först vänster fot i höger byxben, sedan vänster ben i samma. Knöligt. “Mamma hjälpa lite?”, föreslår jag och får ett beslutsamt, nekande svar. “Sälv!”, konstaterar tvååringen, som har oändligt tålamod med sina ihoptrasslade galonbyxor och bångstyriga fötter. Oändligt tålamod, så länge hon får göra sälv, vill säga. 

Jag påminner mig om att det oftast faktiskt går snabbare om hon får klä på sig på egen hand , än om jag envisas med att gripa in. Det brukar sluta i gråt och bråk och vilt fäktande ben – tidsödande, meningslöst.

Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte. Hon är fullt koncentrerad på uppdraget hon åtagit sig. Fyra gånger provar hon. Till slut sticker en fot ut ur varje ben, och vi jublar tillsammans och drar upp galonbrallan. Bak och fram, men det vet hon ingenting om. Hon är redan i full färd med att försöka övermanna ryggsäcken.

“Sekundvisaren tickar högt i mitt huvud, men hon hör den inte.”

När förskolelämningen så småningom är avklarad med en glad vinkning – “hejdå mammat!” – sätter jag mig i bilen och pustar ut, länge och ljudligt. Jag bläddrar fram en bra podd och rullar hemåt. Sju minuters ritual för att ställa om från galontrassel till ateljétid.

Puh.

Nya vänner, med och utan vingar

Idag dammar jag av mig efter bästa förmåga, och drar för omväxlings skull på mig stadskappan istället för skogsmullejackan jag lufsar runt i till vardags. Jag ska åka in till Norrtälje och träffa en halvny bekantskap. Vi har känt varandra genom bokstäver och bilder, i bloggar och mail, i ett par år och idag ska vi träffas i fysiskt format för första gången. Roligt! 

Louise Stigell är en kreativ inspirationskälla och kollega. Imorgon har hon vernissage på Folkets Hus I Norrtälje och jag ser så mycket fram emot att få bekanta mig med hennes karaktärsstarka kråkfåglar i akvarell i verkligheten. 

Mäktigt majestätiska korpar i Louise Stigells akvarell “Gryning”…
… och en kaja med självförtroende i steget och illavarslande uppsyn i akvarellen “Här kommer jag”.

Om du är i Norrtäljetrakten någon gång mellan 31/1-13/2 – missa inte hennes utställning! Befinner du dig annorstädes kan du följa hennes konstnärliga arbete här.

Publicerad den av — 6 kommentarer

Konsten att bli mer kreativ: Del 7. Gör plats för din skaparlust

De första 22 åren av mitt akvarellmåleri ägde rum på köksbordet. Var själva bordet stod ändrades över tid: först bodde det i byn i Västerbotten där jag växte upp och i sjuttonårsåldern stod det i min första hyresetta i Skellefteå. Sedan flyttade köksbordet till Umeå, därefter vidare till min och min sambos lilla lägenhet i Solna.

Platsen (och de fysiska borden) varierade, men att bordsytan var belamrad med penslar, färgkoppar och papper var konstant. Det var opraktiskt, och nödvändigt.

Först för några år sedan gjorde jag min sista flytt (ta i trä) och byggde mig en ateljé på bakgården, där min målarutrustning och resultaten av den kan ta plats permanent, utan att nämnvärt störa vardagslivet.

Kreativ verksamhet behöver plats – fysisk, mental och tidsmässig

En vis man sade en gång: “we covet what we see everyday”. Vi får lust på det vi ser varje dag. Även om jag betsämt avråder från att ta till exempel kostråd från Hannibal Lector, kan vi ta till oss detta citat som en viktig insikt om vår lust att skapa. 

När vårt kreativa projekt ligger prydligt undanstädat och ur sikte har vi höjt tröskeln för att sätta igång. I det ögonblick en liten gnista av lust tänds, behöver vägen från tanke till handling vara kortast möjlig och inte hejdas av besväret att röja plats, leta efter material, stöka ner. Jag undrar hur många viktiga verk som flyter omkring oskapade i idévärlden, på grund av att tanken på att behöva städa upp efteråt tog kål på impulsen att göra verklighet av dem?

