Dagarna rullar fram i lagom mak. Måleriet går bra. Nu när jag har tid och plats, så verkar den så kallade inspirationen finnas där mest jämt. Jag har aldrig kunnat måla driven av “inspiration”. Jag är inte ens säker på att jag vet vad det är. Det låter så mystiskt, magiskt. Jag tror mycket mer på förutsättningar. Om det finns tid, så uppstår arbetslust.
Det här är en del av det jag har gjort de senaste par veckorna.
Ett havsmotiv färdigställt. Det här var bilden jag skrev om sist, den som ligger inom min bekvämlighetszon. Sådant här måleri är avkopplande för mig; välplanerat och ganska långsamt. Ett färgfält intill ett annat. Som att lägga pussel.
Det här skjulet (verkstaden?) står i en grannby. Jag tycker mycket om sådana här platser. Bebodda och inte tillrättalagda, fulla med saker som är bra att ha – en hög bräder, någon gammal bildörr, bråte och diverse. I sin funktionalitet blir allt vackert. Vägpinnen är som en iögonfallande sammanfattning: nytta, inte yta är det som spelar roll här.
En skiss…
… som blev en halvfärdig bild…
… som blev en färdig akvarell. Kårby byväg är motivet.
Och sedan något helt annat.
Bild från en promenad vid några hästhagar som ligger intill vår tomt.
Ett kalhygge jag kör förbi varje dag, som är så fint i all sin spretighet.
En till halvfärdig. Dom är ofta rätt bra i det här lite ofärdiga stadiet, tycker jag.
Klart. Det här blev den här veckans sista bild. Grannens gård. Kallt snöslask är min favoritfärg för stunden.