Jag vet att det hade varit en taktisk fördel att nischa in mig. Men det skulle vara förödande på sikt.

Jag hade kunnat välja att bli “slussenmålare” eller att rikta in mig på havsmotiv eller kanske stillsamma tjärnar. Jag har fått det rådet från sådana som vet något om konstvärldens kommersiella realiteter – välment, säkert. Men jag kommer inte följa det.

Jag har visserligen några motivvärldar som återkommer, decennium efter decennium. Men det kommer sig av en konstnärlig längtan, inte av praktisk-ekonomiska överväganden. Så fort jag kommer till stugan vid Bottenviken, till exempel, sätter jag mig vid stenarna och målar dem och målar havet. För att jag blir lika förundrad varje gång, av det jag ser och hör där. Jag vill måla ljudet av svalp eller brus eller tärnor och jag vill studera krusningar och mjuka vattenrörelser och lekfullt stänk.

“Du skulle tjäna på att satsa på dina mest populära motiv”. Kanske det – men jag tänker inte fatta sådana beslut, för jag vet att på sikt skulle själva meningen skulle gå förlorad.

Vad är meningen med mitt målande? Svårt att sätta ord på, men sökande är ett verb som passar bra. Jag letar efter någonting. Undersöker. Ser hur nära jag kan komma. Jag vet inte exakt vad jag letar efter, men jag är ganska säker att jag behöver söka på många ställen för att hitta det.

Jag har målat i trettio år snart, men känner mig som en nybörjare. Det är inte ett negativt ord här – det betyder att jag skymtar en lång framtid framför mig. Jag hoppas på ytterligare några tiotal år att få fortsätta vara nyfiken. Jag tror att jag kommer måla mig fram till någonting intressant. Jag vågar till och med vara så djärv att påstå att det kan bli intressant för fler än mig. Jag tror jag har någonting att ge.

Om jag kisar tycker jag mig kunna ana konturerna av någonting som jag kommer kunna upptäcka om tio eller trettio år, som jag inte kan föreställa mig i skärpa ännu. Jag kan bara få reda på vad det är om jag målar mig ditåt, så fritt som jag kan förmå.

Förutsättningen är att jag inte begränsar mig. Jag kan inte fortsätta leta, om jag samtidigt ska följa taktiska råd om att smalna av för att bli “mer känd”.

Jag är för övrigt en väldigt vardaglig människa och jag jagar inte berömmelse. Jag skjutsar till fotbollsträning och steker köttbullar. Jag strävar inte efter att bli ett namn – jag strävar efter att få åka skridskor med min unge eller att äta middag med några vänner i mitt kök. Att ha ett bra samtal med min sambo. Att höra min ettåring lära sig uttala sin storebrors namn. Och, för all del, att måla någonting som får mig att fokusera ordentligt.

När jag hade varit på Nobelmingel härförledens tog jag bussen hem, kom fram till min stuga och fick ta ett stort kliv över den hög av stövlar som mina barn lämnat åt mig på hallmattan. Jag hade mina glittrigaste kläder och var glad över festligheterna och över Nobeluppdraget – men viktigast i världen är de där små skorna. Alltid på hallmattan, aldrig på skohyllan. Och så spåren på köksbordet efter julpyssel som hade pågått medan jag var iväg på fest. En tomtenisse med stirriga ögon, noggrant färglagd och utklippt, som hälsade mig välkommen hem.

Jag målar inte för att “bli” någonting särskilt och jag har inga dyra vanor att försörja. Jag behöver inte mer än att kunna betala räkningarna, lägga undan till pensionen och kunna fortsätta köpa färgpennor till mina barn.

Så jag väljer att måla hav och skog och människor och blommor och byggställningar, allting om vartannat. På nära håll är allting för övrigt egentligen ett och samma: ytor, linjer, nyanser, pigment som kan göra magiska saker om de får lösa upp sig själva i vatten.

En del målningar blir bra, många blir experiment som läggs på hög. Men alla leder framåt, så länge jag håller mig till de okända stigar som lovar nya upptäkter, små och stora, bakom nästa krön.

Jag läser att Nobelkonditor Annie Hesselstad har beställt 50 kilo lingon till desserten som konungen och de andra gästerna på kvällens bankett ska få avnjuta. Vilket fint val.

Lingonet är det vanligaste, viktigaste och mest delikata av våra bär. Det passar till allt: köttet, gröten, palten. Sött eller salt går lika bra – det syrliga lingonet står rakryggad alla sällskap.

Lingonet är höstens tröst. När den korta sommaren har passerat kan man åtminstone glädjas åt att frysen snart kan fyllas med sylten.