Var kan du skapa ditt kreativa utrymme?

För att sänka tröskeln till det kreativa utlopp du vill ägna mer tid åt rekommenderar jag dig alltså att skapa dig ett utrymme där manegen är krattad.

I ditt vardagsliv kanske det inte passar att ständigt ockupera köksbordet. Rikta då din uppfinningsrikedom mot andra möjligheter. Kan du duka upp ett skrivbord med lockande material, så att du enkelt kan slå dig ner när en idé dyker upp? Kan du skaffa en träskiva där ditt projekt kan ligga redo, och enkelt flyttas undan när du är färdig för dagen – och lika enkelt tas fram när du vill skapa någonting? Finns det ett outnyttjat hörn du kan inreda?

Lyxen att ha en ateljé är inte alla förunnad, men alla som vill få in mer kreativitet i livet behöver bereda sig utrymme för det. Helst på en plats där du befinner dig dagligen.

Dina behov är viktiga och det gör både dig och dina närmaste gott att du ger dem tid och utrymme.

Att skapa sig plats för skapande är inte bara en praktisk fråga. Det signalerar också till både dig själv och de eventuella familjemedlemmar du delar ditt vardagsliv med att du tar ditt behov av kreativitet på allvar. Många av oss lever våra liv med stor hänsyn till andra människor. Det är fint, men kan bli obalanserat. Dina behov är viktiga och det gör både dig och dina närmaste gott att du ger dem tid och utrymme.

I vilken miljö trivs din skaparlust bäst?

För mig är estetik långt viktigare än praktiska överväganden som ergonomi och organisering. Visuella intryck påverkar mig starkt och kan hjälpa eller stjälpa min arbetslust. Så jag byggde och inredde ateljén med detta i åtanke.

Jag valde bort plastlådor med prydliga fack och öste istället ner mina färgtuber i ett trätråg. I mina ögon skönt att se på, som en godisskål av möjligheter. Material som trä, glas, keramik och naturliga textilier ger mig arbetsro.

Jag lade, med obeskrivlig möda, in ett gammalt trägolv, som tål både färgstänk och skoavtryck. Jag vill ogärna slösa värdefull ateljétid på att städa, och en bonuseffekt av mina inredningsval är att ateljén är en trevlig arbetsmiljö även när den är stökig. Vackra saker är vackra även huller om buller.

Därför möblerade jag med nötta loppisfynd istället för att välja förnuftiga kontorsmöbler. Ett bord med välanvänd toppskiva, tolvslåstolar som påminner mig om mitt andra hem i Västerbotten. Som paletter använder jag gamla porslinstallrikar och – min favorit – ett fat ägnat att servera sniglar på. (Jag vill påstå att mitt användningsområde är mer aptitligt, men smaken är som baken).

Utgå ifrån dig själv. Hur kan du arrangera en kreativ arbetsplats på ett sätt som känns inbjudande för just dig? Ska där finnas några stearinljus att tända, som en ritual som fysiskt och mentalt signalerar att din kreativa stund har startat? Ska du inreda med energigivande färger, eller trivs du bäst i en mer sober miljö?

Vill du kunna tomglo mot världsrymderna genom ett fönster, eller trivs du bäst i en privat, innesluten hörna?

Har du lust att känna dig fri att stänka färg på en vaxduk, eller ska mormors ärvda finduk hjälpa dig att komma i rätt stämning medan du skissar? Vill du vara omgiven av bilder, eller låta tankarna vandra fritt mot en tom väggyta?

Vill du kunna tomglo mot världsrymderna genom ett fönster, eller trivs du bäst i en privat, innesluten hörna? Vill du att platsen ska dofta på något särskilt sätt? Föredrar du att omges av musik, prat eller tystnad?

Där du trivs, trivs dina idéer.

