Om du läser mitt akvarellbrev har du kanske hängt med i den djupdykning i arkiven som jag ägnat mig åt under det här året. Jag firar nämligen trettio år som akvarellist! Nu tänkte jag att jag kunde visa också här på bloggen vilka historiska fynd jag dammat av.
Gör dig beredd på rutiga 90-talsbyxor, klipp från den kolorerade veckopressen och en lång resa in i konstnärskapet.
Köksbordsstarten och kurs med konstnärsförebild
Jag började måla akvarell 1994. Jag var elva år gammal och hade önskat mig en färglåda i julklapp. Varför jag ville prova akvarellmåleri minns jag inte riktigt – kanske var det helt enkelt för att det var en konstform som rymdes att utöva på köksbordet? Jag blev mycket glad för lådan, hursomhelst. Den var av blå och vit plast och jag vill minnas att den rymde en uppsättning prisvärda så kallade studiofärger av märket Lukas.
Året därpå hade jag turen att få gå kurs! Konstnären Barbro Frimodig, som bodde i närheten av den västerbottniska by där jag växte upp, ordnade bildverkstad i studiecirkelform för bygdens barn. Jag spetsade öronen extra under akvarellinstruktionerna. Barbro var min första akvarellförebild och det var mer än värdefullt att få spendera den här tiden med henne.
Första utställningen – sågad i lokaltidningen, men glad ändå
Ett par år senare hade jag min första galleriutställning. Min högstadiebildlärare Mikael Jonasson drev ett galleri i Skellefteå, där han lät mig ställa ut. Det blev en viktig erfarenhet av arbetet en utställning kräver. Jag lärde mig att välja ut konstverk, skära passepartouter och göra inramningar. Jag fick kunskap om att hänga en utställning och naturligtvis om vikten av att servera vernissagebesökarna rikliga mängder salta pinnar och cider i plastglas.
Lokaltidningen Norra Västerbotten kom och skrev om utställningen. Det blev en ganska njugg recension, men det bekom mig inte något särskilt. Jag sålde alla målningar och tyckte – vilket överraskade mig själv – helt enkelt att redaktören hade fel. En glimt av självförtroende hos en ung människa som annars för det mesta led av mycket tunn självkänsla. Måleriet var en fristad, där jag kände att jag dög någonting till. Det kunde inte ens en kulturredaktör rubba.
Stora (och inte fullt lika stora) drömmar i veckopressen
En tid efter utställningen kom Allers på besök! Jag visade mina målningar och berättade för reportern Lotta Löthberg om mina ambitioner: jag ville komma in på Konstfack och drömde dessutom om att få ingå i den lokala konstrundan hemma i Lövånger med omnejd. Det gäller att ha stora mål.
Jag berättade också för Allers att jag planerade att läsa Bild- och Formprogrammet på gymnasiet. Så blev det. En bra utbildning, där vi lärde oss grunderna i grafik, analogt foto, digital bild, tredimensionella tekniker, olje- och akrylmåleri – och naturligtvis akvarell. Lars Lidman, en i mitt tycke en av landets skickligaste akvarellister, var en inspirerande lärare.
Jag avslutade gymnasieutbildningen med att bege mig till min mormors vid det laget tomma hus vid den nordnorska kusten för att under ett par veckors tid måla höststormar (jag hade inte tänkt över årstiden riktigt, och fick sitta hukad under ett paraply för att skydda akvarellerna mot hagelskurar medan jag målade). Resultatet av äventyret gjorde jag en utställning av, på Galleri Format i Skellefteå.
Kulturredaktören kom och tittade, och den här gången var han mindre kritisk. “Elisabeth Dypvik Biström har utvecklats ett par klasser som konstnär. Det handlar inte bara om bättre teknik. Tidigare målade hon av landskapen. Punkt och slut. Nu tolkar hon landskapen”, skrev han och gladdes över uppmärksamheten jag fått i “den kolorerade veckopressen”.