Lingonet är inte insmickrande, men en upplevelse. Allra godast är det på vårvintern, när en tuva har tinat fram och man hittar några solljumna juveler till vattlingon. Har du smakat dem? Innanmätet förvandlas långsamt under snötäcket till ren saft, sötsyrlig. Det går att göra dem i kylskåpet också: det behövs bara lingon och vatten, så omdanar och konserverar de sig själva. Men de smakar inte vårvintersol, förstås.

Jag målade lingon i fjolårets diplom till kemipristagarna Carolyn Bertozzi, Morten Meldal och Barry Sharpless. Dels passade de så fint till det röda skinn som Nobelpriset i kemi alltid omsluts av. Dels ville jag skicka med en liten bit av Sverige, till minne av dagarna här. För det tredje passade motivet till målningarna jag ville göra, där jag komponerade bilderna så att de kunde sammanfogas i vilka kombinationer som helst och bli till en ny helhet – en blinkning till den klickkemi som priset gällde.

Jag plockade många kilo lingon som barn, för jag växte upp i norra Västerbotten. Lingonlandet. Mitt tidigaste plockarminne är från fyra-, femårsåldern. Jag och pappa var i skogen. Plötsligt viskade han åt mig att sätta mig ner. Vi hukade och höll andan, medan en älgtjur spatserade förbi, alldeles intill. Han var väl också lingonsugen, kan jag tro. Även skogens konung vill ha sin Nobeldessert.

Food for kings

I read that the Nobel pastry chef Annie Hesselstad has ordered 50 kilos of lingonberries for the dessert that the king and the other guests at tonight’s banquet will enjoy. What a fine choice.

The lingonberry is the most common, most important and most delicious of our Swedish berries. It goes with everything: the meat, the oatmeal, the traditional palt (a dish consisting of a ball of dough, with salted pork in the middle, boiled, and served with butter and lingonberry jam). Sweet or savoury food – the tart lingonberry stands it’s ground in any company.

The lingonberry is a consolation when fall comes upon us. While it’s hard to face that the short summer has already passed by, you can at least be happy that the freezer will soon be filled with jam.

The lingonberry is not ingratiating, but it is always a taste experience. It’s at it’s best in the spring-winter, when a tuft has thawed and you find a few jewel-like watery lingonberries. Have you tasted them? Under the snow cover the inside of the berries slowly turns into pure juice, sweet and tart. You can make them in the fridge too: all you need is lingonberries and water, and they transform and preserve themselves. But they don’t taste like the spring-winter sun, of course.

I painted lingonberries in last year’s diplomas for the chemistry prize laureates Carolyn Bertozzi, Morten Meldal and Barry Sharpless. I chose lingonberries because they suited the red leather cover that the Nobel Prize in Chemistry is wrapped in, and beacuse I wanted to send the laureates a small piece of Sweden as a memory of the days here during Nobel week. And last but not least, I made a connection between the scientific findings that the laureates’ recieved their price for, and my paintings. I composed the three watercolors so they could be joined in any combination to form a whole image, as a nod to click chemistry. Only instead of molecules: lingonberries.

I picked lots of lingonberries as a child, because I grew up in northern Sweden, in Västerbotten. Lingonberry land. My earliest memory of picking them is from the age of four or five. My father and I were out in the woods. Suddenly he whispered to me to sit down. As we sat there, holding our breaths, a moose bull strolled by us. Perhaps he also had a craving for lingonberries. The king of the forest wants his Nobel desert too.

Images:

Artist: Elisabeth Biström | Calligrapher: Marianne Pettersson Soold | Book binder: Leonard Gustafssons Bokbinderi AB | Photo reproduction: Lovisa Engblom | © The Nobel Foundation 2022

En fråga jag ofta ställer mig själv inför ett motiv är “kan man måla det här på ett annat sätt?” Att måla någonting på ett annat sätt kräver att se det på ett annat sätt. Det blir en slags hjärnstretching. Frågeställningen vidgar min syn på allting i tillvaron, inte bara i måleriet. Åsikter, värderingar, händelser. Jag försöker att inte utgå ifrån att min första instinkt är det rätta svaret. Mest sannolikt finns det fler värdefulla perspektiv. Att testa några olika vinklar kanske gör att det går att komma lite närmare någon slags sanning.

Eller så leder det åtminstone emellanåt till en bra akvarell, och det är ju lön i sig självt.

***

A question I often ask myself when faced with a motif is “what other ways are there to paint this?” To paint something in another way requires to see things in a different way. It’s a mind exercise, that widens my view of everything, not only painting. Opinions, values, events. I try to keep in mind that my initial instinct probably isn’t the right answer. Most likely, there are more valid perspectives. To try out some different angles might lead you a bit closer to some kind of truth.

Or at least it might lead to a good watercolor once in a while, and that’s a reward in itself.