Enkla lösningar kan ge stor effekt

Ibland kan små förändringar göra stor skillnad. En förbättring av min arbetsmiljö jag nyligen gjorde var att dölja en fulhög, som hade växt fram bortom min kontroll. Hur väl jag än planerade förvaringsutrymmet i min ateljé, kom det med tiden att byggas upp en trave av stora papper, kartonger och stafflier bakom stolen där jag sitter och målar. En syn som distraherade och irriterade mig varje gång jag kom in i ateljén.

Så jag skruvade upp en enkel trähylla på väggen och häftade fast ett stycke tyg som döljer pappershögen. En snabb, billig och enkel lösning, som ökade min dagliga arbetslust med cirka 67,8 procent. God utdelning på en liten arbetsinsats.

Snäll mot morgondagens du

En ritual jag har är att avsluta arbetspassen i ateljén med att ge en gåva till morgondagens jag: när jag målat färdigt arrangerar jag arbetsbordet på det sätt jag vill hitta det dagen därpå. Jag rättar till det pågående projektet eller lägger fram ett rent, vitt ark. Vattnar blommorna, kastar skräpet som ligger på arbetsbordet i papperskorgen. Trettio sekunders insats, som jag nästa dag blir tacksam att upptäcka och som ger mig en mjuk start på nästa målarstund.

Vad kan du göra idag, som en vänlig gest till morgondagens kreativa du? Berätta gärna i kommentarsfältet, så kan vi hjälpa varandra med goda idéer!

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: Del 6. Vad du kan lära om beslutsfattande från David Lynch och min tvååring Alva
Konsten att bli mer kreativ: 5. Ta dig över 82%-tvivlet
Konsten att bli mer kreativ: 4. Disciplin och andra praktiska verktyg
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.



Publicerad den av — 3 kommentarer

Konsten att bli mer kreativ: Del 6. Vad du kan lära om beslutsfattande från David Lynch och min tvååring Alva

Vissa dagar känner jag mig klar att gå och lägga mig redan klockan 08.15. Då sitter jag i bilen, nyss hemkommen från att ha lämnat min son på skolan och min dotter på förskolan, efter en rörig morgonrusch.

Tröttheten kommer sig av bristande rutiner och, följaktligen, många beslut: i vilken ordning ska jag göra saker och vad ska göras? Väcka sonen samtidigt som jag går ner med dottern, eller låta honom dra sig en stund? Ägg, müsli eller smörgåsar? Blöjbyte innan frukost eller efter? Vilka kläder? Var det gympa eller simträning idag; var finns badbyxorna? Oj, i tvätten? Var finns hans andra par? Ska det regna idag? Är galonbrallorna här eller kvar på skolan?

Sådär kan en dålig morgon fortsätta, och när jag rullar tillbaka in på parkeringen hemma har jag redan fattat trettiofem beslut och försökt lägga arton saker på minnet inför dagarna som kommer.

Inte den bästa starten på en arbetsdag där kreativ energi är grunden för mitt jobb.

Lynchs lunchknep

I en intervju jag såg igår med den nyss bortgångne filmskaparen David Lynch berättade han om vad han äter till lunch och middag:

Lunch: tomater, tonfisk, fetaost och olivolja.

Middag: kyckling, broccoli och sojasås.

Samma varje dag.

Anledningen? Jo, den förutbestämda vanan kring vardagligheter som lunchmenyn gav honom utrymme att “mentalt ge sig av till en annan plats”. Platsen där hans fantasivärldar kunde ta form.

Rutinen att skapa skaparutrymme med hjälp av rutiner delar Lynch med många kreatörer.

Psykologen Mihaly Csikszentmihalyi, (mest känd för att ha myntat begreppet “flow”), upptäckte när han undersökte hur exceptionellt kreativa personer bär sig åt, att de ofta har gjort rutin av sådant som många av oss vanliga dödliga spiller tid och engergi på att fatta nya beslut om på daglig basis. Forskarna, konstnärerna, innovatörerna och författarna han intervjuade kunde till exempel berätta att de bestämt sig för att bära samma kläder varje dag, för att spara hjärnutrymme till viktigare saker.

