Publicerad den 2 kommentarer

Välkommen september

För första gången, vad jag kan minnas, känns det inte sorgligt att sommaren har rundat av och hösten tar vid. Jo, såklart är jag en sommarälskare, som de flesta småfrusna invånare i det här landet. Men nu när jag ska måla på heltid och slutet på sommaren inte är lika med en skarp gräns mellan ledighet och jobb, känns årstiderna annorlunda. Det blir inte långa månaders längtan efter semester, utan varje tid får komma och gå som den är. Det är ju lika fint att måla en oktoberdag, som en junikväll, som en marsmorgon. Veckodagarna förlorar också sin betydelse. Hejdå söndagsdepp och måndagsångest, jag kommer inte att sakna er.

Det är svårt att sätta ord på hur bra det känns att ha bestämt sig för att göra ett försök att leva på måleriet. Även om det också är skitläskigt och jag oroar mig för om det kommer att funka ekonomiskt så är det värt allt. Framförallt handlar det om tiden. All den här tiden. Tid att måla, tid att få idéer, tid att prova. Tid att uppskatta tillvaron, oavsett vilket månadsnamn det står i kalendern.

Publicerad den Lämna en kommentar

Mina olika kanaler

Förutom här på bloggen, publicerar jag en hel del bilder och tankar om bilder på instagram och facebook. I lite olika frekvens och med delvis olika syften.

På instagram hamnar det mesta, stort som smått, skisser och processbilder. Jag tycker det är ett ställe som passar att lägga upp rätt mycket på, även sådant som inte är färdigt eller liksom kvalificerar sig för att hamna på bloggen eller facebooksidan. Här på bloggen blir det inte så mycket att visa det dagliga målandet, utan här försöker jag snarare reflektera över och beskriva mitt kreativa arbete och livet som konstnär. Facebooksidan blir ett ställe att länka ihop alla kanaler. 

Jag tänker att det är bra att finnas lite här och där, eftersom inte alla har eller vill ha instagram eller facebook eller läser bloggar. Genom att skriva och lägga upp bilder på alla tre ställen kommer jag i kontakt med många olika människor och det känns väldans fint.

Om du är en sån som både gillar att läsa blogg och hänger på de andra ställena också, så är du välkommen att följa mig där med. På instagram heter jag @elisabethbistrom och min facebooksida heter “Elisabeth Biström akvarellkonstnär”.

https://www.instagram.com/p/BYkqQIRHuAn/

Publicerad den Lämna en kommentar

Ett eget rum

Akvarellfärgtuber

Jag ska bygga mig en ateljé. Till våren, om allt går enligt planerna. Det ska bli en liten stuga med stora, gamla fönster på norrsidan. Jag tänker mig att norrfasaden ska se ut lite som Äkta Hem-Ninas växthus! Vad tror ni om det? Men med mindre plantor inuti förstås, och istället massor av papper, penslar, färger och bra förvaring för ramar, stora akvarellark, passepartoutkartong och annat stort och smått.

Jag är en jäkel på att dagdrömma och planera. Min telefon är proppfull med pinterest-anslagstavlor, skärmdumpar med fina miljöbilder och små anteckningar om hur jag vill att olika rum här hemma ska bli. I ateljén vill jag ha ljusmålade träpanelväggar, trasmattor och mitt på golvet ett stort, gammalt arbetsbord. Högt i tak ska det vara, för det är nyttigt för hjärnan när man ska jobba kreativt. Några växter ska få bo där också – det ska också vara bra för kreativiteten, enligt hjärnforskare. Det ska framförallt vara min arbetsplats, men också en plats att visa mitt måleri för besökare. Jag kan knappt bärga mig!

Men det går ju inte an att vänta till våren med att ha ett bra ställe att måla på, så jag har ägnat mig åt att få i ordning en tillfällig ateljé i det som så småningom ska bli yngsta familjemedlemmens barnkammare.

Jag målar mest utomhus, men ofta färdigställer jag bilder inne. Och under de kallaste vinterveckorna blir det av naturliga skäl mest inomhusmåleri. Så att få fason på det här rummet låg högt på prioriteringslistan.

Det råder som synes fortfarande delvis flyttkaos här på torpet. Vi flyttade in i mars och har hittills haft fullt upp med praktiska grejer som att få ordning på el, vatten, barnsäkra runt vedspisen och annat nödvändigt. Oviktigheter som att packa upp klädkartonger och lådor med diverse pryttlar har fått vänta. Så det var med viss bävan jag satte igång att röja. Så här såg rummet ut innan. Pust.

Till den kommande ateljéstugan ska jag köpa möbler och annan inredning på loppis, men just nu ville jag inte invänta några inköp. Jag ville få till arbetsplatsen bums direkt. Men jag är samtidigt en aning kräsen med hur det ser ut där jag ska måla – om det är för stökigt och otrivsamt stör det min koncentration och arbetsro. Så jag har gått och plockat ihop saker från olika skrymslen här hemma, som blir fina och funktionella.

Här har jag gjort plats för inramnings- och packmaterial. För ett par år sedan gick jag kurs hos en rammakare och lärde mig att rama in akvareller efter konstens alla regler. Känns bra att kunna göra det riktigt hantverksmässigt. Och ännu bättre nu, när jag har ett trivsamt ställe att göra det på.

Jag har en knäpp relation till mina egna målningar. Oftast blir jag förälskad i dem när de nyss har blivit färdiga. Jag vill ha dem framme och titta på dem ofta. Tills det plötsligt vänder och jag bara ser fel i dem. Då måste de ligga till sig ett bra tag, innan jag på nytt börjar upptäcka deras kvaliteter, och de får åka upp på väggen igen. För tillfället är jag i nykärfasen med dessa. Får se hur länge det varar. Idén att hänga bilder i byxgalgar lånade jag förresten från Elsa Billgren. Smart!


Så här blev den tillfälliga ateljén till slut. Ett eget rum! Så fint och bra att jag inte riktigt vet om jag kommer vilja byta ut det till våren…

Publicerad den Lämna en kommentar

Ynnesten att längta

Under många år har jag spenderat hela mina semestrar hemma i Västerbotten. Mycket av tiden har gått till att måla. Förutsättningarna här är perfekta: lediga dagar, vackra omgivningar med oändligt många inspirerande motiv, bra väder. I år har västerbottenssommaren i och för sig till stor del bestått av femton grader och snålblåst, men det duger gott som målarväder.

Baksidan med att ha sådana fina somrar har varit att det varit enormt tungt att behöva återvända till Stockholm. Att från den ena dagen till den andra byta ut morgonkaffe till havsutsikt mot att blicka ut över ett grått torg. Det har effektivt tagit kål på målarlusten, varje höst. Jag gav storstaden nio år och den gav mig väldigt mycket tillbaka; goda vänner, framförallt. Men den blev aldrig hemma.

I år är allting annorlunda. I morgon åker vi härifrån och det känns som alltid vemodigt att säga hejdå till nära och kära, men för första gången känner jag samtidigt en längtan till mitt andra hem, mitt nya hem, vårt lilla torp i Roslagen. Till grusvägen, skogsstigarna, hästhagarna och stundande höstfärger runt husknuten. I år kommer inte målarlusten att dö för att semestern är över. Jag kan inte beskriva hur glad jag är över det. Det är en sådan ynnest.

Hemma i torpet.