Misslyckanden är sättet akvarellkonst utvecklas på. Det hör till teknikens villkor. En oljemålning kan bearbetas genom många faser och finslipas tills man är nöjd. En akrylmålning kan målas över igen och igen. Men en akvarell är vad den är. Tiden att redigera och rädda är kort och av engångskaraktär. Jo, man kan tvätta ur. Men alla åtgärder lämnar spår. För att bli en bättre akvarellist kan man alltså inte nöta på och dölja skavanker, utan man måste vänja sig vid att börja om och börja om och börja om och lära sig litegrann för varje gång. Det är som en enda lång övning i acceptans.

En sak som varit nyttig för mig med alla dessa misstag – nästa år har jag begått dem i trettio år! – är att det har tvingat fram en nyttig distans mellan min självkänsla och min prestation. Om min känsla av människovärde hängde på att inte misslyckas i ateljén vore jag rökt – eller tvungen att måla mycket försiktigt och fegt. Jag försöker ta med mig den där distansen ut i livet efter bästa förmåga. Det är ganska skönt att inte ta sina förehavanden på så väldigt stort allvar. Att istället ge sig själv lite svängrum. 

Det går ju alltid att prova på nytt.

Det händer att jag försöker förstora texten när jag läser en bok, sådär med ett dubbelt fingergrepp du vet. Som på telefonskärmen. Det känns illavarslande. Både för vad det säger om min skärmtids/bokläsnings-kvot och om min eventuellt sviktande synskärpa.

Det är en jäkla tur att akvarell är analogt. Långsamt. Tålamods-övande. Svårt att redigera. Lagt pigment ligger, det finns ingen knapp att ångra med. Det betyder att jag behöver vara helt närvarande inför papperet.

Jag övade mycket på tristess som barn. Det fanns inte alltid särskilt mycket att göra. Testbilden på teve var inte kul i särskilt många minuter. Jag har hållit i det där rätt bra under åren, att ha tråkigt emellanåt. Hittat på ohyggligt tidskrävande motiv att måla, till exempel. När man kommer över tröskeln är tristess inte längre plågsamt, utan vilsamt och energigivande. Inget skrollande behövs.

Alla har en. Åtminstone alla som är någorlunda normalfuntade. En inre kritisk röst – eller flera – som liksom håller ett vakande öga på en. Jag ser min som en sådan där jobbig klassens ordningsman-typ. Du vet, en sådan som har tagit på sig uppgiften att lägga sig i andras angelägenheter och komma med oombedd kritik och skvallra för fröken.

Det är ingen idé att ge sig in i debatt med kritikern. Den är inte där för att resonera. Den har bara ett enda perspektiv och kommer inte låta sig övertygas eller lugnas.

I grund och botten tror jag att den fyller någon slags överlevnadsfunktion: den vill se till att vi håller oss på mattan så att vi inte blir utestängda från gruppen, utkastade till vargarna. Dess jobb är att vara ängslig och försöka få oss att hålla oss inom socialt acceptabla ramar. Problemet är bara att ramarna ibland är alltför snäva.

Min erfarenhet är att kritikerns ängslan inte svarar på rationella argument och inte är en baksätespassagerare som vi kan slänga ut hur som helst. Helt av allt vill den kasta sig över ratten och trampa hårt på bromsen.

I mina bästa stunder orkar jag ge kritikern plats, utan att ta dess ord som lag. “Tack för synpunkten”, kan jag säga. “Tack för omtanken”. Då ser jag den för vad den är: en rädd figur, som är orolig för att jag ska fatta fel beslut. Den är en viktig del av det inre livet – ibland.

Den kan inte skilja på stort och smått, viktigt och oviktigt. Det är mitt jobb. När jag inser det, kan kritikern få sitta kvar i baksätet och mumla missnöjt, medan jag kör vidare. Ibland åker jag vilse, men det är ingen fara. Så länge jag sitter kvar i förarsätet kan jag alltid hitta rätt igen.

For me, making art heightens the experience of living. When I see the world through my watercolor lens, I discover things that would otherwise pass by unnoticed in my day-to-day life. An insignificant weed by the side of the road that, when you make the effort of looking closely, is actually just as intricate and beautiful as anything you’d grow in your garden. Or the sunset behind some trees on the way to your kid’s school that you drive by every evening without noticing it.

The watercolor lens makes me notice. It shifts my perspective, from “don’t-forget-to-buy-milk-on-the-way-back”, to “holy crap, that’s a burning ball of gas and we’re all sitting on a spec of dirt in space, orbiting it”. And here I am, nearly missing it all. Worrying about a carton of milk.

So that’s why I paint. To remind myself to pay a bit more attention and to remember to enjoy the unlikely ride that we get to be part of for a while.