Att det fick dem att framstå som lite udda var ett pris värt att betala för friheten det gav dem att fokusera på sitt kreativa arbete.

Vår beslutsbudget är begränsad

Anledningen att beslutsfattande, även kring bagateller som vilka byxor man ska välja för dagen, kostar kreativ kraft är att vi tenderar att drabbas av beslutströtthet om valen blir för många.

Du kan tänka dig att du har en begränsad beslutsbudget; ett visst antal beslut du orkar fatta varje dag. Om du behöver prioritera – vilka dagliga beslut kan du avstå, genom att göra rutin av dem, för att ha beslutsbudgetutrymme över till dina kreativa projekt?

En överenskommelse med dig själv

Författaren Anne Lamott poängterar också vikten av att göra rutin av sitt skapande. Vad du gör som författare, säger hon är att “du sätter dig ner och gör dina skalövningar varje dag, och vad som än händer får du något jobb gjort.” Gör en överenskommelse med dig själv, är hennes råd. Alltså: spara dig själv energislöseri genom att fatta beslut på förhand om vad din rutin ska vara.

(För dig som inte är bekant med Anne Lamott rekommenderar jag varmt hennes bok Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life, och/eller detta osannolikt roliga föredrag från 1996 där hon pratar på temat för boken: om hur man fångar idéer, står ut med sina kassa första utkast och lär sig att starta upp och fullfölja kreativa projekt.

Alvas kvällsrutin

I mitt vardagsliv utanför konstnärsjobbet märker jag ofta att de delar av dagen som fungerar allra bäst är de vi gjort till rutin. När ramverket är givet blir friktionen mindre; vi kan fokusera på innehåll istället för att förhandla om vad som ska göras.

Ett exempel är att vi inrättat en fysisk lekstund varje dag mellan middag och kvälls-teve, där jag, min sambo och barnen röjer den sista energin ur kroppen, så att vi sedan lyckas varva ner inför kvällen. Som bonus får jag hoppa hopprep med en tjutande glad tvåårinng och lida förnedrande nederlag i brottning mot min åttaåring.

När det så småningom blir dags att få barnen i säng har min sambo rutinen att fråga vår tvååring Alva samma sak varje kväll: “Ska vi gå och läsa Juliaboken?” Alva, som förut brukade protestera högljutt mot att gå och lägga sig, svarar genom att samla alla sina gosedjur i famnen: apan och apan, mammanallen, lilla nallen, dinosaurien Bracke, hunden och Nalle-Maja. Sedan hojtar hon “onatt, mamma!”, jag hojtar “onatt Alva!” tillbaka, och så travar de iväg.

Hon har hittat vila i rutinen – och lärt mig en viktig läxa om vikten av att sluta spilla kraft på att uppfinna vardagshjulet om och om igen.

Min ateljéritual

Eftersom jag i grund och botten (som du kanske anat vid det här laget) är en ganska rörig person, har jag tagit med mig rutinmetoden till ateljén. Den dagliga ritualen är enkel och effektiv: jag tänder en brasa och funderar över dagens arbetsuppgifter medan elden tar sig. Stänger kaminluckan, slår igång en podd och målar fram till lunch. Resten av dagen kan få bli mer ostrukturerad; på det här sättet har jag alltid fått det viktigaste gjort först. Och jag slipper slösa energi på att fatta beslut om hur förmiddagen ska se ut.

Hur ser dina rutiner ut?

Har du beslutsbudgetutrymme kvar till dina kreativa projekt, eller finns det områden där du skulle kunna spara på ork genom att göra rutin av vardagssysslor? Berätta i kommentarsfältet så kan vi tipsa varandra om förenklande rutiner som skapar utrymme för ett mer kreativt liv!

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!
Konsten att bli mer kreativ: 4. Disciplin och andra praktiska verktyg
Konsten att bli mer kreativ: 5. Ta dig över 82%-tvivlet

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.