Via lärarexamen tillbaka till måleriet
Efter gymnasieutbildningen valde jag att skaffa en bildlärarexamen. Jag vågade aldrig söka mig till Konstfack eller någon annan renodlad konstskola. Det har med min klassbakgrund att göra, skulle jag tro. Jag kunde inte föreställa mig ett liv utan den ekonomiska tryggheten av att ha ett “riktigt jobb”. I efterhand är jag glad för det. Bildlärarutbildningen var rik på ateljétid och bred ifråga om konstnärliga hantverks- och uttrycksformer. Akvarellärare Anita Midbjer gjorde allra djupast intryck, när hon introducerade mig för Arne Isacssons akvarellteori och sitt eget luftiga måleri.
Några år av heltidsarbete följde därefter. Måleriet fick rymmas vid köksbordet igen, på kvällar och lediga stunder. Men kring 2012 blev längtan för stor: jag gick ner till deltidsarbete och började bygga upp min konstnärliga verksamhet på nytt. Jag ordnade några utställningar och knåpade ihop en enkel variant av den här hemsidan. Små steg för att bygga upp någonting större på sikt.
Roslagsrötter och konstnärsvardag på heltid
Vid det här laget hade jag bott i Stockholm i några år, men längtade alltmer intensivt till ett annat slags hem på en annan plats. Jag ville bo i ett litet hus, med natur runt knutarna. Slå rot, på riktigt. Efter lång tids letande hittade jag och min sambo ett torp i Roslagen, dit vi flyttade med vår då halvårsgamla son 2017. Det var då jag klippte de sista säkerhetslinorna och blev konstnär på heltid.
Konstnärslivet idag – varierat och värdefullt
Idag har jag skapat en vardag som kretsar dels kring min familj, som för ett par år sedan utökades med en liten men mäktig dotter, och dels mitt konstnärliga arbete.
I skrivande stund är jag i startgroparna för att påbörja årets stora projekt: diplomkonstverken till 2024 års Ekonomipristagare. Utöver Nobeluppdraget har jag nu många ben i min verksamhet. Jag målar fritt – ibland till utställningar, ibland direkt till köpare som besöker mig i ateljén eller köper via mina sociala medie-kanaler, hemsidan eller mitt nyhetsbrev. Jag målar på beställning några gånger per år. Jag gör en del illustrationsuppdrag, håller kurser och skriver på vad som mycket väl kan vara Sveriges långsammaste bokprojekt. En del av mina originalkonstverk säljer jag som konsttryck, för att göra mina konstverk tillgängliga för fler. Därutöver gör jag en hel del bakom kulisserna-uppgifter som har med företagandet att göra. Administration, bokföring och arbete med att nå ut, så att du och andra får se vad jag målat.
Konstnärslivet är mångfacetterat, föränderligt, fortfarande lite svårgreppbart och väldigt, väldigt intressant.
Jag trivs. Nej, bättre upp – jag kan inte tänka mig något bättre sätt att spendera mina dagar.
Jag fyllde fyrtioett för ett par månader sedan och det är en hisnande känsla att det redan har gått trettio år sedan jag fick den där lådan med akvarellfärger i julklapp. Jag känner mig inte som någon nybörjare, men det känns ändå som att jag precis kommit igång.
Jag ser oerhört mycket fram emot vad de de kommande trettio åren ska innehålla.
Vill du fortsätta följa mitt arbete?
Välkommen att prenumerera på mitt akvarellbrev, där jag visar vad jag gör i ateljén för tillfället och bjuder på bakom-kulisserna-berättelser och bilder som jag inte delar någon annanstans.
Genom att fylla i din e-postadress här får du först ett bekräftelsemail och sedan brev från mig 1-2 gånger per månad.
Prenumerationen är gratis och du avslutar den naturligtvis med ett enkelt knapptryck när du vill.