Publicerad den av — 2 kommentarer

Konsten att bli mer kreativ: 5. Ta dig över 82%-tvivlet

De flesta kreativa projekt dör i förtid, när de är 82% färdiga. Okej, det är kanske inte en hundraprocentigt vetenskapligt vederlagd siffra, men all min erfarenhet säger att ungefär vid den siffran drabbas de flesta av oss av Det Stora Tvivlet.

– Men vad blev det här egentligen?, frågar Tvivlet. Är det inte lika bra att ge upp och börja på någonting nytt?

Tvivlet är en lurig jävel. Han har taktik.

Inte bara skapar Tvivlet osäkerhet kring ditt nuvarande projekt, men han försöker dessutom lura dig på villovägar genom att dingla med en manipulativt fräsch, ny idé framför dina ögon. En idé obesudlad av dina mänskliga tillkortakommanden, en som skulle vara både enklare att genomföra och dessutom bli bra; kanske det bästa du någonsin gjort? En mycket bättre idé än besvikelsen till projekt du baxat till 82% färdigställande och som ligger på ditt arbetsbord som en blek påminnelse om glappet mellan dröm och verklighet. Så skönt det vore att hiva skiten i papperskorgen och börja om. 

Gör. Inte. Det. 

Idéer som kommer från Tvivlet är bländverk, illusioner, tricks. Det är Joe Labero som mixtrar med speglar och fingerknäppningar. Tjejen i lådan är inte avsågad på riktigt och den nya idén är inte bättre än den förra. 

Vi tappar alla musten vid en eller annan tidpunkt. När den ursprungliga kolsyran lagt sig och vi sitter kvar med en fadd version av vad vi hoppades kunna åstadkomma. Men tro mig: ditt projekt kommer bli bättre än det känns just nu, bara du gör det färdigt. Det här gäller i största synnerhet akvarellmåleri, som tenderar att ha ett långt fulstadie där målningen ser hopplöst blaskig ut tills du fått på plats de sista detaljerna.

Lovar jag dig ett perfekt resultat, bara du gör färdigt? Nej. Det är heller inte målet. Målet är att skapa en rutin som tar dig igenom hela den kreativa processen: från idé, till förarbete, till genomförande, till färdigställande.

Målet är inte den färdiga produkten, utan processen. Att upprepa processen gång på gång på gång – inte för att åstadkomma någonting gnistrande ofelbart. Utan för att processen är själva livsinnehållet. Skapandet. Lärandet, växandet. På köpet åstadkommer du ibland någonting gnistrande.

Tvivlet finns alltid där, men vi behöver inte ägna det så mycket uppmärksamhet. Låt det hållas. Du har inte tid att kivas med det.

Du har ett projekt att färdigställa.

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.



Publicerad den av — Lämna en kommentar

Konsten att bli mer kreativ: 4. Disciplin och andra praktiska verktyg

Ibland föreslår folk att jag skulle ha god diciplin. De föreställer sig att det är den primära egenskap som behövs för att få kreativa projekt ur händerna och ut i världen. Jag vill föreslå att disciplin bara är ett verktyg av många. 

En del kreativa problem är en spik, som behöver hamras in med bestämda slag. Andra är mer luriga. Hur mycket man än bankar vill skruven inte ge efter. Den behöver lirkas ned med ett helt annat verktyg. 

Ofta vet man inte exakt hur problemet man står inför är beskaffat. Kanske är det ett tidsproblem, som kräver eftertanke och tålamod. Kanske är det ett kunskapsproblem, som kräver att du luskar ut någonting du inte kände till innan du satte igång. 

En del projekt ser komplicerade ut när de är färdiga, men är lustfyllda undervägs. Skapade mestadels i flow – det energiska tillstånd man kan ha turen att uppleva när man står inför en uppgift som rör sig precis på gränsen av vad man klarar av. Vi ska återkomma till flowkonceptet senare. Andra projekt är ett sammelsurium av beståndsdelar: vissa enkla, andra kluriga. 

Akvarell från Slussenbygget av Elisabeth Biström
Exempel på en akvarell som krävde noll disciplin eller tålamod – den här sortens motiv är ren målarglädje för mig.

Ha en bred verktygslåda

För att komma in i goda vanor av kreativt arbete behövs en välutrustad verktygslåda. Disciplin, ibland. Andra gånger uthållighet eller arbetsglädje. Emellanåt en och annan muta. 

För att klara av problem som gör motstånd, tar jag ibland till mutor som att jag kombinerar arbetet med gott kaffe i en fin kopp med fat och bra musik som lägger ett njutbart ljudfilter över uppgiften. Det kan bära mig igenom ett delmoment som jag inte har disciplin att genomföra med ren viljestyrka. 

I grund och botten handlar det om att lära känna sig själv. Vilka uppgifter flyter enkelt ur händerna och vilka är motsträviga? Är de motsträviga uppgifterna nödvändiga, eller kan du använda verktygen “hoppa över”, eller “delegera”? Behöver du tugga i dig uppgiften – kan du bryta ner den i mindre överväldigande delar?

De minsta stegens väg

En gång hade jag givit mig själv uppgiften att bygga en ateljé. Det var inte den första saken jag hade byggt: jag hade övat upp mitt hantverkskunnande genom att snickra en trappa till ett uthus på gården. Fyra plankor som ram och sex brädor fastskruvade ovanpå. Det visade sig att ateljébygget krävde lite mer kunskaper än så. Under ateljéprojektets första veckor sov jag dåligt. Hjärnan var fullt upptagen med att ängslas över alla saker jag inte kände till: hur är en fönsterkarm egentligen konstruerad? Ska fasadbrädorna möta offerbrädan, eller ska där finnas en liten luftspalt? Tusen frågor av det slaget snurrade i huvudet och väckte mig om nätterna. Till slut kom jag fram till ett bättre förhållningssätt än att ligga vaken och grunna. 

Fem år tidigare hade jag genomgått en utmattning, en ganska hemsk. Reserverna var slut. Jag klarade nätt och jämt av mitt jobb, men föll ihop som en liten pöl på hallmattan när jag kom hem om kvällarna. Efter en tid gick jag till en läkare, som remitterade mig till en psykolog som rådde mig att skala ner varje uppgift till minsta möjliga beståndsdel, tills arbetsinsatsen var så liten att jag skulle orka med den. Istället för projektet “ta en promenad”, vilket var en alltför krävande uppgift, skulle jag tänka “vad är det minsta möjliga steg jag kan ta för att närma mig målet?” Att resa mig upp? Att ta på mig skorna? Att gå ut och ställa mig framför ytterdörren? Steg för steg lyckades jag till slut, till en början med handgripligt stöd av min sambo, att hasa mig runt lägenhetshuset där jag bodde. En seger, och en början till ett långsamt tillfrisknande. 

Jag började tillämpa utmattningsterapin på ateljébygget. När tankarna spann iväg i riktning mot alla byggmoment jag inte kunde överblicka backade jag steg för steg, tills jag hittade de minsta moment som jag visste att jag skulle klara av. Kapa en bräda. Slå i en spik. Repetera.

Idag har jag både en ateljé och nya verktyg i problemlösningslådan. 

Alltås: någonting kan se disciplinkrävande ut för en utomstående betraktare, men i själva verket finns det lika många sätt att närma sig ett problem som det finns problem att hantera. 

När du kör fast och har provat att banka tills handleden ömmar, fråga dig om uppgiften du bankar på verkligen är en spik.

MER PÅ TEMAT:

Konsten att bli mer kreativ: 1. Att vårda sin relation med skapandet
Konsten att bli mer kreativ: 2. Fånga idéerna innan de smiter
Konsten att bli mer kreativ: 3. Tjuvstart!

Vill du se ny konst från mig direkt i mailen varje månad?

I akvarellbrevet får se nya akvareller först av alla och läsa texter jag inte delar någon annanstans. Du får förtur till ny konst och 15% rabatt på alla konsttryck.

Välkommen att bli prenumerant! Akvarellbrevet kommer ut 1-2 gånger per månad. Det kostar ingenting och du avslutar prenumerationen när du vill.